Fråga om skadestånd bl.a. för kränkning vid brott mot tystnadsplikt som begåtts av oaktsamhet och som bedöms vara ett ringa fall och därför inte skulle föranleda straffrättsligt ansvar

Justitiekanslerns beslut 

Justitiekanslern avslår skadeståndsanspråket. 

Ärendet 

Bakgrund 

I ett mål vid Malmö tingsrätt prövades ett åtal om våldtäkt. En person, som i detta beslut kallas A.-M., var målsägande i målet. Tingsrättens dom innehöll en offentlig del och en sekretessbelagd del. I den del som omfattades av sekretess fanns uppgifter om A.-M., bl.a. hennes namn. Men hennes namn återgavs även på ett ställe i den del av domen som var offentlig. 

A.-M. framförde i en anmälan till Riksdagens ombudsmän (JO) klagomål när det gällde tingsrättens handläggning av målet. Hon var missnöjd bl.a. med att hennes namn hade angetts i domen trots att detta var skyddat av sekretess. I sitt beslut i ärendet anförde chefsjustitieombudsmannen MM bl.a. följande (JO:s dnr 4393-2003; beslutet återges i JO 2005/06 s. 46 f.). 

”[– – –] 

Bedömning 

[– – –] 

I den offentliga delen av domen nämndens målsäganden vid namn. Det råder ingen tvekan om att tingsrättens avsikt var att uppgift om målsägandens namn skulle ha varit sekretessbelagd och att namnet angavs av misstag. [Namnet på den rådman som var ordförande vid tingsrättens huvudförhandling, vilket har uteslutits här; Justitiekanslerns anm.] har beklagat det inträffade. Jag konstaterar att det naturligtvis är oacceptabelt att en uppgift som borde vara skyddad av sekretess röjs. 

Sammanfattningsvis konstaterar jag att handläggningen av sekretessfrågorna i målet i flera avseenden har varit felaktig och inte stått i överensstämmelse med sekretesslagen och praxis inom området. [Namnet på den rådman som var ordförande vid tingsrättens huvudförhandling] förtjänar allvarlig kritik för sin handläggning. 

Vad som i övrigt kommit fram föranleder inte någon åtgärd eller något uttalande från min sida. 

[– – –]” 

Anspråk 

Genom en skrivelse av den 17 september 2005 till Justitiekanslern har A.-M. begärt skadestånd av staten med totalt 81 500 kr, varav 50 000 kr för förlorad inkomst, 1 500 kr för läkarkostnader, mediciner och akutbesök samt 30 000 kr för ”psykiskt lidande”. 

Till stöd för anspråket har A.-M. anfört i sammandrag följande. Hon blev i september 2002 utsatt för en gruppvåldtäkt av två män. Efter anmälan väcktes åtal vid Malmö tingsrätt. I domen fanns hennes namn återgivet i den offentliga delen av domen. Det är en mycket speciell och obehaglig situation att vara målsägande i ett sexualbrottsmål. Hon har också ett arbete av offentlig karaktär, bl.a. som lärare vid en gymnasieskola. Skolans elever gör ofta besök vid tingsrätten och studerar även offentliga domar. Möjligheten att någon elev skulle få tag i domen i målet medförde en enorm oro hos henne. Eftersom hennes namn blev offentligt kontaktades hon av pressen. Sydsvenska Dagbladet hade en utförlig artikel, något som ledde till en anmälan till Allmänhetens pressombudsman. Pressombudsmannen ville fälla tidningen, men en oenig Pressens opinionsnämnd friade. Det förhållandet att hennes namn offentliggjordes ledde till att såväl pressen som andra upplevde domen på fel sätt. Det är en fruktansvärd belastning att som brottsoffer inte få vara anonym och få skydd. – Offentliggörandet av hennes namn innebar en ökad belastning för henne och resulterade i att sjukskrivningen varade längre än vad den annars skulle ha gjort. Hennes känsla av att vara iakttagen ökade. Detta medförde ökad stress, vilket ledde till diagnosen posttraumatiskt stressyndrom. Hon var ständigt orolig för att elever, journalister och lärarkolleger kunde få reda på vad som hade hänt. När Sydsvenska Dagbladet kontaktade henne besannades hennes farhågor och hennes psykiska tillstånd förvärrades. Hennes sociala liv krympte enormt. Hon tappade tilltron till rättssystemet och till människor i allmänhet. – Den ansvarige rådmannens förklaring till varför hennes namn offentliggjordes är inte någon godtagbar ursäkt. En person i rådmannens situation bör kunna handla på ett professionellt sätt oavsett yttre faktorer. – A.-M. har åberopat JO:s ovan nämnda beslut, ett läkarutlåtande och en tidningsartikel. 

