Anspråk på skadestånd av staten med anledning av beslut av Brottsoffermyndigheten

Justitiekanslerns beslut 

Justitiekanslern avslår HH:s skadeståndsanspråk och anspråk på ersättning för ombudskostnader här. 

Ärendet 

Bakgrund 

HH utsattes för en misshandel i januari 1989. Hennes olika yrkanden om brottsskadeersättning har prövats av dåvarande Brottskadenämnden och nuvarande Brottsoffermyndigheten i ett flertal beslut under åren 1992 – 2004. Hon har därvid tillerkänts ersättning för bl.a. sveda och värk (8 000 kr), lyte och men (43 000 kr), vissa löpande läkar- och medicinkostnader m.m., rättshjälpsavgifter, resor, inkomstförlust (131 085 kr) och olägenheter i övrigt (40 000 kr). I ett omprövningsbeslut den 2 mars 2004 beslöt Brottsoffermyndigheten att inte ändra ett beslut från den 28 oktober 1999 vari, efter att nya yrkanden framställts om detta, myndigheten behandlat bl.a. frågor om tandvårdskostnad och inkomstförlust fr.o.m. 1989. Brottsoffermyndigheten fann att myndighetens tidigare beslut inte var uppenbart oriktigt. 

Anspråket m.m. 

HH har hos Justitiekanslern begärt skadestånd motsvarande inkomstförluster med normal löneutveckling (livsvarigt), för tandvårdskostnader, för mellanskillnaden mellan retroaktiva och framtida skatter på grund av att hennes inkomster skall sjömansbeskattas samt med ett skäligt belopp om 50 000 kr på grund av kränkning och psykiskt lidande som Brottsoffermyndigheten genom felaktig myndighetsutövning har åsamkat henne. Hon har anfört bl.a. att Brottsoffermyndigheten har fattat ett felaktigt beslut vid sin omprövning av ersättningsfrågan. Hennes inkomstförlust borde ha beräknats efter hennes uteblivna inkomst som sjöman. Brottsoffermyndigheten borde ha ersatt hennes kostnader för tandvård och livränta eftersom försäkringskassan inte ersätter dem. Brottsoffermyndighetens handläggning konstituerar ansvar för grovt tjänstefel som tillfogat henne grava kränkningar. 

HH har slutligen yrkat ränta på ersättningen samt ersättning för ombudskostnader. 

Brottsoffermyndighetens yttrande 

Brottsoffermyndigheten har på Justitiekanslerns begäran yttrat sig och har därvid bilagt kopior på de beslut som myndigheten har fattat i HH:s ärende samt anfört bl.a. följande. Brottsoffermyndigheten fattar beslut om brottsskadeersättning med tillämpning av reglerna i brottsskadelagen (1978:413) där det bl.a. beträffande bestämmandet av brottsskadeersättning för personskada och kränkning hänvisas till skadeståndslagens bestämmelser härom. 

Grunden för att HH:s yrkande om ersättning för tandvårdskostnader inte kunde bifallas var att ”skadan godkänts som arbetsskada och att ersättning för tandskadorna därför skulle prövas enligt lagen om arbetsskadeförsäkring”. Försäkringskassan respektive länsrätten fann dock att det inte förelåg erforderligt samband mellan brottet och tandskadorna och avslog yrkandet om ersättning för tandvårdskostnader. Brottsoffermyndigheten har inte ansett sig kunna inta en överprövningsposition vad avser de aktuella myndigheternas bedömningar i den delen. Förlustberäkningen avseende inkomster har gjorts med utgångspunkt i förhållandena vid skadetillfället. 

Brottsoffermyndigheten bestrider att det vid handläggningen har begåtts några sådana fel eller försummelser som konstituerar ansvar för staten enligt 3 kap. 2 § skadeståndslagen. Påståendena om grovt tjänstefel får betraktas som grundlösa. Myndigheten kan dock tillstå att de ifrågavarande bedömningarna hade kunnat redovisas på ett mer utförligt och för den enskilde mer lättbegripligt sätt. Det föreligger därför skäl för myndigheten att se över såväl sina ”frasminnen” som sina rutiner i samband med beslutsskrivande. 

HH har tagit del av yttrandet och lämnat sina synpunkter. 

Justitiekanslerns bedömning 

Regler om det allmännas skadeståndsansvar finns i skadeståndslagen (1972:207). Enligt 3 kap. 2 § denna lag svarar staten för personskada, sakskada eller ren förmögenhetsskada som vållas till följd av fel eller försummelse vid myndighetsutövning i sådan verksamhet som staten svarar för. 

