Anspråk på skadestånd av staten med hänvisning till att en lägenhet har hållits avspärrad i samband med en brottsutredning

Justitiekanslerns beslut

Justitiekanslern tillerkänner J & E Reibo Fastighets AB skadestånd av staten med 22 812 kr och uppdrar åt Åklagarmyndigheten att se till att ersättningen betalas ut till bolaget.

Justitiekanslern uttalar också kritik mot en åklagare för hanteringen av en fråga om avspärrning av en lägenhet.

Ärendet

Bakgrund

Den 21 februari 2003 bragtes en person, O.Z., om livet i en hyreslägenhet i Märsta (här och i det följande förkortar Justitiekanslern vissa namn). Hyresgäst var L.A. men lägenheten disponerades av P.K. Kammaråklagaren ET beslöt den 7 mars 2003 om husrannsakan i lägenheten. Vid husrannsakan där påträffades bl.a. blodspår. I samband med husrannsakan beslöt åklagaren att lägenheten skulle avspärras. Detta beslut dokumenterades inte. Husrannsakningar genomfördes i lägenheten även den 28 mars, den 10 april, den 16 april, den 22 maj, den 2 juni och den 18 juni, allt år 2003.

P.K. anhölls den 2 april 2003 och häktades den 4 samma månad som misstänkt för mord på O.Z. I augusti 2003 väckte chefsåklagaren KP åtal vid Norrtälje tingsrätt mot P.K. för mord och för dopningsbrott. Utöver ansvarsyrkandena innehöll stämningsansökningen yrkanden i frågor om beslag men inte något yrkande som gällde avspärrning av lägenheten. Huvudförhandlingen vid tingsrätten ägde rum den 8 augusti 2003. Genom en dom den 19 augusti 2003 fällde tingsrätten P.K. för dråp och för dopningsbrott. Tingsrätten beslöt även bl.a. i frågor om beslag och om häktning men inte i frågan om lägenheten skulle vara avspärrad. Såväl åklagaren som P.K. överklagade i Svea hovrätt. Huvudförhandlingen där gick av stapeln den 8 januari 2004. Genom en dom den 16 samma månad fastställde hovrätten tingsrättens domslut samt förordnade bl.a. att vad tingsrätten hade beslutat om beslag skulle gälla. Inte heller hovrättens dom innehöll något beslut i frågan om lägenheten skulle vara avspärrad. P.K. överklagade till Högsta domstolen, som enligt ett beslut den 2 april 2004 inte meddelade prövningstillstånd. Hovrättens dom stod därmed fast. – Den 4 februari 2004 lämnade polisen, på uppdrag av KP, ut lägenhetsnycklarna till en företrädare för hyresvärden, J & E Reibo Fastighets AB (i det följande ofta kallat ”bolaget”).

Anspråk m.m.

Genom en skrivelse den 5 januari 2004 till Polismyndigheten i Stockholms län har bolaget begärt ersättning för den hyresintäkt som enligt bolaget har uteblivit som en följd av att lägenheten var avspärrad. Bolaget har därefter till polismyndigheten angett bl.a. att hyresgästen L.A. blev avhyst den 1 oktober 2003, att lägenheten var tom under perioden oktober 2003 – mars 2004 och att bolagets totala hyresförlust för denna period är 22 812 kr.

I juni 2004 har polismyndigheten överlämnat ärendet till Justitiekanslern. Polismyndigheten har i ett samtidigt avgivet yttrande anfört bl.a. att beslutet om avspärrning har fattats av en åklagare och att ersättning från polismyndigheten avstyrks.

Efter remiss från Justitiekanslern har vice överåklagaren BB vid dåvarande Åklagarmyndigheten i Stockholm sagt följande i ett yttrande den 16 augusti 2004.

”J & E Reibo Fastighets AB har begärt ersättning för utebliven hyresintäkt med anledning av att en lägenhet varit avspärrad under en brottsutredning. Justitiekanslern har med anledning härav beslutat att inhämta yttrande från överåklagaren i Stockholm. En redovisning av ärendet har inhämtats från kammarchefen, KP, i vilket lämnas en utförlig redogörelse för de omständigheter som anspråket hänför sig till. Av redovisningen framgår också vilka författningsbestämmelser som kan vara aktuella. Redovisningen bifogas detta yttrande. Några särskilda råd eller andra bestämmelser på myndighetsnivå som tar sikte på den aktuella situationen finns inte.

