Anspråk på skadestånd på grund av bl.a. upplysningar och råd från en länsstyrelse

Justitiekanslerns beslut 

Justitiekanslern tillerkänner GB skadestånd av staten med 80 000 kr. 

Justitiekanslern uppdrar åt Länsstyrelsen i Stockholms län att ombesörja utbetalningen av ersättningen. 

Ärendet 

Bakgrund 

GB bor tillsammans med sin fru i en lägenhet på fastigheten Stockholm Rönnen 8 på Karlavägen 18 i Stockholm. 1996 köpte Ytterholmen Invest AB (Ytterholmen) fastigheten. Sedan en tvist hade uppstått om äganderätten till aktierna i Ytterholmens moderbolag blev det oklart vem som utövade det bestämmande inflytandet i Ytterholmen. Det fick till följd att det 1999 förekom olika uppgifter om vem som fick företräda Ytterholmen. Under hösten 1999 skickades flera brev till hyresgästerna på Karlavägen 18 med motstridiga uppgifter om vem som fick företräda hyresvärden och på vilket sätt hyran skulle betalas. I flera av breven rekommenderades hyresgästerna att sätta in hyran på en advokats klientmedelskonto. I andra brev rekommenderades att hyran skulle sättas ned hos länsstyrelsen. 

GB satte från och med oktober 1999 till och med maj 2002 ned hyran för sin lägenhet hos Länsstyrelsen i Stockholms län enligt lagen (1927:56) om nedsättning av pengar hos myndighet (1927 års lag). Som skäl för nedsättningarna angav GB att det var oklart vem som var behörig företrädare för Ytterholmen och att han därför inte visste till vem han skulle betala hyra. I maj 2002 lät GB utbetala de hos länsstyrelsen innestående medlen till Ytterholmen. Han betalade de hyror som förföll till betalning därefter direkt till Ytterholmen. 

Ytterholmen sade i oktober 2003 upp hyresavtalet med GB. På uppsägningen följde en tvist om förlängning av hyresavtalet. Ytterholmen hänsköt förlängningstvisten till Hyresnämnden i Stockholm. I nämndens beslut den 19 december 2003 lämnades Ytterholmens yrkande om att hyresavtalet skulle upphöra utan bifall. Av skälen för beslutet framgår att hyresnämnden ansåg att förutsättningar för nedsättning enligt 1927 års lag inte hade förelegat, vilket enligt nämnden innebar att GB:s inbetalningar till länsstyrelsen inte var att anse som hyresinbetalningar i rätt tid. Nämnden fann emellertid att omständigheterna hade varit sådana att hyresavtalet ändå skäligen borde förlängas. 

Hyresnämndens beslut överklagades till Svea hovrätt, som i beslut den 29 juni 2004 bl.a. biföll Ytterholmens talan om att hyresavtalet skulle upphöra samt förpliktade GB att genast flytta ifrån lägenheten. Även hovrätten fann att förutsättningar för nedsättning enligt 1927 års lag inte hade förelegat. Till skillnad från hyresnämnden menade emellertid hovrätten att det inte kunde anses oskäligt att låta hyresavtalet upphöra. 

Vid sidan av den nämnda förlängningstvisten pågick vid Stockholms tingsrätt ett mål mellan Ytterholmen och GB om bl.a. avhysning av GB från lägenheten. Ytterholmen gjorde i målet gällande bl.a. att skäl för deposition enligt 1927 års lag inte hade förelegat, varför GB hade varit försenad med att betala hyran och grund för uppsägning förelåg. Tingsrätten fann emellertid i dom den 2 april 2004 att omständigheterna vid samtliga nedsättningstillfällen hade varit sådana att GB hade rätt att fullgöra hyresbetalningarna genom deposition enligt nämnda lag. Mot denna bakgrund ogillade tingsrätten Ytterholmens talan och förpliktade bolaget att betala GB:s rättegångskostnader. Domen har överklagats, men Svea hovrätt har ännu inte avgjort målet. 

