Anspråk på skadestånd av staten med anledning av en tingsrätts handläggning av ett ärende angående god man enligt föräldrabalken
Justitiekanslerns beslut
Justitiekanslern tillerkänner CM skadestånd av staten med 8 000 kr.
Justitiekanslern uppdrar åt Domstolsverket att ombesörja att ersättningen betalas ut till CM.
Ärendet
Bakgrund
CM begärde hos Stockholms Överförmyndarnämnd att bli förordnad som ny god man för TZ. Enligt ett protokollsutdrag den 24 september 2004 beslutade överförmyndarnämnden att inte byta god man för TZ. Enligt överförmyndarnämndens bedömning hade den redan förordnade gode mannen inte gjort sig skyldig till missbruk eller försummelse vid utövandet av sitt uppdrag. Den gode mannen kunde enligt nämnden inte heller av annan anledning anses vara olämplig för uppdraget.
I en skrivelse den 8 november 2004 till CM underrättade överförmyndarnämnden honom om att han inte kunde anses vara part i ärendet om byte av god man och därför inte kunde ansöka om exempelvis byte av ställföreträdare. Nämnden upplyste vidare att den på eget initiativ ändå hade prövat frågan om byte god man.
CM, genom ombudet JF, ansökte därefter den 22 november 2004 hos Stockholms tingsrätt om att han skulle förordnas som god man för TZ.
Med anledning av ansökan förelade tingsrätten den 25 november 2004 Stockholms Överförmyndarnämnd att inkomma med ett yttrande i ärendet. I ett yttrande, som inkom till tingsrätten den 28 december 2004, avstyrkte nämnden bifall till ansökan. Nämnden anförde bl.a. att en god man redan var förordnad och att CM enligt nämndens bedömning inte var part i ärendet. Nämnden upplyste i yttrandet att den på eget initiativ ändå hade tagit upp frågan om byte av god man. Protokollsutdraget från nämndens sammanträde den 24 september 2004 liksom nämndens skrivelse den 8 november 2004 till CM fogades till yttrandet.
Tingsrätten förelade därefter på nytt överförmyndarnämnden att inkomma med ett yttrande, särskilt över frågan om CM var att anse som sambo med TZ. Sedan överförmyndarnämnden den 4 februari 2005 hade kommit in med yttrandet bereddes CM tillfälle att yttra sig över nämndens skrivelser.
CM inkom med ett yttrande till tingsrätten den 16 februari 2005. En kompletterande skrivelse gavs därefter in av honom till tingsrätten den 10 mars 2005.
Tingsrätten inhämtade även ett yttrande från den gode mannen. Efter föreläggande från tingsrätten inkom CM den 11 maj 2005 med synpunkter på den gode mannens yttrande.
Parterna bereddes därefter den 18 maj 2005 tillfälle att slutföra sin talan.
I ett slutligt beslut den 26 augusti 2005 avvisade tingsrätten CM:s ansökan. Som skäl för beslutet anförde tingsrätten följande.
”CM har hos tingsrätten ansökt om att han skall förordnas som god man för T [Z]. Eftersom godmanskap redan anordnats för T [Z] skall hans ansökan uppfattas som en ansökan om byte av god man, det vill säga entledigande av den nuvarande gode mannen och förordnande av honom själv i dennas ställe. Beslut om entledigande av god man fattas av överförmyndarnämnden. Detsamma gäller för förordnande av god man i samband med entledigande. Överförmyndarnämndens beslut om entledigande och förordnande överklagas till tingsrätten. Stockholms tingsrätt är således inte behörig att som första instans pröva frågan om byte av god man för T [Z]. CM:s ansökan skall därför avvisas.”
CM överklagade tingsrättens beslut. Svea hovrätt avslog överklagandet den 22 september 2005.
Högsta domstolen fann den 9 november 2005 inte skäl att meddela prövningstillstånd.
Anspråket m.m.
CM har vänt sig till Justitiekanslern och begärt skadestånd av staten med 30 000 kr med hänvisning till tingsrättens handläggning av ärendet. Han har åberopat att tingsrätten tidigare än vad som nu blev fallet borde ha insett sin bristande behörighet. Hans anspråk avser ersättning för de ombudskostnader han ådrog sig i samband med ärendets handläggning vid tingsrätten.
Stockholms tingsrätt har efter remiss avgett ett yttrande. Tingsrätten har därvid anfört att dess handläggning av ärendet inte bör medföra skadeståndsskyldighet för staten. Tingsrätten har dock ansett att rätten i ett tidigare skede borde ha uppmärksammat att det inte fanns någon laglig möjlighet att ta upp frågan om byte av god man.
CM har kommit in med synpunkter på tingsrättens yttrande.
Justitiekanslerns bedömning
Enligt 3 kap. 2 § skadeståndslagen (1972:207) skall staten ersätta bl.a. ren förmögenhetsskada som vållas genom fel eller försummelse vid myndighetsutövning i sådan verksamhet för vilken staten svarar. På grund av den bestämmelsen har staten ett ersättningsansvar bl.a. för sådan ren förmögenhetsskada som vållas genom fel eller försummelse i domstolarnas dömande verksamhet.
