Kritik mot en hovrätts bristande åtgärder för att i tid sätta ut ett mål där tilltalade var häktade till huvudförhandling, m.m.

Justitiekanslerns beslut 

Justitiekanslern uttalar kritik mot Svea hovrätt för dess handläggning när ett mål med häktade sattes ut till huvudförhandling. 

Ärendet 

Bakgrund 

Västmanlands tingsrätt dömde den 15 februari 2005 (mål nr B 5074-04) MN för grov misshandel, människorov och rån till fängelse fem år, JS för grov misshandel och olaga frihetsberövande till fängelse ett år fyra månader, MJ för grov misshandel, människorov, olaga hot, rån och våld mot tjänsteman till fängelse fem år samt RAR för olaga hot till fängelse fyra månader. Tingsrätten förordnade i domen att MN, MJ och JS skulle vara kvar i häkte tills domen i ansvarsdelen vann laga kraft mot dem. Motiveringen till häktningsbesluten var beträffande MN och MJ att det för människorov inte är föreskrivet lindrigare straff än fängelse två år och att det inte var uppenbart att skäl för häktning saknades. För JS var motiveringen att det fanns risk för att han på fri fot skulle fortsätta sin brottsliga verksamhet. Det förordnades att häktningsbeslutet beträffande MJ inte skulle gälla om verkställighet av ett tidigare utdömt fängelsestraff påbörjades såvitt avsåg den tid då verkställigheten pågick. 

Överklaganden från MN, MJ och JS samt handlingarna i målet i övrigt kom in till Svea hovrätt, avdelning 1, den 10 mars 2005. De klagande yrkade, såvitt nu är av intresse, att en stor del av åtalen skulle ogillas. Kammaråklagaren FG överklagade domen beträffande samtliga tilltalade. JS yrkade i sin överklagandeskrift att genast bli försatt på fri fot. Yrkandet avslogs av hovrätten den 11 mars 2005. 

Samtliga tilltalade var i tingsrätt och hovrätt företrädda av offentliga försvarare. Därutöver företräddes en målsägande av ett målsägandebiträde. 

Efter kontakt med parterna beslutade hovrätten att huvudförhandling skulle påbörjas i slutet av maj 2005. Efter beslutet yrkade JS att bli försatt på fri fot. Den 31 mars 2005 upphävde hovrätten häktningsbeslutet beträffande honom med motiveringen att det inte fanns sådan risk att JS fortsatte sin brottsliga verksamhet att den risken uppvägde det intrång eller det men i övrigt som det skulle innebära att hålla JS fortsatt häktad i avvaktan på huvudförhandling i målet. 

Sedan även MN den 8 april 2005 hade yrkat att försättas på fri fot upphävde hovrätten den 15 april 2005 häktningsbeslutet även beträffande honom. Hovrätten anförde i beslutet: 

”Som framgått ovan är det fullt möjligt att göra avsteg från den frist att hålla huvudförhandling som utgör huvudregeln. Förutsättningen härför är att det till följd av någon särskild omständighet är nödvändigt med ett längre uppskov. En sådan omständighet kan vara att det av praktiska skäl inte är möjligt att påbörja huvudförhandlingen i tid. Vid bedömningen av om ett uppskov skall tillåtas beaktas regelmässigt den tilltalades inställning till uppskovet även om hans eller hennes åsikt i frågan inte är avgörande. Hovrätten har att göra en självständig prövning av om och i så fall hur långt uppskov som är rimligt. Ofta kan det handla om någon eller några dagars eller – i större mål – någon eller några veckors uppskov. Att mot den tilltalades bestridande tillåta ett uppskov på – som i detta fall – omkring en och en halv månad framstår dock som uteslutet utan mycket starka skäl. Några sådana skäl finns inte i detta fall. 

Med hänsyn till det anförda anser hovrätten att trots att det fortfarande föreligger sannolika skäl för att [MN] begått de gärningar han dömts för och trots att det i och för sig föreligger häktningsskäl i övrigt dessa skäl ändå inte är så starka att de – mot [MN:s] bestridande – uppväger det intrång eller det men i övrigt som det skulle innebära att hålla [MN] fortsatt häktad under så lång tid efter den i 51 kap. 15 § andra stycket rättegångsbalken stadgade sista tiden för hållande av huvudförhandling. Häktningsbeslutet skall därför upphävas.” 

