Fråga om Kriminalvårdens och en tingsrätts hantering av frågan om handfängsel vid en domstolsförhandling

Justitiekanslerns beslut 

Justitiekanslern riktar kritik mot Mora tingsrätt för dess hantering av frågan om handfängsel vid en huvudförhandling. 

Ärendet 

JB har gjort en anmälan hos Riksdagen ombudsmän (JO). Av denna framgår att han vid transporten till och från samt under en huvudförhandling i Mora tingsrätt den 15 december 2006 i ett mål om bl.a. vårdnad, dit han som intagen i kriminalvårdsanstalt transporterades genom Kriminalvårdens försorg, var belagd med handfängsel. Han har anfört att han fördes in i förhandlingssalen med handfängsel och att han, sedan fängslet en kort stund hade tagits av för att han skulle kunna ta av sig sin jacka, begärde att även därefter få vara utan handfängsel, vilket ordföranden avslog. Vidare har han anfört att det vid förhandlingen, som hölls i säkerhetssalen vid Falu tingsrätt, närvarade tre polismän och tre kriminalvårdare samt att dessa åtgärder enligt uppgift var föranledda av den hotbild som fanns mot honom. 

Med anledning av att rådmannen HGÅ, som var ordförande vid den aktuella förhandlingen, sedermera tog anställning hos JO, överenskom JO och Justitiekanslern att anmälan skulle överlämnas till Justitiekanslern. 

Justitiekanslern har haft tillgång till tingsrättens anteckningar från huvudförhandlingen. Där antecknades bl.a. följande. 

”Det antecknas att JB, på begäran av kriminalvården, är belagd med handfängsel under huvudförhandlingen samt att JB har tillfrågats och att han slutligen har uppgett att han accepterar det.” 

Det framgår av anteckningarna, upprättade av tingsnotarien AN, att de visades upp för HGÅ. 

Justitiekanslern har mot bakgrund av uppgifterna i anmälan inhämtat ett yttrande från Mora tingsrätt, som genom lagmannen LEB har anfört väsentligen följande. 

”Beslut om att någon skall ha handfängsel under en domstolsförhandling fattas av Kriminalvården, bland annat om det gäller en person som är häktad eller intagen i kriminalvårdsanstalt. Däremot är det ordföranden vid förhandlingen som med stöd av 5 kap 9 § rättegångsbalken beslutar om personen i fråga skall behålla handfängslet. Inte sällan vet ordföranden på förhand att den fängslade är införstådd med att han måste bära handfängsel och någon ytterligare åtgärd från ordförandens sida är i så fall knappast påkallad. Om så inte är fallet och frågan skall prövas av ordföranden, bör det vara Kriminalvården som har bästa underlaget för bedömning av nödvändigheten av handfängsel. Ordföranden finner inte så ofta skäl till annat ställningstagande än Kriminalvården gjort. Om ordföranden trots allt skulle finna att beslutet är ogrundat, skall han dock givetvis besluta att handfängslet tas av. Ett sådant beslut - liksom ett beslut om att, trots invändning från den fängslade eller hans ombud, låta den fängslade förbli fängslad - kan inte överklagas. 

Av skildringen från HGÅ kan jag inte finna att han gjort något fel. Att åtgärderna inte dokumenterats på dagboksbladet eller beslutet kanske fått en mindre lycklig formulering i protokollet kan inte spela någon roll i detta fall. Jag utgår då ifrån att Kriminalvården angav goda skäl för sitt ställningstagande. Har kontakter skett med Kriminalvården före huvudförhandlingens början och frågan varit uppe till diskussion vid själva förhandlingen, har HGÅ enligt min mening gjort tillräckligt för att få ett gott beslutsunderlag samt fattat ett såväl lagligt som lämpligt beslut om handfängsel.” 

Tingsrätten har vidare inkommit med ett särskilt yttrande från rådmannen HGÅ. Han har i sitt yttrande anfört bl.a. följande. 