Som anges i den juridiska litteraturen bör bedömningen av vad som skall anses utgöra fel eller försummelse vid myndighetsutövning vara objektiv. Bedömningen bör alltså ha sin utgångspunkt i vad den enskilde har rätt att vänta sig vid en verksamhet av det aktuella slaget. När det gäller domstolarnas verksamhet finns det skäl att ställa höga anspråk på noggrannhet. Vid bedömningen av frågan om fel eller försummelse bör hänsyn tas även till felets art (se t.ex. Bengtsson, Det allmännas ansvar enligt skadeståndslagen, 2 uppl., s. 65 f.).
Justitiekanslern har i flera tidigare ärenden här funnit att staten har blivit skadeståndsskyldig när en domstol inte har iakttagit en tvingande forumregel, se t.ex. JK-beslut 1992 C. 15 och 1993 C. 4 samt Justitiekanslerns beslut den 7 januari 1999 i ärendet med dnr 1504-98-40, den 22 augusti 2000 i ärendet med dnr 789-00-40 och den 29 oktober 2004 i ärendet med dnr 563-03-40. Något förenklat uttryckt har Justitiekanslern i dessa fall intagit ståndpunkten att staten är principiellt ersättningsskyldig gentemot den enskilde för den förmögenhetsskada som denne har åsamkats till följd av att domstolen har underlåtit att beakta sin behörighet enligt en tvingande forumregel.
Enligt 11 kap. 4 § första stycket föräldrabalken skall tingsrätten, om det behövs, anordna godmanskap för den som på grund av sjukdom, psykisk störning, försvagat hälsotillstånd eller liknande förhållande behöver hjälp med att bevaka sin rätt, förvalta sin egendom eller sörja för sin person. När rätten anordnar godmanskap skall den samtidigt förordna en god man att utföra uppdraget. Om en god man inte längre behövs skall tingsrätten besluta att godmanskapet skall upphöra (11 kap. 19 § första stycket). Tingsrätten beslutar således om förordnande och entledigande av god man i samband med att ett godmanskapanordnas eller upphör.
Av 11 kap. 4 § andra stycket andra meningen och 9 § andra stycket samt 20 § första stycket föräldrabalken följer att överförmyndarnämnden beslutar om förordnande eller entledigande av god man under den tid då ett godmanskapbestår. Överförmyndarnämndens beslut i dessa frågor överklagas till tingsrätt.
Finner en tingsrätt i samband med att ett ärende inleds där att den saknar behörighet att handlägga ärendet men att en förvaltningsmyndighet skulle vara behörig kan tingsrätten inte överlämna ärendet dit. Enligt vad som följer av 8 § andra stycket lagen (1996:242) om domstolsärenden skall tingsrätten i stället besluta om avvisning (se även prop. 1995/96:118 s. 152).
I detta fall har tingsrätten på ansökan av CM tagit upp frågan om byte – dvs. entledigande respektive förordnande – av god man för TZ. Eftersom ansökan avsåg en begäran om åtgärder i ett pågående godmanskap skulle ansökningen rätteligen ha handlagts av överförmyndarnämnden och inte av tingsrätten. Det står alltså klart att en indispositiv forumregel har överträtts.
Av utredningen i ärendet får anses framgå att det redan genom den av CM gjorda ansökan borde ha funnits anledning för tingsrätten att överväga om ärendet inte avsåg en sådan fråga som det ankom på överförmyndarnämnden att pröva. Det borde i vart fall genom överförmyndarnämndens första yttrande, som inkom till tingsrätten den 28 december 2005, ha stått klart för tingsrätten att saken avsåg ett redan anordnat godmanskap. Tingsrätten borde således åtminstone vid denna tidpunkt ha tagit ställning till sin behörighet att handlägga ärendet. Utgångspunkten i det här fallet bör följaktligen, i enlighet med av Justitiekanslern tidigare tillämpad praxis, vara att staten har ådragit sig skadeståndsskyldighet gentemot CM för den skada som har sin grund i att tingsrätten till synes inte närmare uppmärksammade sin behörighet att handlägga ärendet.
Ansvaret för att systemet fungerar har ytterst lagts på domstolarna. Med hänsyn till de särskilt stränga krav på noggrannhet som måste ställas på domstolarna i deras rättskipande verksamhet bör staten i princip stå hela ansvaret för rättegångsfel även vid medvållande från en parts sida. Mot denna bakgrund saknas det anledning för mig att i ett fall som detta pröva om det finns skäl att jämka skadeståndet till CM.
CM:s anspråk på skadestånd avser, som det får uppfattas, ersättning för hans ombudskostnader vid tingsrätten. Någon utredning som styrker skadans storlek har inte getts in hit. Likväl anser jag mig kunna utgå från att CM genom tingsrättens handläggning har åsamkats onödiga ombudskostnader. Han bör vara berättigad till ersättning för de åtgärder som ombudet efter anhängiggörandet av ärendet vidtog under handläggningen i tingsrätten. Enligt min mening får skadan i brist på annan utredning uppskattas till skäliga ansedda 8 000 kr. Detta belopp skall CM alltså tillerkännas i skadestånd av staten.
Ärendet avslutas här.