Anspråk på skadestånd med anledning av en tingsrätts beslut om försäljning enligt lagen om samäganderätt

Justitiekanslerns beslut

Justitiekanslern tillerkänner BL skadestånd av staten med

128 407 kr. Vidare tillerkänner Justitiekanslern BL ersättning för hans ombudskostnader med 7 350 kr.

Justitiekanslern uppdrar åt Domstolsverket att ombesörja utbetalningen av ersättningarna.

Ärendet

Bakgrund

KE och KSG ägde gemensamt fastigheten Östersund Långkälen 3:4 (Fastigheten). Under hösten 1998 ansökte KE hos Östersunds tingsrätt om att Fastigheten – vid sidan av en annan fastighet – enligt lagen (1904:48 s. 1) om samäganderätt (samäganderättslagen) skulle försäljas på offentlig auktion till ett lägsta pris om 1 590 000 kr. Ansökan medgavs av KSG, varefter tingsrätten den 9 oktober 1998 meddelade beslut i enlighet med ansökan och förordnade BE att som god man ombesörja försäljningen. Beslutet vann laga kraft.

Sedan KE hade gett in en ny ansökan till Östersunds tingsrätt med yrkande bl.a. om att det bestämda lägsta priset skulle, jämväl interimistiskt utan hörande av KSG, sättas ned till 1 200 000 kr, meddelade tingsrätten den 11 juni 1999, utan att dessförinnan höra KSG, ett interimistiskt beslut i enlighet med ansökan. Tingsrätten motiverade beslutet med att det var av synnerlig vikt att den kungjorda auktionen kunde genomföras på utsatt tid och att det därför fanns skäl att meddela ett sådant beslut att auktionsåtgärden säkerställdes med utgångspunkt i det av KE begärda nya lägsta priset. Tingsrätten konstaterade vidare att det av tidsskäl förelåg fara i dröjsmål.

Auktionen genomfördes den 17 juni 1999, varvid Fastigheten såldes till

BL för en köpeskilling om 1 300 000 kr. Ett köpekontrakt upprättades samma dag.

KSG överklagade därefter tingsrättens interimistiska beslut till Hovrätten för Nedre Norrland och yrkade att Fastigheten inte skulle få försäljas till ett pris understigande 1 590 000 kr samt att en ny offentlig auktion skulle utlysas. Den 3 september 1999 meddelade hovrätten följande beslut.

Innebörden av KSG ändringsyrkande är att det beslut, innefattande ett förordnande om att fastigheterna skulle utbjudas till försäljning på offentlig auktion, som tingsrätten meddelade den 9 oktober 1998 i ärende nr Ä 1006-98 alltjämt skall gälla och att tingsrätten förfarit felaktigt då det överklagade beslutet meddelades.

Ett beslut om förordnande av att fastighet skall utbjudas till försäljning på offentlig auktion, vilket beslut har vunnit laga kraft, kan enligt lagen (1904:48 s. 1) om samäganderätt inte ändras annat än under vissa särskilda förutsättningar. Enligt 13 § i lagen förfaller ett sådant förordnande dels om delägarna träffar överenskommelse om auktionens inställande och ger det tillkänna för den gode mannen, dels om en auktion inte leder till godsets försäljning. Någon annan grund för att anse ett förordnande förfallet ges inte i lagen.

Av handlingarna i ärendet framgår att inte någon av de angivna förutsättningarna förelåg då tingsrätten upptog ansökningen till prövning och meddelade det överklagade beslutet. Det tidigare beslutet hade alltså inte förfallit. Vid detta förhållande har det förelegat hinder mot att ta upp KE:s ansökan till prövning.

Hovrätten vill tillägga följande. Ett interimistiskt beslut enligt 26 § domstolsärendelagen är avsett att säkerställa det som ärendet gäller. Tingsrättens interimistiska beslut i detta mål kan inte ha haft annat syfte än att en försäljning vid den offentliga auktionen skulle kunna ske till de lägre priser som anges i beslutet. En slutlig prövning i ärendet, sedan fastigheterna på en offentlig auktion sålts till de i det beslutet angivna lägre priserna och sedan KSG fått tillfälle att yttra sig, skulle uppenbarligen inte tjäna något rimligt syfte. Det är därför enligt hovrättens mening uppenbart att bestämmelsen i 26 § domstolsärendelagen inte varit tillämplig i det aktuella ärendet. Tingsrätten har således även med hänsyn härtill inte bort pröva ärendet på sätt som skett.

