Fråga om jämkning av ersättning enligt frihetsberövandelagen skall ske

Justitiekanslerns beslut 

Ersättning skall utgå till MN med 275 000 kr för lidande och 6 300 kr för ombudskostnader. 

Anspråk m.m. 

MN anhölls den 14 april 2004 och häktades den 17 april på grund av misstanke om mord. Falu tingsrätt dömde den 24 februari 2005 MN för medhjälp till mord och narkotikabrott till fängelse sju år. Genom dom den 1 juli 2005 ändrade Svea hovrätt tingsrättens avgörande på så sätt att åtalet för mord ogillades. MN dömdes för narkotikabrott till fängelse en månad. 

MN har begärt ersättning för lidande med 1 477 000 kr (3 500 kr per dag). Han har vidare begärt ersättning för sina ombudskostnader i ärendet här med 8 820 kr. 

Åklagarmyndigheten har avgett yttrande. MN har lämnat synpunkter på yttrandet. 

Justitiekanslern har tagit del bl.a. av Falu tingsrätts deldom den 24 februari 2005 i mål nr B 1036-04 och B 707-04 samt Svea hovrätts dom den 1 juli 2005 i mål nr 1902-05 och B 2790-05. 

Justitiekanslerns bedömning

Allmänna utgångspunkter 

MN har frikänts från den brottsmisstanke som föranledde frihetsberövandet. Han är därmed i princip berättigad till ersättning enligt frihetsberövandelagen. 

Åklagaren har i sitt yttrande hit dock avstyrkt att ersättning skall utgå till MN. Han har därvid hänvisat till att MN försökt undanröja bevis eller på annat sätt försvåra sakens utredning. Enligt åklagaren har MN genom sitt eget beteende föranlett beslutet om frihetsberövande och har även medverkat till att frihetsberövandet drog ut på tiden. Åklagaren har också åberopat att det under alla omständigheter vore oskäligt att tillerkänna MN ersättning. 

Åklagaren har till stöd för sin uppfattning uppgett att de inblandade gemensamt hade kommit överens om att förtiga vad som hade hänt. Åklagaren har framhållit att MN och övriga fyra misstänkta i målet, vilka liksom MN var medlemmar i MC-klubben Bandidos eller i dess supporterklubb X-team i Falun, under förundersökningen inte berättade något om sin inblandning i händelserna förrän de fick del av förundersökningsprotokollet. Åklagaren har också anfört att MN trots restriktioner under häktningstiden lyckades förmedla en lapp till en annan misstänkt där han uppgav bl.a. att ”Jag tycker att ni inte ska ta på er något”. Åklagaren har vidare anfört att det av utredningen framgår att MN aktivt deltog i mc-gängets förehavanden. Omständigheterna kan enligt åklagarens mening inte sägas ha varit sådana att MN av en tillfällighet råkade befinna sig på brottsplatsen. Han hade enligt åklagaren i stället under lång tid frivilligt uppehållit sig på platsen där hans gängkamrater medverkade i mordet. 

MN har bestritt att det i ärendet föreligger någon omständighet som medför att ersättningen till honom skall vägras eller sättas ned. 

Enligt 6 § andra stycket frihetsberövandelagen utgår ersättning endast när det finns synnerliga skäl, om den skadelidande har försökt undanröja bevis eller på annat sätt försvåra sakens utredning, eller om han vid misstanke om brott har försökt undandra sig förundersökningen eller lagföring. Som huvudregel gäller alltså att den frihetsberövade inte skall tillerkännas ersättning i de fall det kan påvisas att han själv genom någon form av obstruktion föranleder att frihetsinskränkande åtgärder vidtas mot honom (se prop. 1997/98:105 s. 54 f.). Med hänsyn till att denna möjlighet att vägra ersättning med anledning av ett frihetsberövande kan anses innefatta ett undantag från den grundläggande rättsstatliga principen att den som blir frikänd i en rättegång skall betraktas som oskyldig, och som en konsekvens härav normalt bör tillerkännas ersättning av det allmänna för ett frihetsberövande, är det också påkallat med en restriktiv tillämpning av den nu nämnda bestämmelsen. Det får därför anses ankomma på staten att visa att förutsättningarna för att vägra eller jämka ersättning är uppfyllda. 

