Ersättning enligt frihetsberövandelagen har vägrats på grund av oskälighet

Justitiekanslerns beslut 

Justitiekanslern avslår GG:s begäran om ersättning. 

Anspråk m.m. 

GG var berövad friheten som anhållen och häktad under tiden den 20 mars – 5 april 2006 på grund av misstanke om häleri. Frikännande dom har meddelats. Domen har vunnit laga kraft. 

GG har begärt ersättning för lidande utan att ange något belopp. Han har vidare begärt ersättning för ombudskostnader med 1 286 kr. 

Åklagarmyndigheten har avgett yttrande. 

GG har beretts tillfälle att yttra sig över åklagarens skrift. 

Justitiekanslern har tagit del av Huddinge tingsrätts dom den 5 april 2006 (mål nr B 1077-06). 

Justitiekanslerns bedömning 

Den som har varit anhållen under minst 24 timmar på grund av misstanke om brott har enligt 2 § lagen (1998:714) om ersättning vid frihetsberövanden och andra tvångsåtgärder (frihetsberövandelagen) rätt till ersättning av staten om det meddelas frikännande dom, åtalet avvisas eller avskrivs eller förundersökningen avslutas utan att åtal väcks. GG är därmed i princip berättigad till ersättning för den tid då han var berövad friheten. 

Åklagaren har emellertid anfört att det finns sådana omständigheter i ärendet som bör föranleda att GG vägras ersättning. 

Av 6 § tredje stycket frihetsberövandelagen följer att ersättning kan vägras eller sättas ned om den skadelidandes eget beteende har föranlett beslutet om frihetsinskränkning eller om det med hänsyn till övriga omständigheter är oskäligt att ersättning lämnas. Med hänsyn till att möjligheten till jämkning kan anses innefatta ett undantag från den grundläggande rättsstatliga principen att den som inte blivit dömd i en rättegång skall betraktas som oskyldig och som en konsekvens härav normalt bör tillerkännas ersättning av det allmänna för ett frihetsberövande är det dock påkallat med en restriktiv tillämpning av jämkningsbestämmelsen. Det ankommer vidare på staten att visa att förutsättningarna för jämkning är uppfyllda (prop. 1997/98:105 s. 25 f. och s. 56). 

GG har varit anhållen och häktad på grund av misstanke om häleri. Av utredningen framgår att GG vid huvudförhandlingen har bestritt ansvar för häleri och därvid gjort gällande att det inte är styrkt att det aktuella godset frånhänts annan genom brott. GG har hörd över åtalet uppgivit att han vid det ifrågavarande tillfället träffat en kamrat som var skyldig honom pengar. Eftersom kamraten inte hade några pengar att betala skulden med blev han erbjuden varor i stället. Varorna förvarades

i en kasse som han tog emot. Han försökte sälja varorna men greps då av vaktpersonal. Han hade dessförinnan tittat på varorna i kassen och då sett att det satt prislappar på dem, varför han misstänkte att de var stulna. 

Tingsrätten har gjort följande bedömning (se domen s. 3). 

”Åklagaren har åberopat viss utredning där polis fått uppgifter om att de i åtalet angivna affärerna har de varor som åtalet gäller i sitt sortiment. Någon utredning som visar att varorna blivit stulna finns dock inte och i målet finns inte heller något yrkande om att varorna skall återlämnas till butikerna. Vid angivna förhållanden finner tingsrätten inte att de av åklagaren angivna stöldbrotten är styrkta. Redan GG:s egna uppgifter ger dock vid handen att omständigheterna varit sådana att det skäligen kan antas att varorna frånhänts annan genom brott. Såsom åtalet utformats kan det dock inte vinna bifall.” 

Tingsrätten har således, som det får förstås, ogillat åtalet eftersom gärningsbeskrivningens utformning inte ansågs innefatta den mildare straffbestämmelsen häleriförseelse. Tingsrätten har dock konstaterat att GG objektivt sett har gjort sig skyldig till ett förfarande som omfattas av den brottsrubriceringen. 

GG hade visserligen i princip varit berättigad till ersättning även för det fall han hade dömts för häleriförseelse eftersom det brottet normalt inte kan utgöra grund för häktning (endast böter eller sex månaders fängelse är föreskrivet i straffskalan), jfr 2 § första stycket 3 frihetsberövandelagen. Även i detta fall gäller dock de bestämmelser om jämkning som har nämnts ovan. 

På grund av sitt handlande, såsom tingsrätten enligt ovan har bedömt det, måste GG anses ha föranlett beslutet om frihetsberövande genom sitt eget beteende. Ersättningen till honom skall därför jämkas. Enligt Justitiekanslerns bedömning bör jämkning i detta fall ske till noll. 

GG:s anspråk på ersättning skall alltså avslås.