Skadeståndsanspråk med anledning av en utmätning för tredje mans fordran

Justitiekanslerns beslut 

Justitiekanslern avslår Bulkdragarna i Sverige AB:s anspråk på skadestånd av staten. 

Ärendet

Rättslig bakgrund 

Genom lagändringar som i huvudsak trädde i kraft den 1 januari 2004 omvandlades institutet företagshypotek till företagsinteckning. Företagsinteckningen hade en annorlunda omfattning och en sämre förmånsrätt än det tidigare hypoteket. 

En del av reformen innebar sålunda ändringar i förmånsrättslagen (1970:979) (FRL) på så sätt att den särskilda förmånsrätten för ett företagshypotek enligt 5 § FRL upphörde att gälla, medan en företagsinteckning numera i stället omfattas av bestämmelsen om allmän förmånsrätt i 11 § FRL. 

Ändringarna i FRL trädde i kraft den 1 januari 2004. Förordnandet härom samt övergångsbestämmelserna till ändringarna lyder på följande sätt (se SFS 2003:535). 

1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 2004.

2. I fråga om företagshypotek på grund av en inteckning som har beviljats före ikraftträdandet tillämpas äldre bestämmelser fram till den 1 januari 2005.

3. Vid en konkurs eller en utmätning som har beslutats på grund av en ansökan som gjorts före ikraftträdandet tillämpas alltid äldre bestämmelser.

4. Skulle de nya bestämmelserna, om de tillämpades den 1 januari 2004, ha medfört att ett företagshypotek tillsammans med övriga säkerheter inte längre hade utgjort betryggande säkerhet och ställer gäldenären inte inom en månad efter anmodan kompletterande säkerhet som borgenären skäligen kan nöja sig med, får borgenären före den 1 januari 2005 säga upp den fordran för vilken företagshypoteket upplåtits till betalning inom sex månader trots att det avtalats att längre uppsägningstid skall löpa eller att uppsägning inte får ske. Har borgenären före den 1 januari 2005 väckt talan om betalning och anmält detta till inskrivningsmyndigheten för företagsinteckning, gäller äldre bestämmelser i fråga om förmånsrätt som följer med företagshypotek i en konkurs eller en utmätning som har beslutats på grund av en ansökan som inkommit till domstolen eller kronofogdemyndigheten innan tre månader förflutit från det att domstolen skilt sig från målet genom dom eller beslut som har vunnit laga kraft. 

Till följd av att företagsinteckningar skulle gälla med enbart allmän förmånsrätt upphävdes 8 kap. 13 § utsökningsbalken (UB) den 1 januari 2004. Den bestämmelsen rörde tredje mans rätt till betalning ur utmätt egendom och föreskrev att en borgenär, vars fordran är förenad med företagshypotek eller annars med förmånsrätt i utmätt egendom enligt 5 § FRL, har rätt att få betalt ur egendomen om han anmäler sin fordran hos Kronofogdemyndigheten innan egendomen säljs eller, i vissa fall, senast när fördelning ska äga rum. Vilket företräde utmätningssökanden respektive borgenären skulle ha till betalning ur egendomen var enligt bestämmelsen avhängigt i vad mån betalningen till bl.a. borgenären var behövlig för att trygga hans eller hennes rätt. 

Förordnandet om ikraftträdande samt övergångsbestämmelserna till lagändringen i UB lyder på följande sätt (se SFS 2003:531). 

1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 2004.

2. I fråga om en utmätning som har beslutats på grund av en ansökan som gjorts före ikraftträdandet tillämpas äldre bestämmelser.

3. I fråga om företagshypotek på grund av en inteckning som har beviljats före ikraftträdandet tillämpas äldre bestämmelser fram till den 1 januari 2005. 

Faktiska omständigheter 

Bulkdragarna i Sverige AB (Bulkdragarna) restfördes i december 2004 för obetalda skatter och avgifter. 