Enligt 6 § tredje stycket frihetsberövandelagen kan ersättning också vägras eller sättas ned, om den skadelidandes eget beteende har föranlett beslutet om frihetsinskränkning eller om det med hänsyn till övriga omständigheter är oskäligt att ersättning lämnas. Ersättning får i sådana situationer dock inte vägras eller sättas ned enbart på den grunden att misstanke om brott kvarstår utan att skuldfrågan är klarlagd. 

I förarbetena till denna regel (a. prop. s. 55) anges att anledning till jämkning kan finnas om den skadelidande handlat på ett sådant sätt att han har dragit misstankarna till sig. Som exempel nämns det fallet att ett brott begås av någon i ett större stökigt gäng och polisen griper flera misstänkta. Även den som till sist inte kan bindas vid brottet bör då kunna vägras ersättning eller få sin ersättning jämkad, om han genom ett aktivt deltagande i gängets förehavanden har gett anledning till misstankar. 

I förarbetena nämns också det exemplet att en person som har avtjänat straff för rån var närvarande vid rånet men efter en resningsprövning bedöms inte ha varit delaktig på ett sådant sätt att han skall dömas. Inte ens i ett sådant fall är jämkning utesluten (a. prop. s. 55). 

Enligt Justitiekanslerns praxis kan det också komma i fråga att i vissa fall vägra ersättning eller sätta ned beloppet när den frihetsberövade enbart har varit närvarande vid händelser som innefattar brott, se t.ex. beslut den 27 februari 2002 i ärende med dnr 1154-01-51. Justitiekanslern har även jämkat ersättningen till en person som var berövad friheten på grund av misstanke om grov våldtäkt alternativt medhjälp till grov våldtäkt på den grunden att han var närvarande i den lägenhet där målsäganden utnyttjades sexuellt och i vart fall delvis var medveten om vad som förekom samt hade en mindre del i händelseförloppet. Domstolen hade i det fallet funnit styrkt att även denne hade insett att målsäganden var i ett hjälplöst tillstånd, se Justitiekanslerns beslut den 21 juli 2005 i ärende med dnr 2909-05-41. 

Den som ofrivilligt har betett sig på ett sådant sätt att ett ingripande har skett mot honom skall däremot inte behöva drabbas av jämkningsregeln. Om en person av en tillfällighet råkar befinna sig på en brottsplats, skall jämkning sålunda normalt inte ske på grund av enbart hans närvaro där. 

Enligt Justitiekanslerns mening kan utredningen i ärendet inte anses ge stöd för en slutsats att MN genom någon form av obstruktion har föranlett frihetsberövandet eller att han annars har bidragit till att det drog ut på tiden i den mening som här avses. Vid bedömningen skall särskilt beaktas att det, enligt de förarbetsuttalanden som gjorts till lagstiftningen, inte kan krävas av en misstänkt att han skall vara positivt verksam för att en utredning underlättas och att den blir så fullständig som möjligt. Den omständigheten att de misstänkta, enligt vad åklagaren har anfört, bl.a. hade kommit överens om att förtiga vad som hade hänt utgör därför inte tillräckliga skäl för att med stöd av 6 § andra stycket frihetsberövandelagen vägra MN rätt till ersättning. Det finns inte heller i övrigt skäl att med stöd av denna bestämmelse vägra honom ersättning. 

