Justitiekanslern har av misstag betalat ut för mycket ersättning till en person. Dennes ombud har trots vetskap om misstaget betalat ut ersättningen till huvudmannen.
Justitiekanslerns beslut
Justitiekanslern ändrar inte sitt beslut den 18 maj 2007. Justitiekanslern återbetalar inte heller de pengar, 20 000 kr, som SL har betalat hit.
Ärendet
På grund av ett misstag tillerkändes SS den 7 maj 2007 ersättning för lidande med 20 000 kr för mycket. Ersättningen utbetaldes till advokaten SL, som var ombud för SS, genom insättning på advokatbyråns klientmedelskonto den 9 maj 2007.
Vid omprövning av beslutet den 18 maj 2007 konstaterade Justitiekanslern att SS inte var berättigad till de 20 000 kr som han tidigare hade beviljats. Justitiekanslern fann vidare att förutsättningarna för att kräva tillbaka ersättningen av SS var uppfyllda och uppmanade advokaten SL att verkställa denna återbetalning. Medlen sattes in på Justitiekanslerns postgirokonto den 28 maj 2007.
I en skrivelse den 23 maj 2007 har SL begärt att Justitiekanslern skall ompröva beslutet den 18 maj 2007 och därvid ändra det på så sätt att han befrias från betalningsskyldigheten för beloppet 20 000 kr. Till stöd för sin begäran har han sammanfattningsvis anfört följande. Han fick Justitiekanslerns beslut den 8 maj 2007 och förstod inte att det skulle vara felaktigt på något sätt. Dagen därpå lämnade han ett uppdrag till Plusgirot via Internet för överföring av medlen till advokatbyråns klientmedelskonto hos Westra Wermlands Sparbank. Den 15 maj 2007 fick han i uppdrag av SS att utbetala hela det tillerkända beloppet till honom. Han hade dessförinnan upplyst SS om vad som hade förevarit i ärendet och Justitiekanslerns avsikter att ompröva sitt beslut, vilket skulle ske den 11 maj 2007. Utbetalningen verkställdes den 16 maj 2007 genom att han köpte en postväxel på beloppet till SS.
SL, som har uppfattat att han har ålagts ett personligt återbetalningsansvar för medlen, har framhållit att medel på ett klientmedelskonto tillhör klienten och innehas av advokaten endast med redovisningsskyldighet. Han menar att han därför inte kan bli återbetalningsskyldig för vad som har insatts på ett sådant konto.
Justitiekanslerns bedömning
Advokaten SL har i ärendet uppträtt som ombud för SS. I den egenskapen handlar han för huvudmannens räkning. De dispositioner som ombudet företar binder i princip huvudmannen, som också tillskrivs vad ombudet har känt till eller hade bort känna till.
I fråga om rätten till återbetalning av den ersättning som utbetalades felaktigt till SS genom insättning på ombudets klientmedelskonto gör Justitiekanslern inte någon annan bedömning än den som tidigare har gjorts.
Statens rätt att återkräva den felaktiga ersättningen av SS torde gå förlorad endast om SS varit i god tro angående utbetalningen och om han också i god tro har förbrukat det uppburna beloppet eller annars inrättat sig efter betalningen (principen om s.k. condictio indebiti). I detta fall anser Justitiekanslern att SS, vars ombud tog del av Justitiekanslern beslut den 8 maj 2007, borde ha förstått att det inte var riktigt i alla delar. Senast den 10 maj 2007 har det stått klart för SS att Justitiekanslerns beslut var felaktigt, eftersom ombudet hade underättats härom dels per e-post, dels telefonledes. Pengarna stod vid denna tidpunkt fortfarande på advokatbyråns klientmedelskonto. Ombudets invändning om att Justitiekanslern hade lovat att meddela sitt omprövningsbeslut den 11 maj 2007 och att han när något beslut inte kom uppfattade det så att Justitiekanslern inte längre påkallade återbetalning måste anses bygga på en uppenbart felaktig tolkning av de besked som Justitiekanslern lämnade. Det står enligt Justitiekanslerns mening klart att SS inte varit i god tro angående den utbetalda ersättningen. Staten har således haft rätt att få tillbaka den felaktigt beviljade och utbetalda ersättningen.
