Ett bolag avregistrerades felaktigt från mervärdesskatteredovisning och som arbetsgivare i dåvarande skattemyndigheternas datasystem. Fråga om staten därmed har ådragit sig skadeståndsskyldighet m.m.

Justitiekanslerns beslut 

Jacopac AB tillerkänns ersättning av staten med 200 000 kr. 

Justitiekanslern uppdrar åt Skatteverket att ombesörja utbetalningen av ersättningen till bolaget. 

Ärendet 

Bakgrund 

Jacopac AB (bolaget) är verksamt inom branschen stansning, vattenskärning, spaltning och laminering. I december 2000 avregistrerade Skattekontoret i Lindesberg (skattekontoret) felaktigt bolaget från mervärdesskatteredovisning och som arbetsgivare i dåvarande skattemyndigheternas datasystem. Avregistreringen upptäcktes ca två månader senare och rättades till. Det visade sig emellertid att det s.k. VIES-systemet, som bl.a. innefattar information om ogiltiga momsregistreringsnummer för företag inom EU, till december 2001 innehöll en uppgift om att bolaget hade ett ogiltigt s.k. VAT-nummer. 

Anspråket m.m. 

Bolaget har, som man slutligen bestämt sitt anspråk, begärt ersättning av staten med 500 000 kr med hänvisning till att bolaget har lidit ekonomisk skada till följd av den felaktiga avregistreringen. 

Skatteverket har överlämnat anspråket hit för prövning och samtidigt avgett ett yttrande. Skatteverket har tillstyrkt att bolaget tillerkänns ersättning med ett skäligt belopp, vilket Skatteverket har bedömt vara mellan 25 000 och 50 000 kr. 

Bolaget har till stöd för anspråket anfört bl.a. följande. 

”Effekterna av skattekontorets avregistrering visade sig när en av bolagets kunder, ABB, ringde och frågade om man verkligen kunde lägga en order eftersom bolaget hade avförts från dess leverantörsregister. Orsaken till ABB:s undran var att man hade fått uppgift från SCB att bolaget hade upphört och var avregistrerat. En annan effekt var att banken sade upp bolagets checkkredit. Den felaktiga avregistreringen medförde även att bolagets leverantörer inte ville leverera och att bolaget förlorade kunder som trodde att bolaget hade upphört. Ett år efter det inträffade meddelade en av bolagets leverantörer i Tyskland att man inte avsåg genomföra leveranser till bolaget eftersom bolaget inte fanns med i EU:s register (VIES) över företag. Skatteverket kontaktades och det uppdagades att man hade missat att återregistrera bolaget i VIES-systemet. Detta missförhållande förklarar bolagets problem med att få betalningar från några utlandskunder. Bolaget erhöll därpå ett brev från dåvarande Riksskatteverket med en rättelse – att skickas till bolagets kunder och leverantörer utomlands – men skadan var redan skedd. Så sent som i november 2003 stoppades bolagets förvärv hos en leverantör. Det visade sig att i leverantörens kundregister fanns en uppgift om att bolaget i december 2000 hade upphört på grund av konkurs. Denna händelse inträffade alltså nästan tre år efter avregistreringen. Felaktigheten har även orsakat mycket extra arbete och stora kostnader för bolaget. 

På grund av expansion hade bolaget åren före skattekontorets felaktiga avregistrering ansträngd likviditet. Med anledning av detta betalade bolaget tidvis skatter och avgifter med försening. Vidare belastades checkräkningskrediten "till fullo". I en sådan situation får naturligtvis en avregistrering synnerligen allvarliga negativa konsekvenser för ett företag som redan har låg kreditvärdighet. 

Den allmänna uppfattningen hos bolagets kontaktyta torde vara att ett företag som saknar mervärdes- och arbetsgivareavgiftsregistrering, men som ändå driver verksamhet, är ett oseriöst företag och/eller har mycket allvarliga problem, som man inte bör göra affärer med. 

Man skall även observera att bolaget är verksamt i en begränsad bransch med få konkurrenter, varför rykten av detta slag sprider sig snabbt. Det är uppenbart att bolagets kunder och leverantörer (befintliga och potentiella) samt konkurrenter och kontaktyta i övrigt (t.ex. banken) reagerade negativt när registreringen som näringsidkare enligt tillgänglig officiell information upphörde. Bolagets uppfattning är att den felaktiga avregistreringen orsakade mycket allvarliga ekonomiska problem för bolaget, vilka ledde till betalningsanmärkningar och restförda skatter. Detta var inte fallet före den felaktiga avregistreringen. Bolaget har ännu inte hämtat sig från skadan och betalningar sker fortfarande med eftersläpning (även om de alltid betalas), vilket medför fördyringar och hämmar utvecklingen. 

