Kritik mot en åklagare för underlåtenhet att iaktta objektivitetsprincipen

Justitiekanslerns beslut 

Justitiekanslern riktar kritik mot chefsåklagaren SB för att han i en förundersökning om grovt häleri inte såg till att uppgifter som var kända för honom, och som kunde antas vara till förmån för de misstänkta, togs in i förundersökningen och redovisades för de misstänkta och deras offentliga försvarare. I övrigt vidtar Justitiekanslern inte någon åtgärd i ärendet. 

Ärendet 

Bakgrund 

Under en förundersökning om grovt häleri tog förundersökningsledaren, chefsåklagaren SB vid Södertörns åklagarkammare i Stockholm, del av handlingar från en av kammaråklagaren RJ ledd pågående förundersökning om grovt rån (det s.k. Arningerånet). I förundersökningen om grovt rån fanns bl.a. ett förhör som hade hållits med en person, här benämnd NN, den 19 juli 1997 och som bedömdes vara av intresse även i förundersökningen om grovt häleri. Sistnämnda förundersökning färdigställdes i december 2003. Den delgavs då de misstänkta – här benämnda TZ, VH och TM – och deras offentliga försvarare – advokaterna OS, GF och JE – enligt 23 kap. 18 § rättegångsbalken. I det material som delgavs ingick bl.a. förhörsprotokollet från den 19 juli 1997. I förhöret hade åklagaren, med stöd av 5 kap. 1 § och 9 kap. 17 § sekretesslagen (1980:100), maskerat vissa namn och en uppgift om samboförhållande mellan NN och en annan person. 

Efter att försvararna hade fått information om att det i utredningen om grovt rån fanns ytterligare förhör med NN och att hon hade tagit tillbaka de uppgifter som hon hade lämnat i förhöret den 19 juli 1997, begärde de att få ta del av samtliga förhör med NN. Denna begäran tillgodosågs i april 2004. Även dessa förhör var maskerade beträffande namnuppgifter. I det material som tillhandahölls försvararna ingick också en handling rubricerad spaningsuppslag, som innehöll anteckningar som polisen hade gjort vid ett telefonsamtal med NN där hon hade tagit tillbaka de uppgifter som hon hade lämnat i förhöret den 19 juli 1997. 

Den 29 september 2004 väckte åklagaren åtal vid Stockholms tingsrätt mot TZ, VH och TM för grovt häleri. Som muntlig bevisning åberopade åklagaren bl.a. vittnesförhör med NN. 

Huvudförhandling i målet inleddes den 29 november 2004. Efter yrkande av TM beslutade tingsrätten den 2 december 2004 med stöd av 45 kap. 7 § rättegångsbalken att omaskerade förhörsprotokoll skulle ges in till rätten och till försvararna. I en dom den 22 december 2004 ogillade tingsrätten åtalet. 

I en anmälan till dåvarande Åklagarmyndigheten i Stockholm i april 2004 gjorde advokaten JE gällande att SB hade gjort sig skyldig till tjänstefel genom att i förundersökningen om grovt häleri undanhålla viss information som hade hämtats från förundersökningen rörande grovt rån. Ärendet överlämnades till Riksåklagaren, som den 10 maj 2004 beslutade att inte inleda förundersökning mot SB. 

Anmälan m.m. 

I en skrivelse som kom in hit den 25 oktober 2004 har advokaterna OS, GF och JE på nytt anmält SB för tjänstefel. De nu anmälda åtgärderna skall också ha vidtagits inom ramen för förundersökningen om grovt häleri. 

