Anspråk på skadestånd med anledning av en tingsrätts handläggning inför en huvudförhandling i ett tvistemål
Justitiekanslerns beslut
Stockholms läns Elektriska Aktiebolag tillerkänns skadestånd av staten med 7 105 kr. Justitiekanslern uppdrar åt Domstolsverket att utbetala beloppet till bolaget.
Ärendet
Bakgrund
I en tvist mellan Stockholms läns Elektriska Aktiebolag (STEA), kärande, och K.H., svarande, vid Nyköpings tingsrätt krävde STEA betalning för en fordran om 647 926 kr på K.H. på grund av dennes borgensåtagande. Tingsrätten meddelade den 2 september 2004 tredskodom mot K.H. på grund av hans utevaro från en huvudförhandling den dagen. Sedan K.H. hade återvunnit målet sattes det på nytt ut till huvudförhandling, nu till den 14 mars 2005. Kallelser till förhandlingen utfärdades. Vid huvudförhandlingen inställde sig STEA, dess ombud, dåvarande jur. kand. Nicklas Rydberg, samt ett av bolaget åberopat vittne. K.H., som inte var delgiven kallelse till förhandlingen, inställde sig inte. Vid sammanträdet för huvudförhandling ställdes huvudförhandlingen därför in. Huvudförhandling hölls sedan den 11 april 2005, och tingsrätten meddelade dom i målet den 19 april 2005. Domen innebar att STEA:s talan bifölls och att K.H. förpliktades att ersätta STEA:s rättegångskostnader. Svea hovrätt fastställde den 20 mars 2006 tingsrättens dom.
Anspråket m.m.
STEA har begärt skadestånd av staten med 13 105 kr, exklusive mervärdesskatt, varav 9 000 kr avser ombudsarvode i form av inläsning av målet samt tidsspillan, 840 kr utlägg för en resa Täby – Nyköping t/r samt 3 265 kr vittnets inställelse. Som grund för anspråket har bolaget anfört att kostnaderna inte kan anses utgöra rättegångskostnader och att rättsskyddsförsäkringen för bolaget ersätter enbart nödvändiga kostnader i domstol, vilket inte var fallet med de nu aktuella kostnaderna. STEA får genom sitt krav anses ha gjort gällande att domstolen genom sin handläggning inför huvudförhandlingen har ådragit staten skadeståndsskyldighet mot bolaget.
Nyköpings tingsrätt har yttrat sig och anfört väsentligen följande. En kallelse samt en påminnelse skickades till K.H. före huvudförhandlingen. Han blev emellertid aldrig delgiven kallelsen. Detta noterades av kansliet på tingsrätten först på morgonen den 14 mars 2005. Det gick då inte att nå K.H. per telefon. Vid rotelinnehavarens, rådmannen T.A., ankomst till tingsrätten kl. 09.30 gjordes bedömningen att det inte var meningsfullt att ställa in huvudförhandlingen, som skulle påbörjas kl. 10.00, med hänsyn till att STEA:s ombud reste från Stockholm och att vittnet reste från Linköping. Förhoppningen var i stället att K.H. skulle inställa sig trots att han inte var delgiven. Tingsrättens kansli var under denna tid mycket arbetstyngt.
STEA har yttrat sig över vad tingsrätten har anfört.
Justitiekanslern har från tingsrätten inhämtat det rättegångskostnadsanspråk från STEA som framställdes till tingsrätten vid huvudförhandlingen den 11 april 2005.
Justitiekanslerns bedömning
Skadeståndsskyldigheten
Enligt 3 kap. 2 § skadeståndslagen (1972:207) skall staten ersätta personskada, sakskada eller ren förmögenhetsskada som vållas genom fel eller försummelse vid myndighetsutövning i verksamhet för vars fullgörande staten svarar. Mot bakgrund av detta lagrum är frågan om tingsrätten genom skadeståndsgrundande vållande vid handläggningen inför den aktuella huvudförhandlingen kan anses ha ådragit staten skadeståndsskyldighet.
