Skadestånd av staten med anledning av åtgärder vidtagna av poliser i samband med en demonstration under EU-toppmötet i Göteborg år 2001

Justitiekanslerns beslut 

Ersättning skall utgå till UN med 1 000 kr för lidande.  

Bakgrund 

Med anledning av EU-toppmötet och den amerikanske presidentens besök i Göteborg i juni 2001 hölls ett stort antal demonstrationer och manifestationer. UN deltog den 16 juni i en demonstration vid Järntorget. Under demonstrationen omringades demonstranter av polisen. Polisen gjorde också ingripanden mot demonstrationerna. 

Anspråk m.m. 

UN har, genom uppgivet ombud WA, hos Polismyndigheten i Västra Götaland begärt ersättning för kränkning med 5 000 kr och för sveda och värk med 3 000 kr. Hon har inte närmare angett vilka omständigheter som åberopas till stöd för att ersättning skall utgå. I en polisanmälan från UN (som då bar tilltalsnamnet J) som upptogs den 18 juni 2001 antecknas följande. 

”J befann sig på Järntorget i Göteborg i samband med EU-toppmötet. Hon befann sig där tillsammans med en grupp andra människor i avsikt att hålla ett möte. Hela gruppen människor omringades av polis som med hjälp av sköldar bryskt förde samman människorna. Gruppen fick besked på att de skulle sätta sig ned, J satt där längst ut i kanten. 

Efter ca två timmar flyttar sig de två poliser som stod framför J. In kommer då två led med poliser springande. Poliserna trampar på J där hon sitter. J hade ingen möjlighet att resa sig upp och flytta sig. Hon fick heller aldrig något besked att hon skulle flytta sig. Hon föll bakåt och slog i bakhuvudet. Poliserna som sprang trampade på J på båda hennes ben. Skador uppstod och hon kände smärta. 

SKADOR 

Skrapsår på höger smalben och skrapsår och smärta i vänster knä samt en bula i bakhuvudet. Vänster knä smärtar då J stöder på benet. J hade vid anmälningstillfället inte varit hos någon läkare för att få skadan omsedd.” 

Rikspolisstyrelsen har, med eget yttrande och yttrande från Polismyndigheten i Västra Götaland, överlämnat ersättningsanspråket till Justitiekanslern. Rikspolisstyrelsen har avstyrkt anspråket och anfört att vad som har framkommit i ärendet inte ger underlag för bedömningen att polismyndigheten har förfarit på ett sätt som kan grunda skadeståndsskyldighet för staten. 

I yttrandet från Polismyndigheten i Västra Götaland anförs bl.a. följande. 

”Den 16 juni 2001 blev N tillsammans med cirka 400 andra människor omringade och inspärrade av polisen vid Järntorget i Göteborg. N satt innanför avspärrningen när plötsligt en grupp poliser sprang in i gruppen av människor, varvid de då trampar på N som faller bakåt och slår huvudet i gatan. 

Polisinsatsen genomfördes då polisen fått uppgifter på att en demonstration skulle genomföras utan tillstånd. Det fanns indikationer och uppgifter på att det kunde finnas beväpnade personer bland demonstranterna och att det fanns planer på att skjuta en polis, samt uppgifter på planerad skadegörelse utmed Linnégatan. De personer som inte kunde befaras störa den allmänna ordningen eller utgjorde någon omedelbar fara för denna, informerades om detta och att de kunde lämna platsen. Informationen nådde dock inte vad som framkommit alla personer. 

Polismyndigheten anser att polisens åtgärder var befogade och att åtgärden genomfördes med laga stöd. Ett större antal demonstranter vägrade dock att lämna platsen och en situation uppstod då som polisen från början inte räknade med. Avspärrningen kom därför att vara längre tid än avsett. N befann sig på Järntorget för att delta i demonstrationen men hade haft möjlighet att komma undan oroligheterna om hon tagit sig från platsen. Polismyndigheten avstyrker därför bifall till ersättningsanspråket både vad avser kränkning, sveda och värk.” 

UN har fått del av Rikspolisstyrelsens och polismyndighetens yttranden och därefter meddelat att hon vidhåller sitt ersättningsanspråk. 

Efter att Justitiekanslern anmodat Rikspolisstyrelsen att särskilt yttra sig i frågan om det har funnits någon grund för ett frihetsberövande, har styrelsen hänvisat till ett yttrande från Polismyndigheten i Västra Götaland där följande har anförts. 

