Ersättningsanspråk med anledning av skatterättsnämndens förhandsbesked; fråga om överträdelse av gemenskapsrätten

Justitiekanslerns beslut

Justitiekanslern finner att staten har ådragit sig skadeståndsskyldighet mot sökandena i ärendet.

Ärendet

Bakgrund

Två personer (härefter sökandena) ansökte i januari 1999 hos Skatterättsnämnden om ett förhandsbesked angående tillämpningen av 3 § 1 h mom. lagen (1947:546) om statlig inkomstskatt. Sökandena är svenska medborgare med hemvist i Sverige. De ägde tillsammans med ett maltesiskt bolag ett svenskt aktiebolag, ”X AB”. Sökandena hade för avsikt att överlåta sina aktier i X AB till ett annat svenskt bolag, ”Y AB”. Det sistnämnda bolaget är dotterbolag till ett belgiskt bolag ”Y SA”. Y SA ägs av ägarna till X AB. Inför en omstrukturering av koncernen hade sökandena funnit det ändamålsenligt att överföra viss verksamhet till Y SA. Aktierna skulle överlåtas mot en ersättning som motsvarade omkostnadsbeloppet vilket understeg aktiernas marknadsvärden. Ansökan om förhandsbesked gällde – såvitt är av betydelse här – om överlåtelserna skulle komma att beskattas efter överlåtelsepriset eller marknadsvärdet.

Skatterättsnämnden meddelade ett förhandsbesked den 27 september 1999 (ärende nr 10-99/D). Nämnden angav att överlåtelserna av aktierna i X AB skulle behandlas som om överlåtelserna hade skett mot ersättningar motsvarande marknadsvärdena.

Sökandena överklagade förhandsbeskedet. Regeringsrätten beslutade den 1 november 2000 att inhämta ett förhandsavgörande från EG-domstolen beträffande beskattningen vid de i målet aktuella överlåtelserna. Regeringsrätten formulerade frågan enligt följande.

Utgör artiklarna 43, 46, 48, 56 och 58 EG i en situation som är för handen i förevarande mål hinder för att tillämpa en medlemsstats lagstiftning som – i likhet med den svenska lagstiftningen på området – innebär att ett kapitaltillskott genom överlåtelse av aktier till underpris beskattas oförmånligare om tillskottet sker till en juridisk person som är hemmahörande i en annan medlemsstat och i vilken överlåtaren direkt eller indirekt äger andel eller till ett inhemskt aktiebolag i vilket en sådan juridisk person äger andel, än vad som skulle ha gällt om något sådant utländskt ägarinflytande inte funnits.

EG-domstolen meddelade dom i målet den 21 november 2002 (mål C-436/00). Domstolen besvarade den fråga som Regeringsrätten hade ställt enligt följande.

1) Artiklarna 43 EG och 48 EG utgör hinder för sådan nationell lagstiftning som den som är i fråga i målet vid Regeringsrätten, enligt vilken överlåtaren, vid överlåtelse till underpris av aktier i bolag, utestängs från möjligheten att beviljas uppskov med beskattningen av övervärdet på dessa aktier när överlåtelsen sker till en utländsk juridisk person i vilken överlåtaren direkt eller indirekt äger andel – dock under förutsättning att denna andel är sådan att han därigenom får ett obestridligt inflytande över denna utländska juridiska persons beslut och kan bestämma över dess verksamhet – eller till ett svenskt aktiebolag som är dotterbolag till en sådan utländsk juridisk person.

2) Artiklarna 56 EG och 58 EG utgör hinder för sådan nationell lagstiftning som den som är i fråga i målet vid den nationella domstolen, enligt vilken överlåtaren, vid överlåtelse till underpris av aktier i bolag, utestängs från möjligheten att beviljas uppskov med beskattningen av övervärdet på dessa aktier när överlåtelsen sker till en utländsk juridisk person i vilken överlåtaren direkt eller indirekt äger andel som inte är sådan att han därigenom får ett obestridligt inflytande över denna utländska juridiska persons beslut och kan bestämma över dess verksamhet.

I en dom den 20 december 2002 (mål nr 7009-1999) konstaterade Regeringsrätten att EG-domstolens dom innebar att det inte var förenligt med gemenskapsrätten att i ett fall som det förevarande utestänga sökandena från möjligheten att beviljas uppskov med beskattningen av övervärdet på de aktuella aktierna. Regeringsrätten ändrade förhandsbeskedet och förklarade att aktierna skulle anses ha avyttrats mot ersättningar motsvarande omkostnadsbeloppen.