Enligt hovrättens mening är det rättegångsfel som har förekommit vid tingsrätten av sådant slag som anges i 59 kap. 1 § första stycket första punkten rättegångsbalken. Verkningarna av det interimistiska beslutet är vidare till sin karaktär sådana att de för KSG närmast måste framstå somjämförbara med den situation som regleras i andra punkten 1 nämnda paragraf. Vid nu angivna förhållanden bör tingsrättens beslut undanröjas och KE:s ansökan vid tingsrätten avvisas.

Vad KSG yrkat angående utlysande av ny auktion är inte av den beskaffenheten att det kan bli föremål för hovrättens prövning i detta mål. Yrkandet föranleder därför inte någon åtgärd från hovrätten.

Med undanröjande av tingsrättens beslut avvisar hovrätten KE:s ansökan.

Med anledning av hovrättens beslut höll den gode mannen den 27 september 1999 en ny auktion. Fastigheten bjöds då ut till ett lägsta pris om 1 590 000 kr, men något anbud lämnades inte vid auktionen.

Den gode mannen och BL upprättade den 15 oktober 1999 köpebrev på den senares förvärv av Fastigheten den 17 juni 1999.

På ansökan av BL beslutade den 22 november 1999 Lantmäterimyndigheten i Östersunds kommun att genom fastighetsreglering överföra Fastigheten till den av BL ägda fastigheten Östersund Greningeholm 1:3 med utplånande av Fastigheten som en egen registerenhet. Från den ombildade fastigheten avstyckades därefter en viss del. Förrättningen godkändes av alla hörda sakägare och berörda myndigheter och genomfördes med förutsättningen att BL var ägare av Fastigheten på grund av det köpekontrakt och det köpebrev som hade upprättats.

KSG överklagade lantmäterimyndighetens beslut till Östersunds tingsrätt, Fastighetsdomstolen, som den 24 augusti 2000 beslutade att inte göra någon ändring i lantmäterimyndighetens beslut samt att KSG skulle ersätta BL för hans rättegångskostnader.

KSG överklagade tingsrättens beslut till Hovrätten för Nedre Norrland. I ett utslag den 14 mars 2002 undanröjde hovrätten fastighetsbildningsbeslutet den 22 november 1999 och återförvisade förrättningen till lantmäterimyndigheten för erforderlig handläggning. BL förpliktades att solidariskt med KE ersätta KSG för hennes rättegångskostnader i tingsrätten och hovrätten. I skälen för beslutet anförde hovrätten bl.a. följande.

KSG gör i målet gällande att BL inte gjort ett giltigt förvärv av Långkälen 3:4, vilket skulle innebära att hinder mot den beslutade fastighetsregleringen och därmed även mot den samtidigt beslutade avstyckningen förelegat på grund av att medgivande till regleringen inte lämnats av de rätta ägarna till fastigheten.

BL anför […] till stöd för påståendet, att han blivit ägare till Långkälen 3:4 genom ett giltigt förvärv, dels att BE var behörig att sälja fastigheten vid auktionen den 17 juni 1999 på grund av tingsrättens beslut den 9 oktober 1998, dels att BEs försäljning av fastigheten för en köpeskilling som understeg det i detta beslut bestämda lägsta priset inte inneburit att denne gått utöver sin behörighet utan endast att han överskridit sin befogenhet som god man, dels slutligen att han i varje fall var i god tro beträffande det lägsta priset.

Det förvärv som BL åberopar till stöd för sitt äganderättsanspråk är grundat på det i samband med auktionen den 17 juni 1999 upprättade köpekontraktet. Frågan om förvärvets giltighet skall bedömas utifrån de förutsättningar som förelåg när detta kontrakt undertecknades. BL har ostridigt uppfyllt de villkor för köpet som upptagits i kontraktet. Vad som därutöver förekommit efter kontraktsdagen är i princip ovidkommande för bedömningen.