När det så gäller frågan om SL varit skyldig att betala tillbaka de 20 000 kr, och frågan om han numera har rätt att få tillbaka vad han erlagt, gör Justitiekanslern följande bedömning.
Den som har mottagit medel för annan är redovisningsskyldig för dem. SL var sålunda redovisningsskyldig gentemot sin klient, SS. Frågan är om han också var redovisningsskyldig gentemot staten genom Justitiekanslern sedan han hade fått klart för sig att ett alltför stort belopp hade utbetalats.
Redovisningsskyldighet föreligger inte bara när någon har tagit emot pengar för annans räkning enligt uppdrag. Sådan skyldighet föreligger också i vissa fall där det inte finns något uppdragsförhållande, exempelvis när pengar eller annan egendom hittas eller erhålls av misstag eller tillfällighet (se bl.a. Walin, Separationsrätt, 1975 s. 104 f.). Enligt Justitiekanslerns bedömning måste redovisningsskyldighet gentemot en betalare anses föreligga i fall där mottagaren har fått pengarna för annans räkning och beloppet av misstag kommit att bli för stort. Att mottagaren inte med befriande verkan kan vidarebefordra hela beloppet till huvudmannen torde stå klart om man teoretiskt tänker sig att det överskjutande felaktiga beloppet är extremt stort.
Justitiekanslern menar alltså att SL innehade de överskjutande 20 000 kr med redovisningsskyldighet gentemot staten genom Justitiekanslern och att han – med den kännedom han hade om att klienten inte hade rätt till hela det utbetalade beloppet – inte hade rätt att vidarebefordra hela beloppet till klienten. (Jfr rättsfallet NJA 2001 s. 292 där redovisningsskyldighet för en handpenning förelåg för en fastighetsmäklare mot både säljare och köpare och där mäklaren inte ansågs ha haft rätt att redovisa handpenningen till säljaren.) Ombudets redovisningsskyldighet i förhållande till huvudmannen kan med andra ord inte heller anses omfatta det belopp som denne vet inte tillkommer klienten längre.
Mot den bakgrunden har SL:s betalning till Justitiekanslern innefattat en korrekt reglering av den skuld som uppkom i förhållande staten sedan denne fått vetskap om den felaktiga utbetalningen från Justitiekanslerns sida. Justitiekanslern avser därför inte att återbetala pengarna.
Det finns således inte någon anledning att göra någon ändring i omprövningsbeslutet.
Justitiekanslerns beslut 2007-05-18
Anspråk enligt lagen (1998:714) om ersättning vid frihetsberövanden och andra tvångsåtgärder; nu fråga om omprövning
Sökande
SS
Ombud: advokaten SL, Advokaterna Olsson & Liliebäck, Box 91, 671 22 ARVIKA
Justitiekanslerns beslut
Justitiekanslern ändrar sitt beslut den 7 maj 2007 på så sätt att SS:s ersättningsanspråk på grund av frihetsberövandet under tiden den 25 februari – 3 augusti 2006 avslås. Han är således inte berättigad till den tidigare beviljade ersättningen om 20 000 kr, som skall återbetalas omgående till Justitiekanslern av advokaten genom insättning på postgirokonto 1 56 01-8.