När det gäller det yrkade beloppets nivå föreligger inga invändningar.

Enligt min mening visar genomgången av ärendet och den redogörelse som lämnats att det förelegat förutsättningar för en avspärrning av lägenheten. Förhållandet att skriftlig dokumentation om avspärrningsbeslutet och de fortsatta besluten om avspärrning saknas, förändrar inte detta förhållande. I sammanhanget bör noteras att det under utredningen på ett mycket sent stadium lämnats nya uppgifter från bl.a. den misstänkte som medförde att åklagaren ansåg det nödvändigt att bibehålla avspärrningen. Av den lämnade redogörelsen framgår också att frågan om avspärrning fortlöpande prövats av åklagaren. Mot den redovisade bakgrunden och det utredda brottets svårhetsgrad och komplexitet samt utredningens karaktär i övrigt, kan enligt min mening inte någon kritik riktas mot den omfattning i tid som avspärrningen gällt.

Något fel eller [någon] försummelse som kan föranleda ett skadeståndsansvar enligt Skadeståndslagen (1972:207), föreligger därför inte enligt min mening. Inte heller i övrigt finns enligt min mening grund för skadestånd.

I sammanhanget bör noteras att J & E Reibo Fastighets AB låtit avhysa hyresgästen [innan] avspärrningen hävts. Genom detta förfarande har företaget själv medverkat till uteblivna intäkter.”

Det yttrande från KP som BB har hänvisat till är daterat den 4 augusti 2004 och innehåller bl.a. följande.

”Den 1 mars 2003 hittades liket efter en person inlindat i mattor och lakan vid en skogsväg i Söderäng mellan Gottröra och Rimbo. Liket visade sig vara kvarlevorna av en person som den 25 februari 2003 anmälts försvunnen av sina anhöriga. Det senaste tillfället någon sett honom i livet var natten mellan den 20 och den 21 februari 2003.

Utredningen visade att offret under sitt sista dygn i livet umgåtts med vänner i Märsta och spåren slutade utanför en fastighet på [– – –] i Märsta. Där skildes offret från två personer, varav den ene — P.K. — hyrde en lägenhet i andra hand på adressen. K. och hans kamrat uppgav att offret gående lämnat platsen och att K. och kamraten sedan ensamma begett sig till lägenheten.

Misstankar uppkom om att dessa uppgifter inte var helt korrekta, så den 7 mars 2003 beslöt kammaråklagaren ET om en reell husrannsakan i den av K. förhyrda lägenheten. Vid denna husrannsakan säkrades bland annat blodspår. Jag har inte kunnat hitta detta dokumenterat, men vid denna tidpunkt torde lägenheten ha avspärrats jämlikt 27 kap. 15 § rättegångsbalken. Låset byttes av teknikerna som genomförde husrannsakan.

Därefter har lägenheten hållits avspärrad. Förnyade husrannsakningar har därefter skett den 28 mars 2003, den 10 april 2003, den 16 april 2003, den 22 maj 2003, den 2 juni 2003 och den 18 juni 2003.

Under ET:s semester tog jag över handläggningen av ärendet och väckte åtal för mord den 1 augusti 2003. Huvudförhandling hölls sedan den 8 augusti 2003. Inför denna kom den häktade K. med nya påståenden, som gjorde att utredningen måste kompletteras. K. kom sedan vid huvudförhandlingen på nytt med nya versioner om vad som inträffat, varför jag beslöt att avspärrningen av lägenheten inte skulle hävas. Detta med hänsyn till att K. kunde tänkas komma med nya uppgifter på nytt, som skulle kunna föranleda förnyade husrannsakningar. Beslutet meddelades utredningsmännen muntligt och dokumenterades inte av mig.

K. dömdes av Norrtälje tingsrätt den 19 augusti 2003 för bland annat dråp.

K. klagade sedan på domen till Svea hovrätt. Den 8 januari 2004 hölls huvudförhandling i hovrätten och i dom den 16 januari 2004 så fastställdes tingsrättens dom.

