Skadeståndsanspråk med anledning av en tingsrätts handläggning av ett tvistemål; särskilt om storleken på ersättningen för ideell skada

Justitiekanslerns beslut

Justitiekanslern

a) tillerkänner ES skadestånd av staten med 35 000 kr,

b) avslår KS:s skadeståndsanspråk, och

c) uppdrar åt Domstolsverket att ombesörja utbetalningen av ersättningen till ES.

Ärendet

Bakgrund

Den 19 oktober 1994 gav HÖ Allbygg Aktiebolag till Haparanda tingsrätt in en stämningsansökan mot ES och fordrade viss betalning. Målet avgjordes vid tingsrätten först den 5 juni 2002, sedan parterna hade ingått en förlikning.

Riksdagens ombudsmän (JO) fattade den 26 september 2003 beslut i ett tillsynsärende (dnr 4355-2000) angående tingsrättens handläggning av målet. I beslutet, som återfinns som en bilaga till detta beslut, framgår närmare vad som tilldrog sig under handläggningen av målet samt de förklaringar till handläggningen som lämnades från tingsrättens sida. JO anförde sammanfattningsvis att ”tingsrätten inte drivit förberedelsen i målet med den snabbhet, koncentration och effektivitet som krävts och att det således finns anledning att rikta kritik mot den med anledning av den oacceptabla handläggningstiden”.

Anspråket m.m.

ES och KS har därefter vänt sig till Justitiekanslern och begärt skadestånd av staten med 525 000 kr, varav 100 000 kr avser psykiskt lidande eller kränkningsersättning, 50 000 kr självrisk och konsultation av expertis och 375 000 kr den förlikningsersättning som utgavs till käranden i målet. De har till stöd för sitt skadeståndsanspråk åberopat vad som framgår av JO:s beslut samt därutöver påtalat att tingsrätten utöver den oacceptabelt långa handläggningstiden begick fel genom att bl.a. utfärda stämning så lång tid efter de händelser som målet gällde, inte ogilla kärandens talan med hänsyn till att preskription hade inträtt och inte meddela mellandom i preskriptionsfrågan.

Haparanda tingsrätt har yttrat sig.

ES och KS har yttrat sig över vad tingsrätten har anfört.

Justitiekanslerns bedömning

Skadeståndsansvar enligt skadeståndslagen

Rättsliga utgångspunkter

Regler om det allmännas skadeståndsansvar finns i skadeståndslagen (1972:207). Enligt 3 kap. 2 § denna lag svarar staten för bl.a. ren förmögenhetsskada som vållas genom fel eller försummelse vid myndighetsutövning i sådan verksamhet som staten svarar för. Staten skall också ersätta skada på grund av att någon genom fel eller försummelse vid sådan myndighetsutövning kränks genom vissa slags brott (kränkningsersättning). I sak motsvarande regler gällde även enligt skadeståndslagen i dess lydelse före den 1 januari 2002, som var aktuell vid tingsrättens handläggning av det aktuella tvistemålet under den tiden.

Tjänstefel kan enligt rättspraxis vara ett sådant brott som i vissa fall ger en rätt till ersättning för ideell skada.

I 42 kap. 6 § tredje stycket rättegångsbalken (RB) anges bl.a. att rätten skall driva förberedelsen i ett mål med inriktning på ett snabbt avgörande av målet. Rätten har alltså en skyldighet att se till att handläggningen av ett mål inte i onödan drar ut på tiden. Denna skyldighet innefattar även ett krav på att domstolen aktivt driver målet mot ett avgörande. Det innebär att rätten inte kan låta parterna styra helt över målets gång.

Dröjsmål vid handläggningen av ett mål eller ärende kan i vissa fall medföra skadeståndsskyldighet för staten. Vad som närmare bör krävas för att staten skall kunna ådra sig skadeståndsskyldighet i ett sådant fall har behandlats i förarbetena (prop. 1989/90:42 s. 16). Där framgår följande. När lagen inte anger en viss frist för ett ärendes avgörande krävs i allmänhet en betydande försening för att ett dröjsmål skall anses föreligga. För frågan om ett konstaterat dröjsmål innebär att fel eller försummelse föreligger är det väsentligt vad allmänheten rimligen kan fordra. Beror förseningen på en oförsvarligt långsam arbetstakt, en påtagligt bristfällig organisation eller en klar felbedömning av frågan vilka ärenden som bör ha förtur, bör det allmänna svara för uppkommen skada.

Vidare kan den praxis som har utbildats vid Europadomstolens tillämpning av artikel 6.1 Europakonventionen – som innehåller bl.a. ett krav på att en rättegång i mål rörande civila rättigheter och skyldigheter skall hållas inom skälig tid – i vissa fall tjäna som utgångspunkt vid en bedömning av om skadeståndsansvar enligt skadeståndslagen föreligger.

Skadeståndsansvar

Inledningsvis kan konstateras att KS inte var part i tvistemålet och att något skadeståndsansvar för staten mot henne redan på den grunden inte har uppkommit.

