Anmälan mot polis och åklagare med anledning av att vissa uppgifter inte tagits med i ett förundersökningsprotokoll

Justitiekanslerns beslut

Justitiekanslern vidtar ingen åtgärd i ärendet.

Bakgrund

KJT och MV åtalades för att gemensamt och i samråd ha berövat en tredje person livet. ATV åtalades för medhjälp till mordet. Göteborgs tingsrätt (mål nr B 2142-04) dömde den 4 mars 2005 KJT för mord till livstids fängelse. MV friades medan ATV dömdes för skyddande av brottsling. Hovrätten för västra Sverige (mål nr B 1865-05) fastställde den 2 juni 2005 tingsrättens domslut vad gällde KJT och MV och ogillade, med ändring av tingsrättens dom, åtalet mot ATV. Nedan kallas personerna för K och M i likhet med vad tingsrätten och hovrätten har gjort i sina domar.

Klagomålet

K har i en anmälan hit gjort gällande att han först i hovrätten har fått kännedom om vissa viktiga uppgifter som framkommit under förundersökningen. Genom undanhållandet av dessa uppgifter har han inte fått en rättvis rättegång enligt artikel 6.1 i Europakonventionen och såväl objektivitetsprincipen som hans rätt att ta del av förundersökningen har satts åt sidan. K har närmare redogjort för händelseförloppet enligt följande.

I tingsrätten lämnade han uppgifter om att han inte hade varit närvarande när mordet begicks. I hovrätten ändrade han sin berättelse och uppgav att han i och för sig hade varit närvarande men att det var M som hade begått mordet. Först i hovrätten lämnade M uppgifter om att K före mordet hade hanterat vapen i en lägenhet och att M vid två tillfällen efter mordet hade erhållit betalning av K, som någon form av skadestånd. När dessa uppgifter ifrågasattes av K uppgav M att han i ett tidigt skede av förundersökningen hade lämnat dessa uppgifter ”under bordet”. För att styrka detta åberopade han vittnesförhör med polismännen HN och PT. K och hans försvarare fick del av dessa uppgifter först när en kompletterande förundersökning delgavs dem vid huvudförhandlingen i hovrätten. Polis och åklagare hade emellertid under lång tid haft vetskap om dessa uppgifter. Det kan påpekas att PT i sitt vittnesmål i hovrätten inte lämnade några uppgifter förrän M befriade honom från något slags tystnadsplikt.

När det gäller vapenhanteringen förevisades K i december 2004 en videofilm i vilken M på uttrycklig fråga angav att det inte förekom någon vapenhantering i den aktuella lägenheten. K fick därefter en fråga om han hade kommentarer till videofilmen. K har på detta sätt blivit konfronterad med uppgifter som förhörsledaren visste var osanna.

Åklagarmyndighetens yttrande

Åklagarmyndigheten, Riksåklagarens kansli, har på Justitiekanslerns begäran yttrat sig samt gett in ett yttrande från den handläggande åklagaren. Av det förstnämnda yttrandet framgår bl.a. följande.

”Förundersökningsförfarandet är (…) ett särskilt reglerat förfarande. De ovan angivna reglerna om dokumentationen gäller de uppgifter som lämnas vid förhör. Det finns emellertid inte någon definition av vad som avses med förhör. Då förundersökningspersonal utfrågar personer om förhållanden som avser ett misstänkt brott torde det vara att anse som ett förhör. Avgörande torde vara vem som tar initiativ till att lämna information. Om någon självmant vänder sig till polis eller åklagare för att lämna information om brott måste det anses vara en anmälan eller tipslämning. En person kan naturligtvis också komma med vilka uppgifter som helst med tillägget att det han sagt kommer han aldrig att verifiera. Att tillmäta en sådan uppgift något annat värde än vilket annat spaningsuppslag som helst låter sig inte göra. De uppgifter som M lämnat och som inte dokumenterats har inte utgjort processmaterial i tingsrätten. Att T och dennes försvarare i detta skede inte fått kännedom om dessa innebär därför inte att T inte fått en ”fair trial” vilket han är berättigad till enligt artikel 6.1 Europakonventionen. Uppgifterna kan knappast karaktäriseras som uppgifter som skulle ha varit till fördel för T. Enligt min bedömning har det inte funnits någon skyldighet för åklagaren att i förundersökningsprotokollet redovisa den omständigheten att M till polisen lämnat uppgifter han samtidigt uppgivit att han aldrig skulle stå för. Jag noterar att då M inför förhandlingen i hovrätten bekräftade de uppgifter han tidigare inte sagt sig stå för, har detta dokumenterats på det sätt som är föreskrivet. Avslutningsvis kan tilläggas att i överklagandet av hovrättens dom till Högsta domstolen har försvararna lämnat en redogörelse angående uppgifter ”under bordet” motsvarande den som finns i inlagan till JK. I överklagandet till HD anfördes bl.a. att det förelåg synnerliga skäl att prövningstillstånd meddelades då reglerna i rättegångsbalken om förundersökningens bedrivande inte följts samt då T inte fått en rättvis rättegång enligt artikel 6.1 i Europakonventionen. HD beslutade den 29 augusti 2005 att inte meddela prövningstillstånd.”