GB bor alltjämt kvar i lägenheten. Hyresnämnden har, sedan tvist därom har uppkommit, beslutat att hans fru har rätt att ta över hyresrätten. Beslutet har överklagats, och Svea hovrätt har ännu inte avgjort målet. 

Skadeståndsanspråket 

GB har begärt skadestånd av staten med 169 431 kr avseende kostnaderna för förlängningstvisten i hyresnämnden och Svea hovrätt. Av beloppet avser 164 431 kr ombudsarvode och 5 000 kr GB:s egna arbete. 

GB har till stöd för sitt anspråk anfört väsentligen följande. 

Vid ett besök hos länsstyrelsen i september/oktober 1999 visade han upp de brev som han hade fått från olika påstådda företrädare för Ytterholmen. På fråga om vad han borde göra fick han svaret: ”Du är inte den första i den här situationen, men det är lätt ordnat. Om du deponerar hyran hos oss övertar vi bekymret. På så sätt har du betalat hyran och sedan ser vi till att den hamnar på rätt ställe. På så vis är du skyddad vad som än händer. Det vore ju olyckligt om någon skulle säga att du inte betalat din hyra ordentligt. Men det ska vi ordna. Fyll i den här blanketten bara, betala in pengarna till oss och avvakta ett par dagar tills du har fått besked att vi tar emot pengarna. Då är du skyddad vad som än händer.” 

Sedan GB hade fått en uppsägning från Ytterholmen med hänvisning till att han inte hade betalat hyran ringde han till länsstyrelsen och undrade vad han skulle göra. Han fick svaret: ”Du betalar ju hyran så du behöver inte vara orolig. Du kan ju inte betala hyran en gång till, och pengarna finns ju här hos oss för den som har rätt till dem. Du behöver egentligen inte göra någonting men det ser väl bra ut om du informerar Ytterholmen en extra gång om att du betalar via oss.” Sedan GB hade skrivit till Ytterholmen och lämnat ett sådant besked återkom företaget med ett nytt uppsägningsbrev. Vid ytterligare ett telefonsamtal med länsstyrelsen fick GB samma besked som tidigare. 

Sedan ett tredje uppsägningsbrev hade anlänt konsulterade GB en advokat och lydde dennes råd att låta utbetala de deponerade medlen till Ytterholmen samt därefter betala hyran direkt till hyresvärden. Vid ett förnyat samtal med länsstyrelsen förklarade handläggaren A.K. där att GB hade fullgjort sina betalningsskyldigheter och att det var upp till länsstyrelsen att avgöra om så var fallet eller inte. GB efterfrågade detta besked skriftligen och fick i januari 2004 ett brev med följande innehåll. 

”Ni har i ovanstående ärende nedsatt pengar enligt lag (1927:56) om nedsättning av pengar hos myndighet. Länsstyrelsen har mottagit nedsatt belopp på den grunden att oklarhet råder om vem som är behörig företrädare för borgenären. Ni har förbehållit Er rätten att återta nedsatt belopp. Ni har gjort 31 st nedsättningar i detta ärende som samtliga mottagits, godtagits och bekräftats genom beslut av Länsstyrelsen. På Er begäran har Länsstyrelsen den 15 juli 2002 betalat ut hela det nedsatta beloppet till borgenären. Ärendet har härefter avslutats. 

Samtliga beslut som Länsstyrelsen fattat i nu aktuellt ärende har vunnit laga kraft, dvs. inte något av dessa beslut har överklagats. Genom att sätta ned de ifrågavarande beloppen hos Länsstyrelsen har Ni, i enlighet med 1 § andra stycket ovan nämnda lag, fullgjort Er betalning till borgenären.” 

GB har på inrådan av och med försäkran från länsstyrelsen om att han har gjort rätt deponerat hyran för sin lägenhet enligt 1927 års lag. Länsstyrelsen har vid upprepade tillfällen försett honom med information som mot bakgrund av Svea hovrätts beslut den 29 juni 2004 har varit felaktig och vilseledande. Han är därför berättigad till skadestånd av staten för de kostnader han har haft för ombudsarvode och i form av eget arbete till följd av tvisten i hyresnämnden och, sedan nämndens beslut har överklagats, i Svea hovrätt. 