Som framgår av JO:s beslut kom handläggningstiden vid tingsrätten att uppgå till cirka sju och ett halvt år. Under denna tid förekom två perioder (fem månader under 1997 samt perioden mellan januari 1998 och februari 2000), då inga eller mycket få dokumenterade åtgärder över huvud taget vidtogs. Även under målets handläggning i övrigt tog vissa åtgärder lång tid i anspråk, t.ex. beviljades parterna upprepade anstånd med att efterkomma förelägganden.

Justitiekanslern delar den uppfattning som JO har gett uttryck för i sitt beslut rörande handläggningen av det aktuella målet. Även med beaktande av att parternas agerande synes ha bidragit till tidsutdräkten anser Justitiekanslern vid en sammantagen bedömning att det dröjsmål i handläggningen som har förekommit utgör ett sådant fel vid tingsrätten som enligt 3 kap. 2 § skadeståndslagen har ådragit staten skadeståndsskyldighet mot ES.

Justitiekanslern har inte funnit att tingsrätten – enligt vad ES har påstått – har gjort sig skyldig till några andra skadeståndsgrundande fel under målets handläggning.

Skada

Frågan inställer sig därefter om ES har drabbats av någon ersättningsgill skada på grund av det inträffade dröjsmålet.

Det är inledningsvis oklart om den fordrade ersättningen om 100 000 kr avser ideell skada eller personskada (psykiskt lidande). För det fall ersättningskravet skall uppfattas såsom rörande ersättning för ideell skada kan framhållas att en förutsättning för att en sådan ersättning skall kunna utgå i ett fall som detta är att ett brott av typiskt sett integritetskränkande slag har begåtts. Även om JO har riktat kritik mot tingsrättens handläggning ger dennes prövning eller vad som i övrigt har framkommit i saken inte underlag för bedömningen att ES har utsatts för något sådant brott – t.ex. tjänstefel – som skulle kunna grunda någon rätt till ersättning för ideell skada. Hans begäran i den delen kan därför inte bifallas med stöd av skadeståndslagens bestämmelser.

För det fall ersättningskravet i stället skall uppfattas som ersättning för personskada konstaterar Justitiekanslern att det genom utredningen inte är visat att ES har drabbats av någon sådan skada.

Anspråket i övrigt avser, såvitt har framgått, de rättegångskostnader som ES fick stå för med anledning av förlikningen samt det kapitalbelopp som han enligt förlikningen utgav till motparten. Sådana kostnader som en part frivilligt åtar sig att stå för med anledning av en förlikning kan – även om ingåendet av överenskommelsen delvis är betingad av den utdragna handläggningen – inte anses orsakade av dröjsmålet som sådant med att avgöra målet. Inte heller har det påvisats att rättegångskostnaderna skulle ha blivit större med anledning av den utdragna handläggningen.

Ersättning baserad på Europakonventionen för ideell skada

Rätten till ersättning

I avsaknad av möjligheten för ES att enligt skadeståndslagens bestämmelser erhålla ersättning för den ideella skada som han kan anses ha drabbats av får frågan i stället bedömas i enlighet med den av Högsta domstolen etablerade principen om rätt till ideellt skadestånd vid kränkningar av Europakonventionen (jfr främst NJA 2005 s. 462 och Högsta domstolens dom den 21 september 2007 i mål nr T 672-07).

Genom dröjsmålen med handläggningen av det aktuella målet finner Justitiekanslern att en kränkning av ES:s rätt till prövning inom skälig tid enligt artikel 6.1 Europakonventionen har ägt rum. I enlighet med den nyss nämnda praxisen från Högsta domstolen är han berättigad till gottgörelse för kränkningen i form av skadestånd av staten för ideell skada.

Ersättningens storlek

Såväl i NJA 2005 s. 462 som i de efterföljande rättsfall som har gällt ersättning för ideell skada vid överträdelser av Europakonventionen har Högsta domstolen uttalat att Europadomstolens praxis bör vara en naturlig utgångspunkt när skadeståndets storlek bestäms. Därtill anmärkte Högsta domstolen i ett beslut den 4 maj 2007 i mål nr Ö 2572-04 att det måste beaktas att nationella förhållanden kan medföra att en skälig ersättningsnivå kan variera från ett land till ett annat. I sitt avgörande den 21 september 2007 uttalade Högsta domstolen att ersättningsnivåerna i fall av överträdelser av konventionen inte bör fjärmas alltför mycket från de ersättningsnivåer som gäller när skadestånd döms ut enligt skadeståndslagen i jämförbara fall, även om nivåerna generellt sett skall vara förenliga med Europadomstolens praxis.

I NJA 2005 s. 462, som gällde skadestånd vid långsam handläggning av ett brottmål, synes Högsta domstolen ha bestämt ersättningen för ideell skada i enlighet med den s.k. Zullo-taxan. Härmed avses de principer som Europadomstolen drog upp för ersättningens storlek i sin dom den 10 november 2004 i mål nr 64897/01 (Zullo vs Italien). Utgångspunkten enligt det rättsfallet var att ersättning för ”non-pecuniary damage” skulle utgå med 1 000 – 1 500 euro per år som handläggningen – inte dröjsmålet – hade varat. Därutöver stipulerade Europadomstolen vissa tillägg till beloppet, t.ex. om saken var särskilt betydelsefull för den enskilde, och avdrag, t.ex. om ärendet hade handlagts av flera domstolar eller om konventionskränkningen hade erkänts på ett nationellt plan och någon ersättning därvidlag hade utgått till den enskilde.