Den 8 april 2005 erhöll hovrätten ett strafftidsbeslut beträffande MJ, som utvisade att han den 24 mars 2005 hade påbörjat verkställighet av det fängelsestraff som omnämndes i häktningsbeslutet avseende honom. 

Huvudförhandlingen påbörjades den 27 maj 2005 och fortsatte under sammanlagt sju förhandlingsdagar till och med den 13 juni 2005. Den första dagens förhandling hölls i Stockholm, medan förhandlingen de övriga dagarna hölls i Västmanlands tingsrätt, kansliet i Västerås. Vid huvudförhandlingsdagarna i Västerås ägde särskild säkerhetskontroll enligt lagen (1981:1064) om säkerhetskontroll i domstol rum. Omedelbart efter det att huvudförhandlingen hade avslutats beslöt hovrätten att häkta MN och JS. Häktningsbeslutet beträffande MJ, som alltjämt avtjänade ett annat fängelsestraff, hävdes genom hovrättens dom, som meddelades den 22 juni 2005. Genom domen fastställde hovrätten tingsrättens dom beträffande samtliga tilltalade. 

Utredningen här 

Justitiekanslern har tagit del av Västmanlands tingsrätts och Svea hovrätts domar samt hovrättens akt i det aktuella målet. 

Yttrande har inhämtats från hovrätten beträffande de omständigheter som föranledde bedömningen att huvudförhandlingen inte kunde påbörjas förrän i slutet av maj 2005. Därefter har yttrande inhämtats även från Åklagarmyndigheten. 

Svea hovrätt har i sitt yttrande anfört följande. 

”Inledning 

Justitiekanslern har begärt att hovrätten skall redogöra för de omständigheter som föranledde bedömningen att huvudförhandlingen i hovrättens mål nr B 1854-05 inte kunde påbörjas förrän i slutet av maj 2005. 

Hovrättslagmannen ÅR och f.d. hovrättsrådet KM, referent i målet, har yttrat sig,bilaga 1. Mot denna bakgrund – och efter genomgång av hovrättens akt – lämnas följande redogörelse för handläggningen i hovrätten. 

Hovrättens handläggning i relevanta delar 

Västmanlands tingsrätt meddelade dom i sitt mål B 5074-04 den 15 februari 2005. Domen överklagades av bl.a. de då häktade [MNoch JS]. Målet inkom till hovrätten den 10 mars 2005 och sista dag för att påbörja huvudförhandlingen var, mot bakgrund av regeln i 51 kap. 15 § andra st. rättegångsbalken, den 12  april 2005. Målet lottades på hovrättens första avdelning, som då bedömde att huvudförhandlingen i målet skulle ta nio dagar i anspråk. 

Kammaråklagaren FG, som förde talan vid tingsrätten, uppgav den 11 mars 2005 att hon inte kunde närvara i hovrätten under maj på grund av engagemang på annat håll, bilaga 2. Den 15 mars 2005 inkom en skrivelse från chefsåklagaren AJ i vilken han framhöll bl.a. att ett åklagarbyte skulle innebära avsevärt merarbete och onödig effektivitetsförlust för åklagarkammaren, bilaga 3. 

Enligt vad som inhämtats från avd. 1 var det inte möjligt att sätta ut målet i april, dels på grund av att avdelningen redan hade ett antal häktade mål utsatta vilket innebar att det inte fanns tillräckligt med ledamöter tillgängliga på avdelningen, dels på grund av att de tilltalades advokater inte kunde närvara samtidigt. 

[MN:s] försvarare, advokat MB, uppgav i svar på hovrättens fråga angående möjliga förhandlingsdagar att [MN] inte hade någon erinran mot att tidsfristen i 51 kap. 15 § andra stycket rättegångsbalken överskreds för att få en fungerande planering. Även [JS] godtog ett visst tidsöverdrag för att undvika ett försvararbyte. 

