En person som varit närvarande när en flicka utnyttjats sexuellt har fått sin ersättning för frihetsberövandet nedsatt till hälften

Justitiekanslerns beslut

Ersättning skall utgå till DR med 65 000 kr för lidande, 21 000 kr för förlorad arbetsförtjänst och 6 300 kr för ombudskostnader.

Anspråk m.m.

DR anhölls den 20 augusti 2004 på grund av misstanke om grov våldtäkt alternativt medhjälp till grov våldtäkt. Han häktades som misstänkt för grov våldtäkt. Linköpings tingsrätt dömde honom för medhjälp till grov våldtäkt till fängelse fyra år; samtidigt beslöt tingsrätten bl.a. att han skulle utvisas ur landet. Såväl DR som åklagaren överklagade till Göta hovrätt. Hovrätten försatte DR på fri fot den 22 december 2004. Genom dom den 5 januari 2005 ogillade hovrätten åtalet mot honom. Domen har vunnit laga kraft. – I målet stod även andra personer under åtal. Justitiekanslern har genom ett beslut den 4 maj 2005 tagit ställning till ett anspråk på ersättning som hade framställts av en av dessa personer (Justitiekanslerns ärende med dnr 1568-05-41).

DR har hos Justitiekanslern begärt ersättning för lidande med ett skäligt belopp, för förlorad arbetsförtjänst med 64 000 kr, för ombudskostnader med 6 300 kr samt, enligt vad som sägs i ansökningen, för följande poster:

• kostnader knutna till körkort (17 605 kr),

• kostnader i samband med vistelsen i Motala (3 000 kr),

• utlägg under tiden i häkte (13 319 kr),

• kostnader för namnbyte (2 300 kr),

• missade studier under ett år (20 000 kr).

Åklagarmyndigheten har avgett ett yttrande.

DR har fått tillfälle att lämna synpunkter med anledning av yttrandet. Han har då gett in en kompletterande skrivelse med bilagor.

Justitiekanslerns bedömning

Inledning

Enligt 2 § lagen (1998:714) om ersättning vid frihetsberövanden och andra tvångsåtgärder (frihetsberövandelagen) har den som varit anhållen och häktad på grund av misstanke om brott rätt till ersättning om förundersökningen avslutas utan att åtal väcks eller om frikännande dom meddelas.

Ersättning enligt frihetsberövandelagen kan utgå endast för utgifter, förlorad arbetsförtjänst, intrång i näringsverksamhet och lidande (7 §). Rätten till ersättning avser endast skador som har vållats genom själva frihetsberövandet. Utanför det ersättningsgilla området faller därför skador som har vållats t.ex. genom brottsmisstanken, brottsutredningen eller andra moment i det rättsliga förfarandet. Personskada kan inte ersättas med stöd av frihetsberövandelagen (se prop. 1997/98:105 s. 21 f. och 57).

Ersättning för lidande

Till stöd för anspråket på ersättning för lidande har DR anfört i sammandrag följande. Han var frihetsberövad under drygt fyra månader med anledning av att han var misstänkt för mycket allvarlig brottslighet. Han blev chockad av brottsanklagelsen. Han hade aldrig tidigare varit frihetsberövad. Ända fram till dess att tingsrätten dömde i målet var frihetsberövandet förenat med restriktioner; han led oerhört av att inte få ha normala kontakter med sina anhöriga. Sedan tingsrätten hade meddelat sin fällande dom blev han helt chockad och närmast apatisk. Han mådde mycket dåligt. Hans psykiska status blev sämre av att tingsrätten även beslöt att han skulle utvisas. Han undrade vad som skulle hända, om han ensam måste lämna Sverige. Även om han nu är frikänd av hovrätten är han fortfarande mycket bitter och ”skadad” av de grava anklagelserna mot honom. Trots den frikännande domen har han inte lämnats i fred, eftersom massmedierna uppmärksammat fallet. I allmänhetens ögon är han skyldig, trots den friande domen. En stor del av uppgifterna i domen är hemliga, med följd att han inte kan bemöta felaktiga påståenden som görs. Han har blivit hotad. Han har polisanmält hoten. Han måste byta namn och har redan flyttat. Uppgifter om honom finns på nynazistiska hemsidor, där han pekas ut som skyldig till ett allvarligt sexualbrott. Han är rädd att han skall utsättas för våld av främmande personer. Han har varit sjukskriven sedan han frigavs. Han ser mörkt på framtiden. Sammantaget bör han tillerkännas lidandeersättning med ett belopp som är mycket högre än det s.k. normalbeloppet. Han hänvisar till de medicinska handlingar, tidningsartiklar m.m. som har getts in till Justitiekanslern.