GB har upplyst om att han kan komma att återkomma med krav på ersättning för den skada som han har åsamkats med anledning av tvisten i Stockholms tingsrätt, som har överklagats till Svea hovrätt och där ännu inte har avgjorts. 

Länsstyrelsens yttrande 

Justitiekanslern har remitterat skadeståndsanspråket till länsstyrelsen, som därefter har avgett följande yttrande. 

”Justitiekanslern har anmodat Länsstyrelsen att yttra sig med anledning av att GB begär skadestånd för vilseförande information och vårdslös rådgivning i samband med depositioner av hyra. GB åberopar som grund för sitt skadeståndsyrkande att den information han fått från Länsstyrelsen varit felaktig eftersom Svea hovrätt i beslut den 29 juni 2004 konstaterat att Länsstyrelsen inte skulle ha tagit emot ifrågavarande depositioner. 

När det gäller Länsstyrelsens handläggning av depositionsärendena och därmed sammanhängande omständigheter hänvisas till bifogat PM. Som yttrande anför Länsstyrelsen följande. 

När det gäller myndigheternas allmänna serviceplikt stadgas följande i 4 § första stycket förvaltningslagen (1986:223). 

Varje myndighet skall lämna upplysningar, vägledning, råd och annan sådan hjälp till enskilda i frågor som rör myndighetens verksamhetsområde. Hjälpenskall lämnas i den utsträckning som är lämplig med hänsyn till frågans art, denenskildes behov av hjälp och myndighetens verksamhet. 

Av Förvaltningslagen med kommentarer av Trygve Hellners och Bo Malmqvist, Norstedts juridik AB 2003, sid. 66 ff, framgår beträffande denna bestämmelse bl.a. följande. En myndighet ska lämna upplysningar om gällande bestämmelser och myndighetens praxis på ett visst område om någon frågar efter detta. Vidare kan enskilda vilja vända sig till myndigheten för att få råd i en viss fråga som faller inom dess område, t.ex. möjligheten att få en viss social förmån. Gränsen mellan vad som är regelrätt ärendehandläggning och ren service kan ofta vara flytande. En myndighet ska hjälpa enskilda att ta till vara sin rätt i angelägenheter inom dess verksamhetsområde. Det kan gälla upplysningar om hur man gör en ansökan, råd om vilka handlingar som bör bifogas, vilka kompletteringar som behöver göras och hjälp med att fylla i blanketter. 

GB hävdar att Länsstyrelsens information varit felaktig och hänvisar till Svea hovrätts beslut den 29 juni 2004 i mål mellan Ytterholmen Invest AB och GB och AB om förlängning av hyresavtal. Utgångspunkten för hans kritik är att hovrätten i beslutet funnit att GB inte haft laglig grund för att deponera hyresbetalningarna. 

Som framgår av bifogat PM har Länsstyrelsen vid besluten att ta emot GB:s hyresdepositioner enligt lagen (1927:56) om nedsättning av pengar hos myndighet följt en då gällande praxis som grundats på rättsfallet NJA 1942 s. 382 och ett doktrinuttalande. Det sista beslutet beträffande B:s deponeringar meddelade Länsstyrelsen den 22 mars 2002. Härefter har Stockholms tingsrätt i beslut den 24 april 2002 i ett annat nedsättningsärende funnit att om det är oklart vem som äger företräda en borgenär är detta inte en omständighet som ger en gäldenär rätt att sätta ned pengar hos länsstyrelsen enligt 1927 års lag. Svea hovrätt anslöt sig till tingsrättens bedömning och Högsta domstolen meddelade inte prövningstillstånd. Länsstyrelsen har ändrat praxis i enlighet med tingsrättens bedömning. 

Med hänsyn till rättsläget när GB gjorde sina hyresdepositioner anser Länsstyrelsen att besluten att ta emot dessa var riktiga. 

Det är mot bakgrund av vad nu anförts som B:s uppgifter om den information han fått ska bedömas. Enligt dessa uppgifter har Länsstyrelsens handläggare gett information om 1927 års lag och den verkan som en länsstyrelses beslut att ta emot ett deponerat belopp får. 