Rättslig reglering 

Enligt 3 kap. 2 § 1 skadeståndslagen (1972:207) är staten skyldig att ersätta personskada, sakskada och ren förmögenhetsskada om skadan har vållats genom fel eller försummelse vid myndighetsutövning i sådan verksamhet för vars fullgörande staten svarar. Med stöd av skadeståndslagen kan ersättning för kränkning – alltså ett ideellt skadestånd – lämnas om den skadade har genom fel eller försummelse vid myndighetsutövning blivit allvarligt kränkt genom vissa typiskt sett integritetskränkande brott. Detta senare framgår av 3 kap. 2 § 2 jämförd med 2 kap. 3 § skadeståndslagen. 

Den som röjer en uppgift som han är pliktig att hemlighålla enligt lag eller annan författning döms enligt 20 kap. 3 § första stycket brottsbalken för brott mot tystnadsplikt, om inte gärningen annars är särskilt belagd med straff. Ansvar följer även om gärningen begås av oaktsamhet. I ringa fall skall dock inte dömas till ansvar. 

Yttrande från tingsrätten 

Efter remiss från Justitiekanslern har Malmö tingsrätt (lagmannen BT) yttrat följande (även i citatet används ”A.-M.” i stället för sökandens namn, jfr ovan). 

”A.-M. har begärt skadestånd på grund av att tingsrätten angett hennes namn i den offentliga delen av en dom i ett brottmål, där hon var målsägande. Beträffande de faktiska omständigheterna vid handläggningen av målet vill jag hänvisa till vad som framkommit vid Justitieombudsmannens (JO) granskning av handläggningen (ärende dnr 4393-03). Vad därefter gäller skadeståndsskyldigheten vill jag framföra följande. 

[– – –] 

Jag har tidigare i yttrande till JO anfört bl.a. ”I nu förevarande mål borde i enlighet med 9 kap. 16 § sekretesslagen målsägandens namn genomgående ha varit belagt med sekretess. Såväl av domens utformning som av (ordförandens) yttrande framgår också att det inte varit rättens avsikt att namnge målsäganden. ... Att målsägandens namn trots detta nämns i den del av domen som inte sekretessbelagts framstår mot denna bakgrund som ett djupt beklagligt men oavsiktligt misstag.” 

Även om namngivandet skett genom misstag har tingsrätten enligt min uppfattning åsidosatt de krav som A.-M. skäligen kunnat ställa på tingsrättens handläggning. Det förhållandet att målsägandens namn kom att nämnas i den offentliga delen av domen trots att tingsrätten ansåg att uppgiften var sekretesskyddad bör enligt min bedömning anses utgöra sådant fel eller sådan försummelse som avses i 3 kap. 2 § skadeståndslagen. Staten är då skyldig ersätta henne för den personskada, sakskada eller ren förmögenhetsskada som vållats genom felet/försummelsen.

 

Ersättning skall därför utgå för sådan förlorad arbetsinkomst och utlägg, som beror på det nu aktuella namngivandet. Tingsrätten kan inte på förevarande material ta ställning till beloppens storlek eller om det var det brott som behandlades i tingsrättens mål eller offentliggörandet av namnet, som lett till inkomstförlusten och utläggen. I den utsträckning dessa kostnader uppkommit på grund av att A.-M. efter det att journalister kunnat kontakta henne medverkat i olika intervjuer kan det ifrågasättas om det finns adekvat kausalitet mellan tingsrättens försummelse och själva skadan. Med hänsyn till det utsatta läge hon befann sig i är det emellertid lätt att förstå att hon känt sig tvingad att delta i intervjuerna just därför att hennes namn hade blivit känt. 