K. klagade på domen till Högsta Domstolen, som ej meddelade prövningstillstånd.

Jag uppdrog muntligen till kriminalinspektören PR att häva avspärrningen av lägenheten och så skedde i samband med att beslagtaget gods lämnades ut den 4 februari 2004.

[– – –]

Mina synpunkter

Förutsättningar för ett avspärrande av lägenheten har helt klart förelegat. Ett mycket allvarligt brott hade begåtts där. Det var alldeles uppenbart förenat med risk för att utredningen skulle kunna drabbas av allvarliga problem, om lägenheten lämnats åter så att den kunnat nyttjas för bostadsändamål. Eventuella spår hade då med stor sannolikhet gått förlorade.

En prövning enligt proportionalitetsprincipen faller enligt min mening också ut på samma sätt. Det var ett mycket allvarligt brott som förövats och det men det inneburit för bostadsföretaget att inte kunna hyra ut lägenheten på sätt man önskat, måste betraktas som mindre än det men en havererad mordutredning skulle göra.

Inför detta yttrande har jag inte kunnat samråda med kammaråklagaren ET om vad som förekommit vid beslutet om att lägenheten skulle avspärras. Jag utgår från att denna fråga diskuterats med berörda utredningsmän hos polisen. En brist i hanteringen är att detta beslut inte skriftligen dokumenterats och inte heller beslutet av mig då avspärrningen hävdes, men detta får inte själva beslutet att framstå som felaktigt. Enligt min bedömning har det varit ett befogat ingrepp i fastighetsägarens besittning av den aktuella lägenheten.

Min uppfattning i ersättningsfrågan

Enligt vad som ovan anförts, kan jag inte se att beslutet att avspärra aktuell lägenhet varit felaktigt. Av klagandens skrift kan jag heller inte se att man påstår att åtgärden varit felaktig. Sökanden har ändå tvingats tåla viss begränsning i sitt utnyttjande av lägenheten, vilket lett till förmögenhetsskada för denne.

Detta torde vara en situation som inte är helt ovanlig i polisiär verksamhet. Polisman slår sönder ett fönster för att bereda sig tillträde till en lägenhet, bryter upp en dörr eller liknande. Detta kan leda till kostnader för en enskild, men det beror inte på fel eller försummelse från polismannens sida, utan är en följd av att polis och åklagare i brottsbekämpande syfte får vidta/besluta om viss våldsanvändning.

Jag anser att den skada som målsäganden i nu aktuellt fall har åsamkats är ersättningsberättigande; inte på grund av felaktigt beslut utan på grund av de befogenheter lagstiftaren har givit brottsbekämpande myndigheter att tillgripa tvångsåtgärder. Dessa kan — även rätt beslutade och utförda — leda till skada för en tredje man. Detta är då en fråga som enligt 5 § förordning (1995:1301) om handläggning av skadeståndsanspråk mot staten, skall handläggas av den centrala förvaltningsmyndighet inom vars verksamhetsområde skadan inträffat, dvs. RPS eller RÅ.

Jag har ingen anledning att ifrågasätta att hyresförlusten för fastighetsägaren uppgått till angivet belopp.”

Justitiekanslern har i maj 2005 remitterat ärendet till riksåklagarens kansli med en begäran om ett yttrande därifrån. I remissen har Justitiekanslern angett bl.a. att yttrandet borde koncentreras till frågan om under vilka förutsättningar det finns skäl att hålla en lägenhet avspärrad, särskild i tiden efter det att bevisupptagning har skett i första instans, och frågan om sådana förutsättningar kunde anses ha förelegat i detta fall.

Med anledning av remissen har vice riksåklagaren CBL yttrat bl.a. följande.

[– – –]

”Rättslig reglering

Enligt 3 kap. 2 § första punkten skadeståndslagen är staten ersättningsskyldig för bl.a. ren förmögenhetsskada, som vållas genom fel eller försummelse vid myndighetsutövning i verksamhet för vars fullgörande staten svarar.

Av 27 kap. RB [dvs. rättegångsbalken; Justitiekanslerns tillägg] framgår följande som är av intresse för frågans bedömning.

Av 15 § framgår att för säkerställande av utredning om brott får bl.a. byggnad eller rum tillstängas (avspärrning). Av andra stycket framgår att beträffande sådan åtgärd gäller i tillämpliga delar vad som stadgas i kapitlet om beslag.