Kronofogdemyndigheten i Jönköping (nedan och numera Kronofogdemyndigheten) utmätte den 1 mars 2005 för skulderna en fordran som Bulkdragarna hade på staten genom Vägverket till ett belopp om 1 538 206 kr. Härav avsåg 646 064 kr statens fordran på Bulkdragarna och 892 142 kr en fordran som Sparbanken Syd (Sparbanken) uppgav sig ha på Bulkdragarna och som enligt banken omfattades av företagshypotek i enlighet med övergångsbestämmelserna till FRL. 

Vägverket betalade därefter 1 538 206 kr till Kronofogdemyndigheten. Beloppet hänfördes genom ett fördelningsbeslut den 8 mars 2005 till statens fordran med 646 311 kr och till Sparbankens fordran med 888 141 kr, medan överskottet på 3 754 kr balanserades i avvaktan på att fördelningsbeslutet skulle vinna laga kraft. 

Bulkdragarna överklagade utmätnings- och fördelningsbeslutet i den del som de avsåg Sparbankens uppgivna fordran och yrkade i första hand att denna del av utmätningen skulle upphävas. I andra hand yrkade Bulkdragarna att inga medel skulle redovisas till Sparbanken. Till stöd för överklagandet anförde Bulkdragarna bl.a. att bolaget inte hade någon skuld till Sparbanken samt att Sparbanken i vart fall hade förlorat sin förmånsrätt enligt de tidigare reglerna om företagshypotek vid årsskiftet 2004/2005. 

Sparbanken och staten bestred ändring. 

Jönköpings tingsrätt lämnade i ett beslut den 25 oktober 2005 överklagandet utan bifall. I tingsrättens skäl anfördes bl.a. följande. 

”Enligt punkten 4 i övergångsreglerna till ändringarna i förmånsrättslagen genom lag 2003:535 gäller äldre bestämmelser i fråga om förmånsrätt som följer med företagshypotek i en utmätning, om borgenären före den 1 januari 2005 väckt talan om betalning och anmält detta till inskrivningsmyndigheten för företagsinteckning samt beslutet om utmätning grundar sig på ansökan som inkommit till kronofogdemyndigheten innan tre månader förflutit från det att domstolen skilt sig från målet genom dom eller beslut som har vunnit laga kraft. 

I ärendet är utrett att Sparbanken före den 1 januari 2005 väckt talan om betalning mot Bulkdragarna och att Sparbanken anmält detta till inskrivningsmyndigheten för företagsinteckning. Därmed har kronofogdemyndigheten vid utmätningen haft att beakta de äldre bestämmelserna om förmånsrätt som följer med företagshypotek. Det faktum att tvisten, vid tiden för kronofogdemyndighetens beslut, inte avgjorts genom lagakraftägande dom eller beslut påverkar inte kronofogdemyndighetens skyldighet härvidlag. Att Sparbanken, sedan full betalning erhållits, återkallat sin talan utsläcker inte förmånsrätten enligt de äldre bestämmelserna. 

Enligt den numera upphävda bestämmelsen i 8 kap 13 § första stycket utsökningsbalken har borgenär vars fordran är förenad med företagshypotek i utmätt egendom rätt att få betalning ur egendomen, om han anmäler sin fordran hos kronofogdemyndigheten senast när fördelning skall äga rum. Eventuellt överskott som uppstår sedan utmätningssökanden fått betalt skall således tillkomma inteckningshavaren, om denne anmält sin fordran (jfr prop. 1980/81:8 s. 591). Bestämmelsen som upphävdes genom lag 2003:531 som trädde i kraft den 1 januari 2004 tar emellertid sikte på förmånsrätt som följer med företagshypotek i en utmätning. Med hänsyn till vad som anförts ovan har kronofogdemyndigheten därmed haft att beakta bestämmelsen vid utmätningen. Sparbanken har anmält sin fordran hos kronofogdemyndigheten innan fördelning ägt rum. Därmed skall eventuellt överskott som uppstått vid indrivning av den utmätta fordran tillkomma Sparbanken. För redovisning av överskott till Sparbanken krävs inte att Sparbanken varit utmätningssökande eller att Sparbanken innehaft giltig exekutionstitel. 

