Remissyttrande över betänkandet Tillgänglighet, mobil TV samt vissa andra radio- och TV-rättsliga frågor (SOU 2006:51)

Det slutbetänkande som Radio- och TV-lagsutredningen (utredningen) har presenterat är enligt min mening gediget och i de flesta delarna välmotiverat. I den del som betänkandet avser vissa villkorsfrågor (Del 1) har jag emellertid delvis en annan uppfattning än utredningen. 

Lagreglering av bl.a. skydd för privatlivet 

Jag är tveksam till utredningens uppfattning att det finns sakliga skäl att omvandla de generella villkor som finns i nuvarande sändningstillstånd i form av krav på saklighet, respekt för den enskildes privatliv och förbud mot diskriminering av annonsörer till generellt tillämpliga lagregler. Min tveksamhet beror på att lagregleringen i 6 kap. 11 § radio- och TV-lagen faktiskt innebär en inte helt obetydlig inskränkning i yttrandefriheten och att behovet av en sådan inskränkning måste ifrågasättas. Jag tänker då främst på bestämmelsen om respekt för privatlivet. 

I förhållande till ett sändningsvillkor innebär en lagbestämmelse den inskränkningen, som utredningen själv nämner, att lagen gäller även om inte – som fordras för sändningsvillkoren – programföretaget har gett sitt samtycke. Utredningen förringar enligt min mening betydelsen av detta (s. 130). Men därtill kommer den symbolverkan och psykologiska betydelse som ligger i att förpliktelsen blir lagbunden. De flesta upplever nog en skillnad mellan ”att bryta mot lagen” och ”att bryta mot ett villkor i ett tillstånd”. Sanktionerna föreslås visserligen inte ändrade, men det kan ligga nära till hands att ett förbud direkt i lag så småningom förenas med kraftfullare sanktioner än de nuvarande (se nedan). 

Det ligger vidare nära till hands att en lagstadgad inskränkning i yttrandefriheten så småningom drar med sig önskemål om en motsvarande eller liknande inskränkning i tryckfriheten. Detta är visserligen inte något tungt argument, för varje lagändring skall naturligtvis föregås av egna noggranna överväganden. Men det visar ändå på den psykologiska betydelsen av att begränsningen tas in i lag. 

Utredningen åberopar den s.k. Caroline-domen till stöd för sitt förslag, dock inte för att motivera att en lagreglering bör komma till stånd utan bara till stöd för den utformning av bestämmelsen som man föreslår. Det kan diskuteras om Europakonventionen – som den har tolkats i Caroline-domen – fordrar att skyddet för privatlivet lagregleras eller om det räcker med den nuvarande regleringen i sändningsvillkoren. Det är inte heller givet om det fordras, enligt konventionen, att en överträdelse medför en mer kännbar sanktion än enbart en förpliktelse att publicera ett fällande utslag. Det mesta synes visserligen tala för att så är fallet, men detta är frågor som synes kräva en mer ingående analys än den som utredningen har gjort. 

Enligt min mening kan utredningen inte anses ha redovisat ett tillräckligt behov av att nu göra den inskränkning i yttrandefriheten som blir fallet med den föreslagna lagregleringen. Därvid är också att märka att lagregeln kommer att drabba fler programföretag än de som i dag måste ha tillstånd för sin sändningsverksamhet. 

I det jag nyss sagt ligger dock, vad gäller kravet på respekt för den enskildes privatliv, att jag i likhet med Tryck- och yttrandefrihetsberedningen (se s. 123 f.) anser att lagstiftaren bör överväga att införa sanktioner mot dem som överträder artikel 8 i Europakonventionen. Sådana överväganden fordras på både tryckfrihetens och yttrandefrihetens områden. 

Våldsskildringar m.m. 

Jag instämmer i utredningens förslag att det är lämpligt att det huvudsakliga ansvaret för tillsynen över bestämmelsen i 6 kap. 2 § radio- och TV-lagen ligger på Granskningsnämnden för radio och TV och att nämnden även i fortsättningen skall anmäla till Justitiekanslern om en sändning innehåller sådana inslag och framställningar som anges i nämnda lagrum. 

Vad gäller förslaget att i 6 kap. 2 § radio- och TV-lagen införa ett krav på att iaktta återhållsamhet vid sändning av program som innehåller våldsskildringar eller avancerade sexuella framställningar konstaterar jag att även en sådan lagändring skulle innebära ett betydande ingrepp i yttrandefriheten jämfört med i dag. Utredningen föreslår att Justitiekanslern vid äventyr av vite skall kunna förelägga den som vid upprepade tillfällen åsidosätter den föreslagna bestämmelsen att inte på nytt sända program i strid med bestämmelsen (se förslaget till ett nytt andra stycke i 10 kap. 11 §). Förslaget i denna del innebär ett betydligt större ingrepp i yttrandefriheten än bestämmelsen i 6 kap. 2 § första stycket om att program med ingående våldsskildringar av verklighetstrogen karaktär eller med pornografiska bilder inte får sändas under vissa tider (jfr 10 kap. 11 § första stycket med befogenhet för Justitiekanslern att förelägga vid vite). 

Enligt 3 kap. 4 § yttrandefrihetsgrundlagen skall den som sänder ett radioprogram självständigt avgöra vad som skall förekomma i programmet. Som utredningen har konstaterat innebär denna grundlagsfästa princip att bestämmelser som reglerar sändningarnas innehåll inte får sanktioneras så effektivt att det finns risk för att programföretagen väljer att avstå från att sända program där innehållet kan uppfattas som kontroversiellt (se s. 140). Nämnda bestämmelse anses utgöra ett skydd för programföretagens oberoende gentemot bl.a. staten (se prop. 1990/91:64 s. 117). 

Vid överträdelse av regler om annonser och sponsrade program anses vitesföreläggande vara en lämplig åtgärd för att beivra en överträdelse. Det beror på att det i sådana fall rör sig om en avvägning mellan programföretagets affärsmässiga intressen och publikens intressen. I övrigt bör vitesförelägganden användas med försiktighet inom radio- och TV-området. Sålunda bör sådana förelägganden inte förekomma om man kan riskera att komma i konflikt med utgivarens grundlagsenliga ensamrätt att bestämma vad en sändning skall innehålla (jfr prop. 1991/92:78 s. 20 f. och prop. 1992/93:70 s. 28). 

Mot bakgrund av det anförda bör enligt min mening lagstiftaren vara mycket återhållsam med att införa begränsningar i yttrandefriheten utöver de berättigade begränsningar som yttrandefrihetsbrotten innebär. Till det kommer att det torde vara svårt för utgivaren av ett TV-program, och övriga som skall tillämpa lagen, att bedöma var gränsen går för vad som är icke återhållsamma skildringar av våld eller avancerade sexuella framställningar. 

Enligt min mening har utredningen inte visat ett tillräckligt behov av en inskränkning i yttrandefriheten i denna del. Jag avstyrker därför de nu diskuterade lagändringarna. 

Övrigt 

Jag instämmer i utredningens bedömning av radio- och TV-lagens tillämplighet på s.k. mobil TV. Jag ställer mig också bakom förslagen om ökad tillgänglighet för funktionshindrade. 

I övrigt har jag inte några synpunkter att redovisa.