De negativa konsekvenserna styrks av information som bolaget har fått från flera håll såsom från storkunden ABB (som utför särskild kvalitetskontroll av sina godkända underleverantörer), banken och leverantörer. Skadan upphörde som synes inte heller när felaktigheten rättades, utan fortsatte under lång tid därefter. Det är endast i enstaka fall som kunder och leverantörer kan förväntas ta kontakt med bolaget och berätta om den information de fått; normalt sker inte detta, utan bolaget läggs endast åt sidan eller stryks ur leverantörsregistret. Inte heller hjälper det att bolaget vid behov förklarar att det var en felaktig åtgärd av skattemyndigheten och att den nu är rättad. 

Bolagets revisor har gjort en genomgång för att se något av effekterna av avregistreringen. Han fick då fram att täckningsbidraget hade minskat med 22 procent eller 934 391 kr första året efter avregistreringen. Genom att bolaget inte var medvetet om vad som pågick under de två faserna (avregistreringen och sedan ofullständig återregistrering) är det svårt att precisera storleken av de kostnader som drabbade bolaget. Faserna påverkade dessutom bolaget direkt under efterföljande tid, ca 12 månader. Om man ser till siffrorna i bolagets redovisade resultat så visar dessa tydligt trenden. Bolaget kan konstatera att den tidigare utlandsförsäljningen, som började närma sig 500 000 kr, försvann direkt under år 2001. Bolaget hade flera fördelaktiga inköpskanaler utomlands som blev stoppade. Plötsligt skulle alla inköp göras mot förskottsbetalning samtidigt som kunderna betalade mot 30 dagar netto. När banken noterade bolagets kraftiga lönsamhetsförsämring sades lån och checkkrediten på 300 000 kr upp. Det är möjligt att härleda skadan i enskilda fall. 

Bolaget anser att den sammantagna vinstminskningen under åren efter avregistreringen lågt räknat uppgår till 1-1,5 miljoner kronor och att det är en rimlig bedömning att 500 000 kr direkt kan härledas till skattekontorets misstag.” 

Bolaget har åberopat skriftlig bevisning i form av bl.a. ett brev från leverantören Karl Späh GmbH & Co. KG. 

Skatteverket har i yttrandet hit anfört bl.a. följande. 

”Gällande bestämmelser 

Enligt bestämmelsen i 7 § andra stycket skattebetalningsförordningen (1997:750) skall en registrering stå kvar till dess skattemyndigheten, numera Skatteverket, beslutar att den skall upphöra. Av 3 kap. 1 § skattebetalningslagen (1997:483) följer att med registrering i detta sammanhang omfattas registrering till både mervärdesskatt och registrering som medför skyldighet att verkställa skatteavdrag och betala arbetsgivaravgifter. En av orsakerna till en avregistrering kan vara att verksamheten försätts i konkurs. 

Skatteverkets bedömning 

Bolagets skadeståndsanspråk grundar sig otvistigt på en felregistrering som resulterat i skattemyndighetens beslut att avregistrera bolaget vad gäller mervärdesskatt och som arbetsgivare. 

Bolagets anspråk får därför anses grundat på bestämmelsen i 3 kap. 2 § skadeståndslagen. Av bestämmelsen framgår att staten skall ersätta bl.a. ren förmögenhetsskada som vållas genom fel eller försummelse vid myndighetsutövning i verksamhet för vars fullgörande staten svarar. 

Utredningen i ärendet visar att avregistreringen, med innebörd att bolaget ansågs vara försatt i konkurs respektive att företagets VAT-nummer varit ogiltigt, bestått i knappt två månaders tid i nationella register respektive under ca ett års tid i VIES informationssystem. Bolaget får härigenom anses berättigat till ersättning för de ersättningsgilla skador som den felaktiga informationen kan ha vållat bolaget. 

Av allmänna skadeståndsrättsliga principer följer att det är den som framställer ett skadeståndsanspråk som har att visa att han har lidit en skada, storleken på skadan och hur den har beräknats. En annan förutsättning för att skadeståndsersättning skall utgå är att den skadelidande förmår visa att det föreligger ett klart orsakssamband mellan den felaktiga åtgärden och den påstådda skadan. Bevisbördan ligger således på den enskilde, i förevarande fall bolaget. 