Det är i ärendet ostridigt att Sparbanken beviljat Bulkdragarna ett lån om 1 450 000 kr. Behörig firmatecknare för Bulkdragarna har den 25 juni 2005 undertecknat ett skuldebrev avseende kreditbeloppet som, med viss avräkning för inlösen av ett äldre lån, betalats ut till ett spärrat konto tillhörande Bulkdragarna. Lånet har tillsammans med beviljad checkkredit sagts upp till omedelbar betalning i enlighet med de allmänna villkoren för krediterna. Som säkerhet för lånen har Sparbanken beviljats företagshypotek i Bulkdragarnas egendom. Bulkdragarna har inte förmått visa att Sparbanken avstått från sin fordran […]. Tingsrätten finner mot bakgrund av tillgängliga bevisuppgifter att fordringens existens och belopp är styrkta på sådant sätt som förutsätts för att utbetalning skall kunna, ske till Sparbanken. 

[…] Mot bakgrund härav, och vad som ovan anförts, skall överklagandet lämnas utan bifall” 

Bulkdragarna överklagade tingsrättens beslut till Göta hovrätt och yrkade bifall till sin vid tingsrätten förda talan. 

Sparbanken bestred ändring. 

Den 20 februari 2006 biföll hovrätten Bulkdragarnas talan och upphävde utmätningen såvitt avsåg det belopp som översteg 646 046 kr. Av hovrättens skäl framgick bl.a. följande. 

”Den första frågan i ärendet är om den upphävda bestämmelsen i 8 kap. 13 § UB är tillämplig. 

I övergångsbestämmelserna till lagen stadgas, såvitt nu är av intresse, i punkten 2 att i fråga om en utmätning som har beslutats på grund av en ansökan som gjorts före ikraftträdandet tillämpas äldre bestämmelser. I punkten 3 stadgas att i fråga om företagshypotek på grund av en inteckning som har beviljats före ikraftträdandet tillämpas äldre bestämmelser fram till den 1 januari 2005. 

I förarbetena (se prop. 2002/03:49, s. 143-144 och 147) anges att om en utmätning beslutas efter en ansökan som kommer in till kronofogdemyndigheten före den 1 januari 2004, tillämpas äldre bestämmelser. I dessa fall gäller alltså 8 kap. 13 §. De rättigheter en borgenär med förmånsrätt enligt 5 § förmånsrättslagen har skall således respekteras i enlighet med vad som följer av 8 kap. 13 §. Detta framgår av punkten 2. 

Punkten 3 skall ses mot bakgrund av övergångsregleringen till lagen om företagsinteckning. I fråga om en företagsinteckning som har beviljats före den 1 januari 2004 gäller äldre bestämmelser fram till den 1 januari 2005. Av övergångsbestämmelserna till lagen om företagsinteckning följer att en sådan företagsinteckning därefter skall behandlas som en företagsinteckning enligt den lagen. De nya bestämmelserna skall den 1 januari 2005 tillämpas på företagsinteckningar beviljade såväl före som efter den 1 januari 2004. 

Den upphävda bestämmelsen i 8 kap. 13 § UB skall, mot bakgrund av vad som ovan anförts, tillämpas fram till den 1 januari 2005. Eftersom utmätningen beslutades den 1 mars 2005 var bestämmelsen inte tillämplig, oavsett om Sparbanken Syds fordran var förenad med särskild förmånsrätt enligt 5 § förmånsrättslagen i dess lydelse före den 1 januari 2004 eller allmän förmånsrätt enligt 11 § samma lag i dess nuvarande lydelse. Utmätningen ska därför endast omfatta ett belopp motsvarande statens fordringar på 646 064 kr per den 1 mars 2005.” 

Sparbanken överklagade hovrättens beslut men återkallade sitt överklagande, varefter beslutet vann laga kraft. 