Anmälarna har anfört i huvudsak följande. När förundersökningen inledningsvis redovisades underlät SB att redovisa det förhållandet att NN under förundersökningen hade återtagit de uppgifter hon hade lämnat om Arningerånet. Detta förhållande föranledde att SB anmäldes för tjänstefel och förundersökningen kompletterades med ytterligare förhör hållna med NN. Till sitt försvar anförde SB att han hade gjort en felaktig sekretessbedömning när han inte hade redovisat det förhållandet att NN hade återtagit de uppgifter som hon hade lämnat. Av det material som numera föreligger angående NN framgår att hon inte vill medverka till att lämna några uppgifter vare sig till polisen eller som vittne och att om hon skulle åberopas som vittne så kommer hon inte att vare sig inställa sig eller medverka. På goda grunder kan man således redan på grund härav konstatera att det kan bli problem med att höra NN som vittne. Vidare har framkommit att NN tidigare har begärts häktad för häleri av pengar från Arningerånet. Häktningsyrkandet ogillades emellertid av Södra Roslags tingsrätt den 19 april 1996. Enligt beslut av tingsrätten den 26 oktober 2000 upphävdes tidigare förordnanden om sekretess för handlingarna i målet om Arningerånet. Till följd härav blev ett omfattande material avseende Arningerånet då offentligt, däribland ett förhör med NN som hölls den 19 april 1996. Detta förhör finns i den av åklagaren SB hemligstämplade utredningen i maskat skick. Vid en jämförelse mellan dessa förhör kan konstateras att inte bara namnuppgifter har maskats utan även sakuppgifter. Således framgår på flera ställen i förhöret uppgifter utvisande att NN har varit sambo med en av de personer som har utpekats som gärningsmän, en uppgift som naturligtvis är av stor betydelse eftersom den innebär att hon inte är skyldig att vittna. Vidare innebär uppgiften att det inte är tillåtet att läsa upp förhören med henne för det fall hon inte skulle inställa sig vid förhandlingen vid tingsrätten. Dessa uppgifter har således medvetet undanhållits försvararna med risk för att uppläsning i strid med rättegångsbalken skulle ha kunnat äga rum om NN inte skulle ha inställt sig till förhandlingen. Det kan vidare ifrågasättas om det har funnits grund för att med stöd av 5 kap. 1 § sekretesslagen hemligstämpla material som redan är offentligt i annan domstol. Information borde också ha lämnats till försvararna och de misstänkta om att NN hade begärts häktad och försatts på fri fot. Det är slutligen svårt att fria sig från uppfattningen att skälet till att inte ett nytt förhör hölls med NN var att ovanstående sakförhållanden då skulle riskera att avslöjas för försvararna. Det gäller särskilt som SB ursprungligen förteg ytterligare uppgifter rörande NN. 

I ett beslut den 29 oktober 2004 har Justitiekanslern beslutat att förundersökning inte skall inledas men att de framställda klagomålen skall granskas inom ramen för Justitiekanslerns tillsynsverksamhet. 

SB har på Justitiekanslerns begäran yttrat sig i ärendet. I yttrandet anförs bl.a. följande. 

”Bakgrund 

[…] 

På begäran av mig och efter beslut av den ansvarige förundersökningsledaren kammaråklagaren RJ har jag fått tillstånd att från utredningen om Arningerånet i ”min förundersökning” angående grovt häleri använda bl.a. brottsanmälan, förhör med NN samt några upptagningar från hemlig teleavlyssning. 

[…] 

Reglering angående utlämnande av material till en annan brottsutredning 

Förundersökningssekretess enligt 5 kap. 1 § och 9 kap. 17 § sekretesslagen råder i princip t.o.m. gentemot en åklagarkollega som sitter i rummet alldeles intill. Jag är sålunda inte behörig att fatta beslut om att utan vidare ta in eller lämna ut handlingar från Guldmålet och Arningerånet. […] Jag måste sålunda begära att få ta del av material. I det dagliga åklagararbetet är det naturligtvis självklart att vi delar med oss av material som kan vara av betydelse för en kollegas brottsutredning. Efter sedvanlig sekretessprövning är det sålunda oftast självklart att intresset av att uppgiften lämnas ut har företräde framför det intresse som sekretessen skall skydda (14 kap. 3 § sekretesslagen). 

När en uppgift eller en handling lämnats ut till en annan brottsutredning är det lika självklart att den då ansvarige förundersökningsledaren för denna undersökning måste göra en självständig prövning av hur detta material fortsättningsvis skall hanteras. 

Utlämnande av material från Guldmålet och Arningerånet 

För information och prövning av utlämnande av ytterligare material utöver det som jag beslutat om att ta in i min utredning har jag konsekvent och vid upprepade tillfällen under förundersökningen hänvisat de offentliga försvararna till chefsåklagaren KM såvitt avser material på EBM (Guldmålet) och kammaråklagaren RJ såvitt avser material på den internationella kammaren (Arningerånet). 

[…] 

Såvitt jag känner till är det först den 16 april 2004 som advokat E tagit kontakt med kå J. Då advokat E ställt frågan till kå J om det fanns ytterligare förhör med NN har advokat E omedelbart blivit upplyst om att NN tagit tillbaka en del av de uppgifter som hon lämnat i förhöret den 19 juli 1997. Att dessa uppgifter fanns har jag känt till sedan ett möte som jag hade med krinsp. HJ, polisen i Roslagen. Formellt inkom dock dessa handlingar till ”min förundersökning” först den 20 april 2004. Jag har härefter självständigt tillsett att också övriga förhör som hållits med NN under 1996 tillförts min undersökning och överlämnats till de offentliga försvararna. 