"Den 15 december 2006 hölls huvudförhandling i ett vårdnadsmål där undertecknad var ordförande och JB var svarande. I anslutning till att målet skulle sättas ut till huvudförhandling informerades jag om att polis, av säkerhetsskäl, skulle vara närvarande vid förhandlingen. Jag kontaktade därför ombuden i målet, advokaterna M.S.-J. och S.L., varvid vi överenskom att förhandlingen skulle äga rum i en sal med s.k. förhöjd säkerhet. Eftersom Mora tingsrätt saknar sådana salar hölls förhandlingen, efter samråd med lagmannen L.E., vid Falu tingsrätt. Dagen före förhandlingen, dvs. den 14 december, kontaktades jag av en företrädare för Kriminalvården som informerade mig om att Kriminalvården, efter en säkerhetsprövning, hade beslutat att JB skulle bära handfängsel under förhandlingen. När huvudförhandlingen skulle börja frågade advokaten S.L. om det var nödvändigt att JB bar handfängsel. S.L. informerades då, av en företrädare för Kriminalvården, om Kriminalvårdens beslut och förhandlingen påbörjades därefter. Tilläggas kan att, i vart fall, fem poliser var närvarande i salen eller i anslutning till denna. 

Rättegångsbalken innehåller inga bestämmelser som ger en domstol rätt att belägga en person med handfängsel. Detta stöds dessutom av det material som Kriminalvården distribuerat till domstolarna och som bifogas mitt yttrande, se särskilt sid 9 [inte återgivet här, JK:s anm.]. Domstolen, genom ett ordförandebeslut, kan däremot, med stöd av 5 kap 9 § RB, förordna att en person inte skall bära handfängsel. I sådant fall skall beslutet dokumenteras, eftersom ordföranden därmed gör en annan bedömning av säkerhetsläget än den som Kriminalvården har gjort. Ansvaret för säkerheten övergår då på ordföranden. Om ordföranden inte finner skäl att ifrågasätta den säkerhetsbedömning som Kriminalvården har gjort kan, eller skall, något beslut, enligt min uppfattning, inte fattas. 

I förevarande fall fann jag inte skäl att göra någon annan bedömning än den som Kriminalvården hade gjort, varför något beslut heller inte fattades. Eftersom jag ville vara tydlig, bl.a. inför en eventuell hovrättsförhandling, noterades dock i anteckningarna att JB bar handfängsel. I efterhand inser jag dock att formuleringen hade kunnat vara annorlunda. Vid förhandlingen - eller när jag justerade anteckningarna - insåg jag emellertid inte att frågan var av sådan betydelse att den skulle bli föremål för aktuell prövning, varför jag inte lade någon större vikt vid själva formuleringen. Under alla förhållanden framställdes inget formellt yrkande om att JB inte skulle bära handfängsel.” 

JB har inkommit med synpunkter på tingsrättens yttrande. 

Justitiekanslern har därefter inhämtat ett yttrande även från Kriminalvården. Myndigheten har i yttrandet anfört väsentligen följande. 

”JB är dömd för mord till fängelse på livstid. Den 15 december 2006 skulle JB, som då var intagen på anstalten Norrtälje, närvara vid en huvudförhandling vid Mora tingsrätt. Av säkerhetsskäl hölls förhandlingen i tingshuset i Falun. Transporten till förhandlingen verkställdes i enlighet med en säkerhetsbedömning, som gjorts den 8 juli 2006. Vid denna säkerhetsbedömning klassades JB som tillhörande säkerhetsklass 3. Bedömningen av JB:s säkerhetsklass grundade även sig på uppgifter om att JB skulle ha allvarligt hotat en åklagare. Denna uppgift var visserligen inte styrkt, men ansågs vara av sådan dignitet att anstalten inte ansåg sig kunna bortse från denna information. Med anledning av att JB ansågs tillhöra säkerhetsklass 3 belade anstalten honom med fängsel vid transporten till domstolen. Enligt då gällande transportdirektiv (säkerhetshandboken och transportdokument) skulle fängslet inte tas bort annat än om rättens ordförande beordrar detta, vilket inte skedde i detta fall. 

[…]

Kriminalvården fastställde den 26 juni 2006 en promemoria angående planering och samordning av transporter. Promemorian togs fram efter samråd med säkerhetsansvariga vid Domstolsverket. Promemorian bifogades till ett s.k. säkerhetsutskick till säkerhetsansvariga vid anstalter och häkten. I promemorian angavs särskilt om domstol följande.” 