Av 32 kap. 4 § rättegångsbalken (RB) följer att rätten får ställa in en förhandling och bestämma en ny tid för den om det före det utsatta sammanträdet föreligger en omständighet som kan antas utgöra hinder för förhandlingen eller för dess genomförande i erforderlig omfattning. Bestämmelsen är fakultativ, dvs. den ger rätten ett utrymme att besluta efter vad som kan anses lämpligt i det enskilda fallet.
Att en av parterna inför ett sammanträde i ett tvistemål inte är delgiven kallelse till sammanträdet kan onekligen utgöra en omständighet som ger rätten anledning att ställa in huvudförhandlingen. Det är emellertid inte möjligt att ställa upp en generell regel för hur rätten skall förfara i sådana fall. Exempelvis kan det finnas situationer där omständigheterna ger anledning att tro att den icke delgivna parten ändå kommer att infinna sig vid sammanträdet, varför det kan vara av värde att söka påbörja detta trots den bristande delgivningen. Ett flertal omständigheter kan tänkas inverka på rättens beslut att antingen på förhand ställa in sammanträdet eller ändå försöka hålla det. Sammanträdets och målets art samt rättens kännedom om parterna är enbart några, låt vara viktiga, sådana omständigheter. Mot bakgrund av de kostnader som är förenade med en parts inställelse torde emellertid en brist i delgivning av kallelsen beträffande någon av parterna i normalfallet leda till att sammanträdet ställs in.
För att skadeståndsskyldighet skall komma ifråga krävs att tingsrätten har gjort sig skyldig till fel eller försummelse. När det – som är fallet vid bedömningar enligt 32 kap. 4 § RB – gäller frågor om rättstillämpning är det inte tillräckligt att tingsrätten har gjort en bedömning som kan ifrågasättas. Om det finns utrymme för olika bedömningar måste inte sällan skilda bedömningar och beslut var för sig anses riktiga åtminstone i den meningen att fel eller försummelse inte har förekommit. Vid oriktig rättstillämpning krävs alltså en mera påtaglig felbedömning för att oaktsamhet skall anses föreligga (se prop. 1972:5 s. 518 och SOU 1993:55 s. 152 f., Bengtsson, Det allmännas ansvar enligt skadeståndslagen, 2:a uppl. s. 75 f. samt rättsfallen NJA 1994 s. 654 och 2003 s. 285). Enbart den omständigheten att en tingsrätt, som på förhand ställs inför ett möjligt hinder för en huvudförhandling, efter en avvägning gör bedömningen att ställa in eller försöka hålla förhandlingen bör därför som en utgångspunkt inte medföra skadeståndsansvar för staten.
I ärendet har emellertid framkommit att tingsrättens beslut att försöka hålla huvudförhandlingen inte kom att grundas på dylika lämplighetsöverväganden utan fattades som en konsekvens av att problematiken hade förbisetts ända tills huvudförhandlingen var alldeles förestående. Delgivningsfrågan uppmärksammades alltså inte förrän på ett stadium då det inte längre var praktiskt möjligt att ställa in huvudförhandlingen på förhand. Genom sin handläggning inför huvudförhandlingen betog sig således tingsrätten möjligheten att i tid fatta det beslut om huvudförhandlingens hållande eller inställande som mot bakgrund av den bristande delgivningen kunde anses som riktigt. Därtill kommer att det av tingsrättens yttrande hit får anses framgå att huvudförhandlingen hade ställts in om den bristande delgivningen hade upptäckts i tid. Detta kan inte tolkas på något annat sätt än att tingsrätten menar att omständigheterna i målet var sådana att det inte fanns tillräckliga skäl att försöka hålla huvudförhandlingen trots delgivningsbristen. Justitiekanslern biträder denna uppfattning.
Även om orsakerna till tingsrättens förbiseende av delgivningsfrågan står att finna i arbetsbelastningen vid tingsrätten måste det inträffade betecknas som i vart fall försummelse i den mening som framgår av 3 kap. 2 § skadeståndslagen. Justitiekanslern finner därför att tingsrätten genom sin handläggning har ådragit staten skadeståndsskyldighet.