Den av mig (och kanske också av lagstiftaren) tänkta ”tågordningen” synes sålunda ha fungerat i detta fall i så måtto att cå M har lämnat information om Guldmålet och kå J om Arningerånet. 

Behörighet angående utlämnande 

[…] 

Varje myndighet prövar självständigt en begäran om utlämnande och kan teoretiskt sett komma fram till olika resultat, bl.a. beroende på att sekretesslagen uppställer olika skaderekvisit för olika myndigheter samt att vi som är satta att göra dessa prövningar gör olika rättsliga bedömningar. Det är sålunda i sig ingenting konstigt med att Södra Roslags tingsrätt nu kommit fram till att lämna ut ett förhör med NN hållet 1996. Jag har dock inte före den aktuella anmälan till JK känt till att detta förhör med NN fanns i Södra Roslags tingsrätt, än mindre att det inte var underkastat sekretess. 

Rätten till insyn i en brottsutredning 

Rättegångsbalken 23 kap 18 § reglerar misstänktas och försvarares rätt till insyn i en förundersökning. 

Härutöver är också sekretesslagen tillämplig eftersom den misstänkte enligt min mening numera (efter Regeringsrättens vägledande avgörande) skall anses som part i en brottsutredning och att en parts insynsrätt sålunda också måste prövas enligt 14 kap 5 § sekretesslagen. 

Enligt min mening måste sålunda både 23 kap 18 § RB och 14 kap 5 § sekretesslagen beaktas när frågan om en misstänkts och dennes försvares rätt till insyn i material i en förundersökning skall prövas. 

[…] 

Skälen till att maskera uppgifter i förhör 

Inom ramen för den av mig bedrivna förundersökningen har jag haft ett intresse av att visa att pengarna kommer från Arningerånet. Att så är fallet styrks av förhöret med NN den 19 juli 1997. Härutöver lämnar hon en mängd information som naturligtvis torde vara av stort intresse för dem som har till uppgift att utreda Arningerånet. Det yttersta ansvaret för detta har kå J, som är den ansvarige förundersökningsledaren i denna utredning. 

Den nu uppkomna situationen illustrerar det problem som kan uppkomma när det blir känt att det i en utredning finns uppgifter av betydelse för en helt annan utredning och en avvägning måste göras mellan den absoluta utrednings- och åtalsplikt som gäller och intresset av att inte skada den utredning varifrån uppgifterna kommer, att inte heller röja uppgifter om åklagarmyndighets och polismyndighets verksamhet i ett vidare perspektiv då det gäller att utreda brott och att inte i onödan förorsaka men och skada för enskilda personer som förekommer i den andra utredningen o.s.v. 

Redan av det faktum att förhöret med NN hämtats från en av 90-talets största och kanske mest uppmärksammade rånutredningar där flera personer suttit häktade under långa tider, men ännu ingen dömts för något brott manar till försiktighet vid användandet av materialet för att t ex inte i onödan utpeka någon som brottslig. Vad gäller förhör med NN valde jag att endast ta in det förhör där hon utpekat TZ som inblandad. Utifrån min synvinkel var endast denna mycket begränsade del av "Arningerånet" av intresse för den nu aktuella förundersökningen. Eftersom övriga förhör och spaningsuppslag helt saknar uppgifter om TZ valde jag sålunda inledningsvis att inte begära in detta material. 

I förhören med NN som intagits i förwndersökningsprotokollet har jag beslutat att maskera samtliga namnuppgifter utom TZ:s namn. 

Uppgifterna om att NN tagit tillbaka vissa uppgifter finns endast på handlingar som rubriceras som "spaningsuppslag". Min spontana personliga uppfattning är att sådant material normalt sett är och skall vara underkastat sekretess. Då kå J har gjort en annan bedömning - att handlingen kan lämnas ut efter vissa strykningar - har jag, som jag tidigare också i annat sammanhang redovisat, numera ingen avvikande uppfattning. Sedan jag den 20 april 2004 fått dessa handlingar översända har jag därför efter prövning jml. 9 kap 17 § 2 st och 14 kap 5 § sekretesslagen sålunda beslutat att lämna ut handlingarna till advokat E samt de två andra försvararna efter vissa ”maskeringar”. 

Jag medger att jag på annat sätt bort lämna upplysningar till försvararna om att NN tagit tillbaka vissa uppgifter och inte överlåtit denna fråga till kå J. Att jag inte gjort det beror på att jag konsekvent och vid upprepade tillfällen hänvisat försvararna till kå J angående ytterligare frågor om Arningerånet och att jag hela tiden varit helt förvissad om att denne, precis som skett, skulle lämna information om t ex andra förhör. 