”Då säkerhetsprövning leder fram till att det finns ett behov av att använda fängsel under rättegång skall beslutet vara att den intagne skall vara belagd med fängsel under hela rättegången. För att ändra detta förhållande skall rättens ordförande fatta ett tydligt beslut jämlikt RB 5:9 som grund för att fängsel inte skall användas (Kriminalvården har anmält till Domstolsverket och Åklagarmyndigheten att en striktare policy härvidlag numera tillämpas). Av praktiska skäl är det självklart viktigt att ett beslut om att använda fängsel i rättssalen alltid förbereds i förväg genom en telefonkontakt med rättens ordförande. Vid behov kan samverkan även ske med åklagaren. Om rättens ordförande, trots den säkerhetsbedömning som har gjorts, beslutar att fängsel inte skall användas, skall detta alltså tydliggöras genom ett beslut jämlikt RB 5:9. Ordförandebeslutet skall dokumenteras och framgå i beslutet om fängsel. Det är då särskilt angeläget att bemanning och placering av personal i rättssalen planeras utifrån de säkerhetsförutsättningar som då gäller. I det här sammanhanget är det angeläget att påminna om gällande anvisningar för fängsel i domstol när fängsel skall tas av. Fängsel skall alltid behållas på fram till den plats den intagne skall vara placerad under förhandlingen och skall alltid kopplas på vid samma plats efter avslutad förhandling (under paus eller motsvarande uppehåll i förhandlingen). När beslut om fängsel gäller i rättssal är utgångspunkten att fängselmetoden är att den intagnes händer kopplas ihop framifrån utan direktkoppling till personal. Fängselmetoden är vald med hänsyn till rättegångsprocessen men är i grunden ingen betryggande säkerhetsåtgärd och måste därför kompletteras med utplacering av personal i salen i syfte att undvika rymning.” 

Av anstalten Norrtäljes rutiner angående en intagens inställelse i domstol, framgår att om fängsel är beordrat så gäller det i normalfallet under hela transporten, om inget annat är beslutat från anstalt, samt att domstol i särskilt beslut jämlikt 5 kap. 9 § rättegångsbalken kan besluta att fängsel inte skall användas. 

[…] 

Enligt JO bär rättens ordförande ett exklusivt ansvar för förhandlingens gång och förhållandena i rättssalen (se JO:s ämbetsberättelse 1994/95 s. 174 f). Enligt JO bör fängsel under förhandling få förekomma endast undantagsvis när andra lösningar av säkerhetsfrågan inte gått att finna och fängsel bedöms som oundgängligen nödvändigt. För domstolen är också att beakta, att användandet av fängsel kan försvåra partsagerandet under processen och därigenom påverka rättegången och målets avgörande. Härtill kommer att detta även - sett i vidare bemärkelse - kan te sig som ett störande inslag vid sammanträdet. (JO:s ämbetsberättelse 1973 s. 200 f). 

Kriminalvården anser, mot bakgrund av vad som var känt om JB, att det inte finns anledning att ifrågasätta anstaltens beslut att belägga honom med fängsel vid transporten till förhandlingen. Enligt Kriminalvårdens mening fanns det också anledning att överväga om det var nödvändigt att JB var belagd med fängsel även under förhandlingen. 

Rättens ordförande har i sitt yttrande till JK hänvisat till att rättegångsbalken inte innehåller några bestämmelser som ger domstol rätt att belägga en person med handfängsel. Detta stöds enligt rådmannen av det material som Kriminalvården distribuerat till domstolarna. Enligt yttrandet kan domstolen däremot, med stöd av 5 kap. 9 § RB, förordna att en person inte skall bära handfängsel. I så fall skall beslutet dokumenteras eftersom ordföranden gör en annan bedömning än Kriminalvården och ansvaret för säkerheten då övergår på ordföranden. Rättens ordförande har uppgivit att han i förevarande fall inte fann skäl att göra någon annan bedömning än den som Kriminalvården hade gjort, varför något beslut inte fattades. 

