Kritik mot en tingsfiskal för brister i handläggningen av vissa frågor om häktning m.m.

Justitiekanslerns beslut 

Justitiekanslern uttalar kritik mot tingsfiskalen IA för hennes handläggning av vissa frågor om häktning m.m. 

Ärendet 

Bakgrund 

LP, som hade advokaten SEO som offentlig försvarare, och MD, som hade advokaten HT som offentlig försvarare, häktades den 2 december 2005 av Helsingborgs tingsrätt, tingsfiskalen IA (mål nr B 4058-05), som på sannolika skäl misstänkta för grov stöld och bedrägeri den 6 juni 2005 i Landskrona. Som häktningsskäl angavs beträffande båda att det fanns risk för att de genom att undanröja bevis eller på annat sätt skulle försvåra sakens utredning (kollusionsfara). Åklagaren gavs tillstånd att meddela restriktioner. 

Åklagaren åtalade LP och MD för grov stöld och bedrägeri den 16 december 2005. MD stod sedan tidigare under åtal även för vissa andra brott. 

Huvudförhandling i målet hölls den 22 december 2005. Rätten bestod av IA samt tre nämndemän. Dom avkunnades efter enskild överläggning. MD dömdes för bl.a. de brott som låg till grund för frihetsberövandet till fängelse 7 månader. Tingsrätten förordnade också att han skulle kvarbli i häkte till dess att domen i ansvarsdelen vann laga kraft mot honom samt att åklagaren inte längre hade rätt att meddela restriktioner. LP dömdes för grov stöld och bedrägeri till fängelse 6 månader. Tingsrätten förordnade vidare att LP, för det fall att han skulle friges från verkställighet av straff innan denna dom hade vunnit laga kraft mot honom i fråga om straff, omedelbart skulle häktas och stanna kvar i häkte till dess att domen hade vunnit laga kraft mot honom. 

Såväl LP som MD överklagade häktningsbesluten till Hovrätten över Skåne och Blekinge. Överklagandena skrevs den 22 december 2005, alltså samma dag som huvudförhandlingen ägde rum. I en skrivelse till hovrätten medgav åklagaren frifotsyrkandena med motiveringen att de båda var häktade på grund av kollusionsfara, att den faran hade upphört i och med tingsrättens dom och att det inte hade förelegat något häktningsyrkande vid huvudförhandlingen. 

I en tjänsteanteckning som IA upprättat den 22 december 2005 anges följande. 

”Med anledning av överklaganden görs följande förtydligande till domsbevisen: Såväl LP som MD har genom domen häktats p.g.a. risk för fortsatt brottslighet.” 

Hovrätten beslutade i häktningsfrågan den 24 december 2005. Av hovrättens häktningsprotokoll framgår att hovrätten hade haft en muntlig kontakt med IA före föredragningen. 

Hovrätten fann att såväl LP som MD var på sannolika skäl misstänkta för de brott som de hade dömts för och att det fanns viss risk för att de skulle fortsätta sin brottsliga verksamhet. Beträffande MD uttalade hovrätten att den risken emellertid inte var så påtaglig att det fanns tillräckliga skäl för häktning. Beträffande LP uttalade hovrätten att risken inte var så påtaglig att det fanns tillräckliga skäl för häktning efter den pågående verkställigheten. Hovrätten hävde häktningsbesluten. 

Anmälan 

LP har genom sitt ombud advokaten SEO gjort en anmälan hit mot IA:s handläggning av målet i den del som gäller häktningsfrågan. Han har anfört bl.a. följande. Åklagaren angav i sitt slutanförande att det enligt hennes uppfattning inte längre förelåg någon kollusionsfara. När tingsrätten avkunnade domen och i samband med det förordnade att LP och MD skulle vara fortsatt häktade angavs inga skäl för häktningsbesluten. Både han och åklagaren reagerade, eftersom de ansåg att det inte förelåg grund för fortsatt häktning och någon annan grund för häktning än kollusionsfara inte hade nämnts. Rättens ordförande tog då upp frågan – dels i rättssalen, dels utanför – om det uppkomna problemet kunde lösas praktiskt, det vill säga ”att ingen hade hört något om häktningen”. Åklagaren uppgav att man inte kunde göra så, men kontaktade sin chef. Hon återkom och vidhöll inställningen att det inte gick att ”upphäva” det beslut som hade fattats. Under hela denna diskussion nämnde ordföranden ingenting om risk för fortsatt brottslighet (recidivfara). På initiativ av rätten upprättades inför sittande rätt överklaganden till hovrätten. Det framgår av dessa att ingen annan grund än kollusionsfara var avsedd. Den tjänsteanteckning som IA sedan upprättade är inget förtydligande, utan en efterhandskonstruktion. Rättens ordförande försökte läka ett fatalt misstag med ett annat, vilket inte får ske. 

