Jämkning av ersättning enligt frihetsberövandelagen till en person som har varit frihetsberövad med anledning av misstanke om grov våldtäkt men dömts för sexuellt utnyttjande
Justitiekanslerns beslut
Justitiekanslern avslår SR:s ersättningsanspråk.
Bakgrund
SR anhölls den 20 augusti 2004 på grund av misstanke om grov våldtäkt alternativt medhjälp till grov våldtäkt. Tingsrätten häktade honom som misstänkt för grov våldtäkt. Allmän åklagare åtalade honom – jämte tre andra personer – vid Linköpings tingsrätt för grov våldtäkt den 19 augusti 2004 (tingsrättens mål nr B 2830-04). Han åtalades samtidigt för sexuellt utnyttjande av underårig våren och sommaren 2004.
Genom en dom den 20 oktober 2004 dömde tingsrätten SR för grov våldtäkt och sexuellt utnyttjande av underårig och bestämde påföljden till sluten ungdomsvård ett år. Vidare förordnade tingsrätten bl.a. att han skulle utge skadestånd till målsäganden och att han skulle hållas kvar i häkte till dess domen i ansvarsdelen vann laga kraft mot honom. I häktningsfrågan uttalade tingsrätten: ”För brottet är inte stadgat lindrigare straff än fängelse i två år. Det är inte uppenbart att häktningsskäl saknas. [– – –] Det vore stötande att försätta SR på fri fot då denne går i samma skola som målsäganden. Denna omständighet i förening med brottets svårhet utgör synnerliga skäl för att även SR bör kvarbli i häkte.”
Såväl åklagaren som SR och de andra tilltalade överklagade i Göta hovrätt (hovrättens mål nr B 2815-04). Beträffande den gärning som hade rubricerats som grov våldtäkt hävdade åklagaren i andra hand att de tilltalade hade gjort sig skyldiga till grovt sexuellt utnyttjande av underårig. Efter beslut av hovrätten försattes SR på fri fot den 22 december 2004. Den 5 januari 2005 meddelade hovrätten dom i målet. Hovrätten ändrade tingsrättens dom bl.a. på så sätt att hovrätten dömde SR för sexuellt utnyttjande och sexuellt utnyttjande av underårig till sluten ungdomsvård en månad. Hovrätten förordnade att påföljden skulle anses helt verkställd genom det frihetsberövande som han hade genomgått. Hovrättens dom har vunnit laga kraft.
Justitiekanslern har genom ett beslut den 4 maj 2005 respektive ett beslut den 21 juli 2005 tagit ställning till anspråk på ersättning som hade framställts av två av de andra personer som var tilltalade i målet (Justitiekanslerns ärenden med dnr 1568-05-41 respektive 2909-05-41).
Anspråk m.m.
SR har hos Justitiekanslern begärt ersättning för lidande med 90 000 kr och för ”ett förlorat skolår” med 40 000 kr, eller totalt 130 000 kr. Han har även yrkat ersättning med 2 520 kr för ombudskostnader i ärendet här.
Till stöd för sitt anspråk har SR anfört bl.a. följande. Han blev åtalad för grov våldtäkt och för sexuellt utnyttjande av underårig. Han förnekade det först nämnda brottet men erkände det sist nämnda. Han var i målet frihetsberövad under en tid av cirka fyra månader. Eftersom hovrätten dömde honom till sluten ungdomsvård en månad varade frihetsberövandet som anhållen och häktad tre månader – 90 dagar – längre än den påföljd som fastställdes av hovrätten. Enligt hans mening är han berättigad till ersättning med stöd av bestämmelsen i 2 § första stycket 3 lagen (1998:714) om ersättning vid frihetsberövanden och andra tvångsåtgärder (frihetsberövandelagen). Den gärning som föranledde frihetsberövandet, som enligt åklagarens påstående var grov våldtäkt, hänfördes enligt hovrättens dom till en mildare straffbestämmelse, sexuellt utnyttjande. Det är uppenbart att vid den bedömning som hovrätten gjorde frihetsinskränkningen inte skulle ha beslutats. Omständigheterna i hans fall är sådana att lidandeersättningen bör fastställas till 90 000 kr. – Han var på grund av frihetsberövandet frånvarande från skolan under hela höstterminen 2004. Han kunde inte fortsätta sin skolgång så som han hade planerat. Genom att han var frihetsberövad så att säga för länge har hans skoltid förlängts med ett år. För det bör han skäligen ersättas med 40 000 kr.
Åklagarmyndigheten har avgett ett yttrande.
SR har fått tillfälle att lämna synpunkter med anledning av yttrandet. Någon komplettering har inte kommit in.
Justitiekanslern har tagit del av hovrättens och tingsrättens domar i målet.
Justitiekanslerns bedömning
Inledning
För grov våldtäkt skall enligt 6 kap. 1 § brottsbalken dömas till fängelse, lägst fyra och högst tio år. Av 6 kap. 3 § samma balk följer att det för sexuellt utnyttjande döms till fängelse i högst två år. (Här och i det följande avses 6 kap. brottsbalken i den lydelse som var tillämplig vid prövningen av åtalet bl.a. mot SR. En lagändring har trätt i kraft den 1 april 2005, se SFS 2005:90.)