De utmätta medlen överstigande 646 064 kr tillställdes Bulkdragarna i enlighet med hovrättens beslut. 

Anspråket m.m.

Bulkdragarna har begärt skadestånd av staten med 3 000 000 kr. Till stöd för sitt anspråk har de gjort gällande väsentligen följande. Av hovrättens beslut framgår att enbart ett belopp om 646 064 kr borde ha utmätts. Det fanns inte någon gällande lag vid tiden för utmätningen som berättigade Kronofogdemyndigheten att utmäta ett högre belopp. Dessutom var Sparbankens fordran på Bulkdragarna tvistig. Inte ens om 8 kap. 13 § UB hade kunnat tillämpas, torde det ha varit tillåtet att verkställa utmätning för en fordran som inte är ostridig, klar och förfallen eller i vart fall fastställd i en dom. Kronofogdemyndighetens felaktiga utmätning är att betrakta som fel eller försummelse. Eftersom Bulkdragarna var undandraget de utmätta medlen under nästan ett års tid, kunde bolaget inte använda dem i rörelsen och gick därför miste om vinst uppgående till det nu fordrade beloppet.

Kronofogdemyndigheten har yttrat sig och anfört väsentligen följande.

”Enligt Göta hovrätt har Kronofogdemyndighetens tolkning av gällande rätt inte varit korrekt. Detta innebär dock inte att Kronofogdemyndigheten genom sin lagtolkning förfarit på ett sätt som är skadeståndsgrundande. Vid rättstillämpning är det endast i undantagsfall så att ett beslut är så oriktigt att man kan tala om fel eller försummelse i skadeståndslagens mening. När det gäller bevisvärderings- och rättstillämpningsfrågor krävs det enligt praxis att det är fråga om uppenbara felbedömningar för att staten ska ådra sig skadeståndsskyldighet (se t.ex. NJA 1994 s. 654 och NJA 2003 s. 285). Det kan vidare noteras att frågan inte prövats av Högsta domstolen och att övergångsbestämmelserna ifråga varit synnerligen svårtolkade, jfr även NJA 2006 s. 275. 

Bolaget har även gjort gällande att Sparbanken Syd oavsett frågan om övergångsbestämmelserna inte haft någon verkställbar exekutionstitel. Enligt bestämmelsen i 8 kap. 13 § utsökningsbalken krävdes dock inte någon formell exekutionstitel utan det räckte med ett inskrivet företagshypotek (företagshypoteksbrev) […]. 

Det kan enligt myndighetens uppfattning således inte anses visat att staten genom dåvarande Kronofogdemyndigheten i Jönköping handlat felaktigt eller försumligt. Det föreligger därmed inte någon grund för ersättning enligt 3 kap. 2 § skadestånds-lagen.” 

Till yttrandet har fogats ett yttrande från E.L. vid Kronofogdemyndighetens Eksjökontor. Av yttrandet framgår bl.a. följande. 

”Företagshypoteksinnehavaren Sparbanken Syd hade väckt talan mot Bulkdragarna och gjort anmälan till företagsinteckningsregistret enligt 4 § i övergångsreglerna till ändringarna i förmånsrättslagen genom lag 2003:535. 

[…] 

Det framgår inte av lagtexten att utmätningen eller konkursen måste ha beslutats på grund av en ansökan från just den borgenär som väckt talan. I konkursfallet har lagtexten inte tillämpats på det sättet utan förmånsrätten har fått göras gällande även om konkursen beslutats på grund av annan borgenärs ansökan. Med hänsyn till detta gjorde kronofogdemyndigheten bedömningen att förmånsrätten skulle få göras gällande även vid utmätning för annan borgenärs räkning. Detta innebar att de gamla reglerna om företagshypotek skulle tillämpas även vid utmätning för annan borgenärs räkning under den aktuella tidsperioden. 