Beträffande frågan om jämkning med stöd av 6 § tredje stycket frihetsberövandelagen bör särskilt följande omständigheter beaktas. Tingsrätten fann i sin dom utrett att MN hade varit delaktig i mordet och dömde honom för medhjälp till mord. Det var dock inte klarlagt att han hade städat lokalen där mordet begicks eller att han obehörigen hade flyttat och undanskaffat kroppen efter offret. Hovrätten fann för sin del att det var oklart var MN hade befunnit sig eller vad han egentligen hade gjort under händelserna i den lokal där mordet hade begåtts. Vid en sammantagen bedömning ansåg hovrätten att det inte kunde anses styrkt att MN hade deltagit i våldsutövandet mot offret och inte heller att han med sin närvaro i lokalen eller på något annat sätt hade främjat någon av de gärningar som omfattades av åtalet. Med ändring av tingsrättens dom ogillades därför åtalet i denna del mot honom. 

Med hänsyn till den bevisverkan som hovrättens dom har för prövningen av saken, och då utredningen i ärendet här inte ger anledning till någon annan bedömning, anser jag mig ha att utgå från att omständigheterna vid mordet var sådana att det får anses oklart var MN befann sig och vad han företog sig vid tidpunkten för brottet. Det finns inte heller något som visar att han deltog i undanskaffandet av kroppen efter den mördade personen. Den omständigheten att MN tillhörde den krets i vilken de för mordet dömda personerna ingick ger i sig inte underlag för någon slutsats av betydelse för prövningen. Det finns till följd av det sagda inte tillräcklig grund för bedömningen att MN var införstådd eller delaktig i händelseförloppet på något sådant sätt att han till följd av sitt eget beteende kan anses ha föranlett frihetsberövandet i den mening som krävs för att jämkning skall kunna ske. Omständigheterna i övrigt bildar inte heller underlag för bedömningen att det vore oskäligt att tillerkänna honom en ojämkad ersättning. 

MN:s yrkande om ersättning skall alltså prövas med nämnda utgångspunkter. 

Ersättningen för lidande 

Ersättning för lidande skall enligt vad som understryks i förarbetena till frihetsberövandelagen uppskattas efter en prövning av omständigheterna i varje enskilt fall (se prop. 1997/98:105 s. 56). 

Det belopp som MN har begärt i ersättning är väsentligt högre än som normalt utgår vid frihetsberövanden av motsvarande längd. I detta fall har frihetsberövandet, som varade drygt 14 månader, föranletts av allvarliga brottsmisstankar. Det står också klart att det mediala intresset varit betydande och att MN i något fall också har namngetts. Omständigheterna kring frihetsberövandet är mot bakgrund av det anförda sådana att ersättningen för lidande till MN bör bestämmas till ett högre belopp än som normalt utgår vid frihetsberövanden av aktuell längd. Det kan dock inte komma i fråga att ge ut en ersättning som kommer i närheten av det yrkade beloppet. 

Vid fastställandet av ersättningen skall också beaktas att det fängelsestraff som MN dömdes till har ansetts eller kommer att anses som verkställt genom frihetsberövandet. Av 6 § fjärde stycket frihetsberövandelagen följer nämligen att ersättningen kan sättas ned efter vad som är skäligt om tiden för frihetsinskränkning har avräknats eller annars beaktats vid fastställande eller verkställighet av brottspåföljd. 

Vid en samlad bedömning av omständigheterna i ärendet finner jag att skälig ersättning för lidande skall bestämmas till 275 000 kr. 

Ombudskostnaderna 

MN har begärt ersättning för ombudsarvode med 8 820 kr, motsvarande sju timmars arbete. I ett frihetsinskränkningsärende av okomplicerad beskaffenhet brukar ersättningen för ombudsarvode uppgå högst till ett belopp motsvarande två – tre timmars arbete enligt den av regeringen fastställda timkostnadsnormen. I detta fall finner jag i och för sig rimligt att acceptera en ersättning för en något längre arbetstid än normalt. Ersättningen för ombudets arbete bör dock begränsas till skäliga ansedda 6 300 kr motsvarande arbete i fem timmar.