Av yttrandet från handläggande åklagare framgår bl.a. följande.

”En hörd persons utsaga skall genomläsas och godkännas, eller motsvarande. Det är uteslutet att i förhöret ta med något som förhörspersonen inte står för i förhörsögonblicket.

– – –

Förundersökningsmaterialet består således inte av uppgifter ”under bordet”, lika lite som tidningsartiklar, rykten eller de slutsatser som utredarna kommer fram till under arbetets gång. Uppgifter ”under bordet” kan inte, som advokaterna påstår, enligt min mening användas av åklagaren under häktningsförhandlingar eller i annat sammanhang under förundersökningen eller i åtalet och givetvis inte under själva rättegången. Sanningshalten i lämnade uppgifter, antingen de lämnats som utsagor i upptecknade, vidkända förhör eller i förtroende ”under bordet” kan inte bedömas förrän de jämförs med andra uppgifter i en utredning. Den ende som kan ta upp uppgifterna ”ovan bordet” är den person som först lämnat dem till annan med förbehåll att de inte vidkänns av förhörspersonen i något dokument. Självfallet måste en polisman som fått uppgifter ”under bordet” i en vittnessituation yppa dessa uppgifter, vilket en förhörsledare bör upplysa en förhörsperson om. Inspektör PT hamnade i en sådan situation då han inte var informerad att tidigare uppgifter ”under bordet” nu lagts på detsamma av M själv. Något lösande av tystnadsplikt har det inte varit fråga om. Vem som helst som bryter ett förtroende beträffande uppgifter som inte lämnats officiellt blir nog tveksam till detta. Givetvis har inte polismän, som advokater, något klientprivilegium och åtföljande tystnadsplikt avseende vad en person säger i förtroende.”

K har inkommit med synpunkter på yttrandet.

Rättslig reglering av intresse

I ärendet är bestämmelserna om förundersökning i 23 kap. rättegångsbalken (RB) av intresse.

I 23 kap. 4 § RB slås fast ett antal principer för förundersökningens bedrivande. I bestämmelsen anges bl.a. att vid förundersökningen skall beaktas inte endast de omständigheter som talar emot den misstänkte utan även omständigheter som är gynnsamma för denne. Vidare skall bevis som är till den misstänktes förmån tas till vara. Härigenom kommer den s.k. objektivitetsprincipen till uttryck. Den innebär t.ex. att om förundersökningsledaren låter inhämta viss utredning som talar till den misstänktes förmån får den utredningen inte hållas utanför förundersökningen. Enligt Riksdagens ombudsmän (JO) bör objektivitetskravet förstås så att även omständigheter som inte entydigt talar till den misstänktes förmån men som skulle kunna vara av betydelse för hans försvar skall tas tillvara och redovisas (se JO:s beslut den 7 juli 2006 i ärende nr 2181-2005). När en misstänkt biträds av en försvarare är det dock denne som i första hand har till uppgift att belysa de förhållanden som talar till förmån för den tilltalade. Oavsett om den tilltalade har försvarare har dock åklagaren alltid en redovisningsplikt som innebär att fakta som gynnar försvaret och som framkommer under förundersökningen eller därefter inte kan undanhållas försvaret och domstolen.

I 23 kap. 12 § RB anges att det under förhör inte är tillåtet att framkalla en bekännelse eller ett uttalande i en viss riktning genom att använda bl.a. medvetet oriktiga uppgifter. Processlagberedningen (NJA II 1943 s. 308) har uttalat att förhörsledaren inte i strid mot det verkliga förhållandet får uppge att någon medbrottsling har avlagt bekännelse eller att annan bevisning mot den misstänkte föreligger.

