Anmälan mot en landshövding med hänvisning till ett uttalande i ett TV-program

Justitiekanslerns beslut

Justitiekanslern vidtar ingen åtgärd i ärendet.

Ärendet

Svenska Samernas Riksförbund har till Justitiekanslern gett in en anmälan mot LA, landshövding i Västerbottens län. Anmälan avser att LA i programmet Västerbottensnytt (SVT 2) den 11 oktober 2005 skulle ha uttalat att gruvnäringen inte är ett problem för samerna utan att de i stället har nytta av den. Enligt Svenska Samernas Riksförbund ger uttalandet uttryck för att Länsstyrelsen i Västerbottens län i tillståndsärenden angående bearbetningskoncession enligt minerallagen som sin utgångspunkt har att rennäringens intressen aldrig kan väga tyngre än gruvnäringens. Enligt Svenska Samernas Riksförbund innebär uttalandet att LA liksom länsstyrelsen inte lever upp till kraven i 1 kap. 9 § regeringsformen om allas likhet inför lagen och om saklighet och objektivitet i den offentliga verksamheten.

Samernas Riksförbund har begärt att Justitiekanslern skall pröva LA:s uttalande i förhållande till gällande rätt.

Justitiekanslerns bedömning

Enligt 2 kap. 1 § regeringsformen (RF) är varje medborgare gentemot det allmänna tillförsäkrad yttrandefrihet. När det gäller rätten att uttala sig och sprida information genom vissa medier har genom tryckfrihetsförordningen (TF) och yttrandefrihetsgrundlagen (YGL) skapats ett särskilt grundlagsskydd. Enligt 1  kap. 1 § YGL är varje svensk medborgare gentemot det allmänna tillförsäkrad rätt att i radio och TV samt vissa liknande överföringar samt i tekniska upptagningar offentligen uttrycka tankar, åsikter och känslor och i övrigt lämna uppgifter i vilket ämne som helst. Av 1 kap. 2 § YGL följer att varje svensk medborgare är tillförsäkrad rätt att till författare, redaktioner m.fl. lämna uppgifter i vilket ämne som helst för offentliggörande i radio- och TV-program eller tekniska upptagningar. Denna grundlagsskyddade yttrande- och meddelarfrihet kan endast inskränkas genom bestämmelser i YGL.

Enligt 1 kap. 4 § YGL får myndigheter och andra allmänna organ inte utan stöd i YGL ingripa mot någon på grund av att han i bl.a. ett TV-program har missbrukat yttrandefriheten eller medverkat till ett sådant missbruk. Av denna bestämmelse anses följa att meddelaren inte heller på något annat sätt får drabbas av någon påföljd från det allmännas sida, t.ex. därför att han lämnat uppgifter för publicering. Enligt rättspraxis har man gått ett steg längre och varje åtgärd som medför negativa konsekvenser för en offentligt anställd person och som grundar sig på dennes medverkan i ett grundlagsskyddat medium har i princip ansetts vara otillåten enligt YGL (jfr t.ex. betänkandet Meddelarrätt, SOU 1990:12 s. 63).

Motsvarande reglering finns i TF i fråga om rätten att sprida information och åsikter genom tryckta skrifter och att lämna uppgifter för publicering.

För yttrandefrihetsbrott som begås genom ett TV-program svarar den som var anmäld som utgivare för programmet. Den som har lämnat ett meddelande för publicering i media, t.ex. den som intervjuats eller eljest uttalar sig i ett program, kan däremot i princip inte ställas till ansvar för innehållet i ett TV-program eftersom denne normalt sett har meddelarfrihet enligt bestämmelserna i 1 kap. 2 och 4 §§ YGL. Grundlagen reglerar emellertid endast möjligheterna att ingripa mot den som omfattas av meddelarfriheten. Uppgiftslämnande som faller utanför grundlagarnas tillämpningsområde skall bedömas enligt allmänna regler.

TF:s och YGL:s bestämmelser om meddelarfriheten avser varje svensk medborgares och däribland också de offentliganställdas rättigheter gentemot det allmänna. På motsvarande sätt skyddar grundlagarna enskildas rätt att ge ut tryckta skrifter och sprida information genom radio och TV m.m. När det gällt ett ingripande mot en tryckt skrift som getts ut av en statlig myndighet har Högsta domstolen i rättsfallet NJA 1995 s. 677 uttalat att TF inte kunde erbjuda något hinder mot ett ingripande mot staten på det sätt som var aktuellt i målet. I konsekvens härmed gäller inte heller meddelarfriheten myndigheterna som sådana. Om en myndighet t.ex. beslutar att informera medier genom t.ex. ett pressmeddelande hindrar således inte TF eller YGL att ett ingripande sker med anledning av ett sådant beslut (se t.ex. JO 1984/85 s. 278 f.). Detsamma kan gälla när den som officiellt har att företräda en myndighet uttalar sig i t.ex. massmedia. Verkschefer och vissa andra högre tjänstemän kan ofta ha en sådan ställning att de som personer är intimt förknippade med de tjänster som de upprätthåller. Det kan då vara svårt att avgöra när de uttalar sig på myndighetens vägnar eller som medborgare i allmänhet.