Del står klart att BE vid auktionen den 17 juni 1999 saknade befogenhet att sälja fastigheten för lägre pris än det som bestämts i tingsrättens beslut den 9 oktober 1998. Tingsrättens interimistiska beslut den 11 juni 1999 kan emellertid ha föranlett att det för dem som avgav bud vid auktionen framstått som att BE var behörig att sälja fastigheten för det i detta beslut angivna lägsta priset. Vid sådant för-

hållande kan tillämpning analogiskt av bestämmelsen om befogenhetsöverskridande av fullmaktshavare i 11 § 1 st avtalslagen komma i fråga.

För giltigheten av BL:s förvärv skulle därmed bli avgörande huruvida han vid auktionstillfället var i god tro beträffande vad som gällde angående det lägsta priset. Huruvida så varit fallet synes svårligen kunna bedömas på grundval av den föreliggande utredningen.

Med hänsyn härtill och vid beaktande även av vad som anförts från KSG sida finner hovrätten att det i varje fall framstår som ovisst huruvida BL eller KSG och KE var ägare till Långkälen 3:4 vid tiden för fastighetsbildningsbeslutet. Vid förrättningen borde därför enligt 4 kap 11 § 3 st fastighetsbildningslagen även KSG och KE ha behandlats som sakägare. De har varken genom kallelse till sammanträde eller på annat sätt beretts tillfälle att bevaka sin rätt vid förrättningen. Härigenom har förekommit ett fel i handläggningen som föranlett att fastighetsbildningsbeslut meddelats utan att den för de beslutade åtgärdernas tillåtlighet avgörande frågan om äganderätten till Långkälen 3:4 blivit prövad.

Hovrätten anser sig inte böra på grundval av den utredning som nu står till buds ta ställning prejudiciellt till äganderättsfrågan. Denna fråga bör lämpligen behandlas av lantmäterimyndigheten vid förrättning i samband med förnyad prövning av förutsättningarna för att genomföra de sökta fastighetsbildningsåtgärderna. Fastighetsbildningsbeslutet skall därför undanröjas och förrättningen visas åter till lantmäterimyndigheten för erforderlig behandling. Den åtgärd som vid den fortsatta handläggningen hos lantmäterimyndigheten närmast kommer i fråga, för det fall sakägarna inte kan enas, synes vara att BL såsom sökande av förrättningen hänvisas att inom viss tid väcka talan i äganderättsfrågan vid domstol och att förrättningen enligt 4 kap 39 § fastighetsbildningslagen förklaras vilande i avbidan på domstolens avgörande.

Den 9 november 2004 höll lantmäterimyndigheten förhandling i ärendet, varvid BL förelades att inom viss tid väcka talan mot KSG och KE om bättre rätt till Fastigheten. BL väckte en sådan talan vid Östersunds tingsrätt. Talan medgavs av KE men bestreds av KSG. Vid huvudförhandlingen i målet den 6 november 2006 träffade BL och KSG en överenskommelse som innebar bl.a. att BL ägde bättre rätt än KSG till Fastigheten, att han skulle utge 100 000 kr till henne och att vardera parten skulle stå sina rättegångskostnader. Samma dag meddelade tingsrätten dom i enlighet med medgivandet och överenskommelsen.

Anspråket m.m.

BL har begärt skadestånd av staten med 164 567 kr, varav 142 567 kr avser kostnader i domstolar m.m. enligt vad som närmare framgår nedan och 22 000 kr BL:s eget arbete med anledning av det inträffade. Han har vidare begärt ersättning med 7 350 kr för sina ombudskostnader här.

BL har till stöd för sina anspråk åberopat att tingsrättens beslut den 11 juni 1999 i enlighet med vad som framgår av hovrättens därpå följande beslut innefattade fel eller försummelse och att felet orsakade honom skada med det fordrade beloppet. Han har vidare anfört att han vid köpet av Fastigheten inte hade anledning att misstänka att tingsrättens beslut var felaktigt.

Justitiekanslern har ansett sig kunna ta ställning till BL:s anspråk utan att höra berörda domstolar eller myndigheter.

