Skadestånd vid felaktig information om arbetslöshetsersättning. Även fråga om vilket krav som skall ställas på bevisning om att skada har uppstått

Justitiekanslerns beslut

Justitiekanslern tillerkänner EE skadestånd av staten med 11 340 kr, jämte ränta enligt 6 § räntelagen från den 20 juni 2004 till dess betalning sker, och uppdrar åt Arbetsmarknadsstyrelsen att se till att beloppet betalas till henne.

Ärendet

Bakgrund

EE var registrerad som arbetssökande hos arbetsförmedlingen i Boden (arbetsförmedlingen) fr.o.m. den 15 maj 1998. Hon hade för avsikt att söka arbete på Irland och hade planerat avresan till den 18 juni 1998. Hon hade därför ansökt om intyg E 303, som behövdes för att hon skulle ha fortsatt rätt till arbetslöshetsersättning under utlandsvistelsen.

EE fick erbjudande om att arbeta ett antal timmar under veckorna 21 och 23, vilka låg i tiden mellan anmälan till arbetsförmedlingen och den planerade avresan. Hon kontaktade arbetsförmedlingen för att kontrollera om detta arbete skulle äventyra hennes rätt till intyget. Hon fick beskedet att arbetet inte skulle påverka intyget.

Den 23 juni 1998 avslog Arbetsmarknadsstyrelsen (AMS) EE:s ansökan om intyg E 303 på grund av att det utförda arbetet innebar att hon inte hade varit helt arbetslös under minst fyra veckor närmast före planerad avresedag.

Beslutet överklagades av EE. Länsrätten biföll den 8 februari 1999 hennes överklagande och förklarade att hon var berättigad till intyget. Kammarrätten avslog den 5 december 2002 AMS överklagande av länsrättens dom. Regeringsrätten beslutade den 19 mars 2003 att inte meddela prövningstillstånd i målet, varför kammarrättens avgörande stod fast.

Anspråk m.m.

EE har i en skrivelse hit begärt skadestånd av staten med 11 340 kr motsvarande utebliven arbetslöshetsersättning för tiden den 18 juni – 22 augusti 1998. Hon har också begärt ränta enligt räntelagen från den sistnämnda dagen till dess betalning sker.

EE har sammanfattningsvis anfört följande.

I en skrivelse den 17 oktober 2003 översände AMS intyg E 303 till henne. Genom intyget har hon rätt till ersättning, men varken AMS eller Kommunaltjänstemännens arbetslöshetskassa vill betala ut ersättningen. EE har varit i kontakt med den irländska arbetsförmedlingen i Galway ett antal gånger för att försöka styrka att hon har varit anmäld som arbetssökande där. Detta går dock inte att styrka eftersom denna myndighet makulerar sina uppgifter efter två år. Oaktat detta hade EE fått arbetslöshetsersättning om AMS och arbetsförmedlingen hade handlagt ärendet korrekt.

I och med att arbetsförmedlingen gav fel information borde AMS ha ändrat sitt beslut att inte utfärda intyget. I vart fall borde AMS inte ha överklagat länsrättens och kammarrättens domar.

Inspektionen för arbetslöshetsförsäkringen (IAF) har inkommit med yttrande och däri avstyrkt att skadestånd skall utgå. Inspektionen har i huvudsak anfört följande.

AMS överklagade domstolarnas domar eftersom AMS var av åsikten att de avgöranden som kammarrätten hänvisat till i sin dom inte påverkade bedömningen i EE:s ärende.

EE har inte kunnat styrka att hon har varit anmäld på en arbetsförmedling i Irland under den period hennes ansökan om intyg E 303 avsåg. Enligt den irländska myndigheten finns det ingen dokumentation som visar att hon skulle ha varit anmäld på arbetsförmedlingen. Myndigheten har uppgett att information om en person som anmäler sig som arbetssökande hos den offentliga arbetsförmedlingen bevaras i de aktiva systemen under 52 veckor efter att ärendet har avslutats. Därefter överförs informationen till ett arkiv där den finns tillgänglig under obegränsad tid.

När EE reste till Irland var det inte klart om hon hade rätt att fortsätta att uppbära sin svenska arbetslöshetsersättning. Varken AMS eller IAF har genom fel eller försummelse orsakat att hon inte kunde uppbära ersättning under den period då hon var i Irland.

EE har efter det att hon fått del av IAF:s yttrande inkommit med ytterligare en skrivelse och därvid anfört bland annat följande.

KP, tjänstemannen som handlade ärendet vid AMS, har i ärendet hos Justitiekanslern yttrat sig för IAF:s räkning. Detta utgör jäv.