I praktiken kan det alltså förekomma fall där det är svårt att hålla isär ett begagnande av den medborgerliga meddelarfriheten från uttalanden som faller utanför denna frihet. Inte minst med hänsyn till den stora betydelse som meddelarfriheten har just för de offentliganställda måste stor återhållsamhet iakttas vid bedömningen av huruvida ett meddelande eller en uppgift som lämnas för publicering i grundlagsskyddade medier anses falla utanför det område som täcks av meddelarfriheten. En gräns torde därvid dras mellan å ena sidan uttalanden som helt klart görs i tjänsten av någon som företräder myndigheten och å andra sidan uttalanden som visserligen har samband med tjänsten men snarast har karaktär av personliga meningsyttringar. De förstnämnda torde normalt inte omfattas av meddelarfrihet medan de sistnämnda i princip torde skyddas. I gränsområdet mellan de båda kategorierna råder en viss osäkerhet om vad som gäller.

Landshövdingen är chef för länsstyrelsen. Av minerallagen framgår att beslut om beviljande och förlängning av bearbetningskoncession meddelas av bergmästaren efter samråd med länsstyrelsen såvitt gäller tillämpningen av vissa bestämmelser i miljöbalken.

I det nu aktuella TV-inslaget kommenterar LA, enligt anmälan, förhållanden som avser länsstyrelsens verksamhet. Även om hans uttalande torde innefatta en personlig meningsyttring talar det mesta för att han i detta fall inte har uttalat sig som privatperson utan i egenskap av chef för länsstyrelsen. Han personifierar därmed länsstyrelsen på ett sådant sätt att hans uttalande är att likställa med ett uttalande från länsstyrelsen. I den situationen skyddas inte uttalandet av YGL:s bestämmelser om meddelarfrihet.

Det finns mot denna bakgrund i och för sig inget hinder för mig att granska uttalandet med stöd av lagen (1975:1339) om justitiekanslerns tillsyn. Enligt 1 § denna lag har Justitiekanslern tillsyn över att de som utövar offentlig verksamhet efterlever lagar och andra författningar samt i övrigt fullgör sina åligganden. Bland annat får jag som särskild åklagare väcka åtal mot befattningshavare som har begått brottslig gärning genom att åsidosätta vad som åligger honom i tjänsten eller uppdraget (5 §) Jag får också göra anmälan till den som har befogenhet att besluta om disciplinpåföljd om en befattningshavare har åsidosatt vad som åligger honom i hans tjänst (6 §).

Redan av vad jag tidigare sagt beträffande meddelarfriheten i detta fall får anses följa att LA:s uttalande fällts i hans tjänst som landshövding och företrädare för länsstyrelsen. Det kan visserligen hävdas att det inte finns någon skyldighet för en myndighetschef att uttala sig i massmedier och att det därför inte skulle vara fråga om någon tjänsteåtgärd. Enligt min mening kan man emellertid inte se saken på ett så formellt sett. Om en myndighetsföreträdare väljer att i denna egenskap låta sig intervjuas i t.ex. ett TV-program får det anses ha skett i tjänsten på samma sätt som om han hade gått ut med ett pressmeddelande i en viss fråga. Det ligger vidare i sakens natur att den som uttalar sig på en myndighets vägnar har att respektera de särskilda regler som gäller för tjänsten.

Det nu anmälda uttalandet är emellertid inte av det slaget att det i sig kan föranleda någon kritik eller någon annan åtgärd från min sida mot LA. Uttalandet ger inte heller anledning att anta att länsstyrelsen i ärenden angående bearbetningskoncession skulle avvika från de krav som kan ställas på den offentliga verksamheten.

Mot bakgrund av det anförda, och eftersom utredningen i ärendet inte ger underlag för bedömningen att något yttrandefrihetsbrott skulle ha begåtts genom sändningen av det anmälda programinslaget, skall någon åtgärd inte vidtas i ärendet.