”Från händelsen vid Järntorget den 16 juni 2001 finns ett antal dagboksanteckningar som ger en övergripande bild av händelseförloppet och vilka lagrum som var aktuella. 

Där framgår bl.a. att cirka 1 000 demonstranter hade samlats för en manifestation. När polisen kom fram till platsen satte sig ett hundratal demonstranter på marken, varifrån de bl.a. skanderade ”icke våld” och ”poliser mördare”. 

Polisen omringade cirka 400 demonstranter och meddelade dem att alla som ville fick lämna platsen frivilligt. Beslut hade dock tagits om att vid behov bl.a. genomföra skyddsvisitation enligt 19 § polislagen (1984:387). 

Från den 17 juni 2001 kl. 06.20 finns en dagboksanteckning med en redovisning av omhändertagna från insatsen dagen innan. Där framgår bl.a. att stabsledningen bedömde att de 109 demonstranter som inte frivilligt hade lämnat platsen varit frihetsberövade enligt 13 § polislagen. 

Det bör dock påpekas att inte någon demonstrant blev fysiskt omhändertagen och bortkörd från platsen. När polisen senare beslutade att dra bort sin styrka kunde de röra sig helt fritt. 

Polismyndigheten finner mot bakgrund av dessa uppgifter inte anledning att ändra sitt tidigare ställningstagande i ärendet. Myndigheten kan dock konstatera att om N varit på Järntorget vid den aktuella tidpunkten och då också varit frihetsberövad, har det varit under så kort tid att ersättning enligt den s.k. frihetsberövandelagen ändå inte bör utgå.” 

Justitiekanslerns bedömning 

Ersättning för lidande/kränkning 

Av 1 kap. 1 § skadeståndslagen följer att lagens bestämmelser om skadestånd skall tillämpas om inte annat särskilt föreskrivs. Enligt 5 § lagen (1998:714) om ersättning vid frihetsberövanden och andra tvångsåtgärder (frihetsberövandelagen) har den som varit berövad friheten till följd av beslut vid myndighetsutövning rätt till ersättning, om det står klart att beslutet vilade på felaktiga grunder och därför var oriktigt 

Med frihetsberövande avses i korthet ingrepp som innebär att någon genom inspärrning eller övervakning är faktiskt hindrad att förflytta sig utanför ett rum eller ett annat relativt starkt begränsat område (se prop. 1997/98:105 s. 12). Avgörande för om UN har varit föremål för ett frihetsberövande är således om hon kan anses ha varit faktiskt hindrad att lämna demonstrationsplatsen. 

Den version av händelseförloppet som UN lämnade i polisanmälan vinner i allt väsentligt stöd av vad som framgår av polismyndighetens yttranden. Det får därmed anses utrett att UN tillsammans med cirka 100 andra demonstranter blev beordrade av polisen att sätta sig ned och att de sedan var omringade av polisen under cirka två timmar. Det har inte kunnat klarläggas huruvida UN fick någon information med innebörd att hon kunde lämna området frivilligt. Såvitt framgår av hennes egen redogörelse har hon dock uppfattat situationen på det sättet att hon inte fick lämna avspärrningen. Så förefaller också stabsledningen hos polisen – som har antecknat att de omringade demonstranterna var frihetsberövade enligt 13 § polislagen – ha uppfattat situationen. Vid angivna förhållanden får UN anses ha varit föremål för ett kvarhållande som är att betrakta som ett frihetsberövande.

 Frågan är då om det har funnits någon rättslig grund för beslutet att omringa och kvarhålla demonstranterna. Kravet i 5 § frihetsberövandelagen att det skall stå klart att åtgärden har vilat på felaktiga grunder innebär att rätten till ersättning enligt bestämmelsen skall bedömas restriktivt. Bestämmelsen är avsedd enbart för helt klara fall där grunden för åtgärden på ett iögonenfallande sätt framstår som felaktig (se prop. 1997/98:105 s. 53). 

Den bestämmelse som här kan komma i fråga som rättslig grund för ingripandet är 13 § polislagen (1984:387). Av bestämmelsen framgår att om någon genom sitt uppträdande stör den allmänna ordningen eller utgör en omedelbar fara för denna, får en polisman, när det är nödvändigt för att ordningen skall kunna upprätthållas, avvisa eller avlägsna en person från ett visst område eller utrymme. Detsamma gäller om en sådan åtgärd behövs för att en straffbelagd handling skall kunna avvärjas. Om en åtgärd som avses i första stycket är otillräcklig för att det avsedda resultatet skall uppnås, får personen enligt andra stycket tillfälligt omhändertas. 