Handläggningen hos Justitiekanslern 

Justitiekanslern beslutade den 14 februari 2006 att förundersökning inte skulle inledas, men att ett yttrande skulle inhämtas från Helsingborgs tingsrätt. 

Utredning 

Justitiekanslern har inhämtat yttranden från Helsingborgs tingsrätt genom lagmannen SH och tingsfiskalen IA. SEO har härefter yttrat sig. Justitiekanslern har också inhämtat ett yttrande från kammaråklagaren ÅP. 

IA har i sitt yttrande anfört följande. 

”Det är korrekt att åklagaren inte framställde något häktningsyrkande då hon slutförde sin talan utan att hon endast konstaterade att kollusionsfaran upphört i och med att de tilltalade avgett sina berättelser vid tingsrätten. Det är vidare korrekt att jag – utan fog – missförstod åklagarens talan i häktningsfrågan på så sätt att jag trodde att hon begärde att de tilltalade skulle vara häktade på grund av recidivfara, vilket de vid det tillfället inte var. Jag bad därför försvararna särskilt att plädera i häktningsfrågan. Med hänsyn till att något häktningsyrkande inte framställts av åklagaren begränsade sig emellertid envar försvarares plädering till ett yrkande om att häktningsbesluten skulle hävas. 

Tingsrätten tog därefter enskild överläggning och beslutade dom. Därvid beslutades att MD efter domen skulle vara häktad på grund av risken för fortsatt brottslighet och att häktningsbeslutet beträffande LP skulle hävas, men att han på grund av risken för fortsatt brottslighet åter skulle häktas om han frigavs från det fängelsestraff han vid det tillfället avtjänade. 

Domen och häktningsbesluten avkunnades med angivande av skäl. Att häktningsgrunden inte längre var kollusionsfara framgår också indirekt av att besluten om tillstånd för åklagaren att ålägga restriktioner hävdes samt att häktningsbeslutet i LPs fall var villkorat av hans frigivning från det fängelsestraff han för tillfället avtjänade. 

Efter domens avkunnande bad advokaten HT att tingsrätten skulle upprepa häktningsbesluten, vilket också skedde. Därefter påpekade hon att åklagaren inte framställt något häktningsyrkande. Detta bekräftades av åklagaren. 

Jag förklarade då att jag felaktigt uppfattat att häktningsyrkanden förelegat och att tingsrätten visserligen självmant ägt besluta om häktning på grund av recidivfara, men att beslutet var uppenbart felaktigt då parterna med anledning av missförståndet i realiteten inte givits tillfälle att yttra sig över frågan om häktning på denna grund. 

HT, med vilken SEO instämde, uttryckte då sin uppfattning att – oavsett om kravet på kontradiktion skulle ha varit uppfyllt – tingsrätten inte ägt möjlighet att utan yrkande från åklagaren häkta de tilltalade på någon annan grund än den de tidigare varit häktade för, varför beslutet under alla omständigheter var formellt felaktigt. 

Mot denna bakgrund kan det svårligen ha förelegat någon tveksamhet beträffande häktningsgrunden. Advokaten SEO:s påstående i detta avseende framstår för mig som helt obegripligt och kan såvitt jag kan se det endast förklaras av hans uppfattning om att ett beslut om häktning på någon annan grund än av åklagaren åberopad inte varit möjligt för tingsrätten att fatta. Det har absolut inte, såsom SEO anfört, varit frågan om någon häktningsgrund som lagts till i efterhand. Såsom han själv anfört i överklagandeskriften har tingsrättens dom av mig muntligen motiverats i alla delar, inklusive häktningsfrågan. 