Justitiekanslerns bedömning

Skadeståndsskyldigheten

Enligt 3 kap. 2 § skadeståndslagen (1972:207) (SkL) skall staten ersätta bl.a. ren förmögenhetsskada som vållas genom fel eller försummelse vid myndighetsutövning i sådan verksamhet för vars fullgörande staten svarar.

Justitiekanslern delar hovrättens uppfattning i beslutet den 3 september 1999 att det var felaktigt av tingsrätten att ta upp KE:s ansökan om försäljning till ett lägre pris till prövning och att det därutöver var felaktigt att enligt 26 § lagen (1996:242) om domstolsärenden fatta ett interimistiskt beslut i saken. Felen är sammantagna av sådan art att skadeståndsskyldighet i och för sig enligt 3 kap. 2 § SkL får anses ha uppstått för staten.

Kretsen av ersättningsberättigade

Genom Justitiekanslerns bedömning att skadeståndsskyldighet för staten har uppkommit framgår att tingsrättens felaktiga beslut innefattade myndighetsutövning i den mening som avses i SkL. Det står också klart att myndighetsutövningen riktade sig i vart fall mot KE och KSG, som båda var parter i ärendet och i det tidigare domstolsärendet rörande försäljningen. Emellertid är det inte självklart att kretsen av ersättningsberättigade till följd av ett felaktigt myndighetsbeslut skall bestämmas enbart utifrån vem som har varit (eller skulle kunna vara) part i ärendet. Felaktiga beslut kan ha sådana karakteristika att även andra berörs av det begångna felet på ett sådant sätt att de bör anses berättigade till ersättning. Vad beträffar försäljning av egendom enligt samäganderättslagen, får lagens regler i den delen anses ha som primärt syfte att skapa ett rättstryggt försäljningsförfarande för delägarna vid oenighet dem emellan. Men det är uppenbart att även en köpare av egendomen måste kunna förlita sig på att rättens handläggning av frågan har utförts korrekt och därmed också kan beröras av eventuella felaktigheter i detta avseende.

Frågan uppkommer därför hur kretsen av dem som är berättigade till ersättning av det allmänna skall avgränsas i det förevarande fallet. SkL ger i detta avseende ingen direkt ledning, utan man har att söka avgränsningen i andra rättskällor: de förarbetsuttalanden som i skilda sammanhang har gjorts om SkL:s tillämpningsområde, den doktrin som finns på området samt den utveckling i frågan som går att finna i rättspraxis.

Det bör framhållas att en skada som den av BL uppgivna inte kan anses vara en medelbar skada (tredjemansskada) i den meningen att skadan har uppkommit som en följd av någon annans skada till följd av tingsrättens beslut. I den mån som BL har drabbats av någon skada måste denna i stället i och för sig ses som en direkt följd av det felaktiga tingsrättsbeslutet.

Utöver avgränsningen gentemot tredjemansskador inverkar ett flertal andra omständigheter på hur kretsen av ersättningsberättigade avgränsas. Flera av dem kan sammanfattas under den i rättspraxis tillämpade principen om skyddat intresse (även kallad normskyddsläran m.m.). Denna princip innebär att skadeståndsansvaret begränsas till de intressen som skyddas av den lagfästa eller oskrivna handlingsnorm vars åsidosättande utgör grunden för skadeståndsansvar. Principen går att härleda till skilda förarbetsuttalanden (jfr Bengtsson, Skadestånd vid myndighetsutövning I, 1976, s. 351 f. med hänvisningar). I fall av felaktiga myndighetsbeslut har i doktrin och förarbeten förts fram att en utgångspunkt vid tillämpningen av läran bör vara att kretsen av de ersättningsberättigade avgränsas på samma sätt som kretsen av klagoberättigade beträffande beslutet (a.a. s. 353 f. samt prop. 1972:5

s. 513). I förarbetena lämnades i övrigt till rättstillämpningen att avgränsa kretsen av ersättningsberättigade (a. prop. s. 329 f., jfr betänkandet Det allmännas skadeståndsansvar [SOU 1993:55] s. 234 f.). I olika fall har därutöver hänsyn till andra omständigheter tagits, och härtill kommer att svensk skadeståndsrätt allmänt sett intar en restriktiv hållning i fråga om hur kretsen av skadeståndsberättigade till följd av fel eller försummelse vid myndighetsutövning bör bestämmas. Sammanfattningsvis får rättsläget i flera väsentliga avseenden sägas vara oklart (jfr a. SOU s. 236 och Bengtsson, Det allmännas ansvar, 2 uppl., s. 127).