Enligt gällande sekretessregler har sökandenas namn varit hemliga i förvaltningsprocessen. Även här bör sekretessen bestå.

Anspråket m.m.

Sökandena har i en skrivelse hit begärt ersättning av staten för ombudskostnader avseende ansökan om förhandsbesked från Skatterättsnämnden, överklagandet till Regeringsrätten, förfarandet inför EG-domstolen samt för anspråket här. Vidare har sökandena begärt ränta på kostnaderna.

Som grund för anspråket har sökandena angett att Skatterättsnämndens beslut stod i strid med EG-rätten samt att staten därigenom gjort sig skyldig till ett lagstiftningsfel och/eller ett tillämpningsfel. Ersättning bör därför utgå med stöd av EG-rätten alternativt 3 kap. 2 § skadeståndslagen.

De aktuella avgörandena från Skatterättsnämnden, EG-domstolen och Regeringsrätten har varit tillgängliga här.

Justitiekanslerns bedömning

Statens skadeståndsskyldighet

Efter Sveriges inträde i Europeiska unionen kan skadeståndsansvar för staten uppkomma till följd av att en stat som är medlem av den Europeiska unionen inte har levt upp till de förpliktelser som följer av medlemskapet. EG-domstolen har i ett flertal domar lagt fast att en medlemsstat kan bli skadeståndsskyldig gentemot enskilda om staten har åsidosatt de förpliktelser som följer av gemenskapsrätten, se t.ex. domarna Francovich, Brasserie du Pêcheur, Factortame samt Dillenkofer m.fl. EG-domstolens avgöranden i dessa skadeståndsmål brukar sammanfattas under beteckningen Francovich-doktrinen, se också betänkandet Det allmännas ansvar vid överträdelse av EG-regler (SOU 1997:194 s. 53 f.).

I korthet är rättsläget att en överträdelse av EG-rätten ger rätt till skadestånd om den rättsregel som har överträtts är avsedd att skapa rättigheter för enskilda, om överträdelsen är tillräckligt klar och om det finns ett direkt orsakssamband mellan överträdelsen och den skada som den drabbade har åsamkats. Inte bara underlåtenhet att genomföra ett direktiv utan också överträdelse av en gemenskapsrättslig norm som har direkt effekt kan ge rätt till skadestånd.

EG-domstolens förhandsbesked och Regeringsrättens dom innebär att gemenskapsrätten i detta fall utgjorde hinder att tillämpa 3 § 1 h mom. lagen om statlig inkomstskatt. Skatterättsnämndens förhandsbesked stred därför mot gemenskapsrätten. Rätteligen skulle Skatterättsnämnden ha satt den svenska bestämmelsen åt sidan. Den svenska bestämmelsen innebar i detta fall ett hinder för etableringsfriheten och den fria rörligheten för kapital. De nämnda bestämmelserna i Romfördraget – även om de föreskriver ett förbud för medlemsstaterna att vidta vissa åtgärder – får anses vara avsedda att skapa rättigheter för enskilda (jfr t.ex. målet C-5/94 Hedley Lomas). Den överträdelse av de gemenskapsrättsliga bestämmelser som har skett får anses vara av sådan art att skadeståndsskyldighet har uppkommit för staten för överträdelse av EG-rätten i enlighet med de principer som EG-domstolen har lagt fast. Sökandena är således berättigade till skadestånd för den förmögenhetsskada som de har drabbats av.

Skadan

Sökandena har inte närmare preciserat sitt anspråk. Min inställning i skadeståndsfrågan innebär att sökandena är berättigade till skälig ersättning för den skada de har drabbats av till följd av Skatterättsnämndens förhandsbesked.

Jag kommer att omgående ta ställning till sökandenas anspråk när en precisering har kommit in hit. Beträffande anspråket avseende kostnader för ansökan till Skatterättsnämnden bör anledningen till att staten skall stå för den kostnaden anges. Det synes i den delen kunna hävdas att den kostnaden skulle ha drabbat sökandena även om Skatterättsnämnden hade lämnat det förhandsbesked som Regeringsrätten sedermera kom att lämna.

Jag vill beklaga att handläggningen på grund av arbetsbelastningen här har dragit ut på tiden.