Med beaktande av samliga dessa omständigheter beslutade hovrättens första avdelning att huvudförhandling i målet skulle påbörjas i slutet av maj och slutföras i juni 2005. [JS] godtog dock inte att kvarbli i häkte under så lång tid efter den tidpunkt som avses i 51 kap. 15 § andra stycket rättegångsbalken, utan yrkade — enligt muntlig uppgift från avdelningen och enligt protokollet — att bli försatt på fri fot. Hovrätten biföll i beslut den 31 mars 2005 frifotsyrkandet, bilaga 4. 

Efter detta beslut, den 8 april 2005, inkom även [MN] med ett frifotsyrkande. Han hade då ändrat ståndpunkt och motsatte sig att kvarbli i häkte efter den tidpunkt som avses i 51 kap. 15 § andra stycket rättegångsbalken. 

Den 15 april 2005 beslutade hovrätten att – efter intresseavvägning – försätta även [MN] på fri fot. Den 18 april 2005 beslutades slutligen att huvudförhandlingen skulle påbörjas den 27 maj med fortsättning den 1, 3, 7, 8, 10 och 13 juni 2005. 

Sammanfattning 

Hovrättens första avdelning har anfört sammanfattningsvis följande omständigheter som grund för att huvudförhandlingen inte kunde påbörjas förrän slutet av maj 2005. 

a) Avdelningen hade på grund av andra häktade mål, som redan var utsatta, inte möjlighet att sätta ut målet under april. 

b) De tre offentliga försvararna i målet var tillgängliga samtidigt endast den 18 och 29 april 2005. 

c) Åklagaren vid tingsrätten, kammaråklagaren FG, kunde inte delta vid huvudförhandling i maj. 

d) Åklagarkammaren motsatte sig att låta annan åklagare föra talan i hovrätten.

------------------- 

Hovrätten gör här inte någon egen bedömning i frågan om dessa omständigheter utgjorde tillräckliga skäl för att inte sätta ut målet inom den tid som anges i 51 kap. 15 § andra stycket rättegångsbalken.” 

Bilagorna 2–4 till yttrandet återges inte här. Bilaga 1 utgörs av ett yttrande från hovrättslagmannen ÅR och f.d. hovrättsrådet KM. De anför i sitt yttrande följande. 

”Målet B 1854-05 inkom till hovrätten den 10 mars 2005. I målet fanns tre klagande, varav två var häktade och en intagen i kriminalvårdsanstalt. Huvudförhandlingen i målet beräknades ta nio dagar i anspråk. Sista dag att påbörja huvudförhandlingen i hovrätten var enligt bestämmelsen i 51 kap. 15 § andra stycket rättegångsbalken den 12 april 2005. 

Vid tidplaneringen av huvudförhandlingen i hovrätten fanns följande att beakta. Den 11 mars meddelade åklagaren vid tingsrättsförhandlingen, kammaråklagaren FG, att hon inte kunde närvara vid förhandling i hovrätten under maj månad på grund av engagemang på annat håll. Den 15 mars inkom en skrivelse från chefsåklagaren AJ av innehåll bl.a. att ett åklagarbyte i målet skulle innebära avsevärt merarbete och betydande effektivitetsförluster för åklagarkammaren samt att information som åklagaren vid tingsrätten förvärvat genom sin närvaro vid förhandlingen där skulle gå förlorad. 

På fråga från hovrätten den 14 mars om möjliga förhandlingsdagar för de tre offentliga försvararna och målsägandebiträdet erhölls besked vad gäller april månad att endast den 18 och 29 april var möjliga dagar för envar av advokaterna. Advokaten MB, offentlig försvarare för [MN] (den person som genom hovrättens beslut den 15 april försattes på fri fot), uppgav i sitt svar att [MN] inte hade någon erinran mot att tidsfristen i 51 kap. 15 § andra stycket rättegångsbalken överskreds för att få en fungerande planering. 

Målet var inlottat till avd. 1, rotel 0104, vid hovrätten. Redan inplanerade huvudförhandlingar under april månad, ett flertal sådana med frihetsberövade personer, gjorde att en niodagars huvudförhandling inte kunde genomföras under april månad utan betydande resurstillskott till avdelningen. 