En omständighet av betydelse för att bestämma den skadeståndsberättigade kretsen är alltså – i fråga om felaktiga myndighetsbeslut – vem som är klagoberättigad beträffande det beslut som är i fråga. Skälen härför är enligt förarbetena att överklaganderegler ofta torde vara utformade med hänsyn tagna till rättsskyddssynpunkter liknande dem som bör bestämma rätten till skadestånd av det allmänna, även om någon fullständig parallellitet inte kan anses föreligga (a. prop. s. 513). I doktrinen har emellertid framhållits att regler om överklagande många gånger torde ha utformats under inverkan av andra hänsynstaganden och därför i vissa fall kan utesluta personer som har berättigade skadeståndsanspråk på det allmänna (se Bengtsson, Skadestånd vid myndighetsutövning I, 1976, s. 361 f.).

Vad gäller en försäljning enligt samäganderättslagen torde köparen inte ha rätt att överklaga rättens beslut om lägsta försäljningspris. Detta synes rättfärdigat av att försäljningspriset enligt grundläggande civilrättsliga principer är en fråga som uteslutande disponeras av säljarna till den egendom som är i fråga. Dessutom är det uppenbart att det skulle föra alltför långt att låta kretsen av klagoberättigade omfatta i princip envar som gör gällande att han eller hon är en potentiell köpare av den egendom som är i fråga vid den auktion som ju hålls först sedan frågan om försäljningspriset har avgjorts.

Avgränsningen av den klagoberättigade kretsen i fråga om tingsrättens beslut om lägsta försäljningspris torde således vara dikterad av särskilda hänsyn som hänger samman med den karaktär som en försäljning enligt samäganderättslagen har. Med beaktande härav menar Justitiekanslern att kretsen av klagoberättigade beträffande beslutet inte ger någon säker vägledning i frågan om köparen kan anses skadeståndsberättigad till följd av felaktigheter i tingsrättens handläggning av frågan. Det bör i sammanhanget framhållas att själva försäljningen av egendomen inte är överklagbar, vilket är fallet t.ex. vid exekutiva försäljningar enligt utsökningsbalken, och att köparen således inte har möjlighet att den vägen göra felaktigheter i försäljningsförfarandet gällande.

En omständighet som torde vara av särskild vikt i sammanhanget är att ett sådant beslut som nu är i fråga rör individualiserad egendom (här Fastigheten) och att köparens skada kan sägas bestå i de inskränkningar i hans rätt att råda över just den egendomen som kan följa på ett felaktigt beslut. Skada för köparen till följd av felaktigheter i tingsrättens handläggning ter sig med andra ord rimligt förutsebara och till sin natur avgränsade. Detta talar med viss styrka för att konsekvenser för köparen av tingsrättens felaktiga handläggning av frågan bör kunna göras gällande skadeståndsvis mot staten (jfr a.a. s. 363 f.). En sådan utvidgning av kretsen av ersättningsberättigade utöver de som har rätt att överklaga tingsrättens beslut synes såväl motiverad utifrån hur förfarandet vid försäljningar enligt samäganderättslagen är utformat som – med hänsyn till utvidgningens begränsade omfattning – förenlig med det restriktiva synsätt i frågan som framgår av förarbetena till SkL.

Justitiekanslern finner att övervägande skäl talar för att köpare av egendom i en sådan situation som den aktuella bör innefattas i den krets personer som i och för sig är berättigade till skadestånd av staten till följd av felaktigheter i tingsrättens handläggning av frågan om lägsta försäljningspris. BL bör alltså anses berättigad till ersättning för de skador som han har lidit till följd av det inträffade.