Eftersom den aktuella händelsen inträffade på eftermiddagen den 22 december 2005, alltså kort innan den förestående julhelgen, var HT angelägen om att diskutera möjligheterna för hennes klient att genast bli försatt på fri fot. Hon tog därvid upp frågan om tingsrätten hade något möjlighet att vidta rättelse, då det avkunnade beslutet grundats på ett uppenbart missförstånd. SEO anförde att han inte hade några synpunkter alls på hur tingsrätten skulle hantera frågan, då hans klient avtjänade ett fängelsestraff och häktningsfrågan därför skulle kunna komma att kunna prövas av högre rätt innan hans frigivning och således utan att denne led någon skada av det felaktiga häktningsbeslutet. Åklagaren anförde att beslutet, då det motiverats vid avkunnandet, inte kunde betraktas som en uppenbar felsägning som skulle kunna bli föremål för rättelse. 

Därefter fördes en diskussion om hur den uppkomna situationen skulle lösas och om det fanns något sätt för tingsrätten att korrigera besluten. I detta läge väcktes frågan om besluten kunde "återtas" då de varit grundade på ett uppenbart misstag. Då situationen var mycket pressad beslutades om en paus. Detta är visserligen en inadekvat term då förhandlingen avslutats, men syftar på att jag önskade tänka över situationen ett par minuter i enrum. Även åklagaren önskade betänketid för att kunna ta ställning till om det enligt hennes uppfattning fanns någon möjlighet till en praktisk lösning som hon kunde medverka till. Efter en kortare paus förklarade åklagaren att hon diskuterat saken med sin chef och anförde helt korrekt att tingsrätten skilt målet ifrån sig och att möjligheter saknades för någon typ av rättelse. Således konstaterades att några möjligheter för tingsrätten att ändra de felaktiga besluten inte förelåg. 

Beträffande det olämpliga i att på sådant sätt föra en diskussion om tingsrättens möjligheter att ändra de felaktiga besluten kan jag bara instämma i vad Justitiekanslern anfört. Som förklaring kan jag i detta sammanhang endast konstatera att situationen var såväl pressad som förvirrande och att den ytterligare komplicerades dels av försvararnas inställning till tingsrättens möjlighet att självmant besluta i häktningsfrågan, dels av den förestående julhelgen. Jag vill också särskilt betona att följden – trots mitt olämpliga agerande i det att frågan diskuterades – inte blev att det i detta läge kom att vidtas någon felaktig åtgärd. 

Eftersom hovrättens arbetstid påföljande dag var inskränkt förelåg stor tidspress om häktningsfrågorna skulle kunna avgöras av hovrätten innan julhelgen. För tids vinnande anförde jag då att överklaganden kunde skrivas genast och att tingsrätten skulle ombesörja att dessa samma kväll, tillsammans med det medgivande åklagaren avsåg att skriva, faxades till hovrätten, samt att akten påföljande förmiddag skulle skickas med bud. Detta var också vad som skedde. Då någon skriftlig dom i detta läge inte fanns och då de upprättade domsbevisen inte angav någon grund för häktning beslutade jag i samband med att handlingarna faxades att komplettera handlingarna med en tjänsteanteckning angående häktningsgrunden. Att det påstods föreligga någon oklarhet kring innebörden av häktningsbesluten stod klart för mig först följande dag, då hovrättslagmannen MB kontaktade mig per telefon för att få en muntlig bekräftelse av innehållet i ovan nämnda tjänsteanteckning.” 

Lagmannen SH har anfört bl.a. följande. 

”(…) Vad som hände under huvudförhandlingen berodde uppenbarligen på ett missförstånd genom att IA trodde att det fanns ett häktningsyrkande på grund av recidivfara. Något sådant yrkande fanns tydligen inte. Till följd av IA:s missförstånd gavs parterna i realiteten ingen möjlighet att yttra sig över denna häktningsgrund. 

Det är naturligtvis olyckligt att missförstånd uppstår och det ankommer på rättens ordförande att så långt som möjligt se till att inga missförstånd uppstår. Just i det nu aktuella fallet fanns det uppenbarligen viss grund för att befara risk för fortsatt brottslighet, vilket framgår av hovrättens bedömning. 