Jämkning
STEA har gjort gällande att bolaget har drabbats av ersättningsgilla skador i form av de merkostnader som bolaget åsamkades till följd av det inträffade.
Bolaget har också menat bl.a. att skadorna inte kunde göras gällande som rättegångskostnader i målet.
Enligt 18 kap. 8 § RB skall ersättning för rättegångskostnad fullt motsvara kostnaden för rättegångens förberedande och talans utförande jämte arvode till ombud eller biträde, såvitt kostnaden skäligen har varit påkallad för tillvaratagande av partens rätt. Avgörande för om kostnaden skäligen har varit påkallad för tillvaratagande av partens rätt är enligt förarbetena till bestämmelsen om parten vid tidpunkten för vidtagande av den åtgärd som har föranlett kostnaden har haft skäl att anse åtgärden som erforderlig (NJA II 1943 s. 235).
STEA:s samt dess ombuds och vittnes inställelse var ur bolagets perspektiv nödvändig, eftersom bolaget intill dess annat meddelades från tingsrätten hade att utgå ifrån att huvudförhandlingen den 14 mars 2005 skulle bli av samt att inställa sig till denna. De merkostnader för bolaget som uppstod till följd av den inställda huvudförhandlingen torde därför, med en tillämpning av rättegångskostnadsreglerna i enlighet med det nämnda förarbetsuttalandet, ha kunnat göras gällande som rättegångskostnader i målet. Med förbehåll för rättens prövning av rättegångskostnadsfrågan torde alltså STEA, som var vinnande part i tvisten, fullt ut ha kunnat få ersättning för sina merkostnader av motparten.
Under angivna omständigheter kan ifrågasättas om inte STEA har åsidosatt den skyldighet som varje skadelidande enligt allmänna skadeståndsrättsliga principer har att begränsa sin skada. För det fall STEA hade fått ersättning för sina merkostnader som rättegångskostnader av motparten, hade emellertid motparten i sin tur kunnat framställa ett skadeståndsanspråk mot staten på samma sätt som STEA nu gör i detta ärende hos Justitiekanslern. Enligt Justitiekanslerns mening talar därför övervägande skäl för att staten inte bör göra gällande att STEA:s skadestånd bör jämkas på grund av bolagets medvållande till sin skada genom att inte försöka få sina merkostnader ersatta som rättegångskostnader.
Skadan
Vid bedömningen av omfattningen av STEA:s skada kan ledning sökas i det kostnadsanspråk som framställdes efter huvudförhandlingen den 11 april 2005 och som avsåg bolagets rättegångskostnader för tiden efter tredskodomen den 2 september 2004, alltså avseende även den huvudförhandling som faktiskt genomfördes. Detta kostnadsanspråk uppgick till 13 365 kr, exklusive mervärdesskatt, varav 9 000 kr avsåg ombudsarvode och 4 365 kr utlägg för resor och bevisning. I kostnadsräkningen angavs att arbetet under fyra timmar hade bestått bl.a. i genomgång och upprättande av rättegångsskrifter, överläggningar med företrädare för klienten samt förberedelse inför och genomförande av huvudförhandlingen. STEA:s motpart förpliktades att betala rättegångskostnaderna i enlighet med yrkandet.
De rättegångskostnader som STEA den 11 april 2004 gjorde gällande överstiger sammantagna enbart marginellt de merkostnader som bolaget i skadeståndsärendet hos Justitiekanslern menar uppstod enbart på grund av den inställda huvudförhandlingen. Under sådana omständigheter, och i avsaknad av annan utredning till stöd för den påstådda skadans omfattning, är Justitiekanslern inte beredd att fullt ut godta STEA:s skadeståndsanspråk såvitt gäller den fordrade ersättningen för ombudsarvode. Det sammanlagda skadeståndet bör i stället bestämmas till 7 105 kr, varav skäliga 3 000 kr avser ombudsarvode, 840 kr en resa Täby – Nyköping t/r samt 3 265 kr vittnets inställelse.