Ersättning för psykiskt lidande (kränkning) kan bara utgå om den skadelidande allvarligt kränkts genom ett brott, som innefattar ett angrepp mot dennes person, frihet, frid eller ära. Det krävs enligt lagmotiven emellertid inte att skadevållaren fälls till ansvar för brott och det saknar också betydelse att skadevållaren inte kan dömas till straffrättslig påföljd på grund av sin ålder, sinnesbeskaffenhet eller därför att brottet är preskriberat. Avgörande är endast om skadan har vållats genom en viss typ av brottslig handling. Den begångna gärningen skall vara otillåten och gärningsmannen skall ha ett personligt ansvar (se vidare prop. 2000/01:68 s. 48 f.). 

I förarbetena till skadeståndslagen fördes en relativt utförlig diskussion om vilka brott som omfattas av bestämmelsen om ersättning för lidande (numera kränkning). Det framgår bl.a. att det som tidigare kallades ämbetsbrott endast i undantagsfall kunde anses utgöra ett sådant brott som omfattas av bestämmelsen om ersättning för kränkning (prop. 1972:5 s. 571). Vidare anförde departementschefen: ”Tänkbart är i och för sig att vissa former av tjänstemissbruk (20 kap. 1 § BrB) och brott mot tystnadsplikt (20 kap. 3 §) kan vara att anse som ofredande eller som gärning vilken är att jämställa med ärekränkning. Avgörande för den frågan synes böra vara om den handlingsnorm vars åsidosättande konstituerar sådant ämbetsbrott kan sägas ha den enskildes personliga integritet som skyddsobjekt. Så synes ibland kunna vara fallet när en tjänsteman missbrukar sin ställning till förfång för enskild eller när brott mot tystnadsplikt utgör överträdelse av en sekretessregel som uppställts till skydd för enskilds intresse” (prop. 1972:5 s. 571). 

I domen har av oaktsamhet i sig sekretesskyddade uppgifter tagits in i den offentliga delen av domen. Ett sådant förfarande skulle kunna innebära tjänstefel enligt 20 kap. 1 § brottsbalken eller brott mot tystnadsplikt enligt 20 kap. 3 § brottsbalken. Eftersom det uppenbart inte varit fråga om ett missbruk av tjänsteställning kan i enlighet med vad som anförts i ovan angivna lagförarbeten ett eventuellt tjänstefel inte i detta fall grunda rätt till kränkningsersättning. Om handlandet bedöms som brott mot tystnadsplikten är det emellertid uppenbart fråga om överträdelse av en sekretessregel som uppställts till skydd för enskilds intresse och ersättning för kränkning kan då komma i fråga. 

Rättens ordförande har i nu förevarande fall uppenbart haft för avsikt att ge målsägandens identitet fortsatt skydd, vilket bl.a. framgår av att material sekretessbelagts i större utsträckning än vad som varit tillåtet. Som framgår av den beskrivning av händelserna som finns i JO:s beslut i ärende 4393-2003 har också flera olyckliga omständigheter samverkat och lett till misstaget i den offentliga delen av domen. Det kan mot denna bakgrund enligt min uppfattning inte bli fråga om annat än ringa brott, som således inte skall föranleda ansvar. Det kan också framhållas att justitieombudsmannen inte sett skäl att vidta någon åtgärd mot ordföranden i målet. 

Det måste vidare anses något tveksamt om ett oaktsamhetsbrott, som bedöms som ringa och inte medför ansvar, kan medföra rätt till ersättning för kränkning. I ett liknande ärende har JK emellertid i beslut av den 24 mars 2005 (Dnr 1377-04-40) tillerkänt en person ersättning för kränkning. Samma ställningstagande har gjorts i beslut den 24 januari 2001 (Dnr 1155-00-40) respektive den 28 april 1998 (Dnr 1424-97-40). Det saknas enligt min uppfattning anledning att göra en annan bedömning i detta fall. Det kan också framhållas att namngivandet framstår som oförenligt med det skydd för privatlivet som följer av artikel 8 i Europakonventionen. 