IA:s missförstånd framstår därmed som ganska förklarligt. Inte heller reagerade någon av parterna på IA:s uppmaning att de särskilt skulle plädera i häktningsfrågan, trots att åklagaren inte framställt något häktningsyrkande. Om man över huvud taget kan hävda att detta missförstånd utgör någon försumlighet från IA:s sida, är det enligt min mening en mycket ringa försumlighet. Frågan om försumlighet måste också bedömas mot bakgrund av att IA är en ung domare. Visserligen är hon erkänt en mycket skicklig och uppskattad domare, men hon har naturligen nog ännu inte så stor erfarenhet av förhandlingar och hur man i alla skeden skall agera som domare. Jag tycker sammantaget att ev. försumlighet i denna del är klart ursäktlig. 

Vad därefter gäller frågan om möjligheten att rätta till missförståndet är det kanske i och för sig inte så konstigt att olika alternativ blir föremål för överväganden. Jag tycker också att det var klokt av IA att i ett par minuter tänka över situationen i enrum. Slutsatsen att det inte gick att vidta någon rättelse var helt riktig. Att en viss diskussion uppstod med parterna om möjligheterna att vidta någon åtgärd, exempelvis att anse beslutet som en nullitet, var naturligtvis inte riktigt bra, men det kan förklaras av vad IA angett som skäl härför. Här bör också tilläggas att det särskilt för en ung domare inte är så lätt att hantera en så mycket speciell och oväntat uppkommen situation som den aktuella. Om hanterandet kan anses försumligt, så anser jag också här att försumligheten är ursäktlig.” 

SEO har genmält bl.a. följande. 

IA har i sitt yttrande lämnat oriktiga uppgifter i flera avseenden. Försvararna fick inte plädera särskilt i häktningsfrågan. Det angavs inga skäl för häktningsbesluten. Det var inte heller så att IA förklarade att tingsrätten självmant ägt besluta om häktning på grund av recidivfara eller att försvararna ansåg att ett sådant förfarande inte var möjligt; IA:s agerande efter avkunnandet visar i stället att det var hon som inte hade denna kunskap. Att hon hävdar att den pressade och förvirrade situationen berodde bl.a. på att försvararna hade en felaktig uppfattning angående detta är närmast fräckt. Det var inte advokat HT som tog upp frågan om möjligheten att vidta rättelse, utan detta skedde helt på IA:s initiativ. Det var över huvud taget aldrig fråga om en diskussion, eftersom både försvararna och åklagaren var av uppfattningen att beslutet inte kunde korrigeras. 

ÅP har anfört bl.a. följande. 

”Förelagd att yttra mig i ärendet har jag per telefon fått besked av KP att yttrandet i huvudsak skall avse två frågor, nämligen följande: 

1. Hur gick det till när häktningsbeslutet avkunnades vid huvudförhandlingen den 22 december 2005?

2. Uppkom fråga om att häktningsbeslutet skulle återtas? 

Vid häktningsförhandling i Hovrätten över Skåne och Blekinge 051224

företräddes Åklagarkammaren i Helsingborg av jouråklagaren kå CF. Han kontaktade mig per telefon efter förhandlingen och berättade att det där framkommit att tingsfiskal IA gjort gällande att hon missuppfattat åklagaren vid tingsrättens huvudförhandling, dvs. mig, vad avsåg häktningsfrågan. Med hänsyn härtill och till den ovanliga situationen beslöt jag att efter min julledighet göra en tjänsteanteckning om vad som föregick vid tingsrättens huvudförhandling 051222. 

1. Vad avser denna fråga hänvisar jag till vad jag anfört i min tjänsteanteckning 051227 med följande tillägg/rättelse. Ärendet handlades inledningsvis av kå MDO. Sedan de två misstänkta berövats friheten lottades ärendet på kå TS som begärde de båda misstänkta häktade och sedermera väckte åtal mot dem. Jag var åklagare vid tingsrättens huvudförhandling. Då jag senare förelades att yttra mig till JK beträffande begärd ersättning för frihetsberövande avseende MD fick jag anledning gå igenom akten i ärendet. Jag upptäckte först då att de båda misstänkta inledningsvis varit berövade friheten på både kollusionsfara och recidivfara, men att TS endast begärt dem häktade på kollusionsfara. Uppgiften i min tjänsteanteckning st. fem om att de misstänkta inte vid något tillfälle varit berövade friheten p.g.a. recidivfara är således inte riktig. 