Ärendet
I ett beslut den 7 maj 2007 tillerkändes SS ersättning av staten med 42 280 kr, varav 37 000 kr för lidande och 5 280 kr för ombudskostnader. Av lidandeersättningen hänförde sig 17 000 kr till ett frihetsberövande under tiden den 10 maj – 2 juni 2005 och 20 000 kr till ett frihetsberövande under tiden den 25 februari – 25 mars 2006. Justitiekanslerns prövning av ersättningsfrågan beträffande det senare frihetsberövandet byggde på förutsättningen att SS hade frikänts från det stöldbrott som var begånget den 24 februari 2006. Det står numera klart att SS dömdes för det brottet, men att han frikändes från det andra häktningsgrundande brottet. Beträffande det brott som SS dömdes för var han berövad friheten från den 25 februari 2006, medan han för det andra brottet berövades friheten först den 26 mars 2006. SS kom därför felaktigt att beviljas ersättning för tiden den 25 februari – 25 mars 2006. Ersättningen har betalats ut till ombudet.
Sedan SS:s ombud, advokaten SL, den 9 maj 2007 underrättats om det nämnda misstaget och om Justitiekanslerns avsikt att ompröva beslutet, har ombudet ifrågasatt Justitiekanslerns möjligheter till en sådan omprövning. I händelse av omprövning av beslutet har han för SS:s räkning begärt att anspråket hänförligt till det senare frihetsberövandet även skall prövas enligt 4 § frihetsberövandelagen.
Justitiekanslerns bedömning
Kan Justitiekanslern ompröva sitt beslut?
Det aktuella beslutet har fattats med stöd av förordningen (1995:1301) om handläggning av skadeståndsanspråk mot staten, enligt vilken Justitiekanslern har behörighet att handlägga anspråk på ersättning enligt bl.a. frihetsberövandelagen. De ärenden som handläggs av Justitiekanslern inom ramen för denna s.k. frivilliga skadereglering avgörs genom partsbesked, vilka inte innefattar någon sådan rättskraft som enligt processuella regler följer av lagakraftvunna avgöranden. Justitiekanslern är därför oförhindrad att ompröva ett beslut som har meddelats inom ramen för statens frivilliga skadereglering. Det sagda gäller även om ändringen av beslutet skulle vara till nackdel för den enskilde.
I den nämnda situationen skyddas den enskildes rätt genom de bestämmelser som finns på det privaträttsliga området samt genom möjligheten att vid tvist med en myndighet väcka talan vid domstol.
Omprövning
Enligt vad som framgår av beslutet den 7 maj 2007 var SS berövad friheten som anhållen från den 25 februari 2006 och därefter som häktad på grund av misstanke om grov stöld begången den 24 februari 2006. Den 26 mars 2006 blev han häktad för ytterligare ett brott, grov stöld begången den 13 februari 2006. Sedan tingsrätten dömt SS för bl.a. dessa gärningar till fängelse ett år sex månader, ändrade hovrätten domen på så sätt att SS dömdes för grov stöld i ett fall, nämligen det brott som var begånget den 24 februari 2006. Påföljden bestämdes till skyddstillsyn i förening med fängelse tre månader. Hovrätten förordnade i domen att fängelsestraffet skulle anses helt verkställt genom den tid som SS hade varit frihetsberövad i målet som anhållen och häktad.
SS:s anspråk prövades enligt 2 § första stycket 2 och andra stycket frihetsberövandelagen. Enligt denna bestämmelse har den som har varit berövad friheten som anhållen eller häktad på grund av misstanke om brott rätt till ersättning om det för viss del av brottsligheten meddelas frikännande dom, åtalet avvisas eller förundersökningen avslutas utan att åtal väcks, och det är uppenbart att frihetsinskränkningen inte skulle ha beslutats endast för den övriga brottsligheten.
Justitiekanslern fann till en början att SS skulle ha berövats friheten även om han hade varit misstänkt endast för det brott som han kom att fällas för. Jag gör samma bedömning nu, även om det nu står klart att det var stöldbrottet den 24 februari 2006 som SS dömdes för och inte det som hade ägt rum den 13 februari 2006, som Justitiekanslern felaktigt utgått från i sitt tidigare beslut. Det är i varje fall inte uppenbart att han inte skulle ha varit berövad friheten under hela tiden 25 februari – 3 augusti 2006 om misstanken hade avsett endast brottet den 24 februari 2006.