Grundläggande bestämmelser om anhållande och häktning finns i 24 kap. rättegångsbalken. Förenklat uttryckt gäller enligt 1 § att en person som är på sannolika skäl misstänkt för ett brott för vilket är föreskrivet fängelse ett år eller däröver får anhållas och häktas om i varje fall något s.k. särskilt häktningsskäl föreligger. Ett sådant skäl är risken för att den misstänkte genom att undanröja bevis eller på något annat sätt försvårar sakens utredning. I paragrafen anges vidare att häktning skall ske om det för brottet inte är föreskrivet lindrigare straff än fängelse i två år och det inte är uppenbart att skäl till häktning saknas. I de senare fallen brukar man tala om s.k. obligatorisk häktning.
Av 23 § lagen (1964:167) med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare framgår att den som inte har fyllt arton år får häktas endast om det finns synnerliga skäl. Föreskriften om synnerliga skäl för häktning av en person som är under arton år gäller alltså i tillägg till bestämmelserna i 24 kap. rättegångsbalken.
Bestämmelser om rätt till ersättning med anledning av frihetsberövande finns i frihetsberövandelagen. Så t.ex. föreskrivs i 2 § första stycket 3 att den som har varit anhållen och häktad på grund av misstanke om brott har rätt till ersättning om något brott i domen hänförs till en mildare straffbestämmelse och det är uppenbart att frihetsinskränkningen vid en sådan bedömning inte skulle ha beslutats. I förarbetena ges anvisningar om hur denna bestämmelse bör tillämpas (se prop. 1997/98:105 s. 49 f.).
Enligt 6 § tredje stycket frihetsberövandelagen kan ersättning vägras eller sättas ned, om den skadelidandes eget beteende har föranlett beslutet om frihetsinskränkning eller om det med hänsyn till övriga omständigheter är oskäligt att ersättning lämnas. Ersättningen kan således jämkas med stöd av denna bestämmelse. Av förarbetena till bestämmelsen framgår bl.a. följande. Jämkning med hänvisning till den skadelidandes eget beteende skall kunna ske i en sådan situation som förelåg i det s.k. Lindomefallet. I det fallet hade ersättning betalats ut till en misstänkt som hade varit på platsen och där gjort sig skyldig till brott; det hade dock inte ansetts styrkt att han hade begått det grövsta brott, ett mord, som misstankarna avsåg. Ersättning skall vägras i situationer där den frihetsberövade till följd av sitt eget beteende har stått i ett sådant förhållande till brottet att ingripandet mot honom har varit klart motiverat. Det avgörande för om jämkning skall kunna ske bör vara omständigheterna när ingreppet skedde; om den skadelidandes eget beteende i den situationen föranledde ingripandet bör jämkning kunna komma i fråga.
Det kan finnas anledning att på grund av omständigheterna i övrigt jämka ersättningen bl.a. när det är klarlagt att en frihetsberövad person har begått ett visst brott men åtal inte väcks på grund av att preskription har inträtt eller att åtalsunderlåtelse meddelas. Nedsättningen av ersättningen skall ske efter en skälighetsbedömning, vilket ofta torde leda till att ersättningen sätts ned till noll. Jämkning bör ske endast i klara fall av oskälighet. Det är påkallat med en restriktiv tillämpning. (Om jämkningsfrågan, se närmare ovan anf. prop. s. 25 f. och 55 f.)
Frågan om ersättning för lidande och för förlust av skolår
I likhet med de andra personer som stod under åtal i målet var SR frihetsberövad med anledning av en gärning som enligt åklagarens – senare i första hand gjorda – ansvarspåstående var grov våldtäkt. Tingsrätten dömde SR i enlighet med vad åklagaren hade lagt honom till last – alltså bl.a. för grov våldtäkt – och förordnade att han skulle hållas kvar i häkte. Hovrätten å sin sida fann dock inte styrkt att SR hade gjort sig skyldig till något våldtäktsbrott men fällde honom för sexuellt utnyttjande och sexuellt utnyttjande av underårig. Det kan alltså konstateras att han blev dömd för sexualbrott men inte våldtäktsbrott.
SR har gjort gällande att han är berättigad till ersättning enligt 2 § första stycket 3 frihetsberövandelagen. Som har redovisats ovan är en av förutsättningarna för ersättning med stöd av den bestämmelsen att, vid den bedömning som slutligen har gjorts i skuldfrågan, det är ”uppenbart” att frihetsinskränkningen inte skulle ha beslutats. I det här fallet skall sålunda den frågan ställas, om det är uppenbart att SR inte hade blivit anhållen och häktad om han hade varit misstänkt för inte grov våldtäkt utan sexuellt utnyttjande. (I det här sammanhanget kan bortses från att han dömdes även för sexuellt utnyttjande av underårig.)