Huvudkontorets utredning visar att skattemyndighetens felaktiga uppgift om bolaget vidarebefordrades till SCB och bestod där under perioden den 30 december 2000 – 19 februari 2001. SCB:s rutiner var då sådana att skatteregisterinformation regelmässigt, via det egna företagsregistret, sändes vidare till en handfull prenumeranter/köpare av betydande storlek såsom UC AB, Bonnierkoncernen m.fl. Dessa prenumeranter har som verksamhet att sälja företagsinformation vidare till sina prenumeranter eller andra som från fall till fall önskar köpa sådan information. Bolaget har med andra ord varit exponerad i nationella företagsregister under nämnda tid. Det har således funnits en potentiell risk för att den felaktiga uppgiften skulle komma att spridas och därmed negativt inverka på bolagets verksamhet. När det gäller bolagets affärer med kunder/leverantörer inom EG-området bestod uppgiften "ogiltigt VAT-nummer" under tiden den 19 december 2000 – 7 december 2001. En tjänsteman på dåvarande Riksskatteverket gjorde manuellt en rättelse i VIES-systemet och återinsatte bolagets VAT-nummer som giltigt. 

Även om det står klart att den felaktiga uppgiften bestått, nationellt inom en relativt begränsad tid och inom EG-området under en betydande period, så medför detta inte automatiskt att de belopp som bolaget menar sig ha drabbats av de facto har orsakats av skattemyndighetens felaktiga åtgärd. Det ligger fortfarande på bolaget att visa att den potentiella skaderisken åsamkat bolaget kostnader i den storleksordning man har begärt ersättning med. 

De omsättningssiffror och angivna resultat efter bokslutsdispositioner för åren 2000 - 2002 som bolaget har pekat på och som visar en neråtgående trend för år 2001 kan bero på andra faktorer än avregistreringen t.ex. på, vid den tiden, den allmänna nedgången i den svenska ekonomin. Bolagets mervärdesskattedeklarationer för de angivna åren utgör inte heller något klart belägg för att bolagets affärer påverkades kraftigt negativt av det inträffade. Det är således mycket vanskligt att göra någon säker bedömning av hur bolaget påverkades med utgångspunkt från de åberopade siffrorna. 

Bolaget har enligt Skatteverket trots allt förmått visa ett troligt samband mellan felet och en möjlig negativ ekonomisk påverkan för bolaget visavi ABB och Karl Späh GmbH. Detta tillsammans med det faktum att bolaget negativt exponerades med ett ogiltigt VAT-nummer i VIES-systemet under en betydande tidsrymd gör att Skatteverket bedömer att bolaget har rätt till skadersättning med ett skäligt belopp i storleksordningen 5-10 procent av det yrkade beloppet.” 

Justitiekanslerns bedömning 

Statens skadeståndsskyldighet i och för sig 

Enligt 3 kap. 2 § skadeståndslagen (1972:207) skall staten ersätta bl.a. ren förmögenhetsskada som vållas genom fel eller försummelse vid myndighetsutövning i sådan verksamhet som staten svarar för. 

Staten bär alltså inte något strikt ansvar för skador och olägenheter som orsakas av ofullkomligheter i den statliga verksamheten. Skadeståndsansvaret bygger i stället på principen om ett ansvar för styrkt vållande (culpa). 

För att skadestånd skall utgå krävs – förutom att skadeståndsskyldighet föreligger i och för sig – att en ersättningsgill skada har uppstått och att det finns ett adekvat orsakssamband mellan den skadeståndsgrundande handlingen (eller underlåtenheten) och skadan. Det ankommer på den skadelidande att visa att samtliga förutsättningar för skadestånd är uppfyllda (se Bengtsson och Strömbäck, Skadeståndslagen – En kommentar, andra upplagan, s. 41). 

Av utredningen framgår att skattekontoret på grund av ett förbiseende avregistrerade bolaget från mervärdesskatteredovisning och som arbetsgivare i dåvarande skattemyndigheternas datasystem. Jag instämmer i Skatteverkets bedömning att detta förbiseende är att bedöma som fel eller försummelse i skadeståndslagens mening. Staten har därför i och för sig ådragit sig skadeståndsskyldighet gentemot bolaget. 

