Fråga om skadestånd av staten på grund av en domstols underlåtenhet att iaktta en tvingande forumregel

Justitiekanslerns beslut

Justitiekanslern avslår TO:s skadeståndsanspråk.

Ärendet

Bakgrund

ÅN och PÖ ägde en fastighet i Arvika kommun. Genom advokaten TO som rättegångsombud väckte de år 1997 talan vid dåvarande Arvika tingsrätt mot HSB:s Bostadsrättsförening Strand i Arvika (nedan ”föreningen”). De yrkade att föreningen skulle förpliktas att till dem utge skadestånd med drygt 320 000 kr jämte ränta (Arvika tingsrätts mål T 236-97). Vidare fordrade de att föreningen skulle ersätta dem för rättegångskostnader i målet. De anförde i korthet följande. Föreningen hade låtit uppföra grupphusbebyggelse på en grannfastighet till deras fastighet, som hade tagit skada av byggnadsarbetena. Enligt 1 och 3 §§ miljöskadelagen (1986:225) var de berättigade till skadestånd. – Tingsrätten utfärdade stämning på föreningen, som bestred käromålet. Sammanträde för muntlig förberedelse ägde rum. Härefter gav parterna in bevisuppgifter och satte tingsrätten ut målet till huvudförhandling den 23 september 1998. – Per den 1 april 1998 överlät ÅN och PÖ fastigheten.

Vid handläggning den 22 september 1998 fann tingsrätten att den enligt 12 § miljöskadelagen inte var behörig domstol i målet; tingsrätten beslöt dels att flytta över målet till Karlstads tingsrätt som var fastighetsdomstol i Värmlands län, dels att ställa in huvudförhandlingen den 23 september.

Karlstads tingsrätt, fastighetsdomstolen, meddelade den 8 oktober 1998 beslut om att återlämna målet till Arvika tingsrätt (Karlstads tingsrätts mål F 1661-98). Karlstads tingsrätt anförde att enligt 10 kap. 20 a § rättegångsbalken en överflyttning kunde ske endast i samband med att ett mål inleddes och att tingsrätten därför ansåg sig inte vara behörig att på detta sätt pröva målet i dess dåvarande omfattning. Härefter yrkade föreningen ersättning av ÅN och PÖ för rättegångskostnader bl.a. avseende ombudsarvode. ÅN och PÖ förklarade därpå att de återkallade käromålet, eftersom Arvika tingsrätt inte var behörig domstol och det således förelåg rättegångshinder. Enligt deras mening förelåg sådana särskilda omständigheter som gjorde att rättegångskostnaderna skulle kvittas. De hänvisade till att forumfrågan skulle beaktas av tingsrätten självmant och att föreningen inte hade gjort någon invändning om rättegångshinder.

Den 23 december 1998 beslöt Arvika tingsrätt att avskriva målet från vidare handläggning och att förplikta ÅN och PÖ att ersätta föreningen för rättegångskostnader med yrkat belopp, 84 436 kr.

ÅN och PÖ överklagade beslutet i den del detta avsåg frågan om rättegångskostnader (Hovrättens för Västra Sverige mål Ö 109-99). Sedan de hade återkallat överklagandet avskrev hovrätten målet från vidare handläggning.

Genom en ansökan om stämning som kom in till Karlstads tingsrätt, fastighetsdomstolen, den 4 januari 1999 väckte ÅN och PÖ på nytt skadeståndstalan mot föreningen om den sak som hade varit föremålet för den tidigare processen (tingsrättens mål F 2-99-3). Tingsrätten beslöt att med stöd av 10 kap. 20 a § rättegångsbalken överlämna ansökningen till miljödomstolen vid Vänersborgs tingsrätt. Som skäl för beslutet anfördes bl.a. att miljöskadelagen hade upphört att gälla och att sedan den 1 januari 1999 motsvarande bestämmelser i 32 kap. miljöbalken skulle tillämpas samt att miljödomstolen var behörig domstol i det förevarande fallet.