2. Vad avser denna fråga vill jag anföra följande. Någon särskild anteckning om denna händelse gjorde jag inte i min tjänsteanteckning av den anledningen att det aldrig beslöts att häktningsbeslutet skulle återtas och frågan därför, enligt min uppfattning, var överspelad. Det jag anför nu är således den minnesbild jag har av händelsen idag. Efter enskild överläggning avkunnade IA dom och beslut. Inledningsvis avkunnade hon domslutet. Därefter följde en sammanfattning av domskälen till besluten i såväl ansvars- som påföljdsdelen. Inte vid något tillfälle angavs grunden för att de båda dömda skulle kvarbli i häkte. Jag och de offentliga försvararna reagerade över detta och advokat HT ställde därför frågan om grunden till häktningsbeslutet, särskilt mot bakgrund av att det inte funnits något häktningsyrkande från åklagaren. Något svar på frågan gav inte IA och jag fick uppfattningen att hon förstod att hon begått ett misstag. IA tog då upp frågan om man kunde tänka sig att tingsrätten tog en ny enskild överläggning och därefter avkunnade ett nytt beslut i häktningsfrågan. Jag uppfattade frågan som ett förslag att diskutera för att utröna möjligheterna att lösa den uppkomna situationen på bästa sätt. Jag menade då att det inte var riktigt att hantera problemet på det föreslagna sättet. Efter någon/några minuter ställde ordföranden frågan ytterligare en gång och då uppfattade jag att frågan särskilt var riktad till mig. Jag uppgav att en sådan hantering av frågan skulle utgöra ett rättegångsfel enligt min uppfattning, men för det fall ordföranden önskade att jag skulle ta slutlig ställning till frågan som riktats till mig önskade jag en paus så att jag kunde kontakta min chef för konsultation. Ordföranden beslutade om en paus och jag ringde min chef, chefsåklagare MB. Han bekräftade att min ståndpunkt i frågan var riktig. Då parterna återsamlades i rättssalen stod jag således fast vid min tidigare framförda ståndpunkt. Vem som sedan tog initiativet till att parterna omedelbart skulle klaga på tingsrättens häktningsbeslut är jag osäker på idag, men jag uppgav att om de offentliga försvararna klagade, skulle jag omedelbart i skrift medge yrkandena. Så skedde och skriftliga överklaganden och medgivanden ingavs till IA innan parterna lämnade tingssalen.” 

Av den tjänsteanteckning som ÅP hänvisar till framgår bl.a. följande. 

”Vid tingsrättsförhandlingen pläderade jag i tur och ordning i skuld-, påföljds- och häktningsfrågan. Jag minns inte denna dag exakt vilka ord jag använde vid pläderingen i häktningsfrågan men andemeningen var den att de båda tilltalade endast satt häktade på kollusionsfara och att denna fara upphört i och med huvudförhandlingens avslutande, varför de båda skulle försättas på fri fot och åklagarens tillstånd till restriktioner ej längre skulle gälla. Kommentaren om restriktionerna gjordes endast för att göra rätten uppmärksam på att häva dem även för LP som efter avslutad huvudförhandling skulle fortsätta avtjäna fängelsestraff på anstalt. 

Efter rättens överläggning avkunnade ordförande IA att de båda tilltalade skulle dömas för de åtalade gärningarna, att påföljden för dem båda skulle bestämmas till fängelse och att de båda skulle kvarbli i häkte. Ordföranden sade inte något om att åklagaren hade fortsatt tillstånd till restriktioner. Vid avkunnandet uppgav inte ordföranden på vilken grund de båda tilltalade skulle kvarbli i häkte, men eftersom de tidigare varit häktade på kollusionsfara och inget annat sades utgick jag från att detta var den fortsatta häktningsgrunden. 