När det gäller bl.a. B:s rätt att betala hyran genom nedsättning enligt 1927 års lag har Stockholms tingsrätt i sin dom den 2 april 2004 s. 39 anfört följande. Sammantaget finner tingsrätten att vid samtliga depositionstillfällen har omständigheterna varit sådana att deponenterna ägt rätt att fullgöra hyresbetalningarna genom nedsättning hos länsstyrelsen. Länsstyrelsens mottagande av de deponerade medlen, vilket skett i rätt tid i förhållande till när hyrorna förföll till betalning, är att anse som betalning av hyran. Deponenterna har således inte varit försenade med dessa. Depositionerna utgör därför inte grund för avhysning och dröjsmålsränta. 

Med hänvisning till vad nu anförts anser Länsstyrelsen att den information B uppger sig ha fått som avser betalning av hyran genom nedsättning hos Länsstyrelsen inte varit felaktig. 

I vad B anfört om vilseledande information och vårdslös rådgivning ligger – såvitt kan bedömas – att han anser att Länsstyrelsens information inte bara gällt att hyrorna ska anses betalda utan även att han inte kunde gå miste om besittningsskyddet till sin hyreslägenhet. 

När det gäller de olika besluten i de skilda rättsliga förfarandena vad gäller B:s hyresförhållande vill Länsstyrelsen anföra följande. Hyresnämnden har i sitt ärende lämnat det mot B riktade upphörsyrkandet utan bifall. Svea hovrätt har vid sin prövning kommit fram till ett annat ställningstagande och ålagt B att genast flytta från lägenheten. Den bedömning i depositionsfrågan som Svea hovrätt gjort grundas uppenbarligen bl.a. på den tidigare nämnda ändrade bedömningen av möjligheten till deposition av hyra enligt 1927 års lag. Denna tingsrättens bedömning är enligt Länsstyrelsens mening att anse som ett normalt led i domstolarnas rättsskapande verksamhet (jfr NJA 1994 s. 194) och denna ändrade bedömning medför inte att de beslut att ta emot depositioner som meddelats enligt tidigare praxis retroaktivt ska anses felaktiga. Det är en helt annan sak att depositioner enligt 1927 års lag kan ha betydelse för en bedömning om ett hyresavtal bör förlängas. 

Länsstyrelsen anser att det står klart att den information B uppger sig ha fått endast avsåg frågan om betalning skett eller inte. B måste förutsättas ha varit medveten om att 1927 års lag endast innehåller bestämmelser som gäller möjligheten att fullgöra betalning genom nedsättning. Han har haft anledning att tolka den information han fått mot den myndighetsuppgift en länsstyrelse har enligt denna lag (jfr prop. 1972:5 s. 504). 

Länsstyrelsen vill även peka på att förfarandet när det gäller förlängning av hyresavtal grundas på en kontraktsenlig uppsägning och redan detta förhållande bör ha gett B anledning att ta reda på vilken laglig rätt en hyresgäst har till förlängning av hyresavtal och hur han kan ta till vara sin rätt. Även med hänsyn härtill bör det ha stått klart för B att frågan om förlängning av hyresavtal ligger helt utanför en länsstyrelses verksamhetsområde och den information Länsstyrelsen gett rimligtvis inte kan röra annat än frågan om betalning av hyran skett. 

Mot bakgrund av vad nu anförts anser Länsstyrelsen att den information B uppgett att han fått inte varit sådan att han haft grund att tro att den även gällde frågan om hans besittningsrätt till lägenheten. 

Sammanfattningsvis vill Länsstyrelsen anföra att det inte förekommit något i depositionsärendena eller i samband med dessa som utgör grund för en skadeståndsskyldighet för staten. 

Med hänsyn till Länsstyrelsens inställning till skadeståndsskyldigheten finns inte anledning att gå in i en bedömning av skäligheten i yrkade belopp.” 

