Anspråk enligt lagen (1998:714) om ersättning vid frihetsberövanden och andra tvångsåtgärder, m.m., p.g.a. ett felaktigt beslut av Polisen om avlägsnande m.m.

Justitiekanslerns beslut

Justitiekanslern tillerkänner envar av de sökande som anges i bilagan till detta beslut ersättning med 1 000 kr, jämte ränta på beloppet enligt 6 § räntelagen (1975:635) från den 4 mars 2007 tills betalning sker, samt ersättning för ombudskostnader med 300 kr.

Ersättningarna skall betalas ut av Justitiekanslern.

Ärendet

Bakgrund

Den 24 maj 2004 möttes Helsingborgs IF (HIF) och Malmö FF (MFF) i en fotbollsmatch på Olympia i Helsingborg. Med anledning av risken för ordningsstörningar hade en större polisstyrka mobiliserats med GJ som kommenderingschef. De i bilagan till detta beslut upptagna 19 personerna (sökandena) var MFF-supportrar och färdades inför matchen från tågstationen i Ramlösa mot Olympia i en buss. Polis stoppade bussen vid Närlundavägen i Helsingborg. Supportrarna beordrades stiga av och visiterades. En s.k. supporterpolis bedömde att supportrarna var sådana att de kunde tänkas orsaka ordningsstörningar. Sedan GJ hade informerats om detta beslutade han att enligt 13 c § polislagen (1984:387) avlägsna supportrarna från platsen, trots att några faktiska ordningsstörningar inte hade förekommit. Supportrarna fördes bort i en inhyrd buss, varefter hälften släpptes av vid tågstationen i Rydebäck och hälften vid tågstationen i Glumslöv.

Chefsåklagaren KA väckte den 31 oktober 2005 åtal mot GJ vid Helsingborgs tingsrätt för olaga frihetsberövande eller tjänstefel enligt följande gärningspåstående.

”GJ arbetade den 24 maj 2004 vid Polismyndigheten i Skåne och fullgjorde bl.a.uppgift som kommenderingschef vid polisens insats i samband med en fotbollsmatch i Helsingborg. GJ berövade härvid uppsåtligen ett stort antal personer - de trettioen målsägandena - deras frihet och åsidosatte i vart fall uppsåtligen eller av oaktsamhet vad som vid myndighetsutövning ålåg honom i tjänsten.

Åsidosättandet bestod grundläggande i att GJ beslutade om att målsägandena skulle avlägsnas från en plats vid Närlundavägen i Helsingborg till tågstationerna i Rydebäck respektive Glumslöv trots att omständigheterna inte var sådana att den tillämpade bestämmelsen i polislagen eller någon annan regel medgav detta.

Även om ett avlägsnande kunnat ske, åsidosatte GJ genom sitt handlande vad som gällde för uppgiften genom att verkställa avlägsnandet så, att det innebar transporter till Rydebäck och Glumslöv om c:a 11 respektive 14 km och en sammanlagd tid för avlägsnandets genomförande om minst 30 respektive 35 minuter. Avlägsnandet övergick härigenom till ett frihetsberövande.

GJ åsidosatte vidare sin skyldighet att upprätta protokoll enligt bestämmelserna i 27 § polislagen med bl.a. uppgift om att han fattat beslutet, grunden för detta och tidpunkten för beslutet.”

Sökandena yrkade i egenskap av målsägande, genom sitt målsägandebiträde advokaten BH, att GJ skulle utge skadestånd till dem.

I en dom den 4 oktober 2006 ogillade tingsrätten åtalet och målsägandenas skadeståndsanspråk. Tingsrätten anförde som sin bedömning väsentligen följande.

”Tingsrätten prövar först åtalet rörande GJ:s beslut att avlägsna målsägandena från platsen vid Närlundavägen.

GJ har gjort gällande att rättsliga förutsättningar har förelegat att avlägsna målsägandena. Den bestämmelse som han därvid har tillämpat är 13 c § polislagen. Den fråga som tingsrätten först måste ta ställning till är således om det fanns förutsättningar för ett beslut om avlägsnande enligt 13 c § polislagen. Ett avlägsnande av en folksamling får enligt denna paragraf äga rum, om en folksamling genom sitt uppträdande stör den allmänna ordningen eller utgör en omedelbar fara för denna och om det är nödvändigt för att ordningen skall kunna upprätthållas.

Av utredningen framgår att MFF-supportrarna inte hade stört den allmänna ordningen. Rättsliga förutsättningar saknades alltså för ett avlägsnande på den grunden.