Slutord 

[…] 

Om jag har gjort något fel får jag naturligtvis ta konsekvenserna av detta men vill i så fall till mitt försvar anföra att jag inte begripit bättre hur dessa rättsliga frågor skall hanteras. Kanske har jag också onödigt mycket försökt skydda andra från att utsättas för hot, våld och missaktning samt att inte äventyra de pågående förundersökningarna "Arningerånet" och "Guldmålet". 

För att exemplifiera det grundlösa i försvararnas påstående bilägger jag utdrag ur fup […] som anger att NN med den misstänkte hade ett samboförhållande och när detta upphörde samt utdrag ur fup […] som beskriver NN:s upplevelser av att sitta anhållen och att åka hem med en påse från häktet. 

[…]” 

På Justitiekanslerns begäran har också Åklagarmyndigheten, Riksåklagarens kansli (vice riksåklagaren CBL), yttrat sig i ärendet. I yttrandet anförs bl.a. följande. 

”Sekretesslagens förhållande till rättegångsbalken 

Frågan om hur sekretesslagens bestämmelser skall tillämpas i förhållande till rättegångsbalkens regler om rätten att få ta del av handlingar i en förundersökning är både komplex och komplicerad och har varit föremål för högst skiftande uppfattningar över tiden. Det är en fråga som i hög grad är relevant och viktig i synnerhet ifråga om förundersökningar. I fråga om förundersökning är det delvis andra intressen som gör sig gällande än det som är grund för den allmänna partsinsynsrätten såsom den kommer till uttryck i 14 kap. 5 § sekretesslagen. Frågan om förhållandet mellan regleringarna är viktig såväl från utgångspunkten att förundersökningar måste kunna bedrivas på ett effektivt sätt som från utgångspunkten att misstänkta ges betryggande rättssäkerhetsgarantier. 

Till belysning av frågans komplexitet och den varierande uppfattning om rättsläget som rått över tiden vill jag i första hand hänvisa till boken Sekretess inom rättsväsendet av Anna-Lena Dahlqvist, Norstedts Juridik, 2003. I avsnitt 4.2.3 behandlar författaren 14 kap. 5 § sekretesslagen (partsinsyn) och på sidorna 93–99 behandlas särskilt de frågor som aktualiseras i förevarande ärende. Av framställningen framgår särskilt under avsnittet Parter i brottmål? (s. 94 ff ) tydligt frågans utveckling över tiden fram till 2003. 

I Offentlighets- och sekretesskommittens betänkande Ny sekretesslag (SOU 2003:99) behandlas frågorna om partsinsyn utförligt i ett särskilt avsnitt (s.189–199). Inledningsvis konstateras beträffande 14 kap. 5 § sekretesslagen att det råder i vissa avseenden delade meningar om bestämmelsens rätta innebörd. Det pekas på att diskussionerna rört tre frågor. Frågorna är om lagrummets första stycke ger rätt till insyn, om lagrummet alls är tillämpligt på förundersökningar samt förhållandet mellan sekretesslagens och rättegångsbalkens reglering. Den första frågan besvarar kommitten på det sättet att såväl den allmänna debatten som rättspraxis tycks vara överens om att 14 kap. 5 § sekretesslagen inte i sig ger någon rätt att ta del av material eller att få ut någon handling utan denna rätt måste framgå av annan lagstiftning eller följa av allmänna rättsgrundsatser. Beträffande frågan om den misstänkte (och målsäganden) är part i rättegången redovisar kommittén utförligt de två olika synsätt som sedan länge förelegat. De benämns dels Det traditionella synsättet, dels Det nya synsättet. Kommitten redogör därefter för frågans behandling i tidigare lagstiftningsarbete. Bl.a. redovisas Ekosekretessutredningens (SOU 1999:53) förslag till ändring av 14 kap. 5 § sekretesslagen som gav uttryck för att det är ett vanligt missförstånd att rättegångsbalkens regler om partsinsyn kan inskränkas med stöd av det aktuella stadgandet, så länge det inte är fråga om omständigheter som läggs till grund för dom eller beslut. Kommittén uttalar därefter "Frågan är dock om detta verkligen är ett missförstånd och inte i själva verket gällande rätt" och hänvisar i denna del till Högsta domstolens avgörande NJA 1996 s. 439. Vidare uttalas att "en ändring av andra styckets lydelse i enlighet med Ekosekretessutredningens förslag skulle få till följd att första stycket inte var tillämpligt om rätten att ta del av omständigheter eller handlingar följer av rättegångsbalken. Ändringen skulle vidare innebära att sekretess inte utgör någon begränsning i fråga om rätt till insyn enligt rättegångsbalken. Det är emellertid inte alltid så tydligt vad rättegångsbalken säger om partsinsyn i olika frågor och det råder inte sällan oenighet om hur långt en parts rätt till insyn verkligen sträcker sig (jfr NJA 1996 s. 439). På sikt menar vi att det finns skäl att undersöka vilken rätt till insyn som rättegångsbalken avses ge i olika fall." Avslutningsvis skriver kommittén att ”Vår uppfattning är således att först när det klarlagts vilken reell insynsrätt som föreligger enligt rättegångsbalken och eventuella begränsningar gjorts i rättegångsbalkens bestämmelser till skydd för utsatta målsägande, vittnen m.fl. bör någon ändring av 14 kap. 5 § andra stycket sekretesslagen övervägas." 