I 1 § tredje stycket anges att tvångsmedel enligt detta kapitel får beslutas endast om skälen för åtgärden uppväger det intrång eller men i övrigt som åtgärden innebär för den misstänkte eller för något annat motstående intresse.

I 8 § femte stycket föreskrivs att när målet avgörs, skall rätten pröva om ett beslag fortfarande skall bestå.

Bedömning

Det bakomliggande syftet med regleringen om avspärrning är att förhindra att spår efter ett brott utplånas.

Som angivits ovan innehåller tredje stycket i första paragrafen en s.k. proportionalitetsregel vilken innebär att tvångsmedel enligt 27 kap. RB inte får beslutas om inte skälen för åtgärden uppväger det intrång eller men som åtgärden innebär för bl.a. något motstående intresse. Tvångsåtgärden skall i fråga om art, styrka, räckvidd och varaktighet stå i rimlig proportion till vad som står att vinna med åtgärden (Fitger, Rättegångsbalken 23:56 b).

En grundläggande förutsättning för att en åklagare skall kunna fatta ett beslut om att avspärra en lägenhet är att det sker för att det föreligger anledning till antagande att ett brott har förövats och att man genom undersökning av lägenheten kan finna spår som leder till att utredning om brottet vinns. En annan förutsättning som också bör vara uppfylld är att en avspärrning är nödvändig för att säkerställa att spår och andra omständigheter som kan vara av betydelse för utredningen om brottet inte skall riskera att gå förlorade. En avspärrning skall inte bestå längre tid än som är nödvändigt för att genom t.ex. en teknisk undersökning säkra den bevisning som finns. Ju allvarligare brott det rör sig om desto större intrång i motstående intressen får accepteras.

I detta fall har bolaget genom avspärrningen varit betagen sin möjlighet att hyra ut lägenheten. På detta sätt har bolaget gått miste om intäkter som angivits till drygt tjugotusen kronor.

Utredningen i det aktuella fallet avsåg ett av de allra allvarligaste brott som finns. Teknisk undersökning hade förekommit vid ett flertal tillfällen. Åklagaren har angivit att den misstänkte vid flera tillfällen kommit med nya uppgifter om vad som hänt vid gärningstillfället i den aktuella lägenheten. Nya undersökningar i lägenheten hade därför gjorts för att kontrollera de nya uppgifterna. Enligt åklagaren vägde intresset av att om nödvändigt kunna bemöta invändningar med hjälp av förnyad teknisk undersökning över i förhållande till bolagets intresse av att kunna hyra ut lägenheten. Enligt åklagaren kunde det också befaras att den åtalade skulle kunna ändra sina uppgifter i högre instans.

För egen del anser jag att det i den föreliggande situationen helt klart funnits förutsättningar att avspärra den aktuella lägenheten för att säkerställa utredningen om brottet. Hur länge en avspärrning får pågå i ett fall som detta är naturligtvis i hög grad en bedömningsfråga och ytterst beroende av de föreliggande omständigheterna. I detta fall har den åtalade nekat till att ha utfört gärningen. Intresset av att kunna säkerställa en adekvat utredning och att vid förekomsten av nya uppgifter kunna kontrollera dessa talar emellertid mycket starkt för att en avspärrning kan upprätthållas under lång tid. Min bedömning är att avspärrningen mycket väl hade kunnat bestå i vart fall till dess hovrätten dömt i målet, d.v.s. den 16 januari 2004.

Av vad som angivits ovan under rättslig reglering följer av 27 kap. 8 § femte stycket att när målet avgörs, skall rätten pröva om ett beslag fortfarande skall bestå. Av 15 § andra stycket framgår att beträffande avspärrning gäller i tillämpliga delar vad som är stadgat i 27 kap. om beslag. Av detta följer att rätten då den avgör målet också skall pröva om en avspärrning skall bestå. I förevarande fall har [varken] tingsrätten eller hovrätten [– – –] alls uttalat sig om avspärrningen. Att så inte skett torde bero på att den frågan aldrig underställts rättens prövning.