Den i yttrandet nämnda PM:n, som har upprättats av handläggaren A.K., återges inte här. Av PM:n framgår att länsstyrelsen i samtliga sina beslut att ta emot GB:s nedsättningar har skrivit att nedsättningen mottas på den grunden att det råder ovisshet om vem som är rätt borgenär. 

GB har yttrat sig över vad länsstyrelsen har anfört. 

Justitiekanslerns bedömning 

1927 års lag 

Enligt 1 § i 1927 års lag kan en gäldenär under vissa omständigheter fullgöra sin betalningsskyldighet mot en borgenär genom att sätta ned betalningen hos länsstyrelsen. Den som på detta vis vill sätta ned pengar skall enligt 2 § samma lag till länsstyrelsen uppge det förhållande på vilket han grundar sitt anspråk att fullgöra betalningen genom nedsättning. 

Avsikten är inte att länsstyrelsen skall pröva om de materiella förutsättningarna för nedsättning föreligger (NJA II 1927 s. 302). Länsstyrelsens prövning är av formell karaktär och inskränker sig till bedömningen av om de förhållanden som gäldenären har åberopat till stöd för sin ansökan utgör skäl för nedsättning enligt 1 § i lagen (NJA 1974 s. 385). Brister i detta avseende kan leda till avvisning av ansökan (a. NJA II). 

Enbart den omständigheten att nedsättningen har godtagits av länsstyrelsen innebär således inte att gäldenären genom nedsättningen har fullgjort sin betalningsskyldighet gentemot borgenären. Vid tvist om detta mellan borgenären och gäldenären är det slutligen allmän domstol som får pröva om de materiella förutsättningarna för nedsättning har förelegat och om gäldenären genom nedsättningen har betalat med befriande verkan mot borgenären. 

Enligt ordalydelsen i 1 § i lagen föreligger inte någon rätt till nedsättning på den grunden att det är oklart vem som har rätt att företräda en borgenär. Gäldenären har i rättsfallet NJA 1942 s. 382 ändå ansetts ha en sådan rätt. I det fallet gjorde flera personer anspråk på att såsom ställföreträdare för en borgenär uppbära betalning. Omständigheterna i övrigt i rättsfallet får betecknas som särpräglade. 

Genom utredningen har framkommit att Svea hovrätt i ett ärende (nr ÖÄ 5363-02, beslut den 16 december 2002) angående rätten till nedsättning av pengar enligt 1927 års lag har förklarat att oklarhet om vem som är behörig firmatecknare och således behörig att för ett borgenärsaktiebolag motta betalning endast i undantagsfall kan råda beträffande ett svenskt aktiebolag. Mot denna bakgrund fann hovrätten att det i det bedömda ärendet saknades förutsättningar att sätta ned pengar hos länsstyrelsen med åberopande av att det var oklart vem som fick företräda borgenärsaktiebolaget. Hovrättens beslut överklagades, men Högsta domstolen meddelade inte prövningstillstånd. 

Justitiekanslern kommer i det följande att pröva om skadeståndsskyldighet har uppstått för staten genom länsstyrelsens beslut att ta emot GB:s nedsättningar av hyresbeloppen. Därefter kommer Justitiekanslern att pröva om skadeståndsskyldighet har uppkommit på grund av de upplysningar m.m. som länsstyrelsen i övrigt har lämnat till GB inför hans nedsättningar av hyrorna. 

Besluten att ta emot nedsättningarna 

Enligt 3 kap. 2 § skadeståndslagen (1972:207) skall staten ersätta bl.a. ren förmögenhetsskada som vållas genom fel eller försummelse vid myndighetsutövning i verksamhet för vars fullgörande staten svarar. 

Länsstyrelsens beslut att ta emot GB:s nedsättningar får anses grundade på den omständigheten att det har varit oklart vem som har haft rätt att företräda Ytterholmen. Bedömningen att detta har utgjort skäl enligt 1927 års lag för att sätta ned pengarna har inte delats av hyresnämnden och Svea hovrätt i den förlängningstvist som sedermera har uppstått mellan GB och Ytterholmen. Mot bakgrund av Svea hovrätts ovannämnda avgörande den 16 december 2002 synes numera inte heller länsstyrelsen som en utgångspunkt godta nedsättningar av pengar på denna grund. 