Frågan är då om MFF-supportrarna genom sitt uppträdande utgjorde enomedelbar fara för den allmänna ordningen. Med uttrycket omedelbar fara menas att faran skall vara konkret, dvs. att den är bestämd till tid och rum. Ett avlägsnande får inte ske för att abstrakta, ännu inte konkretiserade faror skall avvärjas. Det finns enligt tingsrätten inget i utredningen som tyder på att MFF-supportrarna genom sitt uppträdande – som alltså inte varit störande – utgjort en omedelbar fara för den allmänna ordningen. Ingen grupp av HIF:s problemsupportrar fanns i närheten av Närlundavägen. De befann sig i centrala Helsingborg. Det räcker inte att MFF-supportrarna var kända från sammanhang där det brukade vara stökigt och att man kunde befara en senare ordningsstörning på annan plats. Eftersom MFF-supportrarna genom sitt uppträdande varken stört den allmänna ordningen eller utgjort en omedelbar fara för denna, har det saknats förutsättningar att meddela ett beslut om avlägsnande med stöd av 13 c § polislagen. Polisens ingripande mot målsägandena med anledning av GJ:s beslut får därför i rättsligt hänseende bedömas som ett frihetsberövande utan stöd i lag. GJ:s uppsåt har naturligtvis inte omfattat den omständigheten att frihetsberövandet var olagligt. Något ansvar för olaga frihetsberövande kan det därmed inte bli fråga om.

GJ:s beslut innebär emellertid att han åsidosatt vad som gällt vid hans myndighetsutövning. Frågan är om detta åsidosättande har skett av oaktsamhet. Enligt tingsrätten kan det krävas av en person med den tjänsteställning som GJ har att han eller hon är väl förtrogen med de rättsliga krav som gäller för ett beslut om avlägsnande. Vid den aktuella tiden fanns ett flertal rättsfall och JO-uttalanden som belyste vad den rättsliga regleringen innebär. GJ har alltså haft möjlighet att närmare sätta sig in i vad som rättsligen gällde. Tingsrätten finner mot denna bakgrund att GJ har handlat oaktsamt.

Frågan är då om gärningen kan anses som ringa. Utrymmet för att anse en gärning som ringa är – rent allmänt – tämligen begränsat när det gäller oriktigt beslutsfattande av här aktuellt slag. Det finns emellertid enligt tingsrätten förmildrande omständigheter i det aktuella fallet. En sådan omständighet är att GJ i den aktuella situationen inte har handlat nonchalant. Hans uttalade ambition har varit en korrekt hantering. Han har vinnlagt sig om att tillfoga målsägandena så lite skada som möjligt. Det förfång som dessa lidit till följd av den oriktiga myndighetsutövningen måste anses som måttligt. Det oriktiga beslutet om avlägsnande tog inte nämnvärt lång tid att verkställa och förbindelserna med Malmö och Helsingborg är goda från tågstationerna i Glumslöv och Rydebäck. Målsägandena kunde alltså lätt ta sig ifrån de platser där de släppts av. GJ:s beslut hindrade inte målsägandena från att ta sig till Olympia för att se matchen. En annan sak är att någon polisman eventuellt sagt till supportrarna att de inte fick ta sig tillbaka till Helsingborg. Det har vidare betydelse för bedömningen att GJ inte fanns på plats vid Närlundavägen utan att han hade att fatta beslut utifrån den information som han fick från fältet. Han kunde inte överlägga med någon stab och det förväntades att beslut fattas snabbt. Det är också rimligt om GJ i sitt beslutsfattande varit påverkad av de händelser som hade inträffat bara några veckor tidigare då fotbollssupportrar hade drabbat samman i Helsingborg och att han därför varit särskilt angelägen om att förhindra nya sammandrabbningar. Sammanfattningsvis har således GJ – med det beslutsunderlag som fanns tillgängligt för honom – i en mycket pressad situation beslutat om en åtgärd med utgångspunkten att åtgärden skulle vara så lite ingripande som möjligt för supportrama utan att därför vara verkningslös. Vid en samlad bedömning anser tingsrätten att gärningen är att anse som ett ringa brott.

Vad därefter gäller påståendet om den åsidosatta protokollföringen finner tingsrätten att GJ - som åklagaren påstått - av oaktsamhet åsidosatt sin skyldighet att upprätta protokoll enligt bestämmelserna i 27 § polislagen. TG:s handling kan inte anses som ett protokoll. GJ har därmed i denna del gjort sig skyldig till tjänstefel. Även den gärningen är dock att anse som ringa.

Sammanfattningsvis skall således åtalet mot GJ ogillas.

[…]

Eftersom åtalet mot GJ har ogillats, skall skadeståndsyrkandena mot honom ogillas.”

