Kritik mot Polismyndigheten i Stockholms län för långsam handläggning av en förundersökning
Justitiekanslerns beslut
Justitiekanslern uttalar kritik mot Polismyndigheten i Stockholms län för den utdragna handläggningen av en förundersökning. Vidare gör Justitiekanslern vissa uttalanden beträffande beslutet att lägga ned förundersökningen.
Ärendet
Den 12 april 2005 förekom en artikel i Nacka Värmdö Posten med rubriken ”J.C. [JK:s förkortning] utsattes för dödshot”. I artikeln förekom uppgifter om att en politiker telefonledes hade utsatts för dödshot av en kvinna och att han hade polisanmält detta samtidigt som han till polisen hade överlämnat det telefonnummer som gärningsmannen ringde från samt abonnentuppgifter för detta nummer. Vidare framgick att ärendet hade handlagts av polisen under ett års tid och därefter avskrivits.
Med anledning av uppgifterna i artikeln förelade Justitiekanslern Rikspolisstyrelsen att – efter hörande av Nacka polismästardistrikt – yttra sig och därvid redogöra för handläggningen av ärendet samt för vilka överväganden som gjordes i samband med att det avslutades.
Rikspolisstyrelsen inkom med ett yttrande. Till yttrandet fogades yttranden från Polismyndigheten i Stockholms län samt Nacka polismästardistrikt. Rikspolisstyrelsen hänvisade beträffande handläggningen i sak till de andra yttrandena och anförde för egen del väsentligen följande.
”Det är oacceptabelt att den typ av brottsmisstankar som var aktuella i ärendet hanterats med sådan tidsutdräkt som framkommit. Polismyndigheten i Stockholms län förtjänar därför kritik för att förundersökningen inte hanterats med större skyndsamhet än som varit fallet. Det synes dock som om åtgärder härefter vidtagits för att liknande situationer i framtiden skall kunna undvikas.”
Polismyndigheten i Stockholms län anförde väsentligen följande.
”Bakgrund
Den 6 maj 2002 besökte målsäganden i ärendet, J.C., Värmdö närpolisstation och anmälde att han blivit utsatt för ett dödshot från en för honom okänd kvinna. Hotet hade framställts till målsägandens hustru vid ett telefonsamtal till målsägandens bostad samma morgon kl. 05.04. Ingenting tydde på någon koppling mellan honom själv och den hotande kvinnan. Genom att målsäganden hade en nummerpresentatör, kunde han lämna uppgift om från vilket telefonnummer som samtalet kom. Vid kontroll visade det sig att numrets abonnent var en kvinna, född 1933, och boende i Bandhagen. Därefter förekom inga ytterligare utredande åtgärder förrän den 27 mars 2003, då målsäganden förhördes om det inträffade. Han skulle under förhöret ha framfört att polisen inte "skall driva ärendet vidare in absurdum" och att han "vill endast att det skall vara en markering att man inte skall göra som kvinnan gjorde". Den 1 april 2003 lade förundersökningsledaren ned förundersökningen med motiveringen att brott inte kunde styrkas och att målsäganden inte ville medverka.
Inhämtade upplysningar
Polismästare C.A. har lämnat upplysningar om ärendets handläggning. Av yttrandet framgår att anmälan lämnades in till polisassistenten H.T. När hon skulle skriva in anmälan i RAR-systemet fungerade inte detta system, Hon upprättade därför en handskriven handling om två sidor som hon telefaxade till distriktskriminalens utredningsrotel på eftermiddagen samma dag, den 6 maj 2002. Den 7 maj 2002 upprättades en konceptanmälan och promemoria angående olaga hot mot målsäganden. Dessa handlingar telefaxades till stationsbefälet i Nacka på eftermiddagen samma dag, den 7 maj. Stationsbefälet inledde förundersökning samma dag. Efter ett längre driftavbrott i RAR-systemet skrevs slutligen anmälan in i RAR den 17 maj 2002. Samtidigt övertogs förundersökningsledarskapet av kriminalinspektör K.H. Hon beslöt den 22 maj 2002 att lägga ärendet i "balans förtur", vilket innebär att ärendet har förtur till utredning jämfört med andra ärenden som läggs i balans. Den 8 januari 2003 övertogs förundersökningsledarskapet av kriminalinspektören L.S. med anledning av att man i Nacka hade inrättat en särskild utredningsgrupp för ärenden som legat i balans utan att några utredningsåtgärder hade vidtagits. Ärendet lades ut på polisassistenten H.T. som ingick i gruppen. Det var också hon som höll förhöret med målsäganden den 27 mars innan förundersökningen slutligen lades ned.
Från polismästardistriktets sida vill man också framhålla, att man vid den aktuella tiden hade en osedvanlig arbetsbelastning, dels på grund av flera allvarliga våldsbrott under våren, dels på grund av en kraftig ökning i ärendeingången fram till i september 2002.
Rättslig reglering
I 23 kap. rättegångsbalken (RB) finns grundläggande bestämmelser om förundersökning. Av dessa bestämmelser framgår bl. a. att förundersökning skall inledas så snart det på grund av angivelse eller annat skäl finns anledning att antaga att ett brott som hör under allmänt åtal har förövats, om det inte är uppenbart att brottet inte går att utreda (1 §). Ett beslut om att inleda en förundersökning skall fattas av polismyndigheten eller åklagaren (3 § 1 stycket). Förundersökningen skall bedrivas så skyndsamt som omständigheterna medger (skyndsamhetsprincipen). Finns det inte längre skäl att fullfölja en förundersökning skall den läggas ned (4 § 2 stycket).