Beslut eller åtgärder som grundas på en ifrågasatt felaktig rättstillämpning torde endast i undantagsfall vara så uppenbart oriktiga att man kan tala om fel eller försummelse i skadeståndslagens mening. Vid rättstillämpning kan det inte sällan hävdas att två olika bedömningar eller beslut båda måste anses riktiga, åtminstone i den meningen att det inte kan påstås att fel eller försummelse har förekommit. Vid oriktig rättstillämpning krävs alltså en mera påtaglig felbedömning för att oaktsamhet skall anses föreligga. 

För att ett skadeståndsgrundande fel från en myndighets eller en domstols sida skall föreligga vid rättstillämpning, bevisvärdering eller diskretionära bedömningar skall det alltså vara fråga om påtagliga felbedömningar (se prop. 1972:5, s. 518 och SOU 1993:55 s. 152 f., Bengtsson, Det allmännas ansvar enligt skadeståndslagen, 2:a uppl. s. 75 f. samt rättsfallen NJA 1994 s. 194 och 654). 

Länsstyrelsens beslut att ta emot GB:s nedsättningar kan inte anses ha innefattat någon sådan felaktig rättstillämpning som utgör fel eller försummelse enligt 3 kap. 2 § skadeståndslagen. Någon skadeståndsskyldighet för staten mot GB har därför inte uppkommit på denna grund. 

Länsstyrelsens upplysningar eller råd 

Enligt 3 kap. 3 § skadeståndslagen – som gäller när det som i detta fall inte är fråga om myndighetsutövning – skall staten ersätta ren förmögenhetsskada som vållas av att en myndighet genom fel eller försummelse lämnar felaktiga upplysningar eller råd, om det med hänsyn till omständigheterna finns särskilda skäl. Därvid skall särskilt beaktas upplysningarnas eller rådens art, deras samband med myndighetens verksamhetsområde och omständigheterna när de lämnades. 

De upplysningar och råd som GB menar sig ha fått av länsstyrelsen kan sammanfattningsvis sägas innebära att han råddes att sätta ned hyresbeloppen och att han då och upprepade gånger därefter försäkrades om att han genom nedsättningarna hade fullgjort sin betalningsskyldighet mot hyresvärden. 

Enligt allmänna skadeståndsrättsliga principer anses den som begär skadestånd i princip ha att visa att förutsättningarna för skadeståndsskyldighet är uppfyllda. Särskilda bevissvårigheter kan därmed uppstå för den skadelidande särskilt i de situationer enligt den nu aktuella bestämmelsen i skadeståndslagen då upplysningar eller råd har lämnats enbart muntligen och skriftlig dokumentation i frågan således saknas. I förarbetena till bestämmelsen framhålls att detta i praktiken utgör en begränsning av möjligheterna att erhålla ersättning av det allmänna (prop. 1997/98:105 s. 38 f.). Något resonemang därutöver om bevisproblematiken förs inte i förarbetena. I doktrin och rättspraxis har man emellertid framhållit att det i vissa fall kan vara motiverat med en lindring av beviskraven för den skadelidande. Det gäller inte minst i mål om utomobligatoriskt skadestånd (se bl.a. NJA 1977 s. 176, NJA 1981 s. 622 och Ekelöf, Rättegång IV, 6 uppl. s. 107 f.). Att säkra bevisning i sådana fall är ofta inte möjligt och vid den eventuellt skadegörande handlingen – i detta fall när informationen lämnades – går det ofta inte att förutse det efterföljande förloppet (jfr Ekelöf, a.a., s. 108). Det bör nämnas att den bevislättnadsregel som finns i 35 kap. 5 § rättegångsbalken endast är tillämplig vid beräkningen av skadan. 