(…) 

Jag har inte vid något tillfälle vid tingsrättens förhandling talat om recidivfara. Jag har visserligen, då jag pläderat i påföljdsfrågan, talat om att de båda tilltalade återfallit i brottslig verksamhet, dock inte likartad sådan. Något utrymme för missförstånd menar jag därför inte har förelegat. Denna min uppfattning menar jag stöds av ett uttalande advokat HT gjorde under tingsrättsförhandlingen. Ordföranden IA frågade advokat HT under hennes plädering om hon yrkade att hennes klient skulle försättas på fri fot. Advokat HT uppgav då att åklagaren hade ju inget häktningsyrkande men att hon för ordningens skull yrkade att hennes klient skulle försättas på fri fot. Jag menar därför att det stod helt klart för advokat HT att åklagaren inte hade något häktningsyrkande. Utan någon särskild kommentar menar jag att det stod klart för advokat SEO också. Om IA trots detta var osäker på åklagarens ståndpunkt i häktningsfrågan har det varit hennes skyldighet att utreda eventuella oklarheter innan huvudförhandlingens avslutande.” 

Justitiekanslerns bedömning 

Allmänna utgångspunkter 

Justitiekanslern har tillsyn över att de som utövar offentlig verksamhet efterlever lagar och andra författningar samt i övrigt fullgör sina åligganden. 

Om en befattningshavare har åsidosatt vad som åligger honom eller henne i tjänsten och felet kan beivras genom disciplinärt förfarande får Justitiekanslern göra anmälan till den som har befogenhet att besluta om disciplinpåföljd. 

Justitiekanslern får vidare som särskild åklagare väcka åtal mot en befattningshavare som har begått en brottslig gärning genom att åsidosätta vad som åligger honom eller henne i tjänsten eller uppdraget. 

I detta fall har jag tidigare beslutat att inte inleda förundersökning, med motiveringen att det eller de tjänstefelsbrott som IA kan ha gjort sig skyldig till inte kan bedömas som annat än ringa. 

Den fråga som nu är aktuell är i första hand om IA kan anses ha begått något fel i samband med handläggningen och, om så är fallet, om en anmälan skall göras till Statens ansvarsnämnd. 

Överväganden 

Den kritik som anmälaren har framfört mot IA:s handläggning av ärendet kan sammanfattas på i huvudsak följande sätt. 

1. IA beslutade i häktningsfrågan utan att parterna hade fått tillfälle att yttra sig över den aktuella häktningsgrunden.

2. IA angav inga skäl för besluten i häktningsfrågan.

3. IA:s förklaring att grunden för besluten i häktningsfrågan var recidivfara utgör en efterhandskonstruktion.

4. IA försökte ta tillbaka ett meddelat beslut. 

De ifrågasatta åtgärderna innefattar tillämpning bl.a. av olika bestämmelser om häktning i 24 kap. rättegångsbalken. Följande bestämmelser m.m. är av intresse i detta sammanhang. 

I 24 kap. 5 § stadgas att det i ett häktningsbeslut skall anges det brott som misstanken avser och grunden för häktningen. 

I 24 kap. 21 § rättegångsbalken stadgas att om den misstänkte döms för brottet och han är häktad skall rätten enligt de grunder som anges i 24 kap. pröva om han skall stanna kvar i häkte till dess att domen vinner laga kraft. 

Innan åtal har väckts anses ett beslut om häktning inte få grundas på andra omständigheter och skäl än sådana som har åberopats av åklagaren (se Fitger, Rättegångsbalken, del 2, s. 24:48). Om åtal har väckts står det domstolen fritt att själv avgöra vilken häktningsgrund som kan vara tillämplig. Domstolen är alltså i en sådan situation inte skyldig att frige en person bara för att åklagaren inte framställer ett häktningsyrkande eller underlåter att ange en häktningsgrund som domstolen anser föreligger. Dock måste rätten i ett sådant fall låta parterna yttra sig i frågan; ingen skall behöva riskera att beslut fattas om att han skall vara berövad friheten utan att han får möjlighet att dessförinnan framföra sina synpunkter vid en förhandling (se NJA 1990 s. 542). 

--- 

IA har anfört att hon uppfattade det som att åklagaren yrkade att de tilltalade skulle vara fortsatt häktade på grund av recidivfara och att hon därför bad försvararna att plädera särskilt i häktningsfrågan. 