Enligt Kriminalvårdens bedömning talar bestämmelsen i 5 kap. 9 § rättegångsbalken samt JO:s uttalanden i frågan, för att det ankommer enbart på rättens ordförande att besluta om fängsel skall användas under ett sammanträde i domstol. I den aktuella promemorian från Kriminalvården angavs dock att om rättens ordförande - trots Kriminalvårdens säkerhetsbedömning - ansåg att fängsel inte skall användas, skulle detta tydliggöras genom ett beslut jämlikt rättegångsbalken. Det framstod därmed som att Kriminalvårdens beslut om fängsel under transport till domstolen i annat fall gäller även under förhandlingen. Detta uppmärksammades inte under framtagandet av promemorian. 

Kriminalvården har nu efter samarbete med Domstolsverket, reviderat avsnittet om inställelse vid domstol i promemorian angående planering och samordning av transporter, se bilaga [bilagan utelämnad här, JK:s anm.]. 

Av promemorian framgår nu bl.a. följande. När Kriminalvården beslutat om användning av fängsel under transport till domstolsförhandling gäller att om den häktade (motsvarande) kan föras direkt in i rättssalen från ett säkrat och rekognoserat utrymme, kan fängslet tas av innan den häktade träder in i rättssalen. I annat fall skall fängslet behållas på tills den häktade (motsvarande) kommit in i rättssalen. Där skall fängslet tas av, om inte annat beslutats av domstolen. Av riktlinjerna framgår vidare att Kriminalvården skall informera rättens ordförande om Kriminalvården bedömer att det är nödvändigt att använda fängsel under förhandlingen. Informationen skall om möjligt lämnas senast dagen innan förhandlingen. Att sådan information har lämnats skall dokumenteras i säkerhetsbedömningen. Rättens ställningstagande till om fängsel skall användas eller inte (om beslut inte fattas innebär det att fängsel inte skall användas) skall antecknas i behandlingsjournalen. 

Av 5 kap. 9 § rättegångsbalken framgår inte tydligt vad som avses med "under sammanträdet", dvs. inte exakt under vilken tid ansvaret för att upprätthålla ordningen åvilar rättens ordförande. Inte heller JO:s beslut ger någon ledning i denna fråga. Det skulle kunna hävdas att sammanträdet påbörjas redan när målet ropas på, men också att det inte påbörjas förrän alla parterna är på plats och förhandlingen börjar. Den tolkning som nu gjorts innebär att det får anses ankomma på rättens ordförande att besluta om fängslet skall bäras efter att den frihetsberövade personen kommit in i rättssalen. Om Kriminalvården har beslutat om fängsel under transporten, skall detta således normalt tas av direkt när den frihetsberövade kommit in i rättssalen. Enligt Kriminalvårdens mening skulle det dock av säkerhetsskäl vara bättre om fängslet kunde tas bort först på den plats där den frihetsberövade skall vara placerad under förhandlingen. En sådan ordning förespråkas också av flera domstolar som fått möjlighet att yttra sig i ärendet.” 

Yttrandet har översänts till JB för kännedom. 

Justitiekanslerns bedömning 

Rättslig reglering 

Av 5 kap. 9 § rättegångsbalken framgår att det ankommer på rättens ordförande att upprätthålla ordningen vid rättens sammanträden och att meddela de föreskrifter som behövs. 

Enligt 42 § lagen (1974:203) om kriminalvård i anstalt (KVAL) får en intagen vid transport eller annan vistelse utanför anstalten beläggas med fängsel om det är nödvändigt av säkerhetsskäl. 

Av 10 och 40 §§ Kriminalvårdens föreskrifter och allmänna råd om transportverksamhet m.m. (KVFS 2006:11) framgår bl.a. att ett beslut i fråga om fängsel ska användas ska fattas inför en sådan transport av den intagne som ärendet gäller. 