Miljödomstolen utfärdade stämning på föreningen (miljödomstolens mål M 332-99). I sitt svaromål yrkade föreningen att ÅN:s och PÖ:s ”yrkande” skulle avvisas alternativt ogillas då de inte var ägare till den fastighet som påstods ha skadats. Föreningen begärde vidare att frågan om ÅN och PÖ hade rätt att föra den aktuella talan skulle prövas genom mellandom. Efter viss ytterligare skriftväxling biföll miljödomstolen begäran om mellandom. Sedan parterna hade gett in kostnadsräkningar meddelade miljödomstolen en mellandom den 21 december 1999 enligt vilken domstolen förklarade att ÅN och PÖ inte hade rätt till skadestånd enligt 32 kap. miljöbalken för i målet påstådda skador på fastigheten. Frågan om rättegångskostnader skulle enligt domen prövas när målet avgjordes slutligt.

ÅN och PÖ överklagade i Svea hovrätt, Miljööverdomstolen (Miljööverdomstolens mål M 617-00). Enligt ett beslut den 24 maj 2000 undanröjde Miljööverdomstolen den överklagade mellandomen och återförvisade målet till miljödomstolen för ny handläggning. Miljööverdomstolen förordnade vidare att frågan om rättegångskostnader i Miljööverdomstolen skulle prövas av miljödomstolen i samband med målet efter dess återupptagande.

Sedan miljödomstolen hade återupptagit handläggningen av målet meddelade TO att han hade frånträtt uppdraget som ombud åt ÅN och PÖ. Genom en skrift som kom in till miljödomstolen den 11 april 2001 återkallade ÅN och PÖ sin i målet förda talan. Med anledning av detta förklarade föreningen att den yrkade ersättning för rättegångskostnader. Vid handläggning den 8 maj 2001 beslöt miljödomstolen dels att avskriva målet, dels att förplikta ÅN och PÖ att solidariskt ersätta föreningen för rättegångskostnader med det yrkade beloppet, 18 550 kr, jämte viss ränta. Beslutet vann laga kraft.

Anspråk m.m.

TO har hos Justitiekanslern ansökt om skadestånd av staten med 36 400 kr. Till stöd för anspråket har han anfört i sammandrag följande. Arvika tingsrätt underlät att självmant beakta att rätten inte var behörig att pröva ÅN:s och PÖ:s talan. En sådan underlåtenhet är enligt Justitiekanslerns praxis skadeståndsgrundande för staten. Så småningom återkallade han ÅN:s och PÖ:s talan vid tingsrätten. Till följd av återkallelsen avskrev tingsrätten målet. Samtidigt förpliktade tingsrätten ÅN och PÖ att ersätta föreningens rättegångskostnader om 84 436 kr. Resultatet i kostnadshänseende hade blivit detsamma om tingsrätten hade avvisat talan. Han vände sig till det försäkringsbolag i vilket det fanns en ansvarsförsäkring för advokatverksamheten. Detta ledde till att försäkringsbolaget betalade ut ersättning med 48 036 kr. Han själv måste gentemot ÅN och PÖ stå för den del av kostnaden som svarade mot självrisken, 36 400 kr. Sålunda hölls ÅN och PÖ skadeslösa. Han själv jämte försäkringsbolaget torde i princip ha trätt in i ÅN:s och PÖ:s ställe när det gäller rätten till skadestånd av staten. Försäkringsbolaget har sagt att det förbehåller sig rätten att bedöma om det kan agera mot honom regressvis beträffande ersättningen ur försäkringen. Om det är möjligt förbehåller han sig rätten att återkomma med ett krav på staten i denna del.

Numera Värmlands tingsrätt (rådmannen PR) har efter remiss från Justitiekanslern yttrat bl.a. följande. Enligt dåvarande 12 § andra stycket miljöskadelagen skulle talan i målet ha väckts vid fastighetsdomstolen i Karlstad. Det förelåg alltså rättegångshinder vilket enligt 34 kap. 1 § andra stycket rättegångsbalken Arvika tingsrätt skulle ha beaktat självmant. Enligt den praxis som Justitiekanslern synes ha lagt fast torde skadeståndsskyldighet föreligga i förevarande fall. Beloppet är såvitt kan bedömas skäligt.

Justitiekanslern har tagit del av, utöver underlaget i ärendet här, de handlingar som finns i Arvika tingsrätts mål T 236-97, i Vänersborgs tingsrätts, miljödomstolen, mål M 332-99 och i Hovrättens för Västra Sverige mål Ö 109-99.

