Framställning till regeringen om en översyn av vissa regler om rättegångskostnad

I ett nyligen avslutat ärende hos Justitiekanslern – en skadeståndsprocess – har en fråga som gäller ersättning för rättegångskostnad belysts så att jag nu har funnit skäl att göra en framställning om en översyn av reglerna på området. 

Som en kortfattad bakgrund kan följande nämnas. 

En person ansökte om inträde i Sveriges advokatsamfund. Som brukligt är hänvisade han då till de kontakter som han hade haft med myndigheter. Det gällde bl.a. ärenden hos Justitiekanslern. Sökanden hade nämligen företrätt enskilda som framställde anspråk på ersättning av staten, dels inom ramen för statens frivilliga skadereglering, dels i rättegång där staten genom Justitiekanslern var svarande. Efter en förfrågan från advokatsamfundet yttrade jag mig till samfundet den 13 september 2002 (Justitiekanslerns dnr 2395-02-7). Jag uttalade då bl.a. att jag ifrågasatte om sökanden levde upp till de krav på skicklighet som kan begäras av en medlem i samfundet. I beredningen av yttrandet deltog byråcheferna HR, GLC och BML. Ärendet handlades av dåvarande hovrättsassessorn, numera byråchefen DK. Härefter förekom bl.a. ytterligare skriftväxling i ärendet. Sedan advokatsamfundet hade berett mig tillfälle att precisera den kritik som hade framförts i yttrandet den 13 september 2002, avgav jag ett nytt yttrande den 28 november 2002. Till detta yttrande fogades tre promemorior som hade upprättats av HR, GLC respektive BML. 

Med åberopande av vad jag hade yttrat i inträdesärendet väckte sökanden år 2004 en skadeståndstalan mot mig. Han yrkade att jag skulle utge skadestånd till honom med en krona för kränkning på grund av förtal (Högsta domstolens mål nr T 4686-04, Justitiekanslerns dnr 3854-05-95). Därtill fordrade han ersättning för rättegångskostnader. Jag bestred käromålet och yrkade ersättning för mina rättegångskostnader. Efter huvudförhandling avgjorde Högsta domstolen målet genom en dom den 14 februari 2006. Högsta domstolen lämnade såväl sökandens talan som mitt yrkande om ersättning för rättegångskostnad utan bifall. Domstolens skäl för att inte bifalla mitt kostnadsyrkande finns på s. 4 f. i domen. 

Sökanden har härefter väckt talan vid Stockholms tingsrätt dels mot staten genom Justitiekanslern, dels mot var och en av HR, GLC, BML och DK såsom arbetstagare hos staten (tingsrättens, avdelning 6, mål nr FT 3735-06-45; Justitiekanslerns dnr 2077-06-45). Även i detta mål för han talan om skadestånd av staten respektive av var och en av arbetstagarna på grund av förtal med anledning av vad Justitiekanslern yttrade i ärendet om inträde i advokatsamfundet. Tingsrätten har utfärdat stämning på svarandena, som i varsitt svaromål har förklarat att käromålet bestrids och utvecklat sina respektive ståndpunkter för denna inställning. Tingsrätten har meddelat att målet skall sättas ut till sammanträde för muntlig förberedelse. 

Det senast anhängiggjorda målet involverar således, utöver mig själv som myndighetschef, dels de fyra byråcheferna, dels en föredragande – hovrättsassessorn EM – hos Justitiekanslern. För en så jämförelsevis liten myndighet som Justitiekanslern har detta naturligtvis en inte obetydlig påverkan när det gäller andra, viktiga uppgifter som ankommer på myndigheten. 

Den lagtolkning av rättegångskostnadsfrågan som har kommit till uttryck i Högsta domstolens dom i målet med mig som svarande kan enligt min mening diskuteras. Det gäller särskilt mot bakgrund av regleringen i 5 § lagen (1981:1310) om offentliga funktionärers rätt till gottgörelse för rättegångskostnad i vissa mål m.m. Tolkningen lär dock inte sättas åt sidan i kommande mål. Den ordning som i så fall skulle följa i fall av det aktuella slaget är enligt min mening inte tillfredsställande. Som jag ser det bör arbetstagaren själv få välja om han eller hon vill kräva att motparten i stället för staten – arbetsgivaren – skall svara för de kostnader som är en följd av rättegången. Och framför allt innebär denna ordning att rättegångskostnadsinstitutets preventiva effekt alls inte kan upprätthållas, eftersom den som väcker talan mot en offentlig funktionär, t.ex. en arbetstagare hos staten, inte står någon risk att svara för motpartens rättegångskostnad. 

Jag får mot denna bakgrund hemställa om en översyn eller ett förtydligande av reglerna på detta område.