Mot denna bakgrund kan i skadeståndsärenden ibland kravet på bevisning sättas lägre än det traditionella kravet på fullt bevis. I varje fall när det finns omständigheter som talar för den skadelidandes version bör bevisregeln vara mer nyanserad. Samtidigt måste statens intresse av att inte drabbas av oberättigade skadestånd beaktas. Justitiekanslern har tillämpat en lättnad i beviskravet för den skadelidande t.ex. i fall som har gällt skadeståndsansvar för staten enligt 3 kap. 2 § skadeståndslagen på grund av information som har lämnats från en arbetslöshetskassa (beslut den 2 september 2005, dnr 1628-04-40). 

I förevarande fall fick GB, efter det att de nedsatta medlen hade utbetalats, av K.A. på länsstyrelsen ett skriftligt besked om att han genom att sätta ned medlen hos länsstyrelsen hade fullgjort sin betalning till borgenären i enlighet med 1 § andra stycket i 1927 års lag. Detta konstaterande av tjänstemannen stämmer väl överens med de besked som GB menar att han även före nedsättningarna fick av tjänstemän hos länsstyrelsen. Med beaktande av denna skriftliga uppgift och den detaljerade och sakliga berättelse som GB har lämnat i övrigt framstår det för Justitiekanslern som om GB:s version av händelseförloppet i sådan grad är sannolik att han har presterat den bevisning som i ärendet kan krävas av honom. Justitiekanslern finner således att GB:s uppgifter om den information som har lämnats till honom även före nedsättningarna kan tas för goda och att den fortsatta prövningen av skadeståndsärendet skall ta sin utgångspunkt i detta. 

För att kunna föranleda skadeståndsansvar skall informationen enligt 3 kap. 3 § skadeståndslagen ha lämnats genom fel eller försummelse samt vara felaktig. Med att informationen är felaktig menas att den objektivt sett inte är korrekt (prop. 1997/98:105 s. 60). 

Länsstyrelsen lämnade besked till GB om att verkan av hans nedsättningar var att betalningsskyldigheten mot hyresvärden var fullgjord. Detta kan inte ses som annat än uttalanden om nedsättningarnas verkan i materiellt hänseende, vilket går utöver den formella bedömning av nedsättningsfrågan som länsstyrelsen skall göra. Såvitt har framkommit har beskeden inte varit försedda med reservationer för detta eller för att någon osäkerhet beträffande rättsläget enligt 1927 års lag kunde föreligga. Numera kan vidare konstateras att i vart fall hyresnämnden och Svea hovrätt gjorde en bedömning av nedsättningarnas verkan som inte stod i samklang med de besked som länsstyrelsen lämnade. Mot denna bakgrund framstår länsstyrelsens uppgifter till GB inte som objektivt korrekta. Länsstyrelsen får därmed under omständigheterna anses genom fel eller försummelse ha lämnat felaktiga upplysningar eller råd i den mening som avses i 3 kap. 3 § skadeståndslagen. 

För skadeståndsskyldighet enligt 3 kap. 3 § skadeståndslagen krävs dessutom att det föreligger särskilda skäl (se ovan). Vid bedömningen av detta bör särskild vikt läggas vid att upplysningarna från länsstyrelsen om nedsättningarnas verkan har lämnats vid flera tillfällen samt att GB under omständigheterna måste ha kunnat utgå ifrån att informationen var riktig. Det måste också ha varit uppenbart för länsstyrelsen att informationen var betydelsefull för GB och dennes rättsliga förhållande till borgenären, dvs. hyresvärden. Mot denna bakgrund får särskilda skäl för skadeståndsansvar anses föreligga (jfr prop. 1997/98:105 s. 61 f.). 

Sammanfattningsvis finner Justitiekanslern att staten enligt 3 kap. 3 § skadeståndslagen är skyldig att ersätta den förmögenhetsskada som GB har vållats genom den felaktiga informationen. 

Skadan 

Av utredningen får anses framgå att GB inte hade satt ned hyresbeloppen hos länsstyrelsen för det fall han hade upplysts om eller insett att osäkerhet kvarstod beträffande nedsättningarnas materiella verkan i förhållande till hyresvärden. Nedsättningarna har såsom försenade hyresbetalningar lagts till ensam grund för Ytterholmens talan om att hyresförhållandet skulle upphöra i den förlängningstvist som sedermera hänsköts till hyresnämnden och Svea hovrätt. Den information som GB fick från länsstyrelsen får därför sägas ha lett till förlängningstvisten, som avslutades genom Svea hovrätts beslut den 29 juni 2004. 