Offentlighets- och sekretesskommitténs betänkande har remissbehandlats och är föremål för beredning inom Justitiedepartementet. 

Min bedömning 

Enligt min uppfattning är det bl.a. på de skäl som kommittén redovisar, inte möjligt att ha en helt säker uppfattning om hur rätten till partsinsyn enligt sekretesslagen och insynsrätten enligt rättegångsbalken förhåller sig till varandra. Därmed låter sig inte heller de av Justitiekanslern ställda frågorna besvaras med bestämdhet. Enligt min mening fordras det fortsatta överväganden för att uppnå de klarlägganden som kommittén efterfrågar. I ett sådant undersökningsarbete är det enligt min mening självklart att såväl företrädare för åklagare och polis som advokater måste vara företrädda. Jag anser dessutom att det är angeläget att ett sådant undersökningsarbete kommer till stånd snarast. 

I avvaktan på att bedömningen av insynsrätten enligt rättegångsbalken och förhållandet till sekretesslagen kan göras på ett säkrare underlag är jag närmast av följande uppfattning i nu aktuella frågor och den är huvudsakligen i överensstämmelse med den som redovisas av Anna-Lena Dahlqvist, a.a., nämligen att den misstänkte är part i en brottsutredning och att han har en partsinsynsrätt och att 14 kap. 5 § sekretesslagen är tillämplig på denna rätt. I en pågående utredning har den som har delgivits skälig misstanke enligt 23 kap. 18 § rättegångsbalken rätt att få del av allt som förevarit om det inte är till men för utredningen. Om uppgifterna inte har direkt samband med den genomförda förundersökningen omfattas de inte av partsinsynsrätten. 

Inför åtalet har den misstänkte i princip rätt att få del av allt processmaterial. Bestämmelsen i 14 kap. 5 § första stycket sekretesslagen innebär dock att hemliga uppgifter som det är av synnerlig vikt att de förblir hemliga också för parten, inte behöver lämnas ut. De måste dock i princip lämnas ut till den misstänkte i samband med slutdelgivningen, särskilt om uppgifterna utgör processmaterial. Möjligen med viss avvikelse från Anna-Lena Dahlqvist vill jag inte helt utesluta att det finns visst utrymme för att med stöd av 14 kap. 5 § sekretesslagen anse att vissa uppgifter som det är av synnerlig vikt att de förblir hemliga kan förbli så också i förhållande till parten. Jag anser nämligen att Högsta domstolens avgörande i NJA 1996 s. 439 inte helt utesluter en sådan tillämpning av 14 kap. 5 § sekretesslagen. Vikten av att uppgifterna förblir hemliga i förhållande till parten kan dock rimligen aldrig ha sådan omfattning eller avse sådana uppgifter att det äventyrar eller inkräktar på den misstänktes möjlighet att på alla sätt ta till vara sin rätt eller förbereda sitt försvar. Inte heller får på samma grunder ett hemlighållande sträcka sig så långt att artikel 6 i europeiska konventionen om mänskliga rättigheter, som är gällande lag i Sverige, träds för när. 

Sammanfattningsvis är min syn på de av Justitiekanslern ställda frågorna närmast följande. När det gäller innehållet i andra förundersökningar föreligger i princip inte någon insynsrätt enligt rättegångsbalken. Infogas material i den aktuella förundersökningen från annan förundersökning blir jämväl det materialet del av den aktuella förundersökningen. Skall det infogade materialet utgöra grund för åtal eller vara processmaterial har den misstänkte i princip rätt att få del av det. Uppgifter som det är av synnerlig vikt att de inte röjs torde kunna maskeras om det inte inverkar menligt på den misstänktes möjlighet att ta till vara sin rätt. 