Straffskalan för sexuellt utnyttjande sträcker sig upp till fängelse två år. Från den synpunkten finns förutsättningar att häkta den som är misstänkt för ett sådant brott. Någon s.k. obligatorisk häktning kommer dock inte i fråga vid misstanke om sexuellt utnyttjande. Däremot är det aktuellt med obligatorisk häktning om misstanken avser grov våldtäkt, eftersom det föreskrivna minimistraffet för ett sådant brott är fängelse fyra år.
Mot denna bakgrund och med beaktande bl.a. av SR:s låga ålder vid tiden för frihetsberövandet – sexton år – är det tveksamt om han skulle ha anhållits och häktats för det fall han hade varit misstänkt för inte grov våldtäkt utan sexuellt utnyttjande (jfr ovan om att synnerliga skäl krävs för häktning av den som inte har fyllt arton år). Risken för att han på fri fot skulle ha kunnat försvåra sakens utredning torde dock ha varit inte obetydlig även vid en sådan rubricering av gärningen. Sammantaget är det enligt min mening inte uppenbart att SR inte hade blivit anhållen fr.o.m. den 20 augusti 2004 och därefter häktad i tiden fram till tingsrättens dom den 20 oktober 2004, om han hade varit misstänkt och sedermera åtalad för sexuellt utnyttjande. Med hänsyn bl.a. till att hovrätten bestämde påföljden i hans fall till sluten ungdomsvård en månad får det däremot anses uppenbart att han vid en sådan bedömning inte hade varit häktad i tiden efter tingsrättens dom. Av detta följer att han är i princip berättigad till ersättning för tiden från det att tingsrätten meddelade sin dom till dess att hovrätten försatte honom på fri fot den 22 december 2004.
Med detta är dock inte sagt att SR skall tillerkännas någon ersättning. Först skall nämligen prövas om ersättningen bör jämkas med stöd av bestämmelserna i 6 § tredje stycket frihetsberövandelagen. Den fråga som här inställer sig är närmare bestämt om SR:s eget beteende har föranlett frihetsberövandet eller om det med hänsyn till övriga omständigheter är oskäligt att lämna ersättning till honom.
Enligt min mening kan det sättas i fråga om bestämmelsen om att ersättningen kan jämkas med hänvisning till den skadelidandes eget beteende är avsedd att tillämpas i ett fall som SR:s. De exempel som anges i förarbetena tar nämligen sikte på situationer där den frihetsberövade inte har fällts till ansvar. Till detta kan läggas synpunkten att SR:s eget beteende inte kan anses ha föranlett frihetsberövandet – häktningen – i tiden efter tingsrättens dom, dvs. den period för vilken han är principiellt berättigad till ersättning (se ovan). Lagtextens ordalydelse kan dock inte anses utgöra hinder för en jämkning även i ett fall som det nu aktuella.
Jag konstaterar att SR befann sig i en lägenhet där enligt hovrättens dom bl.a. han själv gjorde sig skyldig till visserligen inte något våldtäktsbrott men ett sexualbrott som innefattades i det gärningsförlopp som åklagaren åberopade till stöd för åtalet i målet. På brottsplatsen, dvs. i lägenheten, fanns utöver han själv och målsäganden de tre andra personer som även de var misstänkta och sedermera åtalade för den gärning som låg till grund för hovrättens fällande dom beträffande honom och en av de andra tilltalade. Den som i ett fall som detta misstänks för ett brott löper typiskt sett en risk att bli misstänkt och frihetsberövad för ett allvarligare brott än det som han till sist fälls för. Det kan såtillvida anses föreligga ett samband mellan å ena sidan SR:s eget beteende och å andra sidan frihetsberövandet även när det gäller tiden efter tingsrättens dom. Skälen för en jämkning av ersättningen är enligt min mening nog så starka i ett fall av det här slaget som i de exempel på eget beteende som nämns i förarbetena.
Huruvida bestämmelsen om eget beteende är tillämplig eller ej är dock inte avgörande för min bedömning av frågan om SR bör tillerkännas någon ersättning med anledning av frihetsberövandet. Enligt min mening vore det nämligen med hänsyn till de brott han begått under alla förhållanden oskäligt om han fick någon ersättning. Frihetsberövandet blev visserligen ca tre månader ”för långt”, men den som gör sig skyldig till ett brott av nu aktuellt slag bör som regel själv få stå risken för att ett straffprocessuellt frihetsberövande kan bli längre än det straff som döms ut. Det gäller åtminstone när längden på frihetsberövandet är så pass begränsad som här.
Jag finner således att ersättningen skall jämkas till noll.
Sammanfattningsvis avslår jag SR:s anspråk på ersättning för lidande och för ett förlorat skolår. För tydlighets skull kan jag tillägga att den sistnämnda posten inte är ersättningsgill enligt frihetsberövandelagen.
Frågan om ersättning för ombudskostnader
Vid denna bedömning av huvudsaken finns inte förutsättningar att utge någon ersättning till SR för hans ombudskostnader i ärendet. Jag avslår således även denna del av anspråket.