Hon har av arbetsförmedlingen i Galway fått uppgiften att handlingarna gallras efter två år och därefter inte finns att tillgå. Hon kan således inte styrka att hon har varit anmäld på arbetsförmedlingen i Galway. Hon registrerades manuellt. På förfrågan är svaret att det är osäkert om alla manuella registreringar förts över digitalt. För att kunna konstatera om hon har varit registrerad krävs ett s.k. RSI-nummer. EE blev av med sitt RSI-nummer i samband med att hennes plånbok stals.

Justitiekanslerns bedömning

Av handlingarna i ärendet framgår till en början följande angående det påstådda jävet.

KP har som tjänsteman på Försäkringsenheten hos AMS i oktober 2003 tillskrivit EE och meddelat henne att AMS inte har möjlighet att utverka att arbetslöshetsersättning betalas ut till henne för den period då hon befann sig på Irland. I september 2004 har han som tjänsteman på Försäkringsjuridiska enheten på IAF handlagt EE:s ärende inför IAF:s yttrande till Justitiekanslern. Mot bakgrund av jävsbestämmelserna i 11 § förvaltningslagen kan frågan ställas om detta var korrekt. Justitiekanslerns begäran om yttrande kan inte anses ha innefattat underställning av en annan myndighets beslut i förvaltningslagens mening. Något jäv enligt 11 § första stycket 3 förelåg därför inte. Och i den mån KP:s tidigare medverkan i ärendet är ägnad att rubba förtroendet för hans opartiskhet kan man bortse från det med hänsyn till att det enbart handlat om ett yttrande.

Staten skall enligt 3 kap. 2 § skadeståndslagen ersätta bl.a. ren förmögenhetsskada som har vållats genom fel eller försummelse vid myndighetsutövning i verksamhet som staten svarar för.

Enligt artikel 69.1 i EG-förordningen 1408/71 om tillämpningen av systemen för social trygghet när anställda, egenföretagare eller deras familjemedlemmar flyttar inom gemenskapen (förordningen) skall den som har varit registrerad som arbetssökande och har varit tillgänglig för den behöriga statens arbetsförmedling i åtminstone fyra veckor efter det att han eller hon blev arbetslös, behålla rätten till arbetslöshetsersättning när han eller hon beger sig till en annan medlemsstat för att söka arbete där. Det gäller under förutsättning att han eller hon inom viss tid registrerar sig som arbetssökande hos arbetsförmedlingen i den andra medlemsstaten.

Vid myndighetsutövning som innefattar bevisvärdering eller rättstillämpning är statens skadeståndsansvar inskränkt till sådana fall där det har varit fråga om uppenbara fel eller grava felbedömningar, se t.ex. rättsfallet NJA 1994 s. 654. AMS var inte bunden av den information om rättsläget som arbetsförmedlingen gav EE utan måste i princip göra en självständig bedömning. Att AMS innan det fanns en lagakraftvunnen dom gjorde en annan bedömning av hur artikel 69.1 i förordningen skulle tolkas än domstolarna utgjorde inte någon sådan felbedömning som är skadeståndsgrundande. Detsamma gäller AMS beslut att överklaga domarna.

Efter den lagakraftvunna domen har AMS inte velat betala ut begärd ersättning till EE. Eftersom artikel 69.1 i förordningen förutsätter att den sökande registrerar sig hos arbetsförmedlingen i den medlemsstat som han eller hon åker till och EE inte har kunnat visa att så har skett, kan inte heller detta anses vara ett skadeståndsgrundande fel. Justitiekanslern vill visserligen ifrågasätta om det i en situation som den uppkomna är rimligt att kräva full bevisning av den arbetssökande. Mycket talar sålunda för att EE faktiskt anmälde sig som arbetssökande i Galway (se vidare nedan). Justitiekanslern disponerar dock inte över beslutet i fråga om EE:s rätt till ersättning utan har att utgå från det besked som AMS och arbetslöshetskassan har gett.

Frågan är då om staten är skadeståndsskyldig på grund av att EE först fick ett besked om att hon kunde arbeta i veckorna 21 och 23 och därefter meddelades att hon genom arbetet hade förlorat sin rätt till intyg E 303.

Skadestånd på grund av felaktig information?

Enligt 3 kap. 3 § skadeståndslagen skall staten ersätta ren förmögenhetsskada som vållas av att en myndighet genom fel eller försummelse lämnar felaktiga upplysningar eller råd, om det med hänsyn till omständigheterna finns särskilda skäl. Justitiekanslern tar med tillämpning av 10 § förordningen (1995:1301) om handläggning av skadeståndsanspråk mot staten upp även denna fråga till bedömning.