Utgången av förlängningstvisten måste, inte minst mot bakgrund av rättsläget enligt 1927 års lag, sägas ha varit oviss. Den ledde också till i sak skilda utslag i hyresnämnden och Svea hovrätt. Justitiekanslern finner därför, trots att GB slutligen förlorade rättsprocessen, inte anledning att ifrågasätta valet att i en förlängningstvist hävda rätten till hyresavtalet. De kostnader som uppstod för GB i denna tvist utgör därför en ersättningsgill skada som staten bör svara för. 

Av GB:s anspråk avser 5 000 kr ersättning för eget arbete. Det är visserligen förståeligt att det inträffade har medfört olägenheter för GB samt att han har behövt lägga ned viss tid på tvisten. Kostnaden för eget arbete som inte motsvarar särskilda utgifter är emellertid enligt skadeståndsrätten i princip inte ersättningsgill (jfr NJA 1983 s. 209 och 1989 s. 251). GB bör därför inte tillerkännas någon ersättning i denna del. 

Till stöd för storleken på de ombudskostnader som GB har haft har han åberopat fyra kostnadsräkningar från de två ombud som har biträtt honom i tvisten, först advokaten JN, sedan advokaten GB. 

Två av advokaten JN:s kostnadsräkningar är daterade före den uppsägning varigenom Ytterholmen sade upp hyresavtalet med GB och som ledde till förlängningstvisten i hyresnämnden. Vidare framgår inte av dessa räkningar vad det juridiska biträdet har avsett eller bestått av. Justitiekanslern kan på det föreliggande underlaget inte godta dessa ombudskostnader som en ersättningsgill skada. GB har möjlighet att återkomma hit med ytterligare utredning till utvisande av att ombudskostnaderna i denna del utgör en skada som staten bör svara för. 

Av de andra två kostnadsräkningarna framgår att ombudsarvodet avser tvisten i hyresnämnden samt därefter i Svea hovrätt. Det sammanlagda arvodet enligt räkningarna uppgår till 124 375 kr inklusive mervärdesskatt. Det framgår inte hur mycket tid ombuden har lagt ned på ärendet eller vilken timkostnad som har debiterats. Inte heller framgår orsaken till ombudsbytet eller vilka merkostnader som har uppstått med anledning av detta. 

Den av regeringen fastställda och vid tiden för den aktuella tvisten tillämpliga s.k. timkostnadsnormen har av allt att döma inte varit tillämplig på det arvoderade arbetet. Som en jämförelse kan emellertid nämnas att med tillämpning av timkostnadsnormen motsvarar det sammanlagda ombudsarvodet en tidsåtgång om närmare 100 timmar. Mot bakgrund av tvistens karaktär och de förhållandevis begränsade frågor som har varit i fråga går en sådan tidsåtgång utöver vad som kan anses som skäligt. Timkostnaden för ombuden kan naturligtvis ha varit högre. Emellertid bör erinras om att en skadelidande enligt allmänna skadeståndsrättsliga principer skall försöka begränsa sin skada. Gör han inte det kan skadeståndet på grund av medvållande helt bortfalla eller jämkas efter vad som är skäligt med hänsyn till graden av vållande på ömse sidor och omständigheterna i övrigt. Detta innebär att kostnaden för juridiskt biträde för att fullt ut kunna ersättas som en skada måste anpassas till vad som kan anses erforderligt med hänsyn till arten och omfattningen av de frågor som biträdet rör. 

Mot bakgrund av vad som har framkommit om den aktuella tvisten finner Justitiekanslern inte visat att en skälig ombudskostnad överstiger 80 000 kr. Detta belopp bör därför ersättas som en ersättningsgill skada som staten skall svara för. 

Övrigt 

Avslutningsvis beklagar Justitiekanslern att handläggningen här har dragit ut på tiden.