Med denna bakgrund beslutades, efter samråd med parterna, att huvudförhandling i målet skulle påbörjas den 27 maj 2005.” 

Åklagarmyndigheten – vice riksåklagaren CBL – har i sitt yttrande anfört följande. 

”Inledning 

Svea hovrätt har avgivit yttrande i ärendet. Efter att ha tagit del av hovrättens yttrande har Justitiekanslern beslutat att även inhämta yttrande från Åklagarmyndigheten. 

Jag har inhämtat yttrande från chefsåklagaren AJ vid åklagarkammaren i Västerås. Till yttrandet har bifogats en redogörelse för ärendets handläggning av berörd åklagare, kammaråklagare FG. Yttrandet och redogörelsen jämte bilagor bifogas. 

Bedömning 

Målets omfattning och karaktär var sådant att det för inblandande parter måste ha framstått som sannolikt att målet skulle bli föremål för prövning i hovrätten. Då flera av de tilltalade var häktade måste det också ha varit känt att sista tidpunkten för påbörjande av huvudförhandlingen bestämdes av regeln i 51 kap. 15 § andra st. rättegångsbalken. Av handlingarna framgår att i vart fall åklagaren planerat för att kunna genomföra huvudförhandlingen inom den lagstadgade tiden. 

Hovrätten har i sitt yttrande till Justitiekanslern i sin sammanfattning som grund för att huvudförhandlingen inte kunde påbörjas förrän slutet av maj 2005 bl.a. framfört att åklagarkammaren motsatte sig att låta annan åklagare föra talan i hovrätten. Detta måste bero på en missuppfattning eller en felaktig tolkning av vad AJ framfört till hovrätten. AJ har aldrig motsatt sig att annan åklagare skulle kunna föra talan i hovrätten utan har redogjort för nackdelarna med ett åklagarbyte. Jag delar AJ:s bedömning (se AJ:s skrivelse den 15 mars 2005 till hovrätten). 

En fråga, som inte berörs i hovrättens yttrande till Justitiekanslem, men som synes ha medverkat till att huvudförhandlingen kom att påbörjas först i slutet av maj 2005 är att det fanns behov av särskild säkerhetskontroll (se fax från Svea hovrätt den 14 mars 2005 till parterna). Säkerhetssalen vid Stockholms tingsrätt var nämligen redan upptagen i april av annat mål. Av AJ:s ovan angivna skrivelse framgår att åklagarkammaren genom kontakt med Polismyndigheten i Västmanlands län förberett möjligheten att genomföra en sådan säkerhetskontroll om hovrätten förlade huvudförhandlingen till Västerås. Frågan om säkerhetskontroll skulle härigenom inte komma att utgöra något hinder för att om möjligt hålla huvudförhandlingen inom den lagstadgade tiden. Det skall tilläggas att huvudförhandlingen slutligen kom att hållas i Västerås. 

Avslutningsvis vill jag framhålla att åklagaren enligt min bedömning mer än väl gjort på vad honom ankommer för att huvudförhandling i målet skulle ha kunna påbörjas inom den lagstadgade tiden.” 

Bilagorna till yttrandet återges inte här. 

Det telefax som avsändes från hovrätten den 14 mars 2005 med en förfrågan till parterna om när huvudförhandlingen kunde hållas har bifogats Åklagarmyndighetens yttrande. I skrivelsen anges att säkerhetskontroll, men inte säkerhetssal, är påkallad samt att förutsättningar inte föreligger för säkerhetskontroll, varför säkerhetssalen vid Stockholms tingsrätt måste användas. Vidare står i meddelandet att huvudförhandlingen alltså skall äga rum i Stockholm och att säkerhetssalen är ledig under maj men inte under april månad. 

Det i de ovan återgivna yttrandena nämnda meddelandet från chefsåklagaren AJ till hovrätten den 15 mars 2005, hovrättens aktbilaga 22, lyder på följande sätt. 