Vad innebär det då att rätten inte uttalat sig om avspärrningen? Enligt min uppfattning torde det innebära att avspärrningen upphört från det att tingsrätten gav sin dom d.v.s. den 19 augusti 2003 (se Gärdes m.fl. kommentar till rättegångsbalken s. 369 jämförd med s. 360 samt JO 1993/94 s. 41). Åklagaren har i tiden därefter inte haft någon laglig rätt att hålla lägenheten avspärrad på sätt som skett. Åklagaren skulle alltså ha sett till att lägenheten åter ställts till bolagets disposition efter det att tingsrätten dömt i målet eller väckt frågan om fortsatt avspärrning i hovrätten. Att så inte skett utgör ett fel eller en försummelse vid myndighetsutövningen. Är bolaget då berättigat till den begärda ersättningen? Enligt min uppfattning är det inte självklart att så är fallet. I samband med utredningar av allvarlig brottslighet får motstående intressen tåla tämligen allvarliga inskränkningar i sina rättigheter för att säkra intresset av möjligheten till lagföring och slutligen en fällande dom. I förevarande fall är det min bedömning att avspärrningen om den underställts rätten hade kunnat bestå i första hand fram till dess hovrättens dom förelåg vilket hade inneburit att bolaget inte kunnat disponera lägenheten för uthyrning under den tiden. Jag anser därför att bolaget inte bör vara berättigat till ersättning i tiden före den 16 januari [2004].”

Till CBL:s yttrande har fogats ett yttrande av den 6 juli 2005 från chefsåklagaren KP. Han har då uttalat följande.

”Ärendet rör ett mord som förövats i en lägenhet i Märsta. Under utredningen framkom att två personer — förutom offret — vistats i lägenheten vid den sista tidpunkten då offret var vid liv. Dessa två häktades som misstänkta för mordet.

Först efter ett par månader började en av dem berätta vad som skett i lägenheten, vilket ledde till att han försattes på fri fot. Den andre fortsatte att neka till brottet.

Under utredningen hade teknisk utredning vid ett flertal tillfällen genomförts i lägenheten och en hel del tekniska bevis hade säkrats. Den person som var häktad kom med nya uppgifter strax före förhandlingen i tingsrätten och dessutom under förhandlingen i tingsrätten. Det kunde befaras att uppgifterna skulle komma att ändras också i högre instans. Då det var ett mycket allvarligt brottspåstående så ansåg jag det vara nödvändigt att kunna bemöta eventuellt nya invändningar med en förnyad teknisk utredning.

Jag har haft som självklar utgångspunkt att tvångsmedelsanvändningen skulle bestå under så kort tid som möjligt. Avspärrningen kom trots detta att bestå under tämligen lång tid. I detta fall var den misstänkte andrahandshyresgäst i lägenheten. Det var fastighetsägaren som drabbades av men då lägenheten sedan inte kunde hyras ut på sätt tänkt. Det är naturligtvis olyckligt, men å andra sidan ansåg — och anser jag alltjämt — att intresset att kunna bemöta invändningar på ett tillförlitligt sätt med hjälp av förnyad teknisk undersökning om nödvändigt, vägde över. Likaså kunde det inte uteslutas att en syn på platsen skulle komma att behövas och då skulle lägenheten behöva vara i ursprungligt skick. Enligt min mening hade det varit djupt otillfredsställande att en person misstänkt för mord skulle frikännas på den grunden att en mer eller mindre välgrundad invändning inte kunnat bemötas på grund av att avspärrningen av lägenheten hävts för tidigt. Jag anser därför sammanfattningsvis att det funnits skäl att hålla lägenheten avspärrad under den långa tid som skedde.

Jag har inte dokumenterat något beslut om att lägenheten alltjämt skulle vara avspärrad efter avslutad tingsrättsförhandling. Däremot förde jag diskussioner med de utredningsmän som från polisens sida deltog i utredningen och klargjorde som min uppfattning att avspärrningen borde bestå.

Till mig kom heller aldrig några propåer från fastighetsägaren om att [avspärrningen av] lägenheten borde hävas. Såvitt känt av mig har dessa krav rests först sedan jag i samband med att HD ej beslöt bevilja prövningstillstånd i saken, hävde avspärrningen.”

Bolaget har fått tillfälle att lämna synpunkter på åklagarnas respektive yttranden. Med anledning av det har bolaget tillagt bl.a. följande. Den föregående hyresgästen avhystes på grund av att han inte betalade hyran. Det fanns någon som ville hyra lägenheten redan den 1 oktober 2003. Men eftersom lägenheten var avspärrad kunde bolaget inte hyra ut den då. Bolaget har alltså inte bidragit till det intäktsbortfall som har uppstått.