Ansvarsfördelningen rörande beslut om fängsel 

Som en utgångspunkt är det Kriminalvården som beslutar om att belägga en intagen i en kriminalvårdsanstalt som vistas utanför anstalten med fängsel. Denna ordning är emellertid subsidiär i förhållande till vad som gäller för domstolssammanträden. Bestämmelserna i rättegångsbalken förutsätter att rättens ordförande bär ett exklusivt ansvar för domstolsförhandlingens gång och förhållandena i rättssalen (se JO 1973 s. 200 f.). Vilka föreskrifter som därvid kan vara påkallade är naturligtvis helt beroende av förhållandena i den pågående rättegången (jfr JK-beslut 1986 A.16). 

Frågan om en person som är intagen i t.ex. en kriminalvårdsanstalt och som närvarar vid en huvudförhandling ska vara belagd med fängsel eller inte är alltså en fråga för rättens ordförande. Hans eller hennes beslut i detta avseende är inte avhängigt att Kriminalvården dessförinnan har belagt den intagne med fängsel (jfr JO 1958 s. 58) eller bedömt att det föreligger ett sådant behov. Det ligger emellertid i sakens natur att frågan vanligtvis uppkommer först sedan Kriminalvården har gjort bedömningen att användningen av fängsel är påkallad. 

Justitiekanslern konstaterar att det ansvar som enligt det nu sagda vilar på rättens ordförande är förenligt med hur Kriminalvårdens promemoria rörande planering och samordning av transporter numera är avfattad. Den lydelse som promemorian hade vid den i ärendet aktuella händelsen synes, som Kriminalvården har framhållit, ha varit något missvisande såvitt gäller den närmare ansvarsfördelningen mellan domstolen och Kriminalvården i det berörda avseendet. 

I ärendet har Kriminalvården med beaktande av utformningen av 5 kap. 9 § rättegångsbalken ifrågasatt om dess ansvar beträffande användningen av fängsel upphör vid dörren till förhandlingssalen eller när de närvarande har intagit sina platser och förhandlingen påbörjas. Detta kan ha betydelse för var ett tidigare påsatt fängsel ska tas av. Det kan här anmärkas att den nämnda bestämmelsen avser domstolars sammanträden. Ett sammanträde torde påbörjas redan när mål ropas upp, oavsett om en därpå följande förhandling kan genomföras eller inte (jfr Fitger, Rättegångsbalken s. 6:8 f. och t.ex. 43 kap. 1 § rättegångsbalken). Ordningen för prövningen vid sammanträdets början av om ett tidigare påsatt fängsel ska tas av eller inte samt hur man ska förfara vid ett avtagande beror emellertid rimligtvis även på rent praktiska hänsyn. Justitiekanslern finner inte skäl att i detta ärende ytterligare beröra frågan. 

Transporten till och från huvudförhandlingen 

Justitiekanslern saknar anledning att i sak invända mot Kriminalvårdens beslut att belägga JB med handfängsel under transporten till och från huvudförhandlingen. Med anledning av att behovet av fängsel synes ha grundats på en säkerhetsbedömning av JB som gjordes ett flertal månader dessförinnan erinrar emellertid Justitiekanslern om att behovet av ett sådant tvångsmedel som fängsel utgör naturligtvis måste bedömas med beaktande av alla kända omständigheter rörande den intagnes person vid beslutstillfället. 

Huvudförhandlingen 

JB har i sin anmälan anfört att han vid huvudförhandlingens början begärde att handfängslet skulle tas av och att rättens ordförande avslog denna begäran. Dessa uppgifter stöds inte av utredningen i övrigt. Inte minst av anteckningarna från huvudförhandlingen framgår emellertid att frågan var föremål för viss diskussion. Enligt HGÅ:s yttrande hit utspann sig denna diskussion mellan JB:s ombud och de företrädare för Kriminalvården som var närvarande, sedan ombudet hade ifrågasatt behovet av fängsel. Av HGÅ:s yttrande framgår vidare att han instämde i Kriminalvårdens bedömning av behovet av handfängsel och därför inte fattade något eget beslut i frågan. Såvitt kan utläsas ur yttrandet ingrep han inte heller när frågan på initiativ av JB:s ombud var föremål för ordväxling. 