Högsta domstolens riktlinjer för hur ersättningen skall bestämmas anger ramarna för hur Justitiekanslern fastställer skadeståndsbeloppen i ärenden rörande överträdelser av Europakonventionen. Redan genom Högsta domstolens hänvisning till tillämplig praxis från Europadomstolen går det emellertid i fall av långsam handläggning inte att bortse från den utveckling beträffande ersättningsnivåerna som efter Högsta domstolens dom 2005 har ägt rum genom Europadomstolens rättsutveckling. Denna har ännu inte i sig varit föremål för Högsta domstolens bedömning.

Europadomstolens nämnda dom, som meddelades av en av domstolens kamrar, hänsköts enligt artikel 43 i konventionen av Italien till Europadomstolen i stor sammansättning. Domstolen meddelade den 29 mars 2006 i denna sammansättning en dom, som trädde i stället för den tidigare domen. Domen präglas av de speciella förhållanden och generella problem som föreligger med utdragna handläggningstider i vissa konventionsländer, bl.a. Italien. Domstolen angav att den metod som hade använts i den första domen gav en indikation på hur domstolen bedömde den icke-ekonomiska skada som kunde följa vid oskäligt långa handläggningstider samt möjligheten att reducera det nämnda beloppet med hänsyn till om kränkningen hade erkänts på ett nationellt plan och med beaktande av den ersättning som hade utgått med användande av ett nationellt rättsmedel.

Domstolen konstaterade därefter att det vore omöjligt och opraktiskt att upprätta någon lista täckande varje aspekt av domstolens tidigare ersättningspraxis. Utan att således ställa upp en närmare taxa av det slag som domstolen i kammarsammansättning hade tillämpat, dvs. uttryckligen baserad på antal år som handläggningen hade varat, redogjorde Europadomstolen för vissa kriterier som kan anses betydelsefulla för ersättningens bestämmande och framhöll särskilt – i ljuset av den s.k. subsidiaritetsprincipen – den omständigheten att den felande staten genom inhemska rättsmedel hade vidgått konventionskränkningen och utgett någon ersättning för denna. Här kan framhållas att ett rättsmedel inte behöver innebära att en enskild just tillerkänns skadestånd.

Domstolen fann att handläggningen i det aktuella målet, som hade varat nästan nio år och pågått i två instanser, som en utgångspunkt – för det fall nationella rättsmedel hade saknats – hade ersatts med en skälig gottgörelse uppgående till 7 000 euro. Med hänsyn till att den enskilde genom begagnande av nationella rättsmedel i Italien hade fått konventionskränkningen erkänd där och dessutom hade tillerkänts 1 200 euro, fann Europadomstolen emellertid att han skulle tillerkännas enbart ytterligare 2 400 euro. Ersättningen höjdes därutöver till följd av vissa andra omständigheter.

I ljuset av Europadomstolens nya dom framstår de ersättningsnivåer som följde av en tillämpning av Zullo-taxan som höga. Det måste beaktas att det genom Högsta domstolens praxis numera torde finnas effektiva rättsmedel vid konventionskränkningar i Sverige, innefattande möjligheten att i tillämpliga fall erhålla ekonomiskt och ideellt skadestånd för kränkningarna. Detta synes vara en omständighet som enligt Europadomstolen innebär att den enskilde såsom skälig gottgörelse, när ersättningsfrågan uppkommer på ett nationellt plan, bör vara väl tillgodosedd med en ersättning som ligger väl under ersättningsnivåerna enligt den tidigare taxan. Därutöver bör framhållas att den nya domen torde innebära att ersättningen får bestämmas i enlighet med domstolens praxis i övrigt med hänsyn till de särskilda omständigheterna i varje enskilt fall.

Av Europadomstolens praxis framgår att högre krav på skyndsamhet ställs i vissa slags mål än i andra. En skiljelinje kan här skönjas såväl mellan t.ex. brottmål och tvistemål som mellan vissa slags tvistemål (se bl.a. domstolens dom den 8 juni 2006 i mål nr 75529/01 [Sürmeli vs Tyskland]). En utgångspunkt för Justitiekanslerns skadereglering i fall av konventionsstridiga dröjsmål är att integritetskränkningen för den enskilde är större om den utdragna handläggningen rör brottmål än om den avser ett ordinärt tvistemål eller merparten av de ärendetyper som förekommer i förvaltningsdomstolarna.

Med beaktande av såväl Högsta domstolens praxis som Europadomstolens nyss nämnda uttalanden finner Justitiekanslern utifrån omständigheterna i det förevarande fallet att ersättning för den ideella skada som ES har lidit till följd av den konventionskränkning som han har utsatts för bör bestämmas till skäliga 35 000 kr.