Av 23 kap. 18 § första stycket RB följer att den misstänkte och hans försvarare har rätt att fortlöpande, i den mån det kan ske utan men för utredningen, ta del av vad som har förekommit vid undersökningen. De har vidare rätt att ange den utredning de anser önskvärd och i övrigt anföra vad de anser nödvändigt.

Vid förundersökning skall enligt 23 kap. 21 § första stycket RB protokoll föras över vad som har förekommit av betydelse för utredningen. Det är av vikt att det ger en trogen och rättvisande bild av vad som har förekommit vid de olika utredningsåtgärderna. I protokollet skall antecknas inte bara det som är till nackdel för en viss tilltalad utan även det som är till hans fördel (Fitger, Rättegångsbalken, s. 23:71). Det som är betydelselöst för utredningen skall inte tas med i protokollet. Vid bedömningen av vilka uppgifter som kan anses vara utan betydelse är det viktigt att den i 4 § föreskrivna objektivitetsprincipen beaktas (Fitger, Rättegångsbalken, s. 23:72).

Av 23 kap. 21 § andra stycket RB, som gäller förhörssituationen, framgår att en utsaga av en misstänkt eller någon annan skall upptecknas och att utsagan skall läsas upp eller tillfälle ges den som har hörts att granska uppteckningen.

Enligt 22 § förundersökningskungörelsen (1947:948) skall protokoll avfattas så att det ger en trogen bild av vad som har förekommit vid förundersökningen av betydelse för målet.

Enligt artikel 6 i Europakonventionen har var och en rätt till en rättvis rättegång, en ”fair trial”. Utmärkande för en rättvis rättegång är att parterna är likställda i processen och att proceduren inte gynnar den ene på den andres bekostnad. Vad som krävs i brottmål är inte att den tilltalade och åklagaren har samma processuella rättigheter utan att den tilltalade inte har sämre möjligheter än åklagaren att utföra sin talan inför domstolen. Det kontradiktoriska förfarandet syftar till att garantera att båda parter får kännedom om allt material i processen, får tillfälle att framföra sina synpunkter på detta samt har lika goda möjligheter att åberopa bevisning och utföra sin talan (Hans Danelius, Mänskliga rättigheter i europeisk praxis, 3:e uppl., s. 218).

Justitiekanslerns bedömning

Utgångspunkten för min bedömning är – utifrån utredningen i ärendet – följande. M har till polisen under förundersökningens bedrivande lämnat vissa uppgifter som han uttryckligen har sagt att han inte skulle stå för vid ett regelrätt förhör eller vid en rättegång. Uppgifterna har enligt det uttryck som använts i ärendet lämnats ”under bordet”. Uppgifterna har inte dokumenterats i förundersökningsprotokollet och därmed inte heller kommit K och hans försvarare till del. I förundersökningsprotokollet har i stället redovisats de uppgifter som M har lämnat vid förhör och som han har granskat och godkänt. K har vid ett förhör konfronterats med ett videoinspelat förhör med M i vilket denne har lämnat uppgifter som inte överensstämde med de uppgifter som han hade lämnat ”under bordet”.

Den fråga som jag har att ta ställning till är om åklagaren eller polisen, genom att inte redovisa de uppgifter som M har lämnat ”under bordet” har agerat i strid med objektivitetsprincipen eller andra regler gällande förundersökningens bedrivande.

Det kan i sammanhanget konstateras att de uppgifter som det har varit fråga om inte tycks ha varit till K:s fördel. I den mån objektivitetsprincipen kan sägas innebära endast att åklagaren vid förundersökningens bedrivande inte får undanhålla uppgifter som talar till den misstänktes förmån finns det således inte någon anledning att anta att åklagaren har brutit mot denna princip. Emellertid instämmer jag i JO:s ovan redovisade bedömning att objektivitetskravet bör förstås så att även omständigheter som inte entydigt talar till den misstänktes förmån men som skulle kunna vara av betydelse för hans försvar skall redovisas. Detta får också anses framgå av 23 kap. 21 § rättegångsbalken. Enligt min bedömning har de uppgifter som M har lämnat ”under bordet” haft sådan betydelse att de borde ha dokumenterats och delgetts K och hans försvarare om M hade verifierat dessa.

Frågan kvarstår dock hur sådana uppgifter som en förhörsperson säger sig inte stå för skall hanteras.

Vid denna bedömning kan det å ena sidan konstateras att den misstänkte får anses ha ett starkt intresse av att allt av någon betydelse som framkommer i samband med en pågående förundersökning redovisas för honom så snart som möjligt – och inte först i andra instans som skett i detta fall. Detta intresse får anses vara särskilt starkt när det rör sig om uppgifter som en medtilltalad för ett mycket grovt brott lämnar.