Utsökningsbalkens korresponderande regel i 8 kap 13 § hade emellertid ingen motsvarande övergångsbestämmelse. Då dessa regler inte harmonierade, valde kronofogdemyndigheten den principiellt mest betydelsefulla regleringen, d.v.s. den i förmånsrättslagen. Skälet till detta var följande. Vid en utmätning som skett på grund av en ansökan från panthavaren skulle förmånsrätten enligt övergångsbestämmelserna ha respekterats. En av principerna inom obeståndsrätten är också att motverka en kapplöpning mellan borgenärerna eftersom brådstörtade indrivningsåtgärder riskerar att i onödan driva fram ett ekonomiskt sammanbrott. En gäldenär skulle också kunna styra möjligheten för banken att utnyttja förmånsrätten enligt nu aktuell bestämmelse genom att försöka fördröja domstolsprocessen. Med hänsyn till detta framstår det inte som rimligt att lagstiftarens syfte skulle ha varit att förmånsrätten p.g.a. företagshypotek skulle variera i olika utmätningssituationer. 

För att säkra att förmånsrätten respekterades måste kronofogdemyndigheten således tillämpa den upphävda bestämmelsen i 8 kap 13 § utsökningsbalken, vilken innebar att en företagshypoteksinnehavare har rätt att få utdelning ur den utmätta egendomen om han anmäler sin fordran hos kronofogdemyndigheten innan fördelning sker. 

[…] 

Övergångsbestämmelserna till förmånsrättslagen har varit komplicerade att tillämpa. I detta sammanhang vill jag peka på Högsta domstolens beslut i NJA 2006 s 275, där domstolen frångick lagtextens ordalydelse i syfte att säkerställa allmänna exekutionsrättsliga principer.” 

Bulkdragarna har yttrat sig över vad Kronofogdemyndigheten har anfört. 

Den 15 mars 2007 försattes Bulkdragarna i konkurs. Konkursen är ännu inte avslutad. 

Justitiekanslerns bedömning 

Rättstillämpningsfrågor

Bulkdragarna har i första hand gjort gällande att Kronofogdemyndigheten har ådragit staten skadeståndsskyldighet genom att besluta om utmätning för Sparbankens uppgivna fordran utan erforderligt lagstöd för denna åtgärd. Bolagets påstående får anses innefatta att även tingsrätten gjorde sig skyldig till en skadeståndsgrundande felbedömning, då den inte upphävde utmätningen i den omstridda delen. 

Det bör inledningsvis framhållas att enbart den omständigheten att hovrätten gjorde en annan bedömning av saken än Kronofogdemyndigheten och tingsrätten inte i sig innebär att staten har blivit skadeståndsskyldig mot Bulkdragarna. För skadeståndsansvar är det inte tillräckligt att en högre instans har kommit fram till en annan bedömning eller ett annat beslut än den myndighet som har svarat för det överklagade avgörandet. Vid rättstillämpning finns det nämligen inte sällan utrymme för olika bedömningar eller beslut vilka var för sig kan framstå som riktiga i den meningen att det inte kan sägas att det ena eller andra ställningstagandet innefattar fel eller försummelse. Skadeståndsansvar för oriktig rättstillämpning förutsätter därför att en uppenbart oriktig bedömning har gjorts för att oaktsamhet ska anses vara för handen (se t.ex. NJA 1994 s. 654 och 2003 s. 285). Detta gäller i den utsträckning ett konstaterat fel inte också innefattar en överträdelse av Europakonventionens regler, se t.ex. NJA 2005 s. 462. Det synes inte vara fallet här. 

Kronofogdemyndigheten måste alltså tillerkännas ett visst bedömningsutrymme rörande rättstillämpningsfrågor utan att skadeståndsansvar uppkommer för staten. Samtidigt bör det framhållas att Kronofogdemyndighetens exekutiva verksamhet är av sådant slag att det finns anledning att vid skadeståndsbedömningen ställa högre krav på noggrannhet vid myndighetens rättstillämpning än vad som är fallet med andra myndigheter, där kravet på juridisk sakkunskap inte kan ställas lika högt (jfr Bengtsson, Det allmännas ansvar, andra uppl., 1996, s. 66 och 77). 