Det ankommer som huvudregel inte på Justitiekanslern att uttala sig om de bedömningar som domstolar och andra myndigheter har gjort inom ramen för gällande bestämmelser. För att skadeståndsgrundande oaktsamhet skall anses föreligga förutsätts vid rättstillämpning och bevisvärdering att en uppenbart oriktig bedömning har gjorts. Endast vid grava felbedömningar finns det utrymme att utkräva ett skadeståndsrättsligt ansvar, jfr rättsfallen NJA 1994 s. 654 och 2003 s. 285. 

När det gäller bedömningen av om rätt till arbetsskadeersättning föreligger kan sägas att en prövning görs i tre steg som mycket översiktligt kan sammanfattas som följer. 

Enligt 2 kap. 1 § första stycket första meningen lagen (1976:380) om arbetsskadeförsäkring förstås med arbetsskada i denna lag skada till följd av olycksfall eller annan skadlig inverkan i arbetet. I HH:s fall har, såvitt framgår, prövningsinstanserna funnit att den händelse som inträffade när hon överfölls i sin butik har sådant samband med hennes arbete att den är att betrakta som ett olycksfall i arbetet och att hon därför skall omfattas av försäkringen. Detta är den första förutsättningen som måste vara uppfylld. 

Därefter kommer man till frågan om sambandet mellan den skada som i detta fall HH har ådragit sig och den skadliga inverkan (olycksfallet) i arbetet är tillräckligt för att skadan skall kunna godkännas som arbetsskada. Bevisregeln återfinns i andra meningen nyss nämnda lagrum och där stadgas det att en skada skall anses ha uppkommit av sådan orsak som anges i första meningen om övervägande skäl talar för det. Försäkringskassan och länsrätten synes härvid ha funnit att sådant samband saknas mellan just HH:s tandvårdsbehov och olycksfallet. Andra skador har ansetts ha sådant samband som krävs. 

Slutligen skall vid prövning av rätten till livränta bedömas om den nedsättning av arbetsförmågan som orsakats av arbetsskadan är bestående samt hur stor inkomstförlusten är (4 kap. 1–11 §§ samma lag). 

Såvitt framgår av handlingarna i ärendet har försäkringskassan, liksom den förvaltningsdomstol som efter överklagande prövat frågan i HH:s arbetsskade- och livränteärende, funnit att tillräckligt samband saknas mellan hennes tandvårdsbehov och det brott hon utsattes för genom misshandeln 1989 för att rätt till kompensation skulle föreligga i den delen. Brottsoffermyndigheten, som inte ansett sig ha att överpröva detta ställningstagande, har såvitt kan förstås gjort motsvarande sambandsbedömning. Myndigheten har vidare beaktat de regler och den praxis som finns avseende ersättning för inkomstförlust och gjort sin bedömning i enlighet med detta. 

Det går emellertid inte att direkt läsa ut av Brottoffermyndighetens beslut att avslaget avseende ersättning för tandvårdskostnader grundar sig på den nu angivna bedömningen att tillräckligt samband mellan skadan och det aktuella brottet saknas. Det är förståeligt att HH haft svårt att förstå beskedet. Justitiekanslern noterar med tillfredsställelse att Brottsoffermyndigheten skall se över sina frasminnen och beslutsformuleringar. 

Brottsoffermyndigheten är möjligen inte formellt förhindrad att göra en annan bedömning än den Försäkringskassan har gjort när det gäller sambandet mellan överfallet och tandskadan. Det ligger dock i sakens natur att Brottsoffermyndigheten godtar Försäkringskassans bedömning. Brottsskadeersättning skall inte betalas i den mån arbetsskadeersättning kan utgå, och arbetsskadefrågan prövas av Försäkringskassan. 

Varken det tidigare avslagsbeslutet eller den bedömning som Brottsoffermyndigheten har gjort vid sin omprövning kan anses vara uppenbart oriktig på ett sådant sätt att ett skadeståndsansvar för staten därigenom har uppkommit. Vad HH har anfört och vad som framkommit av utredningen visar inte heller att myndigheten i sin handläggning i övrigt av hennes ärenden skulle ha förfarit felaktigt eller försumligt på ett sådant sätt som kan grunda skadeståndsskyldighet för det allmänna. Det finns ingen anledning att anta att någon tjänsteman skulle ha gjort sig skyldig till brott i tjänsten vid handläggningen av hennes ärenden. Det föreligger således inte grund för vare sig ekonomiskt eller ideellt skadestånd. Skadeståndsanspråket skall därför avslås.