Med utgångspunkt i att SS hade friats för stölden den 24 februari 2006 bedömde Justitiekanslern att SS var berättigad till ersättning för det frihetsberövande som hade ägt rum under tiden den 25 februari – 25 mars 2006. Ersättningen bestämdes till 20 000 kr. De rätta förhållandena är att SS dömdes för det brott som han var frihetsberövad för från den 25 februari 2006. Under sådana förhållanden är SS inte berättigad till någon ersättning alls enligt 2 § frihetsberövandelagen. Den omständigheten att frihetsberövandet var längre än för fängelsestraffet gör inte att han har rätt till ersättning.
SS har dock gjort gällande att han är berättigad till ersättning med stöd av 4 § frihetsberövandelagen med anledning av frihetsberövandet under år 2006. För att detta lagrum skall vara tillämpligt fordras att den straffrättsliga påföljden har avtjänats. Ett straff får avtjänas först sedan domen har vunnit laga kraft mot den dömde. Den här aktuella situationen, där SS har varit häktad, omfattas således inte av detta lagrum (se prop. 1997/98:105 s. 52 och prop. 1974:97 s. 85). Någon ersättning kan således inte utgå heller med stöd av denna bestämmelse.
Sammanfattningsvis innebär det anförda att SS inte är berättigad till ersättning för det frihetsberövande som ägde rum år 2006.
Kan utbetald ersättning återkrävas?
Av det ovan anförda framgår att Justitiekanslerns besked om den ersättning som SS var berättigad till byggde på ett misstag angående det brott som SS hade frikänts från.
Enligt den s.k. tillitsteorin, som utgör en allmänt erkänd rättsprincip inom svensk rätt, blir ett meddelande som någon lämnar, och som på grund av ett förklaringsmisstag får en felaktig innebörd, inte gällande gentemot en mottagare av meddelandet som förstod eller borde ha förstått att innehållet i meddelandet var felaktigt (jfr Grönfors, Avtalslagen, andra upplagan, s. 154 f.; se även 32 § avtalslagen). Det följer vidare av principerna för återkrav av betalningar som har skett av misstag (condictio indebiti) att den betalande som huvudregel har rätt att kräva tillbaka det för mycket erlagda. Undantag från regeln om återbetalning har dock gjorts i rättspraxis när den som har tagit emot betalningen har varit i god tro och förbrukat det uppburna beloppet eller annars inrättat sig efter betalningen (se t.ex. NJA 2001 s. 353). Även betalarens passivitet med att återkräva ersättningen kan inverka på frågan om mottagaren är skyldig att återbetala det som av misstag en gång har utbetalats.
En kopia av Justitiekanslerns beslut i ärendet skickades till SS:s ombud i ärendet, advokaten SL, samma dag som det meddelades, dvs. den 7 maj 2007. Utbetalning av ersättningen ägde rum samma dag genom att Justitiekanslern uppdrog åt Kammarkollegiet att verkställa utbetalningen. Ersättningen sattes in den 9 maj 2007 på ombudets konto för klientmedel. Justitiekanslern underrättade advokaten Stefan Lilibäck om det uppkomna misstaget den 9 maj 2007 genom ett meddelande via e-posten.
Redan av Justitiekanslerns beslut framgick det tydligt att en förväxling hade skett beträffande det brott som SS hade frikänts från. Eftersom ombudet i ärendet även företrädde SS som försvarare i brottmålet, måste det ha stått klart för honom men även för SS att beslutet i denna del var felaktigt och att SS inte var berättigad till ersättning för frihetsberövandet under 2006. På grund härav och då Justitiekanslern omgående upplyst ombudet om det aktuella misstaget och Justitiekanslerns avsikter att ompröva beslutet samt därtill bett honom att inte utbetala ersättningen till huvudmannen, anser Justitiekanslern att förutsättningarna för att återkräva ersättningen från ombudet är uppfyllda. Advokaten SL skall därför återbetala 20 000 kr till Justitiekanslern.