Ansvaret för frågan om fängsel bör användas eller inte vid ett domstolssammanträde innebär att rättens ordförande inte kan förhålla sig passiv och förlita sig enbart på den bedömning som Kriminalvården har gjort beträffande detta. Inte heller kan ordföranden låta saken bero i avvaktan på ett formellt yrkande, t.ex. om att ett påsatt fängsel ska tas bort (jfr JO 1973 s. 200 f.). I stället måste ordföranden självmant skaffa sig ett tillräckligt beslutsunderlag och därefter ingå i en prövning av frågan. Den kontakt i detta avseende som enligt den nämnda promemorian – i båda berörda versioner – på förhand ska tas från Kriminalvården med rättens ordförande torde vanligtvis utmynna i ett tillräckligt sådant beslutsunderlag. I annat fall måste rättens ordförande skaffa ett underlag för ett ställningstagande i frågan sedan han eller hon vid ett sammanträdes början har kunnat konstatera att en intagen bär fängsel eller sedan frågan på något annat sätt har uppkommit. Även om ordföranden menar att Kriminalvårdens bedömning av behovet av fängsel är korrekt måste detta ställningstagande klargöras, inte minst i förhållande till de företrädare för Kriminalvården som är närvarande och som praktiskt hanterar det fängsel som är i fråga. 

Mot denna bakgrund är den passivitet som HGÅ uppvisade i frågan anmärkningsvärd. Den kan emellertid i någon mån anses ursäktad av den promemoria från Kriminalvården som har berörts i yttrandena hit och som tidigare inbjöd till uppfattningen att rättens ordförande i förlitan på Kriminalvårdens beslut om handfängsel kunde underlåta att vidta någon åtgärd när ett fängsel redan var påsatt vid ett sammanträdes början. 

Vad beträffar bedömningen i sak av om handfängsel bör användas under ett domstolssammanträde instämmer Justitiekanslern i vad JO har uttalat i frågan (JO 1973 s. 200 f., jfr JO 1994/95 s. 72 f.): 

”Vad gäller tillämpningen märks att det i och för sig är högst otillfredsställande om den ene av i processuellt hänseende jämställda parter i en rättegång hålls fängslad. Ett sådant förhållande bör därför få förekomma endast undantagsvis när andra lösningar av säkerhetsfrågan inte gått att finna och fängsel bedöms oundgängligen nödvändigt. För domstolen är också att beakta, att användandet av fängsel kan försvåra partsagerandet under processen och därigenom påverka rättegången och målets avgörande. Härtill kommer att detta även – sett i vidare bemärkelse – kan te sig som ett störande inslag vid sammanträdet.” 

Det finns naturligtvis ett visst utrymme för olika bedömningar i frågan om fängsel bör användas vid ett sammanträde eller inte. Såvitt avser förhållandena i det aktuella fallet bör framhållas att enbart den omständigheten att det var befogat att under transporten till och från förhandlingen använda handfängsel inte med nödvändighet medför att detta var nödvändigt även under förhandlingen. Inte någon av de omständigheter som Kriminalvården eller HGÅ har anfört i sina yttranden talar vidare med någon styrka för att det förelåg ett sådant behov. Det har inte heller framkommit något förhållande relaterat till JB:s person eller uppförande inför eller vid förhandlingen som pekar i en sådan riktning. Därutöver bör beaktas att förhandlingen hölls i en säkerhetssal och att ett flertal kriminalvårdare och poliser var närvarande. Säkerhetsarrangemangen synes således ha varit betryggande även handfängslet förutan. 

Vid de angivna omständigheterna måste det enligt Justitiekanslerns mening anses ha varit oförenligt med den försiktighet som bör prägla användningen av fängsel att låta JB:s handfängsel sitta kvar när den aktuella förhandlingen påbörjades. 

Det bör framhållas att det inte har framkommit skäl att rikta någon kritik mot agerandet hos de tjänstemän från Kriminalvården som närvarade vid förhandlingen. 

Övrigt 

Med anledning av vad HGÅ har anfört i sitt yttrande finner Justitiekanslern slutligen anledning att erinra om att de anteckningar som enligt 6 kap. rättegångsbalken görs vid ett domstolssammanträde självfallet på ett rättvisande sätt ska avspegla de faktiska förhållandena vid sammanträdet. 

Ärendet avslutas med den kritik mot tingsrätten som ligger i det anförda.