Justitiekanslerns bedömning

Utgångspunkter

Bolaget kräver ersättning mot bakgrund av att en hyreslägenhet i en av bolagets fastigheter var avspärrad med anledning av en förundersökning och ett brottmål som gällde mord. Enligt bolaget ledde avspärrningen till att lägenheten inte kunde hyras ut med följd att bolaget gick miste om hyra för perioden oktober 2003 – mars 2004. Det fordrade beloppet, 22 812 kr, är så beräknat att det avser hyra om 3 744 kr per månad för oktober – december respektive 3 860 kr per månad för januari – mars.

Justitiekanslern har i ett antal tidigare sammanhang haft att pröva frågan om staten kan anses skyldig att lämna ersättning till en enskild med anledning av att denne inte kunnat disponera en lägenhet då polisen eller åklagaren har beslutat om att lägenheten skall vara avspärrad t.ex. för en kriminalteknisk undersökning. Som framgår bl.a. av Justitiekanslerns beslut den 19 september 2001 i ärendet med dnr 3569-00-40 skall Justitiekanslern bedöma denna fråga utifrån bestämmelserna i 3 kap. 2 § skadeståndslagen (1972:207). Enligt dessa bestämmelser skall staten ersätta bl.a. ren förmögenhetsskada som vållas genom fel eller försummelse vid myndighetsutövning i sådan verksamhet som staten svarar för. Till detta område hör polisens och åklagarnas brottsbekämpande och utredande verksamhet liksom domstolarnas dömande verksamhet. En utebliven hyresintäkt kan i och för sig utgöra en ren förmögenhetsskada som skulle kunna ersättas med stöd av 3 kap. 2 § skadeståndslagen.

Det nu anförda innebär att en första förutsättning för att jag skall kunna tillerkänna bolaget någon ersättning är att det kan anses ha förekommit fel eller försummelse vid handläggningen av frågan om avspärrning av lägenheten. Och om denna förutsättning är uppfylld inställer sig följdfrågan om felet eller försummelsen har vållat bolaget en förmögenhetsskada i form av utebliven hyresintäkt för perioden oktober 2003 – mars 2004 så som bolaget har gjort gällande.

Frågan om fel eller försummelse, m.m.

Med stöd av 27 kap. 15 § rättegångsbalken kan en åklagare besluta att t.ex. en lägenhet skall avspärras för säkerställande av en utredning om brott. Vid en sådan avspärrning gäller bestämmelserna i samma kapitel om beslag i tillämpliga delar. Härav följer att en avspärrning får beslutas endast om skälen för åtgärden uppväger det intrång eller men i övrigt som åtgärden innebär för något motstående intresse (1 § tredje stycket), att den som har drabbats av en åklagares beslut om avspärrning kan begära rättens prövning av åtgärden (6 § första stycket ) och att när rätten avgör målet denna skall pröva om avspärrningen skall bestå (8 § femte stycket). Det skall föras ett protokoll över åtgärden att avspärra, och i protokollet skall det anges bl.a. ändamålet med avspärrningen; på begäran av den som har drabbats av avspärrningen skall han få ett bevis om åtgärden (13 §).

Av utredningen i ärendet framgår följande. Den aktuella lägenheten avspärrades enligt ett beslut av kammaråklagaren ET, som under den första tiden ledde förundersökningen. Beslutet dokumenterades inte. Inte heller senare dokumenterades något åklagarbeslut i frågan, t.ex. chefsåklagaren KP:s beslut om att lägenheten skulle vara fortsatt avspärrad efter det att tingsrätten hade dömt i målet. Varken vid tingsrätten eller i hovrätten framställde åklagaren något yrkande om att lägenheten skulle hållas avspärrad även i tiden efter domen. Förmodligen av den anledningen har domstolarna inte utlåtit sig i denna fråga när de dömde i målet. Avspärrningen av lägenheten hävdes rent faktiskt först i tiden efter hovrättens dom och detta sedan KP hade gett klartecken till polismyndigheten om att så skulle ske.