Justitiekanslerns bedömning

Några utgångspunkter

År 1997 väckte ÅN och PÖ genom advokaten TO talan vid Arvika tingsrätt mot föreningen. Talan avsåg skadestånd på grundval av den dåförtiden gällande miljöskadelagen. Enligt 12 § andra stycket samma lag skulle talan ha väckts vid Karlstads tingsrätt i egenskap av fastighetsdomstol. Arvika tingsrätt utfärdade likväl stämning på föreningen, beredde målet och satte ut detta till huvudförhandling. Frågan om Arvika tingsrätt var behörigt forum uppmärksammades såvitt framkommit först två dagar före det att huvudförhandlingen skulle äga rum och då efter påpekande av TO. Mot bakgrund bl.a. av att Arvika tingsrätt inte var behörig att pröva talan återkallade ÅN och PÖ sin talan där. Tingsrätten avskrev målet och förpliktade dem att ersätta föreningen för de av denna fordrade rättegångskostnaderna i målet.

ÅN och PÖ överklagade beslutet såvitt gällde rättegångskostnaderna och yrkade därvid att kostnaderna skulle kvittas. De återkallade senare överklagandet, varför hovrätten avskrev målet.

År 1999 väckte ÅN och PÖ på nytt skadeståndstalan mot föreningen, men denna gång genom en stämningsansökan till fastighetsdomstolen. Ansökningen lämnades över till miljödomstolen. ÅN och PÖ återkallade sedermera sin talan i målet, med följd att miljödomstolen avskrev målet från vidare handläggning och ålade dem att ersätta föreningen för rättegångskostnader om 18 550 kr jämte ränta.

Advokaten TO har hos Justitiekanslern begärt skadestånd av staten med 36 400 kr. Anspråket svarar mot en del av de föreningens rättegångskostnader vid Arvika tingsrätt som ÅN och PÖ förpliktades att betala sedan de hade återkallat sin talan där.

Av den utredning som finns tillgänglig här får enligt min mening anses framgå att ÅN och PÖ för sin del inte har drabbats av, i vart fall, någon slutlig skada som gäller de här aktuella rättegångskostnaderna. Sålunda finner jag utrett att föreningen har ersatts för sina rättegångskostnader i målet vid Arvika tingsrätt genom en betalning som TO lät verkställa i – förmodligen – mars 1999. I praktiken har ersättningen utgjorts av dels försäkringsersättning om 48 036 kr ur en ansvarsförsäkring för TO:s advokatverksamhet, dels den självrisk om 36 400 kr som TO stod för i sammanhanget. Det skadeståndsanspråk som TO har rest avser självriskbeloppet.

Jag finner inte skäl att invända mot TO:s uppfattning att han har trätt in i den rätt till skadestånd av staten som ÅN och PÖ kan ha haft från de nu aktuella synpunkterna.

Frågan om skadeståndsgrundande fel eller försummelse

Enligt 3 kap. 2 § skadeståndslagen (1972:207) är staten är skyldig att ersätta bl.a. ren förmögenhetsskada som vållas genom fel eller försummelse vid myndighetsutövning i sådan verksamhet för vars fullgörande staten svarar.

Arvika tingsrätt hade att självmant beakta frågan om den var behörig att pröva ÅN:s och PÖ:s talan mot föreningen. En sådan prövning ger klart vid handen att det förelåg hinder för att ta upp målet där (se 34 kap. 1 § andra stycket rättegångsbalken jämfört med 10 kap. 17 § 1 samma balk samt 12 § andra stycket miljöskadelagen). Vid en korrekt handläggning skulle därför Arvika tingsrätt ha antingen avvisat ÅN:s och PÖ:s talan i samband med att deras stämningsansökan kom in till tingsrätten eller – om förutsättningarna för detta var uppfyllda – ha överlämnat ansökningen till den domstol som var behörig att handlägga tvisten, nämligen Karlstads tingsrätt i egenskap av fastighetsdomstol (jfr 10 kap. 20 a § rättegångsbalken).

Justitiekanslern har i flera tidigare ärenden funnit att staten har blivit skadeståndsskyldig när som i detta fall en domstol inte har iakttagit en tvingande forumregel, se t.ex. JK-beslut 1992 C. 15 och 1993 C. 4 samt Justitiekanslerns beslut den 7 januari 1999 i ärendet med dnr 1504-98-40, den 22 augusti 2000 i ärendet med dnr 789-00-40 och den 29 oktober 2004 i ärendet med dnr 563-03-40. Något förenklat uttryckt har Justitiekanslern i dessa tidigare fall intagit ståndpunkten att staten är principiellt ersättningsskyldig gentemot den enskilde för den förmögenhetsskada avseende t.ex. ökade rättegångskostnader som den enskilde har åsamkats till följd av att domstolen har underlåtit att beakta forumregeln.