Åklagaren har yttrat att det tycks vara motiverat att ersättningen för lidande bestäms till ett högre belopp än normalt.

Justitiekanslern gör följande överväganden.

Som har nämnts utgår ersättning enligt frihetsberövandelagen endast för lidande som har vållatsgenom själva frihetsberövandet. Detta innebär att ersättningen inte kan omfatta det obehag som DR har upplevt genom publicering på hemsidor eller genom allmänhetens reaktioner med anledning av hovrättens dom.

Det finns emellertid flera omständigheter som talar för att DR:s lidande har varit betydligt större än vad som är som är normalt vid frihetsberövanden som har varat lika länge som i det här fallet. Så t.ex. har frihetsberövandet lett till en omfattande massmedial uppmärksamhet som är sådan att DR har kunnat identifieras i en vidare krets. En annan faktor som talar i förhöjande riktning är att han var misstänkt för ett så pass allvarligt brott som grov våldtäkt eller medhjälp till det brottet. Vidare dömdes han i första instans och fick därmed anledning att tro att frihetsberövandet skulle bli mycket långvarigt varjämte han enligt tingsrättens dom skulle utvisas ur landet.

Ersättningen för lidande skulle utifrån det nu sagda enligt Justitiekanslerns bedömning bestämmas till 130 000 kr, vilket är dubbelt så mycket som normalt utgår vid frihetsberövanden av motsvarande längd. Emellertid måste även frågan om nedsättning av ersättningen tas upp.

Enligt 6 § tredje stycket frihetsberövandelagen kan ersättning vägras eller sättas ned bl.a. om frihetsberövandet har föranletts av personens eget beteende. Detta kan komma i fråga t.ex. om en person har begått något brott som har samband med misstanken. Han får då ofta finna sig i att bli misstänkt även för annat. Också den som har deltagit aktivt i ett agerande som har innefattat brott men som inte själv har gjort sig skyldig till något brottsligt får ibland anses ha föranlett sitt frihetsberövande. Enligt Justitiekanslerns praxis kan det också komma i fråga att i vissa fall vägra ersättning, eller sätta ned beloppet, när den frihetsberövade enbart har varit närvarande vid händelser som innefattar brott eller som leder till brott (se t.ex. beslut 2002-02-27 i ärende med dnr 1154-01-41, redovisat på www.justitiekanslern.se).

Vid bedömningen av om det finns grund för att vägra DR ersättning eller sätta ned beloppet har Justitiekanslern att utgå från vad hovrätten funnit utrett och vad DR själv därutöver kan ha medgett.

DR har varit närvarande i den lägenhet där målsäganden utnyttjades sexuellt. Han har i varje fall delvis varit medveten om vad som förekom och även själv haft, såvitt framkommit, en mindre del i händelseförloppet. Hovrätten uttalar i sin dom (s. 12) att ”de tilltalade måste ha insett att målsäganden var i ett hjälplöst tillstånd”. Detta har alltså befunnits styrkt även beträffande DR. Det innebär att han också får anses ha haft insikt om att målsäganden utsattes för ett brottsligt utnyttjande, även om han för sin del inte gjorde sig skyldig till brott. Genom att stanna på platsen och inte ingripa mot det utnyttjande som förekom måste DR då anses genom sitt eget beteende ha föranlett att han blev frihetsberövad. Hans ersättning skall därför jämkas.