Jag anser mig inte böra ifrågasätta åklagarens bedömning och beslut om att hålla lägenheten avspärrad inte bara under det inledande skedet av förundersökningen utan även i tiden fram till dess att tingsrätten hade dömt i målet. Inte desto mindre kan det konstateras att åklagarnas handläggning av avspärrningsfrågan var bristfällig. Det som enligt min mening är särskilt allvarligt är att åklagaren underlät att i målet ta upp denna fråga. I praktiken ledde denna brist till att tingsrätten inte övervägde och beslutade i frågan när domen meddelades och att således en bl.a. för fastighetsägaren betydelsefull domstolsprövning inte kom till stånd. Rättsligt sett torde – som också CBL har berört i sitt yttrande – den omständigheten att tingsrätten inte prövade avspärrningsfrågan ha inneburit att avspärrningen upphörde från det att tingsrätten meddelade sin dom (jfr chefsjustitieombudsmannen MM:s beslut den 31 augusti 2005 i ärendet med dnr 2842-2003 och där gjorda hänvisningar). Men rent faktiskt bestod avspärrningen även i tiden efter domen, vilket tydligen förklaras av att åklagaren då lämnade besked till polisen om att lägenheten alltjämt skulle vara avspärrad. Den rätta åtgärden från åklagarens sida i den situationen hade varit att i samband med tingsrättsdomen underrätta polisen om att avspärrningen skulle hävas.

Jag finner således att åklagaren har agerat felaktigt vid sin handläggning av avspärrningsfrågan och att det såtillvida finns förutsättningar för ett på 3 kap. 2 § skadeståndslagen grundat ersättningsansvar för staten gentemot bolaget. Det bör tilläggas att även polisen och domstolarna som har att göra med ett fall som innefattar en sådan fråga har ett ansvar för att frågan hanteras på ett riktigt sätt (beträffande domstolarna jfr 27 kap. 15 § rättegångsbalken och 8 § femte stycket samma kapitel om att rätten i samband med att den avgör målet skall pröva om avspärrningen skall bestå). Enligt min mening finns dock inte fog för uppfattningen att polisen, tingsrätten eller hovrätten för sin del har handlagt avspärrningsfrågan i det här fallet på ett sådant sätt att staten har blivit skadeståndsskyldig för den skull.

Det förhållandet att ett skadeståndsgrundande fel från åklagarens sida har förekommit är dock inte tillräckligt för att staten skall vara skyldig att utge ersättning till bolaget. För ersättningsansvar krävs även att felet på statens sida står i ett s.k. adekvat orsakssamband med den angivna skadan, dvs. i det här fallet intäktsbortfallet. Det som skall bedömas är då i första hand om tingsrätten skulle ha förordnat om fortsatt avspärrning om åklagaren hade väckt avspärrningsfrågan i målet så att rätten kunde pröva och besluta i frågan samtidigt som den meddelade dom. Om rätten skulle ha beslutat om att lägenheten skulle vara avspärrad även i tiden efter domen kan åklagarens fel inte anses ha åsamkat bolaget något intäktsbortfall för den period under vilken avspärrningen sålunda skulle ha bestått enligt rättens beslut; det saknas i sådant fall ett adekvat orsakssamband mellan felet och intäktsbortfallet.

Det är vanskligt att bedöma hur tingsrätten och hovrätten skulle ha ställt sig i avspärrningsfrågan för det fall de hade prövat den. Rent allmänt torde dock gälla att behovet av en bevissäkrande åtgärd av det här slaget i vart fall typiskt sett minskar väsentligt sedan bevisupptagning har skett i första instans. Detta torde ofta leda till att det saknas tillräckliga skäl att låta åtgärden bestå sedan tingsrätten har meddelat dom i målet. Men det kan inte uteslutas att omständigheterna i ett enskilt mål kan vara sådana att det finns anledning att hålla t.ex. en lägenhet fortsatt avspärrad även i tiden efter det att tingsrätten har avgjort målet och fram till dess att domen i ansvarsfrågan har vunnit laga kraft.

