Ersättningen enligt frihetsberövandelagen har vägrats då den ersättningssökande själv har vållat frihetsberövandet genom sitt eget beteende

Justitiekanslerns beslut 

Justitiekanslern avslår IC:s yrkande om ersättning. 

Anspråk m.m. 

IC var berövad friheten som anhållen och häktad under tiden den 18 juli – 25 augusti 2005 på grund av misstanke om grovt vapenbrott alternativt medhjälp därtill. IC har frikänts från åtalet avseende de brottsmisstankar som föranledde frihetsberövandet, men dömts till dagsböter för ett annat brott. 

IC har begärt ersättning för lidande i enlighet med Justitiekanslerns praxis och för utlägg med, som det får uppfattas, 1 330 kr. Han har vidare begärt ersättning för sina ombudskostnader i ärendet här med 1 512 kr. 

Åklagarmyndigheten har avgett ett yttrande. 

Justitiekanslern har tagit del av Göteborgs tingsrätts dom den 1 september 2005 i mål B 2550-05 och Hovrättens för Västra Sverige dom den 2 november 2005 i mål B 3637-05. 

Justitiekanslerns bedömning 

Allmänna utgångspunkter 

Enligt 2 § lagen (1998:714) om ersättning vid frihetsberövanden och andra tvångsåtgärder (frihetsberövandelagen) har den som varit anhållen och häktad på grund av misstanke om brott rätt till ersättning bl.a. när åtalet ogillas. IC är således enligt denna bestämmelse i princip berättigad till ersättning. 

I 6 § frihetsberövandelagen föreskrivs emellertid att statens ersättningsskyldighet kan falla bort eller sättas ned i vissa fall. En nedsättning skall ske efter en skälighetsbedömning som ofta bör leda till att ersättningen helt sätts ned (prop.1997/98:105 s. 56) och att ersättning alltså inte skall utgå. 

En situation där ersättning kan vägras eller sättas ned är då den skadelidandes eget beteende har föranlett beslutet om frihetsinskränkning. En annan situation som kan föranleda jämkning är den där det med hänsyn till övriga omständigheter är oskäligt att ersättning lämnas. Ersättning får i sådana situationer dock inte vägras eller sättas ned enbart på den grunden att misstanke om brott kvarstår utan att skuldfrågan är klarlagd (6 § tredje stycket).

I förarbetena till denna regel (a. prop. s. 55) anges att anledning till jämkning kan finnas om den skadelidande handlat på ett sådant sätt att han har dragit misstankarna till sig. Som exempel nämns det fallet att ett brott begås av någon i ett större stökigt gäng och polisen griper flera misstänkta. Även den som till sist inte kan bindas vid brottet bör då kunna vägras ersättning eller få sin ersättning jämkad, om han genom ett aktivt deltagande i gängets förehavanden har gett anledning till misstankar. 

I förarbetena nämns också det exemplet att en person som har avtjänat straff för rån var närvarande vid rånet men efter en resningsprövning bedöms inte ha varit delaktig på ett sådant sätt att han skall dömas. Inte ens i ett sådant fall är jämkning utesluten (a. prop. s. 55). 

Den som ofrivilligt har betett sig på ett sådant sätt att ett ingripande har skett mot honom skall däremot inte behöva drabbas av jämkningsregeln. Om en person av en tillfällighet råkar befinna sig på en brottsplats, skall jämkning sålunda normalt inte ske på grund av enbart hans närvaro där. 

Ersättningen i IC:s fall 

Hovrätten har, liksom tingsrätten, funnit utrett att IC tillsammans med en annan person sammanträffade med en tredje person i syfte att förvärva en automatkarbin när han greps av polisen. Av hovrättens dom framgår att vapnet fanns tillgängligt på platsen för ingripandet men att någon överlåtelse inte hade kommit till stånd. Hovrätten fann att IC inte hade tagit någon fysisk befattning med vapnet och att det därmed inte förelåg någon förutsättning för att fälla honom till ansvar för vapenbrott. Hans agerande som tilltänkt köpare utgjorde enligt hovrätten inte heller något sådant handlande som avses med bestämmelserna om medhjälp till brott. Åklagarens yrkande om ansvar för vapenbrott eller medhjälp därtill kunde därför inte vinna bifall. 

Enligt Justitiekanslerns mening är omständigheterna sådana att IC:s eget beteende får anses ha gett anledning till att misstankar riktades mot honom på ett sådant sätt att han i väsentlig omfattning själv får anses ha bidragit till att han berövades friheten. Det finns redan på denna grund anledning att vägra honom ersättning. Till det sagda skall läggas att det under alla omständigheter vore klart oskäligt att utge någon ersättning till honom. 

I enlighet med det sagda skall således anspråket på ersättning helt avslås.