Den angivna bestämmelsen avser ingripanden mot enskilda personer som stör den allmänna ordningen eller utgör en omedelbar fara för den. I detta fall har det varit fråga om kvarhållande av flera personer i en folksamling utan någon föregående prövning av förutsättningarna för att ingripa mot var och en av dem. I prop. 1990/91:129 s. 20 f. görs följande uttalande om möjligheterna att i en sådan situation stänga av en folksamling för att möjliggöra en prövning enligt 13 § polislagen: 

”[…] vill jag framhålla att kravet på individuell prövning kan medföra praktiska problem, även om kriterierna är förhållandevis enkla. I en orolig och hotfull situation kan det exempelvis vara en befogad åtgärd från polisens sida att stänga av en folksamling eller en del av den. Även om det i ett sådant fall föreligger förutsättningar för att omhänderta eller gripa deltagarna i folksamlingen, kan det självfallet inte uteslutas att det på platsen även befinner sig oskyldiga åskådare eller förbipasserande. Prövningen av förutsättningarna för ett ingripande mot varje enskild kan naturligtvis ta en viss tid i anspråk. Det är då angeläget att prövningen sker så snabbt och att avstängningen upprätthålls på ett sådant sätt att inte redan avstängningen i sig blir att betrakta som ett frihetsberövande.” 

I ärendet har inte framkommit något som ger stöd för att det har funnits anledning att avlägsna, avvisa eller omhänderta UN. Dock har polisen haft tillgång till uppgifter som får anses ha utgjort skäl för polisen att – i syfte att identifiera de individer som kunde bli föremål för omhändertagande eller annan åtgärd enligt 13 § polislagen – stänga av den folksamling som UN var en del av. Såvitt framkommit har dock polisen, under den inte helt kortvariga tid som avstängningen pågick, inte vidtagit några åtgärder för att pröva förutsättningarna för ett ingripande mot varje enskild individ i folksamlingen. Enligt vad som framgår av polismyndighetens anteckningar tycks detta ha berott på oklarheter om vilka åtgärder som skulle vidtas, alternativt resursbrist i form av otillräcklig transportkapacitet för att kunna avlägsna alternativt omhänderta demonstranterna. Sådana omständigheter utgör dock inte godtagbara skäl för att underlåta att vidta åtgärder i syfte att identifiera personer som kan bli föremål för åtgärder enligt 13 § polislagen. Avstängningen och kvarhållandet har därmed inte varit förenligt med den bestämmelsen. 

På grund av det sagda, och då det inte heller har funnits någon annan rättslig grund för att stänga av och hålla kvar UN, får frihetsberövandet av henne anses ha varit oriktigt i den mening som avses i 5 § frihetsberövandelagen. Denna bestämmelse får sålunda anses tillämplig i exempelvis fall där en person har inkluderats i ett frihetsberövande fastän det har saknats rättslig grund för ett omhändertagande av just honom eller henne. 

UN är därför berättigad till ersättning för det lidande som frihetsberövandet får antas ha inneburit för henne. 

De former under vilka frihetsberövandet genomfördes kan i detta fall inte anses ha varit sådana att UN:s lidande har varit mer påtagligt än vad som normalt kan sägas vara fallet vid ett så kortvarigt frihetsberövande som det är fråga om här. Mot bakgrund härav anser jag att 1 000 kr är ett skäligt ersättningsbelopp. 

Ersättning för sveda och värk 

UN kan inte anses ha blivit utsatt för något sådant våld som avses i 8 § frihetsberövandelagen. Hennes anspråk i denna del får därför prövas enligt 3 kap. 2 § 1 skadeståndslagen. Enligt denna bestämmelse svarar staten för bl.a. personskada som vållas genom fel eller försummelse vid myndighetsutövning i sådan verksamhet som staten svarar för. 

Att polismyndigheten utan lagligt stöd frihetsberövat UN måste i och för sig anses utgöra fel eller försummelse i skadeståndslagens mening. Dock kan inte den omständigheten att poliser i samband med ingripandet, i en situation som kan antas ha varit tumultartad, har sprungit omkull UN i sig anses innefatta något skadeståndsgrundande fel. UN:s yrkande i denna del skall därför avslås.