I det nu aktuella fallet har från åklagarens sida angetts att den tilltalade P.K. hade ändrat sina uppgifter vid flera tillfällen och att det av den anledningen och eftersom det kunde behöva hållas syn i lägenheten förelåg skäl att ha lägenheten avspärrad även efter det att åtal hade väckts och tingsrätten hade hållit huvudförhandling och dömt i målet. Skäl av det slag som åklagarsidan sålunda har hänvisat till skulle i och för sig kunna motivera en fortsatt avspärrning av lägenheten. Åklagarens framställning i denna del är emellertid allmänt hållen, och med hänsyn till det fel som begicks får staten anses skyldig att tydligare visa att felet saknade betydelse. Därför anser jag mig inte ha grund för slutsatsen att tingsrätten – eller hovrätten – för sin del hade kommit till samma uppfattning som åklagaren i avspärrningsfrågan. Jag noterar i sammanhanget att de nya uppgifter som, enligt vad åklagaren har angett, P.K. lämnade strax före och under rättegången inte ledde till någon ny husrannsakan i lägenheten. Sammanfattningsvis finner jag att prövningen av om bolaget skall tillerkännas något skadestånd skall bygga på antagandet att domstolarna inte hade förordnat om fortsatt avspärrning om de – som bort ske – hade fått besluta i avspärrningsfrågan.

Av det anförda följer att jag anser att åklagaren har gjort sig skyldig till ett skadeståndsgrundande fel vid handläggningen av frågan om lägenheten skulle vara avspärrad och att detta har lett till att lägenheten i praktiken hölls avspärrad från det att tingsrätten dömde i målet, den 19 augusti 2003, till dess att lägenheten på nytt ställdes till bolagets disposition, den 4 februari 2004. Denna inskränkning i bolagets rätt att disponera över lägenheten berodde med andra ord på en avspärrning som enligt min bedömning får anses ha saknat laga stöd. Och omvänt hade bolaget fått tillgång till lägenheten från dagen för tingsrättens dom för det fall åklagaren inte hade agerat på ett felaktigt sätt.

Frågan om skadans storlek

Som framgått skall lägenheten anses ha varit felaktigt avspärrad från den 19 augusti 2003 till den 4 februari 2004. Den föregående hyresgästen blev enligt bolaget avhyst per den 1 oktober 2003 på grund av att han inte hade betalt hyra. Enligt vad bolaget har anfört skulle lägenheten ha kunnat hyras ut fr.o.m. det datumet, om den inte hade varit avspärrad. Bolaget har vidare sagt att avspärrningen ledde till att lägenheten stod tom och outhyrd fr.o.m. oktober 2003 t.o.m. mars 2004, eller med andra ord den period till vilken anspråket på ersättning hänför sig.

Jag finner inte anledning att ifrågasätta riktigheten i det som bolaget sålunda har anfört eller bolagets uppgifter om hyrans storlek. Med dessa utgångspunkter drar jag slutsatsen att den felaktiga avspärrningen ledde till att bolaget gick miste om hyresintäkter för oktober 2003 – mars 2004 och att dessa intäkter uppgår till yrkade 22 812 kr. Därför och då det inte har framkommit någon omständighet som tyder på att det har förekommit något medvållande på bolagets sida bör enligt min mening bolaget tillerkännas skadestånd med det begärda beloppet.

Avslutande ord

Detta ärende illustrerar betydelsen av att frågor om användningen av tvångsmedel, t.ex. som här en avspärrning enligt 27 kap. 15 § rättegångsbalken, ägnas tillbörlig uppmärksamhet såväl i förundersökningar som i brottmål. Det gäller naturligtvis primärt den myndighet, t.ex. en åklagare, som tar det grundläggande beslutet i frågan. Men även andra myndigheter som polisen och domstolarna har eller i varje fall kan ha ett ansvar för en korrekt hantering av frågor av detta slag. Främst från rättssäkerhetssynpunkt är det av största vikt att tvångsmedelsfrågor handläggs på ett riktigt sätt av var och en av de rättsvårdande myndigheter som kommer i kontakt med frågorna.

Mot bakgrund av det nu sagda låter jag sända ett exemplar av detta beslut inte bara till Åklagarmyndigheten och till Polismyndigheten i Stockholms län, vilka har yttrat sig i ärendet, utan även till Domstolsverket och till Rikspolisstyrelsen för dessa myndigheters kännedom.

Jag ser inte anledning att vidta någon ytterligare åtgärd med anledning av det som har kommit fram i ärendet. Handläggningen avslutas därför med detta beslut.