Mot bakgrund av vad framför allt åklagaren har anfört framstår det till att börja med som märkligt att IA kunde uppfatta åklagaren på så sätt att hon yrkade fortsatt häktning med hänvisning till recidivfara. Situationen att en åklagare efter avslutad huvudförhandling begär att en tilltalad som tidigare har varit häktad endast på grund av kollusionsfara skall kvarbli i häkte på grund av recidivfara är så pass ovanlig att den i sig borde föranleda skärpt uppmärksamhet från rättens sida. Oavsett hur IA uppfattade åklagaren borde det dock ha stått klart för henne att försvararna inte hade uppfattat åklagaren på det sättet. Genom att inte uppmärksamma oklarheterna i detta hänseende och alltså inte heller utreda dessa har IA brustit i vad som ankommer på henne som rättens ordförande. Härigenom har parterna i realiteten betagits möjligheten att yttra sig i häktningsfrågan. 

IA har uppgett att hon vid avkunnandet angav att grunden för besluten i häktningsfrågan var recidivfara. Varken SEO eller åklagaren har emellertid uppfattat att IA i samband med avkunnandet eller i anslutning till detta angav något skäl för häktningsbeslutet. Alldeles oavsett hur hon har formulerat sig synes hon således inte ha uttryckt sig tillräckligt tydligt. 

Vad gäller det angivna försöket av IA att ”återta” det meddelade beslutet skall sägas följande. IA har anfört att diskussionen uppkom på initiativ av advokaten HT, medan SEO och åklagaren har anfört att det var IA som tog upp frågan. Alldeles oavsett hur det förhåller sig med detta kan konstateras att det inte är ett lämpligt agerande för en domare att aktivt föra en diskussion om huruvida ett avkunnat beslut skulle kunna ”tas tillbaka”. IA har själv vidgått det olämpliga i den diskussion som kom att föras. Hon har emellertid också beskrivit den pressade situation som hon befann sig i. Åklagaren har också anfört att hon uppfattade IA:s fråga som ett förslag att diskutera för att utröna möjligheterna att lösa den uppkomna situationen på bästa sätt. Det kan i detta sammanhang inte heller bortses från att IA är en ung domare och att diskussionerna faktiskt inte ledde till ett återtagande av beslutet. 

Slutligen återstår påståendet att den angivna grunden för häktningsbesluten – recidivfara – utgör en efterhandskonstruktion. IA:s agerande efter domens avkunnande framstår visserligen som märkligt om man antar att hon då hade klart för sig dels att rätten inte är beroende av ett yrkande från åklagaren för att besluta om fortsatt häktning i en situation som den aktuella, dels att besluten grundades på en bedömning att det förelåg risk för fortsatt brottslighet. I så fall borde hon inte ha behövt fundera över om beslutet gick att återta, utan i stället ha informerat parterna om att detta var den bedömning som tingsrätten hade gjort och att den som var missnöjd med besluten kunde överklaga dessa till hovrätten. Om man å andra sidan utgår från att IA – så som hon har anfört – var av den uppfattningen att det stod klart för parterna att grunden för besluten var recidivfara men att hon hade begått ett fel genom att inte låta de tilltalade yttra sig i häktningsfrågan, framstår agerandet som mer förståeligt. Även om det således finns omständigheter som talar för att IA i samband med avkunnandet inte hade tagit ställning till risken för fortsatt brottslighet, är förhållandena enligt Justitiekanslerns bedömning sammantaget sådana att hennes uppgifter i denna del får godtas. 

Det är, som framgått, inte formellt felaktigt i sig att besluta om fortsatt häktning på en grund som åklagaren inte har angett. 

--- 

Det är naturligtvis av största vikt att ärenden som kan resultera i beslut med ingripande verkningar för enskilda, t.ex. frågor om häktning, handläggs på ett korrekt sätt. Det måste ställas mycket höga krav på en domstols handläggning av sådana frågor. IA:s hantering av det aktuella ärendet har inte motsvarat dessa högt ställda krav, utan har präglats av otydlighet och osäkerhet och förtjänar kritik. En ung domare under utbildning måste dock tillåtas fel av den art som är i fråga utan att det föranleder disciplinansvar. Det finns sålunda inte skäl att göra anmälan till Statens ansvarsnämnd. Ärendet avslutas därför med den kritik som har uttalats här.