Skadan

Kostnaderna i tingsrätten samt hovrätten

BL har begärt ersättning för kostnaden för självrisken för såväl de egna som hans del av motpartens rättegångskostnader i Östersunds tingsrätt rörande överklagandet av lantmäterimyndighetens beslut samt därefter i hovrätten. Enligt BL uppgick hans självrisk för KSG rättegångskostnader till 7 167 kr, medan självrisken för de egna ombudskostnaderna uppgick till 13 800 kr. BL har också begärt ersättning för inställelsen till tingsrätten med 5 590 kr, varav 2 070 kr avser reskostnader och 3 520 kr inkomstförlust under två dagar.

På grund av tingsrättens beslut den 11 juni 1999 om ett nytt lägsta pris uppstod efter BL:s förvärv av Fastigheten tveksamhet i fråga om äganderätten till i vart fall KSG tidigare andel i egendomen. Denna tveksamhet undanröjdes genom det förlikningsavtal som BL och KSG ingick den 6 november 2006 i Östersunds tingsrätt, sedan lantmäterimyndigheten hade förelagt BL att väcka talan om bättre rätt till Fastigheten.

Sedan lantmäterimyndighetens ursprungliga beslut den 22 november 1999 hade överklagats till först tingsrätten och sedan hovrätten förlorade BL målet med anledning av att de oklara ägandeförhållandena enligt hovrätten hade medfört ett handläggningsfel vid lantmäterimyndigheten. Man skulle därför kunna hävda att BL:s uppgivna skada i form av egna och motpartens rättegångskostnader för processen i tingsrätten och hovrätten hade kunnat i vart fall begränsas om BL redan från början hade väckt en talan om bättre rätt till Fastigheten och fått den saken avgjord innan lantmäteriförrättningen tog vid. Det synes emellertid alltför långtgående att i en situation som den aktuella ställa ett krav på den enskilde att vidta en sådan förutseende åtgärd, särskilt med beaktande av att såväl lantmäterimyndigheten som tingsrätten ansåg sig – trots det handläggningsfel som hovrätten sedermera fann – kunna ta ställning till äganderättsfrågan inom ramen för prövningen av ärendet och därvid fann att BL var ägare till Fastigheten. Mot bakgrund av dessa omständigheter finner Justitiekanslern att de kostnader som uppstod för BL med anledning av den nämnda processen i tingsrätten och hovrätten är att anse som ersättningsgilla skador.

Till styrkande av en självrisk om 3 600 kr för en del av de egna ombudskostnaderna har BL åberopat ett brev från ombudet den 20 juni 2006, dvs. mer än fyra år efter det att hovrätten meddelade sitt utslag. Det framgår inte av brevet vad ombudets arbete avsåg. Det kan under sådana förhållanden inte anses visat att kostnaden har uppkommit med anledning av den aktuella tvisten. Vidare har ingen utredning getts in till utvisande av förekomsten eller storleken av den uppgivna förlorade arbetsinkomsten. Med dessa undantag finner Justitiekanslern inte anledning att ifrågasätta skadeståndsanspråket. Skadestånd bör därför i denna del utgå med 19 437 kr.

Kostnaderna i samband med den nya lantmäteriförrättningen

BL har begärt ersättning med 5 590 kr, varav 2 070 kr avser reskostnader och 3 520 kr inkomstförlust under två dagar, för kostnaderna för inställelsen till lantmäterimyndigheten i samband med förrättningen den 9 november 2004.

Även BL:s kostnader med anledning av den nya handläggningen vid lantmäterimyndigheten sedan hovrätten hade undanröjt det första lantmäteribeslutet bör anses som en ersättningsgill skada. Vad beträffar inkomstförlusten gör Justitiekanslern emellertid samma bedömning som ovan. Skadestånd bör därmed i denna del utgå med 2 070 kr avseende reskostnader.

Kostnaderna i tingsrätten i målet om bättre rätt till Fastigheten

BL har begärt ersättning med 110 420 kr, varav 4 830 kr avser självrisken för hans rättegångskostnader i tingsrätten i målet om bättre rätt till Fastigheten, 100 000 kr förlikningslikviden till KSG samt 5 590 kr kostnaderna för inställelsen till tingsrätten i samband med huvudförhandlingen den 6 november 2006, därav 2 070 kr för reskostnader och 3 520 kr för inkomstförlust under två dagar.