Förhållandet mellan 8 kap. 13 § UB och 5 § FRL 

8 kap. 13 § UB var, innan den upphävdes, en av de särskilda bestämmelser i UB som rörde tredje mans rätt till betalning ur utmätt egendom. En konsekvens av att tredje män hade denna betalningsrätt var att utmätningar i förekommande fall måste täcka även deras fordran. Bestämmelsen utgjorde därmed en rättfärdigandegrund för att beloppsmässigt utsträcka utmätningen utöver den exekutionstitel som låg till grund för verkställigheten. En tredje man behövde nämligen inte ha en exekutionstitel för att få sin fordran, förenad med företagshypotek enligt 5 § FRL, beaktad vid utmätningen. 

För det fall den tredje mannen i stället hade haft en exekutionstitel och hade ansökt om utmätning, hade den inbördes rätten mellan de olika utmätningssökandena i enlighet med UB:s regler därom i stället bestämts i enlighet med den ordning som föreskrivs i FRL (se 1 och 2 §§ FRL). 5 § FRL fyllde alltså en funktion vid utmätningar även i den situation då det fanns konkurrande utmätningsfordringar och inte enbart vid en tillämpning av 8 kap. 13 § UB. 

Övergångsregleringen

Lydelsen av övergångsbestämmelserna till upphävandet av 8 kap. 13 § UB medger inte en tillämpning av regeln efter den 1 januari 2005 (tredje punkten), om ansökan om den utmätning som är i fråga inte har gjorts före den 1 januari 2004 (andra punkten). Övergångsbestämmelserna är således inte försedda med någon motsvarighet till fjärde punkten i övergångsreglerna till upphävandet av 5 § FRL, enligt vilken en borgenär genom vissa åtgärder kunde utsträcka tillämpligheten vid utmätning av de äldre reglerna om förmånsrätt för företagshypotek. Inte heller knyter övergångsbestämmelserna till 8 kap. 13 § UB an till den utsträckta tillämplighet av 5 § FRL som kan följa av den nämnda fjärde punkten. 

Med beaktande av dels att lagändringen såvitt avsåg 8 kap. 13 § UB hade försetts med egna övergångsregler, dels lydelsen av den berörda fjärde punkten, instämmer Justitiekanslern i den bedömning som hovrätten uppenbart gjorde, nämligen att den fjärde punkten reglerar tillämpligheten enbart av bestämmelserna om förmånsrätt och inte även av bestämmelsen i utsökningsbalken. 

Därmed ger alltså övergångsreglerna till respektive lagändring utrymme för den situation som uppstod i det aktuella fallet, dvs. att en exekutionstitel förenad med företagshypotek alltjämt gällde i en utmätning med den förmånsrätt som framgick av 5 § FRL, medan regeln i 8 kap. 13 § UB om möjlighet till betalning för en borgenär med företagshypotek men utan en egen exekutionstitel hade upphävts. 

Kronofogdemyndighetens bedömning av rättsläget

Mot bakgrund av det anförda är den för skadeståndsskyldigheten avgörande frågan om det var uppenbart felaktigt av Kronofogdemyndigheten att tillämpa 8 kap. 13 § UB i en sådan situation då bestämmelsens övergångsregler inte uttryckligen medgav detta men 5 § FRL alltjämt var tillämplig på en borgenärs fordran som var förenad med företagshypotek. 

Det bör framhållas att reglerna i 8 kap. UB har ansetts i viss utsträckning kunna ges en analog tillämpning. Högsta domstolen anvisade i NJA 1995 s. 478 en sådan analog tillämpning av 8 kap. 8 § UB och anförde i samband därmed att karaktären av UB:s regelsystem gjorde att en viss försiktighet måste iakttas innan man ger de utsökningsrättsliga reglerna en vidare innebörd än vad som följer av deras ordalydelse (jfr NJA 1988 s. 567). Vidare uttalade domstolen beträffande det fall som den då hade att bedöma att en analog tillämpning inte borde hindras, om några väsentliga olägenheter inte uppstod i situationer som i så fall skulle föras under regelns tillämpningsområde.