”Tre personer är häktade i målet. Om huvudförhandlingen förläggs till Västerås bör den kunna påbörjas inom lagstadgad tid, eller i vart fall tidigare än om den hålls i säkerhetssalen vid Stockholms tingsrätt. I så fall kommer en särskild säkerhetskontroll kunna genomföras genom polismyndighetens i Västmanlands försorg, Biträdande operative chefen, PÅ, är vidtalad. Detta skulle även medföra att den åklagare som handlade målet i tingsrätten skulle ha möjlighet att delta i hovrättsförhandlingen. För det fall annan åklagare vore nödgad att läsa in målet inför förhandlingen i hovrätten, skulle det medföra ett avsevärt merarbete och ett onödigt ianspråktagande av resurser för åklagarkammaren. På grund av målets karaktär och omfattning skulle det också innebära att information, som den i tingsrätten handläggande åklagaren förvärvat genom sin närvaro vid huvudförhandlingen där, skulle gå förlorad. Sammantaget skulle detta medföra en mycket betydande effektivitetsförlust. 

Mot bakgrund av vad ovan anförts är det av synnerlig vikt att hovrätten håller huvudförhandlingen i Västerås.” 

Rättslig reglering av tiden för att hålla huvudförhandling 

Enligt 51 kap. 15 § andra stycket rättegångsbalken (RB) skall en hovrätts huvudförhandling i brottmål, om den tilltalade är häktad, hållas inom fyra veckor efter utgången av tiden för anslutningsöverklagande enligt 51 kap. 2 § RB, om det inte till följd av sådana åtgärder som anges i 51 kap. 12 § RB eller andra omständigheter är nödvändigt med längre uppskov. Detta innebär i princip att den maximala fristen för hållande av huvudförhandling är åtta veckor från tingsrättens dom, om det inte finns skäl för längre uppskov. Bestämmelsen har i sak varit oförändrad sedan rättegångsbalken infördes med undantag för 1988–1989, då fristen i bestämmelsen var enbart två veckor. 

I förarbetena till den lagändring som kom att tillfälligt inskränka tidsfristen konstateras (prop. 1986/87:112 s. 55) att den gällande fristen om fyra veckor för att hålla huvudförhandling i högre instans kan medföra en oacceptabelt lång väntetid i häkte för den tilltalade. Vidare anförs att principen bör vara att ett överskridande av tidsfristen i bestämmelsen bara får ske om det absolut behövs. 

I förarbetena till lagändringen då fristen återställdes till fyra veckor framgår (prop. 1988/89:124 s. 76 f.) att skälen för regleringen utgörs av den tilltalades intresse av att inte i onödan vara berövad friheten, samtidigt som fristregler av denna typ måste utformas efter en avvägning mot andra intressen. Som sådana andra intressen framhålls särskilt att parterna måste få ett skäligt rådrum före huvudförhandlingen, att åklagaren och försvararen kan ha andra åtaganden inom den närmaste framtiden samt handläggningen av hovrättens andra mål. Det framhålls att det även med en förlängd frist är hovrättens skyldighet att inom ramen för fristen så långt möjligt tillgodose den tilltalades intressen, dvs. se till att förhandlingen hålls så snart det är praktiskt möjligt. 

Bestämmelsen i 51 kap. 15 § andra stycket RB har beträffande huvudförhandlingen i tingsrätt sin motsvarighet i 45 kap. 14 § andra stycket RB. Enligt den bestämmelsen skall, om den tilltalade är häktad, huvudförhandling hållas inom en vecka från den dag då åtalet väcktes, om inte längre uppskov är nödvändigt på grund av en åtgärd som avses i 45 kap. 11 § eller 12 § RB, målets omfattning eller annan omständighet. Som exempel på en sådan annan omständighet som avses i bestämmelsen nämnde processlagberedningen i förarbetena till RB att åtal skall väckas även för annat brott än det som avsetts i stämningen (NJA II 1943 s. 574). Den uttryckliga hänvisningen till målets omfattning infördes 2001, samtidigt som man avstod från att förlänga fristen (prop. 2000/01:108 s. 25 f.). Någon motsvarande ändring av 51 kap. 15 § andra stycket RB övervägdes inte i lagstiftningsärendet. 