Av förundersökningskungörelsen (1947:948) framgår bl. a. att förundersökningsledaren har ansvar för förundersökningen i dess helhet. Han eller hon skall se till att förundersökningen bedrivs effektivt och att den enskildes rättssäkerhetsintressen tas till vara. Undersökningsledaren skall även ge dem som biträder honom eller henne behövliga direktiv för arbetet (1 a § 2 stycket).
Bedömning
RAR-systemet var ur drift under en oacceptabelt lång tid i början av maj 2002. Till följd av detta dröjde det elva dagar innan den aktuella anmälan slutligen skrevs in i RAR-systemet. Polismästardistriktet har dock, genom att falla tillbaka på manuella rutiner, hanterat den uppkomna situationen på ett tillfredsställande sätt och inlett förundersökning dagen efter den, då anmälan inkom.
Vad sedan angår den fortsatta utredningen gör polismyndigheten följande bedömning.
Polisverksamhet innefattar till sin natur många olika ställningstaganden och överväganden. Det handlar både om att skydda enskilda intressen, skydda samhället och att upprätthålla allmänhetens förtroende för de rättsvårdande instanserna. Vad som särskilt utmärker detta ärende är att det rör sig om ett allvarligt hot, som har uttalats mot en politiker på grund av hans politiska uppdrag. Detta är en av flera faktorer som polismästardistriktet måste väga in i sin bedömning när det gäller att prioritera utredningsarbetet. Regering och riksdag har under senare tid uppmärksammat att ett anmärkningsvärt stort antal av framför allt yngre politiker hoppar av sina uppdrag efter kort tid. Detta har flera förklaringar, men en av dem är att de hotas i sin politiska verksamhet. Detta är ett hot mot demokratin och utgör ett allvarligt samhällsproblem. I det dagliga arbetet måste därför myndighetens företrädare särskilt ge akt på denna typ av hot. Myndigheten har förståelse för att arbetsbelastningen i vissa lägen kan bli mycket stor, men när allvarliga händelser inträffar finns det också goda möjligheter att på olika sätt få hjälp och förstärkning från andra delar av myndigheten. Myndigheten noterar samtidigt att det framförda hotet förefaller att ha varit relativt lättutrett med hänsyn till att man sannolikt redan från början visste varifrån samtalet kom. Med hänsyn till dessa omständigheter kan Nacka polismästardistrikt, enligt myndighetens uppfattning, inte undgå kritik för att utredningen inte har handlagts med tillräcklig skyndsamhet.
Polismyndigheten vill samtidigt framhålla, att distriktet också har tagit lärdom av det inträffade och har vidtagit åtgärder för att undvika att liknande situationer ska uppstå på nytt: Det framgår av de upplysningar, som polismästaren har lämnat, att brott som innehåller hot eller våld inte läggs i balans utan att målsäganden har blivit förhörd och en bedömning gjorts efter detta förhör. Vidare kontaktas målsäganden senast 14 dagar efter det att han eller hon har gjort en anmälan om våldsbrott.”
Av Nacka polismästardistrikts yttrande framgår bl.a. att förundersökningsledaren L.S. lade ned förundersökningen på de i yttrandet ovan angivna skälen efter att ha gjort bedömningen att alltför lång tid hade gått sedan hotet hade framförts och att det skulle vara svårt att leda i bevis vem som faktiskt hade ringt det aktuella telefonsamtalet. Enligt yttrandet uppfattade L.S. målsägandens inställning som att denne inte ville medverka vid en eventuell huvudförhandling.
Justitiekanslerns bedömning
Av utredningen framgår att det redan vid polisanmälan framkom uppgifter som med hänsyn till omständigheterna i ärendet borde ha föranlett utredningsåtgärder utan dröjsmål.
Enligt Justitiekanslerns mening tog det oacceptabelt lång tid innan några utredningsåtgärder vidtogs i ärendet. I likhet med Rikspolisstyrelsen och Polismyndigheten i Stockholms län finner Justitiekanslern att kritik bör riktas mot polismyndigheten för den långa handläggningstiden. Justitiekanslern noterar att polismyndigheten har vidtagit åtgärder för att förhindra att liknande situationer inträffar igen.
Den aktuella förundersökningen lades ned med motiveringen att brott inte kunde styrkas och att målsäganden inte ville medverka. Mot bakgrund av att den kvinna som genom målsägandens uppgifter får anses utpekad som gärningsman till synes inte ens hördes under förundersökningen måste det antas att nedläggningsbeslutet berodde huvudsakligen på målsägandens inställning till den fortsatta processen.
I den svenska straffprocessen gäller i princip en absolut åtalsplikt för åklagaren, och denna åtalsplikt är förenad med en motsvarande förundersökningsplikt. Förutsättningarna för att underlåta att inleda eller att lägga ned en förundersökning är särskilt reglerade i lag. Om ett brott faller under allmänt åtal är målsägandens inställning enbart en av flera omständigheter som påverkar ställningstaganden i dessa frågor. En bedömning får alltså göras i varje särskilt fall av om förutsättningarna för att bedriva en förundersökning är uppfyllda. I de fall – som det förevarande – där det finns andra, obearbetade spaningsuppslag bör således inte målsägandens inställning tillmätas avgörande betydelse för frågan om förundersökningen skall fortsätta eller läggas ned. I konsekvens härmed och i likhet med uttalanden av Riksdagens ombudsmän (JO:s beslut den 13 december 2002 i ärende nr 1540-2002, jfr JO:s beslut samma dag i ärende nr 1541-2002) måste det anses olämpligt att lägga ned en förundersökning med hänvisning till målsägandens inställning på det sätt som har gjorts i det aktuella ärendet.
Med den kritik som framgår av det anförda avslutas ärendet.