Tingsrättens dom vann laga kraft.

Anspråken m.m.

Sökandena har begärt skadestånd av staten motsvarande de skadeståndsanspråk som ogillades av tingsrätten. Anspråken uppgår till 10 000 kr per person för kränkning, 150 kr per person (utom en, som i denna del har begärt 120 kr) för matchbiljetten, 160 kr per person (utom en, som i denna del har begärt 150 kr) för tågresan tur och retur Malmö – Helsingborg, 690 kr respektive 600 kr för två personer avseende en bilresa tur och retur Karlskrona – Malmö samt 1 000 kr vardera för tre personer avseende förlust av fritid. På beloppen har yrkats ränta enligt 6 § räntelagen (1975:635) från den 24 maj 2004 tills betalning sker. Envar av sökandena har begärt ersättning med 500 kr för sina ombudskostnader här.

Sökandena har till stöd för sina skadeståndsanspråk anfört väsentligen följande. När de släpptes av på tågstationerna beordrades de av polis att ta nästa tåg mot Malmö. De upplystes om att de inte fick återvända till Helsingborg, eftersom de i så fall skulle gripas. Det är oklart, men för de sökande ointressant, om poliserna sade detta på order av GJ eller på eget initiativ. I enlighet med tingsrättens bedömning utsattes sökandena för ett frihetsberövande utan stöd i lag. Frihetsberövandet påbörjades när deras buss stoppades, dvs. före det att GJ fattade det beslut som omfattades av åtalet mot honom. Därefter måste frihetsberövandet anses ha varat i vart fall under de två timmar som förflöt innan de på stationen efter Rydebäck och Glumslöv, dvs. Landskrona, kunde gå av tåget, som gick i riktning mot Malmö. De är berättigade till ersättning enligt reglerna i skadeståndslagen (1972:207) alternativt 5 och 7 §§ lagen (1998:714) om ersättning vid frihetsberövanden och andra tvångsåtgärder (frihetsberövandelagen).

Rikspolisstyrelsen har yttrat sig över sökandenas krav och tillstyrkt att de enligt frihetsberövandelagen tillerkänns skälig ersättning för lidande jämte ränta. Styrelsen har förordat att anspråken i övriga delar avslås.

Sökandena har beretts tillfälle att yttra sig över vad Rikspolisstyrelsen har anfört.

Justitiekanslerns bedömning

Rättslig reglering

Enligt 3 kap. 2 § skadeståndslagen skall staten ersätta personskada, sakskada eller ren förmögenhetsskada som vållas genom fel eller försummelse vid myndighetsutövning i sådan verksamhet för vars fullgörande staten svarar.

Av 1 kap. 1 § skadeståndslagen följer att lagens bestämmelser om skadestånd skall tillämpas om inte annat särskilt föreskrivs.

Enligt 5 § frihetsberövandelagen har den som varit berövad friheten till följd av beslut vid myndighetsutövning rätt till ersättning, om det står klart att beslutet vilade på felaktiga grunder och därför var oriktigt. En förutsättning för rätt till ersättning enligt bestämmelsen är att det skall ha varit fråga om ett frihetsberövande. Härmed avses i korthet ingrepp som innebär att någon genom inspärrning eller övervakning är faktiskt hindrad att förflytta sig utanför ett rum eller ett annat relativt starkt begränsat område (se prop. 1997/98:105 s. 12 och 53). Alla ingrepp till följd av ett beslut vid myndighetsutövning som berövar den enskilde friheten omfattas av den aktuella bestämmelsen (a. prop. s. 53). I det betänkande som föregick frihetsberövandelagen föreslogs att ersättningsansvaret vid oriktiga beslut skulle utvidgas till att omfatta fler slags frihetsinskränkningar som kan innefatta tvång gentemot en enskild, t.ex. vid kroppsvisitation och medtagande och hämtning till förhör. Regeringen fann dock att övervägande skäl talade mot att genomföra förslaget i den delen (a. prop. s. 16 f.).

Kravet att det skall stå klart att åtgärden har vilat på felaktiga grunder innebär att rätten till ersättning enligt bestämmelsen skall bedömas restriktivt. Det krävs att en efterhandskontroll klart visar att beslutet med hänsyn till de omständigheter som då har blivit kända inte borde ha fattats om omständigheterna hade varit kända vid beslutstillfället (prop. 1997/98:105 s. 53).

Enligt 7 § frihetsberövandelagen utgår ersättning enligt lagen för bl.a. utgifter och lidande.