Kommentarer till åklagarens åtgärder i det aktuella ärendet 

Vad beträffar spaningsuppslaget gör jag den bedömningen att när åklagaren tog in förhöret från den 19 juli 1997 i sin utredning borde han antingen tagit in spaningsuppslaget eller på annat sätt lämnat information om innehållet. Detta följer redan av objektivitetsprincipen. Att MR återtagit sina tidigare lämnade uppgifter hade betydelse för bedömningen av bevisningen i målet och var av betydelse för den misstänkte för att ta till vara sin rätt och förbereda sitt försvar. Vad beträffar överstrykningarna i förhören med MR, som gjorts med hänvisning till 5 kap. 1 § och 9 kap. 17 § sekretesslagen anser jag att åklagaren haft visst fog för att göra dessa.” 

Rättslig reglering av intresse 

I ärendet är främst bestämmelser om förundersökning i 23 kap. rättegångsbalken (RB) och vissa bestämmelser om sekretess i sekretesslagen (1980:100) av intresse. 

I 23 kap. 4 § RB slås fast ett antal principer för förundersökningens bedrivande. I bestämmelsen anges bl.a. att vid förundersökningen skall beaktas inte endast de omständigheter som talar emot den misstänkte utan även omständigheter som är gynnsamma för denne. Vidare skall bevis som är till den misstänktes förmån tas till vara. Härigenom kommer den s.k. objektivitetsprincipen till uttryck. Den innebär t.ex. att om förundersökningsledaren låter inhämta viss utredning som talar till den misstänktes förmån, den utredningen inte får hållas utanför förundersökningen. 

Av 23 kap. 18 § första stycket RB följer att den misstänkte och hans försvarare har rätt att fortlöpande, i den mån det kan ske utan men för utredningen, ta del av vad som har förekommit vid undersökningen. De har vidare rätt att ange den utredning de anser önskvärd och i övrigt anföra vad de anser nödvändigt. Enligt andra stycket skall på begäran av den misstänkte eller hans försvarare förhör eller annan utredning äga rum om detta kan antas vara av betydelse för undersökningen. Om en sådan begäran avslås, skall skälen för detta anges. 

Vid förundersökning skall enligt 23 kap. 21 § första stycket RB protokoll föras över vad som har förekommit av betydelse för utredningen. 

Enligt 5 kap. 1 § första stycket 1 sekretesslagen gäller sekretess för uppgifter som hänför sig till förundersökning i brottmål om det kan antas att syftet med beslutade eller förutsedda åtgärder motverkas eller den framtida verksamheten skadas om uppgiften röjs. Vidare framgår av 9 kap. 17 § första stycket 1 sekretesslagen att det i utredningar enligt bestämmelserna om förundersökning i brottmål gäller sekretess för uppgifter om enskildas personliga och ekonomiska förhållanden, om det inte står klart att uppgiften kan röjas utan att den enskilde eller någon närstående till den enskilde lider skada eller men. Undantag från denna sekretess finns i 9 kap. 18 § sekretesslagen. 

I 14 kap. 5 § sekretesslagen finns bestämmelser som reglerar förhållandet mellan å ena sidan den rätt till partsinsyn som kan finnas enligt regler på annat håll än i sekretesslagen och å andra sidan sekretesslagens bestämmelser om sekretess. Enligt första stycket hindrar inte sekretess att en sökande, klagande eller annan part i ett mål eller ärende hos domstol eller annan myndighet tar del av handlingar eller annat material i målet eller ärendet. Handlingar eller annat material får dock inte lämnas ut i den mån det av hänsyn till något allmänt eller enskilt intresse är av synnerlig vikt att sekretessbelagda uppgifter i materialet inte röjs. I sådana fall skall myndigheten på något annat sätt lämna parten upplysning om vad materialet innehåller, i den mån det behövs för att han skall kunna ta till vara sin rätt och det kan ske utan allvarlig skada för det intresse som sekretessen skall skydda. Av andra stycket följer att sekretess aldrig hindrar att en part i ett mål eller ärende tar del av domen eller ett beslut i målet eller ärendet. Inte heller innebär sekretess någon begränsning i en parts rätt enligt rättegångsbalken att få del av alla omständigheter som läggs till grund för avgörandet av målet eller ärendet. 