Det ankommer inte på tingsrätten att ta ställning till storleken av kränkningsersättningen. Vid en jämförelse med den kränkningsersättning som utgavs enligt det ovan angivna JK-beslutet från 2003 [torde egentligen vara 2005; Justitiekanslerns tillägg] kan dock framhållas att sökanden i nu förevarande ärende visserligen inte utsattes för någon fysisk fara genom namngivandet men att den kränkning hon redan utsatts för genom att ha utsatts för ett allvarligt brott måste ha förstärkts kraftigt genom att hennes lagliga rätt till anonymitet åsidosattes.” 

A.-M. har lämnat synpunkter på tingsrättens yttrande. 

Justitiekanslerns bedömning 

Jag konstaterar inledningsvis att uppgiften om A.-M.:s namn var föremål för sekretess i brottmålet och att hennes namn ändå återgavs på ett ställe i den del av domen som var offentlig. Även om detta offentliggörande skedde av misstag, finner jag att en skadeståndsgrundande försummelse har förekommit från rättens sida vid handläggningen av målet och att det såtillvida finns förutsättningar att utge skadestånd till A.-M. 

A.-M. har begärt skadestånd avseende bl.a. förlorad inkomst samt vissa kostnader. Som jag uppfattar hennes framställning har hon gjort gällande att hon har drabbats av en personskada med därav följande inkomstförlust och kostnader för akutbesök, andra läkarbesök och mediciner. 

Dessa ersättningsposter skulle i och för sig kunna ersättas inom ramen för en personskada, se 5 kap. 1 § skadeståndslagen. Utredningen i ärendet ger dock inte tillräcklig grund för slutsatsen att A.-M. har drabbats av en personskada som en följd av att hennes namn offentliggjordes i domen. Jag kan därför inte bifalla anspråket i dessa delar. 

När det så gäller A.-M.:s begäran om ersättning för ”psykiskt lidande” uppfattar jag henne så, att hon vill få ersättning för det som med skadeståndslagens nuvarande terminologi kallas kränkning (tidigare benämnt ”lidande”). En grundläggande förutsättning för att hon skall kunna tillerkännas sådan ersättning är att hon, genom tingsrättens åtgärd att offentliggöra hennes namn, har utsatts för brott av ett sådant slag som avses i 2 kap. 3 § skadeståndslagen. 

Det brott som den domare som var ordförande i målet skulle kunna ha gjort sig skyldig till genom att i domen offentliggöra A.-M.:s namn är brott mot tystnadsplikt enligt 20 kap. 3 § brottsbalken. I likhet med vad tingsrättens lagman har angett i sitt yttrande hit finner jag emellertid att gärningen – det offentliggörande som skedde – bör bedömas som ringa och därför inte skulle föranleda ansvar. Offentliggörandet innefattar alltså enligt min bedömning inte någon straffbar gärning. Och med den utgångspunkten, att offentliggörandet inte innefattade något brott, konstaterar jag att det saknas förutsättningar att lämna någon kränkningsersättning enligt 3 kap. 2 § 2 skadeståndslagen (jfr 1 kap. 1 § brottsbalken som innehåller en definition av ”brott”). 

Inte heller från någon annan synpunkt finns det enligt min mening grund att besluta om kränkningsersättning till A.-M. Så t.ex. kan Justitiekanslern inte besluta om ersättning med hänvisning endast till att offentliggörandet kränkte A.-M.:s rättigheter enligt artikel 8 i den s.k. Europakonventionen, om nu en sådan kränkning skulle föreligga i och för sig. 

Jag finner således att A.-M.:s skadeståndsanspråk skall avslås. 

Till sist får jag nämna följande. Som nämns i tingsrättens yttrande har jag i ett liknande tidigare ärende beslutat att tillerkänna sökanden kränkningsersättning när det var fråga om en gärning – brott mot tystnadsplikt – som bedömdes vara ringa och därför inte medförde straffrättsligt ansvar (se Justitiekanslerns beslut den 24 mars 2005 i ärendet med dnr 1377-04-40). Jag bedömer numera att beslutet i det ärendet inte är rättsligt hållbart; ersättning borde inte ha lämnats, eftersom den då aktuella gärningen inte utgjorde något brott. Det förhållandet att jag då beslöt att staten skulle utge kränkningsersättning till sökanden motiverar inte att jag nu tillerkänner A.-M. ersättning.