För det fall någon överenskommelse inte hade ingåtts, utan tvisten om bättre rätt till Fastigheten hade fått avgöras av domstol, hade BL, vid full framgång med sin talan, fått behålla Fastigheten samt fått sina rättegångskostnader ersatta. Någon skada för honom hade i en sådan situation inte uppkommit. För det fall KSG hade fått framgång med sin talan hade – med beaktande av den nödvändiga processgemenskap som synes ha förelegat mellan henne och KE – emellertid BL:s köp av Fastigheten i dess helhet inte ansetts bestå, och han hade även drabbats av ett rättegångskostnadsansvar. Mot bakgrund av de upplysningar som har lämnats i ärendet om gjorda investeringar i Fastigheten m.m. är det uppenbart att en ”förlust” av Fastigheten hade lett till betydande ekonomiska följdverkningar för BL och att dessa hade kunnat göras gällande inom ramen för ett skadeståndsanspråk mot staten. Om BL i detta scenario hade velat behålla fastigheten hade han nödgats ingå en överenskommelse med motparterna därom, sannolikt med följden att han hade fått utge ersättning utöver köpesumman vid det ogiltiga förvärvet. Sådan ytterligare ersättning hade knappast utgjort en skada som staten skade-ståndsvis hade bort svara för, försåvitt den inte hade ansetts utgiven till begränsande av de nämnda skadeverkningarna.

Genom förlikningen avslutades emellertid tvisten på ett tidigare stadium. Överenskommelsen innebar att BL fick stå sina egna rättegångskostnader och att han därutöver betalade en förlikningslikvid till KSG.

Det bör framhållas att processläget måste ha framstått som osäkert och att det måste ha varit angeläget för BL att avtalsvis undkomma riskerna för den ekonomiska förlust som hade kunnat uppkomma vid en slutlig förlust i målet. Det måste också ha framstått som angeläget att bilägga den tvist mellan parterna som vid det laget hade pågått i ett flertal år. Under sådana omständigheter finner Justitiekanslern inte anledning att ställa kravet på BL att han borde ha drivit processen till ett rättsligt avgörande i stället för att ingå en överenskommelse med KSG. Sådana kostnader som drabbade honom med anledning av en välavvägd förlikning framstår därmed som en skada som staten bör svara för. Staten har således inte någon erinran mot BL:s krav på ersättning för hans egna rättegångskostnader. Även förlikningslikviden bör anses utgöra en ersättningsgill skada då den – trots att den kan ses som ytterligare ersättning för Fastigheten – på ett godtagbart sätt synes ha begränsat risken för sådan ovan nämnd ekonomisk skada för BL som staten hade kunnat få svara för.

Justitiekanslern har samma invändning beträffande det begärda beloppet för förlorad arbetsinkomst som tidigare har redogjorts för. Med detta undantag bör skadeståndet i denna del bestämmas till 106 900 kr.

Det egna arbetet

Av BL:s skadeståndsanspråk avser 22 000 kr ersättning för eget arbete under 100 timmar. Någon mer ingående redogörelse för vad arbetet har bestått i har inte lagts fram. Visserligen är det förståeligt att det inträffade har medfört olägenheter i det lantbruk som BL enligt uppgift i ärendet bedriver. Kostnaden för eget arbete som inte motsvarar särskilda utgifter är dock enligt skadeståndsrättsliga grundsatser i princip inte ersättningsgill. Såvitt framgår av utredningen har BL inte heller åsamkats några merkostnader i form av ökade lönekostnader eller liknande. Det saknas därför förutsättningar att godta ersättningskravet i denna del.

Sammanfattning

Sammanfattningsvis finner Justitiekanslern att BL skall tillerkännas skadestånd av staten med (19 437 + 2 070 + 106 900 =) 128 407 kr.

Ombudskostnader

BL bör tillerkännas ersättning för sina ombudskostnader i ärendet här. Den begärda ersättningen är skälig och godtas.

Övrigt

BL:s skadeståndskrav har genom detta beslut enbart delvis vunnit gehör. Det bör emellertid framhållas att det står honom fritt att återkomma till Justitiekanslern med en begäran om ersättning i de delar där ersättningsanspråket inte har godtagits tillsammans med utredning till styrkande av ersättningskravet.