Justitiekanslerns bedömning 

Inledning 

Frågan om och i vilken utsträckning bestämmelsen i 14 kap. 5 § första stycket sekretesslagen kan inskränka rätten för den misstänkte och dennes försvarare att enligt 23 kap. 18 § RB ta del av uppgifter i en förundersökning är föremål för olika uppfattningar (se t.ex. SOU 2003:99 s. 189 f. och Anna-Lena Dahlqvist, Sekretess inom rättsväsendet, 2003, s. 92 f. med hänvisningar). Å ena sidan har det ansetts att en misstänkt är att anse som part i en pågående förundersökning och att den aktuella bestämmelsen i sekretesslagen därför utgör en begränsning av den i RB föreskrivna rätten till insyn på så sätt att handlingar eller annat material inte får lämnas ut i den mån det av hänsyn till något allmänt eller enskilt intresse är av synnerlig vikt att en sekretessbelagd uppgift i materialet inte röjs. Å andra sidan finns den uppfattningen företrädd att en misstänkt inte är part i en pågående förundersökning och att sekretesslagens bestämmelser inte är tillämpliga när en rätt att ta del av uppgifter följer av RB:s bestämmelser om partsinsyn. 

För egen del är jag av uppfattningen att en misstänkt enligt gällande rätt är att anse som part i en pågående förundersökning och att 14 kap. 5 § första stycket sekretesslagen i princip är tillämplig när en misstänkt har rätt att enligt 23 kap. 18 § första stycket RB ta del av vad som har förekommit i utredningen. Jag beaktar därvid dels att Regeringsrätten i flera avgöranden har gett uttryck för denna uppfattning (se bl.a. RÅ 1984 ab 176, RÅ 1995 ref 28 och RÅ 2001 ref 27), dels att det enligt min mening framstår som inkonsekvent att sekretesslagen inte skulle vara tillämplig på en rätt till partsinsyn som följer av RB i andra fall än de som regleras i 14 kap. 5 § andra stycket sekretesslagen.

Utifrån denna bedömning av vad som får anses vara gällande rätt tar jag ställning till de i ärendet aktuella frågeställningarna. 

Borde ytterligare uppgifter från förundersökningen om Arningerånet ha tagits in i utredningen om grovt häleri? 

Förundersökningen rörande grovt häleri färdigställdes i december 2003. I den fanns bl.a. det förhör med NN hållet den 19 juli 1997 som SB efter förfrågan hade hämtat in från förundersökningen rörande det s.k. Arningerånet. I utredningen om rånet fanns också flera andra förhör med NN och en handling benämnd spaningsuppslag i vilken fanns anteckningar om att NN per telefon hade uppgett att hon ville ta tillbaka de uppgifter som hon hade lämnat i förhöret den 19 juli 1997. Dessa handlingar togs dock inte – trots att SB kände till innehållet i dem – in i utredningen om grovt häleri. 

Objektivitetsprincipen i 23 kap. 4 § första stycket RB innebär bl.a. att om förundersökningsledaren låter inhämta eller får kännedom om utredning som kan vara gynnsam för den misstänkte, får den utredningen inte hållas utanför förundersökningen. Om förundersökningsledaren som i detta fall får kännedom om att en i utredningen hörd person i ett annat sammanhang har uppgett att hon vill ta tillbaka sina uppgifter, är detta ett förhållande som enligt min mening kan antas vara av betydelse för bedömningen av trovärdigheten och tillförlitligheten i vederbörandes uppgifter. I enlighet med objektivitetsprincipen borde därför den för SB kända uppgiften om att NN ville ta tillbaka sina uppgifter ha föranlett honom att på något sätt se till att denna uppgift togs in i förundersökningen om grovt häleri. Det kan inte anses ha varit till men för utredningen att lämna ut denna uppgift. På grund härav, och då uppgiften i förhållande till de misstänkta och deras försvarare inte kan anses ha varit skyddad av sekretess enligt 14 kap. 5 § första stycket sekretesslagen, borde SB också enligt 23 kap. 18 § första stycket RB ha redovisat uppgiften för de misstänkta och försvararna. Det förhållandet att SB har hänvisat försvararna till förundersökningen om Arningerånet och att han må ha utgått ifrån att förundersökningsledaren för den utredningen skulle lämna ut all relevant information, föranleder inte annan bedömning. 

Objektivitetsprincipen utgör en hörnpelare i det regelsystem i RB som är ägnat att tillgodose rättssäkerheten i brottmål. Att en åklagare underlåter att i utredningen ta in för honom kända uppgifter som kan vara till förmån för en misstänkt är allvarligt och medför en risk för felaktiga bedömningar. Det har visserligen inte framkommit att SB har haft för avsikt att undanhålla uppgifter för de misstänkta, och den förklaring som han har lämnat till sitt agerande är i och för sig logisk. Men den är, i enlighet med vad som har sagts ovan, inte rättsligt hållbar. Det framstår också som egendomligt att SB förlitade sig på att uppgifterna skulle komma till de misstänktas kännedom på annat sätt än genom att han tog in dem i förundersökningen. Även med beaktande av att försvararna ändå fick del av uppgifterna efter framställning hos förundersökningsledaren för Arningerånet och att SB sedermera också tog in uppgifterna i häleriförundersökningen, finner jag vid en samlad bedömning att SB inte kan undgå kritik för att han under en tid – även efter det att slutdelgivning hade skett – höll uppgifterna utanför förundersökningen. 