Justitiekanslerns bedömning 

Allmänt om tidsfristen för att hålla huvudförhandling 

Av flera skäl, hänförliga till bland annat rättssäkerheten, är det viktigt att brottmål handläggs utan onödiga dröjsmål. Inte minst den tilltalade har ett befogat intresse av att ett åtal mot honom eller henne prövas inom rimlig tid. Detta intresse gör sig självfallet särskilt starkt gällande om den tilltalade på grund av brottsmisstanken är berövad friheten. 

Fristen i 51 kap. 15 § andra stycket RB är inte absolut utan får överskridas om det med hänsyn till omständigheterna är nödvändigt. Någon uttömmande beskrivning av de omständigheter som inverkar på bedömningen av om och i vilken utsträckning fristen bör överskridas kan inte ges. Betydelse torde emellertid kunna tillmätas de faktorer som enligt ovan angivna förarbetsuttalanden inverkat vid bestämmandet av själva fyraveckorsfristen. Parternas möjlighet till skäligt rådrum före huvudförhandlingen, särskilt i förhållande till det som inträffat under målets handläggning i hovrätten, de i processen inblandade aktörernas (åklagare, försvarare etc.) möjligheter att närvara vid huvudförhandlingen samt i någon mån hovrättens egen arbetssituation är alltså faktorer som kan ha betydelse. Målets omfattning måste också inverka på bedömningen, även om detta, i motsats till regeln i 45 kap. 14 § andra stycket RB, inte uttryckligen framgår av lagtexten. 

Det förekommer också att den tilltalades inställning till frågan om fristen bör överskridas tillmäts betydelse. Även i det aktuella målet har de tilltalades inställning till frågan inhämtats av hovrätten. En senarelagd huvudförhandling innebär emellertid typiskt sett en förlängd häktningstid för den tilltalade. Mot bakgrund av att ett medgivande till ett häktningsyrkande inte anses ha någon dispositiv effekt (jfr Bylund, Tvångsmedel I, 1993, s. 203 f.) är det högst tveksamt om den tilltalades inställning annat än marginellt kan tillåtas inverka på bedömningen av om och i vilken utsträckning fristen i 51 kap. 15 § andra stycket RB bör överskridas. 

De i brottmålsprocessen inblandade myndigheterna får sägas ha ett särskilt ansvar för att huvudförhandlingen kan hållas inom acceptabel tid. Såväl Åklagarmyndigheten som hovrätten har i detta syfte att i görligaste mån organisera och anpassa sina verksamheter i övrigt. Det yttersta ansvaret för att huvudförhandlingen kommer till stånd ligger emellertid på hovrätten, som efter en avvägning av de olika intressen som gör sig gällande har att bestämma tiden för förhandlingen. Det måste ställas höga krav på att hovrätten, inom rimlighetens gränser, uttömmer alla möjligheter att påbörja huvudförhandlingen inom den i lagen stadgade tidsfristen eller att i varje fall minimera det dröjsmål som kan uppstå därefter. 

Tiden för huvudförhandling i det aktuella målet 

I det aktuella målet var den 12 april 2005 sista dagen för att hålla huvudförhandling utan att överskrida tidsfristen i 51 kap. 15 § andra stycket RB. Huvudförhandlingen påbörjades i stället den 27 maj 2005, sex veckor och tre dagar efter fristens utgång. Vid det laget var ingen tilltalad i målet längre häktad. Formellt sett var därför nämnda lagrum vid huvudförhandlingen inte längre tillämpligt. Häktningsbesluten gällde emellertid alltjämt när hovrätten bestämde tiden för huvudförhandlingen, och upphävandet av häktningarna av MN och JS synes ha varit en direkt konsekvens av det då konstaterade dröjsmålet med att hålla huvudförhandlingen. Justitiekanslerns bedömning tar därför sin utgångspunkt i att hovrätten vid bestämmande av tiden för huvudförhandling hade att följa tidsregeln i 51 kap. 15 § andra stycket RB. 