Den första frågan är om de upplysningar som lämnades till EE kan anses ha varit felaktiga. Med facit i hand visade sig ju arbetsförmedlingens information vara riktig, medan AMS senare bedömning var oriktig. Den information som EE fick var emellertid felaktig i den meningen att EE blev ”lurad” i fråga om vilken bedömning som skulle komma att göras. Inte minst med hänsyn till att arbetsförmedlingen är en del av AMS organisation får informationen därmed anses ha varit felaktig i nu aktuellt hänseende.

Nästa fråga är om den felaktiga upplysningen lämnades genom fel eller försummelse. Vad som skedde var att myndigheten först lämnade ett positivt besked för att senare ta tillbaka det till nackdel för EE. Detta måste visserligen kunna inträffa ibland, men det är inte desto mindre oacceptabelt från den enskildes synpunkt. Och när det sker bör det anses innefatta fel eller försummelse från myndighetens sida om det inte finns någon god förklaring utöver att rättsläget var svårbedömt. Enligt min mening var det fråga om fel eller försummelse i detta fall.

Skadeståndsskyldighet vid felaktig information av myndigheter förutsätter också att det med hänsyn till omständigheterna finns särskilda skäl. Vid den bedömningen skall enligt lagtexten särskilt beaktas upplysningarnas art, deras samband med myndighetens verksamhetsområde och omständigheterna när upplysningarna lämnades. Enligt min uppfattning kan det inte råda någon tvekan om att kravet på särskilda skäl är uppfyllt i detta fall. Det torde i själva verket vara fråga om närmast ett typfall för skadeståndsskyldighet.

Staten är alltså skadeståndsskyldig enligt 3 kap. 3 § skadeståndslagen. Frågan är då om EE har lidit någon skada till följd av felet. Som tidigare sagts har Justitiekanslern därvid att utgå från att EE inte kommer att få ut någon arbetslöshetsersättning för den ifrågavarande tiden. Har detta orsakats av felet? Skulle hon med andra ord ha fått ersättning om hon inte hade fått felaktig information?

Det som gjorde informationen felaktig i detta fall var, som tidigare utvecklats, att myndigheten ändrade sig från ett positivt besked till ett negativt. Man får utgå från att EE hade rättat sig efter ett besked oavsett vilket det varit och att hon sålunda hade uppfyllt kravet på att finnas tillgänglig för arbetsförmedlingen under de fyra veckor som förordningen kräver. Justitiekanslern utgår alltså från att hon skulle ha uppfyllt detta krav på ersättning efter avresan till Irland.

Men det finns ytterligare en förutsättning för att den felaktiga informationen skall anses ha vållat EE skada i form av utebliven arbetslöshetsersättning, nämligen att hon i tid anmälde sig till den aktuella arbetsförmedlingen i Irland och på så sätt kvalificerade sig för fortsatt ersättning. Något bevis om att hon anmälde sig finns som framgått inte. Men EE säger att hon anmälde sig. Utgångspunkten bör vara att staten tror på en sådan uppgift om det inte finns särskilda skäl att misstro den. Hon har lämnat begripliga förklaringar till att den anmälan som hon säger sig ha gjort numera inte kan återfinnas. Och man torde få utgå från att hon i en rättegång vore beredd att bekräfta sina uppgifter under sanningsförsäkran. Detta skulle sannolikt innebära att hon fick bifall till en talan mot staten. I det skriftliga förfarande som den frivilliga skaderegleringen innefattar är det dessutom, som tidigare antytts, enligt Justitiekanslerns mening rimligt att i ett fall som detta i alla händelser inte kräva fullt bevis av den sökande. I stället bör man utgå från vad som framstår som troligast. Och därvid talar som sagt mycket för att EE faktiskt anmälde sig som arbetssökande i Galway. Den omständigheten att hon ansökte om ett intyg E 303 talar exempelvis med styrka för att hon var medveten om de krav som ställdes för att hon skulle få behålla sin arbetslöshetsersättning.

Justitiekanslern anser sig sålunda ha anledning att utgå från att EE anmälde sig till arbetsförmedlingen i Galway och att hon därmed säkrade sin rätt till fortsatt arbetslöshetsersättning. Det innebär att den felaktiga informationen medförde skada för henne motsvarande den ersättning som hon sålunda har gått miste om.

IAF har inte anmärkt på det belopp som EE har begärt och jag finner inte anledning att ifrågasätta dess riktighet. Hon skall alltså tillerkännas skadestånd av staten med begärda 11 340 kr. På beloppet skall utgå ränta enligt 4 och 6 §§ räntelagen. Anspråket på skadestånd inkom till Justitiekanslern den 21 maj 2004 och ränta skall därför utgå från den 20 juni 2004 till dess betalning sker.

Justitiekanslern får avslutningsvis beklaga att ärendets avgörande här har dragit ut på tiden.