Frågan är då om ersättning skall vägras helt eller om den bara delvis skall sättas ned och i så fall med hur mycket. Denna fråga bör främst bedömas utifrån längden på frihetsberövandet, här fyra månader, som får ställas i relation till DR:s skuld till att han frihetsberövades. Därvid skall beaktas att DR självfallet skall anses helt oskyldig till det brott som han var åtalad för.

Vid en samlad bedömning av omständigheterna i DR:s fall finner Justitiekanslern att ersättningen bör sättas ned med hälften. Det bör gälla såväl ersättningen för lidande som ersättningen för förlorad arbetsförtjänst.

Ersättningen för lidande – som ojämkad alltså skulle ha uppgått till 130 000 kr – bör därmed bestämmas till 65 000 kr.

I sammanhanget skall nämnas att en medåtalad tidigare har tillerkänts ojämkad ersättning (se det ovannämnda beslutet den 4 maj 2005 i ärende 1568-05-41). Genom ett förbiseende av Justitiekanslern kom frågan om jämkning på grund av eget beteende därvid inte att prövas. Sannolikt skulle en sådan prövning ha gett samma resultat som beträffande DR. Någon möjlighet att nu återkräva en del av ersättningen från den medåtalade finns inte.

Det är olyckligt att DR utan sakliga skäl får en lägre ersättning än den medåtalade. Det vore emellertid inte försvarligt att avstå från att sätta ned ersättningen till DR bara därför att ersättningen till hans medåtalade sannolikt blev för hög. Den orättvisa som uppkommer får därför accepteras.

Ersättning för förlorad arbetsförtjänst

DR har fordrat ersättning för förlorad arbetsförtjänst ”4 ggr 16 000 kr”, eller med totalt 64 000 kr. Justitiekanslern uppfattar anspråket i denna del så, att DR hävdar att han skulle ha haft en inkomst av arbete om 16 000 kr per månad under den tid han var frihetsberövad och att han nu begär ersättning för den inkomstförlust som han har åsamkats på grund av frihetsberövandet.

I det arbetsgivarintyg som DR har gett in finns uppgifter om hans arbetstid år 2004 och om hans timlön. Uppgifterna ger enligt Justitiekanslern vid handen att DR arbetade i genomsnitt ca 100 timmar per månad fram t.o.m. augusti. Om man utgår från det timantalet och den timlön som anges i intyget, 104,81 kr, blir hans genomsnittliga inkomst 10 500 kr per månad.

Med utgångspunkt i detta kommer Justitiekanslern till uppfattningen att
DR bör tillerkännas ersättning utifrån att han har förlorat en arbetsförtjänst uppgående till (4 x 10 500 =) 42 000 kr. Som tidigare sagts skall ersättningen sättas ned med hälften på grund av DR:s eget beteende vid händelsen. Han skall således tillerkännas 21 000 kr för förlorad arbetsförtjänst.

Ersättning för utgifter

DR:s anspråk i övriga delar gäller, utöver ombudskostnader, sådant som enligt terminologin i frihetsberövandelagen är ”utgifter”.

I det ovan nämnda beslutet av den 4 maj 2005 gjorde Justitiekanslern vissa principiella uttalanden angående frågan om ersättning för utgifter. Justitiekanslern anförde bl.a. följande (sökandens namn i det ärendet har i citatet nedan ersatts med NN):

[– – –]

Enligt 7 § frihetsberövandelagen kan ersättning utgå för bl.a. ”utgifter”. I för-arbetena anges det några exempel på sådana kostnader som den frihetsberö-

vade kan ha haft och som kan ersättas med stöd av denna bestämmelse. Det

gäller kostnader för resor till och från häkten och anstalter, flyttningskostna-

der och merkostnader för skötsel av barn, se prop. 1974:97 s. 71. Det är na-

turligtvis inte fråga om en uttömmande uppräkning av vad som kan ersättas

utan just om exempel. Men för att ersättning skall kunna utgå måste det vara

fråga om kostnader som är en direkt följd av frihetsberövandet och som den

enskilde inte annars skulle ha haft. Det kan också noteras att rätten till ersätt-

ning för utgifter är mer begränsad än möjligheterna att få ersättning för ren

förmögenhetsskada enligt reglerna i skadeståndslagen, se prop. 1997/98:105

s. 21 f.