Jag finner inte anledning att nu frångå den bedömning som sålunda har kommit till uttryck i Justitiekanslerns praxis . Utgångspunkten i det här fallet bör följaktligen vara att staten är skyldig att lämna ersättning för den förmögenhetsskada som har sin grund i de rättegångskostnader som ÅN och PÖ förpliktades att betala till föreningen i målet vid Arvika tingsrätt. Det bör strykas under att ersättning kan utgå endast om och i den mån rättegångskostnaderna svarar mot en förmögenhetsskada (jfr nedan).

Sedan Arvika tingsrätt hade uppmärksammats på att den inte var behörig att ta upp ÅN:s och PÖ:s talan försökte rätten lämna över målet till fastighetsdomstolen. Av lagtexten i 10 kap. 20 a § rättegångsbalken framgår emellertid att ett sådant överlämnade kan ske endast i samband med att en ansökan ges in till rätten och rätten då finner att den saknar behörighet att ta upp målet eller att i annan ordning pröva ansökan. Denna förutsättning var inte för handen; åtminstone av det skälet kunde inte något överlämnande till fastighetsdomstolen ske. Därför får även beslutet att lämna över målet till fastighetsdomstolen anses innebära ett skadeståndsgrundande fel från tingsrättens sida.

I detta sammanhang påminner jag slutligen om att jag har funnit mig böra inta ståndpunkten att TO har succederat ÅN och PÖ i deras eventuella rätt till skadestånd av staten (se ovan under rubriken Några utgångspunkter).

Frågan om skada

Den omständigheten att tingsrättens handläggning har innefattat skadeståndsgrundande fel är en nödvändig men inte tillräcklig förutsättning för att jag skall kunna tillerkänna TO ersättning av staten. För en rätt till ersättning krävs vidare bl.a. att primärt ÅN och PÖ har vållats en förmögenhetsskada till följd av endera eller båda felen.

Utgångspunkten för skadeståndsanspråket är som angetts en del av de rättegångskostnader som Arvika tingsrätt förpliktade ÅN och PÖ att betala till föreningen sedan de hade återkallat sin talan där. För att ÅN och PÖ skall anses ha drabbats av någon skada i den delen fordras att tingsrättens fel ledde till att deras ansvar för rättegångskostnader på föreningens sida blev högre än vad det skulle ha blivit felen förutan. Det är således endast merkostnader för dem som kan utgöra en förmögenhetsskada. Vid bedömningen av om någon sådan skada är för handen kan man inte se endast till rättegångskostnaderna i målet vid Arvika tingsrätt, utan hänsyn bör tas till rättegångskostnaderna i processen som helhet; även kostnaderna i rättegången vid miljödomstolen och i Miljööverdomstolen bör alltså beaktas.

Någon slutlig domstolsprövning av frågan om ÅN och PÖ var berättigade till skadestånd av föreningen kom aldrig till stånd, eftersom de återkallade sin talan vid miljödomstolen och målet där avskrevs. Jag menar att det bl.a. därför inte låter sig bedömas vilken av parterna som i slutändan hade fått stå för rättegångskostnaderna och med vilket belopp för det fall en domstolsprövning av själva skadeståndsfrågan hade ägt rum.

Tvisten i målet vid miljödomstolen var åtminstone i allt väsentligt överensstämmande med den som tidigare hade varit anhängig vid Arvika tingsrätt. De rättegångskostnader som föreningen slutligt yrkade ersättning för i målet vid miljödomstolen och som ÅN och PÖ ålades att betala till föreningen när de hade återkallat sin talan där uppgick till ett jämförelsevis blygsamt belopp, 18 550 kr. TO har angett att eftersom målet vid Arvika tingsrätt var berett till huvudförhandling det mesta av hans arbete var utfört och att ÅN och PÖ kunde dra nytta av detta i miljödomstolen. Det bör enligt min mening antas att på motsvarande sätt det arbete som hade lagts ned från föreningens sida på målet vid Arvika tingsrätt kunde nyttiggöras föreningen inom ramen för målet vid miljödomstolen och i Miljööverdomstolen, med följd att kostnaderna i den senare processen blev lägre än vad som hade varit fallet annars.