Enligt Justitiekanslerns mening bör ett sådant dröjsmål med att hålla huvudförhandling som har ägt rum i det aktuella målet kunna komma i fråga endast i alldeles särskilda fall. Frågan är då om det i detta fall fanns skäl som berättigade dröjsmålet, eller med andra ord om alla rimliga möjligheter att tidigarelägga huvudförhandlingen hade uttömts. 

Såvitt har framkommit genom hovrättens yttrande utgjorde arbetsbelastningen ett hinder för hovrättsavdelningen att sätta ut målet till huvudförhandling under april månad 2005. Justitiekanslern har förståelse för att den arbetsbörda som ibland tynger landets domstolar och den arbetsanhopning som kan bli följden av att flera brådskande mål är anhängiga samtidigt ibland medför att frister inte kan hållas. Även med hänsyn till detta kan emellertid ett sådant dröjsmål som i detta mål inte anses acceptabelt. Sålunda måste hänsyn till exempelvis indelningen av hovrätten i avdelningar få stå tillbaka för de organisatoriska åtgärder som måste vidtas för att frister av det slag som nu är i fråga skall kunna iakttas. 

Utöver frågan om hovrättens arbetsbelastning har i Åklagarmyndighetens och hovrättens yttranden framförts flera orsaker till att huvudförhandlingen kom att påbörjas först i slutet av maj 2005. Som framgår av Åklagarmyndighetens yttrande synes det vid planeringen av huvudförhandlingen ha varit av betydelse att särskild säkerhetskontroll behövde genomföras vid förhandlingen. Enligt hovrättens dagbok i målet framförde kammaråklagaren FG vid telefonsamtal till hovrätten redan den 11 mars 2005 att hon önskade att huvudförhandlingen skulle hållas i Västerås och att särskild säkerhetskontroll vid förhandlingen var påkallad. I meddelandet till hovrätten från chefsåklagaren AJ den 15 mars 2005 påtalades återigen möjligheten att förlägga huvudförhandlingen till Västerås, samt upplystes att polismyndigheten där kunde genomföra särskild säkerhetskontroll. Justitiekanslern konstaterar att det ur hovrättens yttrande eller akt inte kan utläsas att några åtgärder vidtagits för att undersöka möjligheten att påbörja huvudförhandlingen i Västerås redan under april månad. Skälet till att sådana åtgärder möjligen inte vidtogs kan naturligtvis vara att hovrätten av andra skäl bedömde det omöjligt att hålla förhandlingen i april. 

Enligt hovrättens yttrande var skälen för att huvudförhandlingen inte kunde påbörjas förrän i slutet av maj 2005, utöver arbetsbelastningen, att de tre offentliga försvararna i målet var tillgängliga samtidigt endast den 18 och 29 april 2005, att åklagaren vid tingsrätten, kammaråklagaren FG, inte kunde delta vid en huvudförhandling i maj samt att åklagarkammaren motsatte sig att låta en annan åklagare föra talan i hovrätten. 

Vad först beträffar åklagarens möjlighet att närvara vid huvudförhandlingen har framgått att åklagaren vid tingsrätten under större delen av maj månad 2005 inte kunde närvara vid en förhandling. Åklagarmyndigheten påtalade genom skrivelsen den 15 mars 2005 de negativa konsekvenserna av att låta en annan åklagare föra talan i hovrätten. Varken i denna skrift eller genom vad som finns dokumenterat i målet i övrigt finns emellertid belägg för att Åklagarmyndigheten skulle ha direkt motsatt sig ett åklagarbyte. 