I doktrinen har framhållits att analogier torde vara tillåtna även beträffande reglerna om tredje mans rätt till betalning (dvs. 3 kap. 10 § f.), när omständigheterna motiverar det (jfr Walin m.fl., Utsökningsbalken, tredje uppl., 1999, s. 315). 

Av betydelse i sammanhanget är naturligtvis om det var en avsiktlig konsekvens av övergångsregleringen att tillämpligheten av 8 kap. 13 § UB och 5 § FRL inte korresponderade fullt ut. I förarbetena till lagändringarna (prop. 2002/03:49 s. 147) framgår emellertid enbart att de rättigheter som en borgenär med förmånsrätt enligt 5 § FRL hade skulle respekteras i enlighet med 8 kap. 13 § UB enligt vad som följer av andra punkten i övergångsbestämmelserna till den bestämmelsen. Det får betraktas som oklart om lagstiftarens avsikt verkligen var att 5 § FRL under en övergångsperiod alltjämt skulle komma till användning för att bestämma den inbördes rätten mellan konkurrerande utmätningsfordringar medan däremot en borgenär utan en egen exekutionstitel under samma period inte skulle ha de förmåner som tidigare hade följt av 8 kap. 13 § UB. 

Vidare måste beaktas de goda skäl för en samtidig tillämplighet av 5 § FRL och 8 kap. 13 § UB som har förts fram av Kronofogdemyndigheten, särskilt de konsekvenser som det skulle innebära att en borgenär har olika förmånsrätter beroende på om han besitter en exekutionstitel eller inte. En ordning där de nämnda bestämmelserna tillämpas samtidigt synes i jämförelse klart mindre betänklig, och det är svårt att se att det skulle medföra några beaktansvärda olägenheter att låta en sådan – sedan tidigare gällande – ordning bestå under den övergångsperiod som 5 § FRL alltjämt kunde tillämpas.

I sammanhanget kan man inte heller bortse ifrån att Högsta domstolen rörande en annan aspekt av den nu aktuella övergångsregleringen har gjort en i förhållande till ordalydelsen långtgående tolkning av dess innebörd (enligt minoriteten en tolkning mot ordalydelsen) i syfte att undvika ett resultat som skulle strida mot exekutionsrättsliga principer (NJA 2006 s. 275). 

Under de angivna omständigheterna finner Justitiekanslern att det i vart fall inte kan anses som uppenbart felaktigt av Kronofogdemyndigheten att den gjorde gällande en tillämpning av 8 kap. 13 § UB som sträckte sig utöver den uttryckliga lydelsen av övergångsreglerna till bestämmelsen. En annan sak är att hovrätten synes ha ansett en sådan tillämpning av bestämmelsen utesluten, dock utan att uttryckligen beröra denna problematik. 

Den tvistiga fordran

Bulkdragarna har i andra hand gjort gällande att Sparbankens fordran var tvistig och därför inte hade bort ligga till grund för en tillämpning av 8 kap. 13 § UB. Som tidigare har framhållits behövde emellertid en borgenär inte en exekutionstitel för den fordran som han eller hon gjorde gällande enligt lagrummet. Den omständigheten att fordran var omstridd hindrade således inte att den i sammanhanget kunde ligga till grund för utmätning enligt lagrummet. En sådan tvist hade emellertid fått beaktas inom ramen för fördelningen av de utmätta medlen, se 13 kap. 7 § UB. 

Sammanfattning

Justitiekanslern finner mot bakgrund av det anförda att Kronofogdemyndigheten genom den aktuella utmätningen inte har ådragit staten skadeståndsskyldighet. Inte heller kan något sådant skadeståndsansvar anses ha uppkommit med anledning av att tingsrätten inte ändrade Kronofogdemyndighetens beslut. Bulkdragarnas skadeståndsanspråk ska således avslås.