Sökandenas anspråk

Med ledning av de tidsuppgifter som förekommer i tingsrättens dom uppskattar Justitiekanslern att den sammanlagda tid som förflöt från det att GJ fattade beslutet om avlägsnande tills de sökande släpptes av på tågstationerna uppgick till ungefär en halv timme eller, beroende på vilken tågstation som de bussades till, några minuter därutöver. Enligt vad som har framkommit uppgick transportsträckan till 11 respektive 14 kilometer. Med hänvisning till Riksdagens ombudsmäns bedömning i liknande fall (se beslut den 22 augusti 2002 i ärende nr 3489-2001 och den 23 april 2003 i ärende nr 1508-2002) kan ett förfarande med sådan varaktighet som nu är i fråga inte anses utgöra ett avlägsnande utan måste betraktas som ett omhändertagande av de sökande. I enlighet med vad som framgår av förarbetena till frihetsberövandelagen (prop. 1997/98:105 s. 53 och prop. 1974:97 s. 88) innefattas omhändertaganden i begreppet frihetsberövande. Justitiekanslern biträder således tingsrättens uppfattning att sökandena utsattes för ett frihetsberövande i vart fall från det att GJ fattade beslutet om avlägsnande tills de sökande släpptes av på tågstationerna i Rydebäck och Glumslöv.

Det bör framhållas att sökandenas frihet var kringskuren redan före GJ:s beslut, eftersom de intill dess hade beordrats stiga av sin buss och underkastats visitation enligt 19 § polislagen. Av utredningen har inte framkommit att denna visitation skulle ha utförts med anledning av ett förestående avlägsnande av supportrarna (19 § första stycket jämfört med 13 c § andra stycket polislagen), utan det ligger närmare till hands att utgå ifrån att den ansågs påkallad för att söka efter farliga föremål m.m. (19 § andra stycket polislagen). Enligt Justitiekanslerns mening förelåg inte något frihetsberövande i frihetsberövandelagens mening före GJ:s beslut.

Utöver sökandenas egna uppgifter saknas utredning kring påståendet att GJ eller någon annan polis skulle ha förbjudit samtliga eller några av de sökande att återvända till Helsingborg. Justitiekanslern anser sig dock ha skäl att utgå från att uttalanden av i vart fall liknande innebörd kan ha fällts. Sådana uttalanden innebar dock inte att det var fråga om något frihetsberövande. Detta upphörde sålunda i och med att sökandena sattes av vid de två tågstationerna.

Tingsrätten fann att det saknades förutsättningar för att meddela ett beslut om avlägsnande med stöd av 13 c § polislagen samt att Polisens ingripande mot sökandena med anledning av beslutet måste betraktas som ett frihetsberövande utan stöd i lag. Justitiekanslern saknar anledning att invända mot denna bedömning och finner i enlighet därmed att det frihetsberövande av sökandena som ägde rum får anses ha varit oriktigt i den mening som framgår av 5 § frihetsberövandelagen.

Frihetsberövandet var av ringa varaktighet. Det har inte framkommit några omständigheter som talar för att det lidande som de sökande utsattes för var särskilt påtagligt. Justitiekanslern finner mot bakgrund härav att envar av sökandena bör tillerkännas ersättning för lidande med skäliga 1 000 kr. På beloppet skall ränta utgå enligt 4 § tredje stycket och 6 § räntelagen.

I enlighet med den bedömning som Justitiekanslern har gjort i fråga om frihetsberövandets längd är det inte klarlagt att det på grund av frihetsberövandet förelåg något hinder för sökandena att fullfölja det uppgivna syftet med vistelsen i Helsingborg, nämligen att besöka fotbollsmatchen. De kostnader i form av resor och matchbiljetter som har gjorts gällande som onyttiga till följd av frihetsberövandet kan därmed inte ersättas enligt frihetsberövandelagen. Inte heller kan de ersättas enligt skadeståndslagen. Skadeståndsskyldighet enligt den lagen fordrar att det har varit fråga om fel eller försummelse vid myndighetsutövning. Justitiekanslern finner inte med tillräcklig säkerhet utrett att de uttalanden som må ha fällts om de sökandes återvändande till Helsingborg var sådana att de innefattade något skadeståndsgrundande handlande från Polisens sida.

Det inträffade kan inte heller anses berättiga till någon ersättning för förlorad fritid. Utöver den ersättning som skall utgå för lidande bör således skadeståndsanspråken avslås.

Mot bakgrund av att sökandena enbart delvis har vunnit gehör för sina skadeståndsanspråk bör full ersättning för deras ombudskostnader inte utgå. Justitiekanslern bestämmer ersättningen till tre femtedelar av vad de sökande har begärt.