Ett brott mot objektivitetsprincipen av en åklagare kan böra leda till disciplinansvar eller ibland straffansvar för åklagaren. Jag har redan tidigare beslutat att något straffansvar inte bör komma i fråga. Vid en samlad bedömning av vad som har förekommit ser jag inte heller tillräckliga skäl att gå vidare med frågan om disciplinansvar. 

”Maskering” av uppgifter i förhör

 När SB tog in samtliga förhör och andra handlingar beträffande NN från utredningen om Arningerånet till förundersökningen om grovt häleri maskerades vissa uppgifter i handlingarna. Omaskerade förhörsprotokoll tillhandahölls försvararna först efter ett beslut av tingsrätten. 

Eftersom ett utlämnande av uppgifterna inte kan anses ha varit till men för utredningen om grovt häleri var det i 23 kap. 18 § första stycket RB stadgade undantaget från rätten att ta del av vad som förekommit under förundersökningen inte tillämpligt. Frågan är då om det har gällt sekretess för uppgifterna och om det enligt 14 kap. 5 § första stycket sekretesslagen har varit av synnerlig vikt att uppgifterna inte röjdes ens för de misstänkta och deras försvarare. 

De uppgifter som maskerades i förhören med NN har rört vissa av henne omnämnda personers namn och i något fall personens relation till henne. Bland annat maskerades uppgifter om att en i utredningen om Arningerånet misstänkt person var eller hade varit sambo med NN. 

Det finns inte skäl att ifrågasätta bedömningen att de maskerade uppgifterna i och för sig omfattades av sekretess enligt 5 kap. 1 § första stycket 1 eller 9 kap. 17 § första stycket 1 sekretesslagen. Därmed uppkommer frågan om åklagaren kan anses ha haft fog för att hålla uppgifterna hemliga med stöd av 14 kap. 5 § första stycket sekretesslagen. Enligt min mening kan uppgifterna tänkas ha varit relevanta för att de misstänkta skulle kunna ta tillvara sin rätt och förbereda sitt försvar. Till exempel kunde uppgifterna ha föranlett deras försvarare att överväga att påkalla förhör med någon av de personer som NN omnämnde, om inte annat för att kontrollera riktigheten i de uppgifter som hon hade lämnat. Häremot skall ställas att det kan ha funnits goda skäl att maskera vissa uppgifter med hänsyn till utredningen om Arningerånet. Med hänsyn till den betydelse det har för en misstänkt att samtliga kända och relevanta omständigheter tas in i förundersökningen, talar enligt min mening övervägande skäl för att det inte kan anses ha funnits tillräckligt starka skäl för att maskera uppgifterna. Eftersom SB:s

bedömning i frågan dock inte kan anses ha varit klart felaktig, finner jag inte anledning att uttala någon kritik i denna del. 

Övriga frågor 

När uppgifter i en allmän handling finns hos flera myndigheter och uppgifterna begärs ut hos var och en av myndigheterna, ankommer det i princip på varje myndighet för sig att göra en sekretessprövning. Om en myndighet vid sin prövning har fått kännedom om att en annan myndighet har lämnat ut uppgifter, torde detta ofta ha betydelse för prövningen av skaderekvisitet. 

I detta fall har dock SB anfört att han inte innan han fick del av anmälan hit kände till att ett förhör med NN fanns i ett mål vid Södra Roslags tingsrätt. Jag har inte funnit anledning att ifrågasätta denna uppgift eller att närmare utreda huruvida SB borde ha känt till detta förhållande och att tingsrätten hade beslutat att häva sekretessförordnandet beträffande den utredning som förhöret ingick i. 

Av handlingar från förundersökningen om grovt häleri (bilaga 15 och 16 till SB:s yttrande i detta ärende) finns uppgifter i förhör med NN som antyder att hon har varit anhållen i utredningen om Arningerånet och att hon har varit sambo med en misstänkt i den utredningen. Det finns inte något som talar för att SB har försökt undanhålla uppgifter för de misstänkta och försvararna i nämnda avseenden. 

I beredningen av detta beslut har även justitiekanslerns ställföreträdare HR deltagit. 

Ärendet avslutas härmed. Jag beklagar att detta beslut har dragit ut på tiden.