Remissyttrande över betänkandet Asylförfarandet - genomförande av asylprocedurdirektivet i svensk rätt (SOU 2006:61)
Det remitterade betänkandet från Asylförfarandeutredningen behandlar flera frågor med anledning av genomförandet i Sverige av det s.k. asylprocedurdirektivet. Grundtanken med detta direktiv är att tillförsäkra den enskilde rättssäkerhetsgarantier i medlemsstaternas asylförfaranden. I betänkandet gås den svenska utlänningslagstiftningen igenom och vissa författningsändringar föreslås för att regleringen framöver skall stå i överensstämmelse med direktivets krav.
Justitiekanslern har gått igenom betänkandet utifrån de synpunkter som han har att beakta, innefattande bl.a. de rättssäkerhetsaspekter som kan läggas på förslagen. Genomgången har gett Justitiekanslern anledning att uttala sig enbart beträffande den föreslagna regleringen om domstolsprövning av säkerhetsärenden enligt utlänningslagen (2005:716). Förslaget i denna del är föranlett av direktivets krav på ett effektivt rättsmedel inför domstol (artikel 39).
De överväganden som gjordes i betänkandet Ökad rättssäkerhet i asylärenden (SOU 1999:16) ligger i stort till grund för utformningen av dagens instans- och processordning i utlänningsärenden. Som Justitiekanslern framhöll i sitt remissvar över detta betänkande (Justitiekanslerns dnr 1579-99-80) torde rättssäkerhetskraven i sådana ärenden bäst tillgodoses med ett domstolsförfarande innefattande en tvåpartsprocess. Säkerhetsärendena är visserligen av särskild karaktär och kräver överväganden utifrån delvis andra aspekter än övriga utlänningsärenden. Ur ett rättssäkerhetsperspektiv ter sig emellertid Asylförfarandeutredningens förslag till möjlighet till domstolsprövning även av sådana ärenden som tillfredsställande.
Som framgår av betänkandet kan asylprocedurdirektivet inte anses ställa krav på handläggningen av ärenden enligt lagen (1991:572) om särskild utlänningkontroll (LSU). Utredningen har därför valt att beträffande sådana ärenden föreslå att den nuvarande instansordningen med Migrationsverket som första instans och regeringen som överprövningsinstans skall bestå. Till uppfyllande av kraven i artikel 31 i det s.k. rörlighetsdirektivet föreslås för vissa fall en möjlighet till prövning av regeringens beslut enligt lagen (2006:635) om rättsprövning av vissa regeringsbeslut.
En utlänning som blir föremål för ett säkerhetsärende enligt utlänningslagens bestämmelser kan många gånger antas omfattas även av möjligheterna till utvisning ur landet med stöd av LSU. Lagarnas tillämpningsområden överlappar alltså delvis varandra. Prövningen av säkerhetsärendena och ärendena enligt LSU kan vidare antas ske med hänsyn till delvis samma omständigheter. Den av utredningen föreslagna ordningen innebär att förfarandet i säkerhetsärendena – innefattande domstolsprövning – kommer att skilja sig åt från den prövning som enligt LSU skall ske av Migrationsverket och regeringen och som därefter i vissa fall skall kunna rättsprövas. Flera synpunkter kan anläggas på att förfarandena är utformade på olika sätt. En särskild konsekvens av en sådan nyordning torde vara att Migrationsverket och regeringen, oavsett en domstols avgörande av ett säkerhetsärende, efter domstolsprövningen många gånger alltjämt har möjlighet till utvisning enligt LSU av utlänningen ifråga. Oavsett om en möjlighet till rättsprövning av regeringens beslut i vissa fall införs eller inte, torde därmed den reella innebörden av domstolsprövningen av säkerhetsärendena kunna ifrågasättas.
Enligt Justitiekanslerns mening bör förhållandet mellan den föreslagna ordningen för prövning av säkerhetsärenden enligt utlänningslagen samt ordningen för prövning av ärenden enligt LSU bli föremål för ytterligare överväganden.