Med beaktande av de nu anförda omständigheterna ter det sig tveksamt om Arvika tingsrätts fel vid handläggningen ledde till att ÅN och PÖ måste betala föreningen för rättegångskostnader med ett högre belopp än det som skulle ha följt om felen inte hade förekommit. Enligt min mening är osäkerheten på denna punkt så pass stor att det inte kan anses visat att felen har lett till någon förmögenhetsskada. Med hänsyn härtill bör skadeståndsanspråket avslås.

Frågan om jämkning

Även om jag av de nyss anförda skälen finner att TO:s anspråk bör avslås, vill jag i fullständighetens intresse nämna några ord om jämkning.

I en del tidigare skadeståndsärenden här som haft sin bakgrund i att en domstol har underlåtit att iaktta en tvingande forumregel har Justitiekanslern kommit in på frågan huruvida det skall anses ha förekommit något sådant medvållande på den skadelidandes sida att skadeståndet skall jämkas.

Den rättsliga utgångspunkten för bedömningen av jämkningsfrågan är 6 kap. 1 § skadeståndslagen, där det stadgas att skadestånd med anledning av en ren förmögenhetsskada kan jämkas om vållande på den skadelidandes sida har medverkat till skadan. Jämkning sker enligt samma paragraf efter vad som är skäligt med hänsyn till graden av vållande på ömse sidor och omständigheterna i övrigt. Prövningen sker alltså mot bakgrund av förhållandena i det enskilda fallet.

Av 10 kap. 20 § första stycket rättegångsbalken följer att om en högre rätt förklarar att en lägre rätt inte är behörig att ta upp ett mål som har väckts där, får den högre rätten på yrkande av en part hänvisa målet till en lägre rätt som är behörig. Bestämmelsens ordalydelse skulle kunna anses innebära att hänvisningsmöjligheten är fakultativ. I doktrinen har dock uttalats att om det finns tillräcklig utredning för ett beslut rörande forum en hänvisning ”i princip” inte bör underlåtas (om bl.a. det nu sagda, se Fitger, Rättegångsbalken s. 10:49 f.; jfr även Justitiekanslerns ovan nämnda beslut den 7 januari 1999 samt rättsfallen NJA 1993 s. 119 och 1999 s. 258).

Jag konstaterar att ÅN och PÖ kunde ha överklagat ett beslut av Arvika tingsrätt om att avvisa deras talan och att de i hovrätten kunde ha yrkat att målet skulle hänvisas till den domstol som var behörig att handlägga detta, dvs. fastighetsdomstolen (före den 1 januari 1999) eller miljödomstolen (fr.o.m. samma datum). Om hovrätten sålunda hade underställts forumfrågan och med anledning av detta hade hänvisat målet till behörig domstol hade det enligt min bedömning inte på det stadiet av rättegången funnits förutsättningar att ålägga ÅN och PÖ något ansvar för föreningens rättegångskostnader i målet vid Arvika tingsrätt så som nu blev fallet sedan de hade valt att återkalla sin talan där (jfr NJA 1999 s. 258).

Sammantaget menar jag att även om det skulle anses visat att Arvika tingsrätts fel har lett till en förmögenhetsskada så som TO har gjort gällande, finns det omständigheter som talar för att skadeståndet skulle jämkas helt eller i varje fall delvis. Enligt min mening är det ingalunda givet att en partiell jämkning skulle leda till att någon ersättning lämnades till TO, eftersom hans anspråk avser en del av de totala rättegångskostnader som skulle utgöra den primära skadan (36 400 kr av sammanlagt 84 436 kr).

Sammanfattning av Justitiekanslerns överväganden

Jag har funnit att det har förekommande två skadeståndsgrundande fel vid Arvika tingsrätts handläggning av målet där. Men jag har vidare bedömt att det inte kan anses visat att felen har lett till någon förmögenhetsskada så som TO har hävdat. Jag har således kommit till slutsatsen att hans anspråk skall avslås. För fullständighetens skull har jag gjort vissa uttalanden i frågan om det skulle finnas skäl till jämkning av ett eventuellt skadestånd.