Skadan 

Vad gäller frågan om bolaget kan anses ha visat att man har lidit en ekonomisk skada på grund av felet eller försummelsen bör, som Skatteverket har angett, beaktas att den felaktiga uppgiften kvarstod i skattemyndigheternas register under närmare två månader. Vidare bör beaktas att den felaktiga informationen vidarebefordrades till SCB och att SCB:s rutiner vid den aktuella tidpunkten var sådana att information av ifrågavarande slag regelmässigt sändes vidare till kreditupplysningsföretag såsom UC. Det får anses allmänt känt att många bolag tar in kreditupplysningar på sina leverantörer och köpare. Av utredningen framgår att så också skedde beträffande bolaget genom att i vart fall två av bolagets affärspartner blev varse om den felaktiga registreringen och frågade bolaget om uppgifterna stämde. Ett av de företag som hörde av sig var ett tyskt bolag som uppgav att man inte kunde genomföra leveranser till bolaget med hänsyn till att bolaget förekom i det inom EU använda VIES-systemet. Utredningen ger sålunda stöd för antagandet att inte bara bolagets affärer nationellt, utan även inom EU, påverkades med anledning av att det under närmare ett års tid fanns information i VIES-systemet om att bolaget hade ett ogiltigt VAT-nummer. 

Sammantaget anser jag att bolaget har åberopat tillräcklig bevisning för att det skall anses styrkt att man har lidit en ekonomisk skada på grund av den felaktiga avregistreringen från mervärdesskatte- och arbetsgivaravgiftsredovisning. Det måste även anses föreligga ett adekvat orsakssamband mellan den skadeståndsgrundande handlingen och den uppkomna skadan. 

Frågan är då hur stor ekonomisk skada bolaget har lidit på grund av den skadeståndsgrundande handlingen. I denna del gör jag följande bedömning. 

Det får anses utrett att bolagets resultat sjönk i inte obetydlig omfattning under åren närmast efter den felaktiga avregistreringen. Som Skatteverket har angett går det emellertid inte att omedelbart sluta sig till att resultatförsämringen berodde på den skadeståndsgrundande handlingen. Resultatförsämringen kan även ha berott på andra omständigheter, såsom en allmän nedgång i konjunkturen eller hårdare konkurrens på den marknad som bolaget uppträder på. 

Den allmänna uppfattningen som jag får av bolagets inlagor i ärendet är att man inte medvetet har försökt överdriva de ekonomiska konsekvenserna av avregistreringen från mervärdesskatteredovisning m.m. Bland annat har bolaget vidgått att likviditeten var dålig redan dessförinnan. Den omständigheten att bolaget ostridigt förekom i UC:s och andra kreditupplysningsföretags register under en relativt lång tid efter felregistreringen talar i sig för att bolaget lidit en inte obetydlig ekonomisk skada på grund av avregistreringen. Som bolaget självt har uttryckt det torde den allmänna uppfattningen vara att ett företag som saknar mervärdes- och arbetsgivaravgiftsregistrering, men som ändå driver verksamhet, är ett oseriöst företag. Sammanfattningsvis får bolaget anses ha gjort vad som – i ett ärende om frivillig skaderegelring – rimligen kan krävas av en sökande för att försöka uppskatta skadans storlek. Därmed är det dock inte klart att ersättning skall utgå med det belopp som bolaget har begärt. Det kvarstår nämligen betydande osäkerhet kring storleken på den skada som den felaktiga avregistreringen har orsakat. 

Det ligger i sakens natur att det är mycket svårt att fullt ut styrka den ekonomiska skada som ett fel av aktuellt slag medför. I ett mål vid domstol kan domstolen – när det är fråga om en uppskattning av en inträffad skada och full bevisning om skadan inte alls eller endast med svårighet kan föras – uppskatta skadan till ett skäligt belopp (se 35 kap. 5 § rättegångsbalken). Grunderna för 35 kap. 5 § rättegångsbalken anses även tillämpliga vid statens frivilliga skadereglering (jfr bl.a. Justitiekanslerns beslut den 1 februari 2002 i ärendet med dnr 3148-01-40). 

Med hänsyn till den svårighet som föreligger att uppskatta den skada som bolaget har lidit anser jag att ersättningen i detta fall skall bestämmas genom en tillämpning av grunderna för 35 kap. 5 § rättegångsbalken. Mot bakgrund av att det rör sig om en registerskada som helt och hållet har uppstått på grund av statens försumlighet och att den felaktiga informationen har funnits i ett register som allmänheten har att utgå från är korrekt, bör en frivillig skadereglering från statens sida vara relativt generös. 

Med hänsyn tagen till nämnda utgångspunkter uppskattar jag bolagets skada av felet till 200 000 kr.