Vad sedan beträffar försvararnas och målsägandebiträdets tillgänglighet för huvudförhandling framgår genom hovrättens yttrande bl.a. att hovrätten inledningsvis bedömde att målet skulle ta nio huvudförhandlingsdagar i anspråk. Sedan parterna skriftligen hade svarat på förfrågan från hovrätten den 14 mars 2005 om vilka dagar de kunde närvara vid en huvudförhandling, stod det enligt handlingarna i hovrättens akt den 17 mars 2005 klart att i vart fall tre av de offentliga försvararna kunde närvara samtidigt tidigast den 18 och 29 april 2005 samt att tre av försvararna kunde närvara samtidigt flera dagar under maj månad med början den 10 maj. Tillgängligheten under april för en av försvararna framgår inte. Detsamma gäller tillgängligheten efter den 6 maj för en annan försvarare. Målsägandebiträdet var tillgängligt för huvudförhandling ett flertal dagar under april och maj månad, men enbart vissa dagar sammanföll med försvararnas tillgänglighet. Med något undantag har enbart vardagar berörts i yttrandena. Det framgår varken genom yttrandena till Justitiekanslern eller av hovrättens akt i vilken utsträckning hovrätten genom muntliga kontakter sökt kompletteringar av de uppgifter som har framkommit om försvararnas och målsägandebiträdets tillgänglighet. 

Det framstår för Justitiekanslern som klart att förutsättningar för att väsentligt tidigarelägga huvudförhandlingen hade kunnat skapas enbart genom ett byte till en åklagare som hade kunnat närvara vid en huvudförhandling under maj månad. Det ter sig samtidigt naturligt att de olägenheter som uppstår till följd av att tidsfristen i 51 kap. 15 § andra stycket RB måste iakttas i första hand drabbar det allmänna och inte de tilltalade. Hovrätten borde därför som en första åtgärd ha undersökt möjligheten att låta Åklagarmyndigheten genomföra ett åklagarbyte. I vad mån denna åtgärd hade varit tillräcklig för att skapa förutsättningar för att tidigarelägga huvudförhandlingen utan att även överväga byte av någon av målsägandebiträdet eller försvararna är svårt att bedöma. Hovrätten borde dock genom ytterligare kontakter ha klarlagt nämnda aktörers tillgänglighet under april och maj. Vid behov borde hovrätten därutöver ha undersökt förutsättningarna för byte av en eller flera av målsägandebiträdet och försvararna. Givetvis hade man därvid att beakta i vad mån detta skulle medföra oacceptabla konsekvenser för huvudmännen. Genom hovrättens akt eller yttrande framkommer inte att hovrätten undersökte förutsättningarna för någon sådan åtgärd. 

Justitiekanslern kan inte bedöma om det i det aktuella målet faktiskt fanns förutsättningar för hovrätten att inom ramen för en sammanhållen huvudförhandling enligt 46 kap. 11 § och 51 kap. 17 § första stycket RB tidigarelägga den i målet aktuella huvudförhandlingen. Hovrätten kan emellertid inte anses ha vidtagit tillräckliga åtgärder för att utreda alla möjligheter att påbörja huvudförhandlingen tidigare än i slutet av maj 2005. Hovrättens underlåtenhet i detta avseende är allvarlig inte minst mot bakgrund av att fördröjningen av huvudförhandlingen medförde att personer som annars skulle ha varit häktade försattes på fri fot. Kritik måste riktas mot hovrätten för det inträffade. 

Vad som har framkommit i ärendet ger inte Justitiekanslern anledning till kritik mot Åklagarmyndigheten för dess handläggning av frågan om utsättande av målet till huvudförhandling. 

Hävandet av häktningsbesluten 

Häktningsbesluten beträffande MN och JS har hävts, sedan de efter att målet satts ut till huvudförhandling motsatt sig att sitta häktade under tiden fram till förhandlingen. I båda fallen framgår att hovrätten hämtat stöd för beslutet att häva häktningen i proportionalitetsprincipen i 24 kap. 1 § tredje stycket RB. Denna bestämmelse innebär att häktning får ske endast om skälen för åtgärden uppväger det intrång eller men i övrigt som åtgärden innebär för den misstänkte eller för något annat motstående intresse. 

Justitiekanslern bedömer i princip inte riktigheten eller lämpligheten i de rättsliga bedömningar som domstolarna gör. Endast vid uppenbara felbedömningar brukar Justitiekanslern anlägga synpunkter. Utifrån den utgångspunkten har Justitiekanslern inte anledning att rikta någon kritik mot hovrätten i denna del. 

Avslutning 

Med den kritik som har riktats mot hovrätten för dess handläggning avslutas ärendet.