Å andra sidan bör man beakta den misstänktes behov av att få uttrycka synpunkter och annat i förtroende utan att detta redovisas i ett förundersökningsprotokoll. Detta är värt att ta i beaktande, särskilt när det gäller personer som är frihetsberövade under en längre tid med restriktioner. Enligt min åsikt motiverar dock inte alltid detta behov att uppgifter som är relevanta för förundersökningen kan hållas utanför denna och det eventuellt kommande brottmålet. Detta framgår också av det förhållandet att de poliser som har deltagit i förundersökningen kan höras om vad de har erfarit vid denna.

Av 23 kap. 21 § andra stycket RB framgår att den som hörs vid ett förhör skall få tillfälle att granska uppteckningen av förhöret och komma med eventuella invändningar. Dessa skall föranleda ändring i uppteckningen eller nedtecknas i denna. Detta förfarande borgar för att det är den version som den hörde vill lämna som blir korrekt återgiven. Jag kan därmed inte se att sådana uppgifter som lämnas vid ett förhör men som den hörde personen omedelbart säger att han inte tänker vidkännas kan tas med i protokollet. Dessa uppgifter kan ju rimligen inte godkännas på det sätt som det förutsätts skall ske enligt den nämnda bestämmelsen.

Man kan också fråga sig vilken betydelse sådana uppgifter som lämnas utan att förhörspersonen säger sig stå för dem kan ha. Det finns enligt min mening inte någon anledning att i detta avseende skilja på uppgifter som lämnas vid ett regelrätt förhör eller i ett annat sammanhang.

Så länge uppgiftslämnaren vidhåller att uppgifterna inte kommer att verifieras kan snarast uppgifterna bedömas som någon form av spaningsuppslag. I den mån förhörspersonen inte senare verifierar uppgifterna bör de inte tas med i förundersökningsprotokollet. Protokollet skall ju föras över vad som har förekommit av betydelse för utredningen. I den mån uppgifterna inte verifieras på något sätt anser jag inte att de har någon sådan betydelse att de skall dokumenteras, oavsett om de talar till den misstänktes förmån eller inte. Man kan ju inte i det läget räkna med att uppgifterna kommer att få någon betydelse som processmaterial i en kommande rättegång. I den mån uppgiftslämnaren sedermera verifierar sina uppgifter blir givetvis bedömningen en annan.

Situationen är inte enligt min mening att jämställa med det förhållandet att en hörd person inledningsvis godkänner en uppteckning av förhöret men sedermera ändrar sig och tar tillbaka godkännandet. I det fallet bör både förhöret och uppgiften om att personen i fråga vill ta tillbaka sina uppgifter redovisas i förundersökningen, om uppgifterna i sig inte kan anses vara betydelselösa. I denna situation kan de uppgifter som har lämnats och sedan återtagits få betydelse. Bl.a. kan de åberopas till intäkt för att förhörspersonen har lämnat olika versioner och därmed kan antas vara mindre trovärdig än annars. Möjligen skulle man kunna dra sådana slutsatser även när en person har lämnat uppgifter ”under bordet” som inte stämmer med dem som han har lämnat officiellt. En grundläggande skillnad är dock att förhörspersonen aldrig har sagt sig stå för uppgifterna ”under bordet”.

Enligt min bedömning har polisen eller åklagaren inte åsidosatt objektivitetsprincipen eller någon annan bestämmelse genom att inte dokumentera de uppgifter som M har lämnat ”under bordet” utan i stället nedteckna den version som han har godkänt. Det kan inte heller anses fel att K har konfronterats med de uppgifter som M har lämnat officiellt. Även om detsenare har konstaterats att dessa uppgifter inte var sanna har det inte framkommit något i ärendet som visar att detta var uppenbart för polis eller åklagare när förhöret hölls. I den mån de hade kännedom om att M hade lämnat en annan version än den som var videoinspelad hade de ändå, enligt min mening, att utgå från de uppgifter som M hade sagt sig stå för.

Det har således inte förekommit något brott mot bestämmelserna i 23 kap. 12 § rättegångsbalken. Förfarandet kan inte heller anses vara olämpligt i övrigt eller stå i strid med bestämmelserna i Europakonventionen om en rättvis rättegång.

Jag finner således inte anledning att uttala någon kritik i ärendet.