NN har begärt ersättning för avgift till brottsofferfonden, avgift för förarprov samt resekostnader för hans anhöriga. Han har till stöd för sitt anspråk anfört bl.a. att han inte förstod annat än att han hade att betala avgiften till brottsofferfonden trots att tingsrättens dom inte hade vunnit laga kraft. – Vid tiden för frihetsberövandet befann han sig i Motala för att genomgå en intensivkurs i körkortsutbildning. Han hade klarat det skriftliga teoriprovet, datum för uppkörning var bestämt till den 28 augusti 2004 och han hade betalat in avgiften för förarprovet. – Hans familj som är bosatt i Stockholm har besökt honom regelbundet på häktet i Norrköping. Besöken var nödvändiga eftersom han mådde psykiskt mycket dåligt. Även om kostnaden i ett strikt juridiskt perspektiv är en tredjemansskada och därför inte ersättningsgill bör det vara rimligt att i vart fall ersätta bilresor för två besök per månad.

Avgift för förarprov och till brottsofferfonden

Enligt Justitiekanslerns mening är det tveksamt i vilken mån en utgift som har blivit ”onödig” till följd av frihetsberövandet kan ersättas inom ramen för frihetsberövandelagen. Justitiekanslern brukar inte utge ersättning för exempelvis en hyreskostnad som blivit onödig i den meningen att det hyrda inte kunnat användas under frihetsberövandet. Inte heller brukar ersättning utges för en semesterresa som betalats men måst ställas in på grund av frihetsberövandet. Det skulle dock framstå som orimligt om inte ersättning skulle utgå för en sådan utgift som blivit bortkastad och som till följd därav återkommer. I ett sådant fall bör man enligt Justitiekanslerns mening se utgiften som en följd av frihetsberövandet.

När det gäller avgifter för förarprov återbetalar Vägverket det inbetalda beloppet om tiden för förarprovet avbokas senast 24 timmar före utsatt tid. Har någon avbokning inte skett i rätt tid kan avgiften ändå komma att återbetalas om den enskilde kan visa att han hade en godtagbar anledning till att han uteblev från förarprovet. En sådan ansökan prövas av Vägverket.

Datum för NN:s förarprov var utsatt till den 28 augusti 2004. Eftersom han frihetsberövades den 20 augusti 2004 har han haft möjlighet att själv eller via ett ombud avboka den aktuella tiden för förarprov och därmed få tillbaka avgiften. Han har också fortfarande möjlighet att vända sig till Vägverket med en begäran om återbetalning. Det finns därför inte anledning att utge någon ersättning för utgiften i detta ärende.

[– – –]

Resekostnader för NN:s anhöriga

Enligt förarbetena till frihetsberövandelagen kan ersättning som sagt utgå för nödvändiga kostnader som har uppkommit i samband med frihetsberövandet. Utgifter för resor för den frihetsberövades anhöriga är dock inte ersättningsgilla enligt frihetsberövandelagen.

NN:s begäran om ersättning för utgifter skall därför avslås.

Det synsätt som sålunda har kommit till uttryck bör läggas till grund för bedömningen även i DR:s ärende. Av det följer att DR inte bör få någon ersättning för avgiften för förarprovet den 26 augusti 2004 (jfr vad Justitiekanslern anförde i beslutet den 4 maj 2005). Inte heller när det gäller övriga utgifter för vilka DR har begärt ersättning finns förutsättningar att lämna ersättning. Således avslår Justitiekanslern hans begäran om ersättning för utgifter.

Ersättning för ombudskostnader

Enligt 14 § förordningen (1995:1301) om handläggning av skadeståndsanspråk mot staten är DR berättigad till ersättning för ombudskostnader i ärendet. Med beaktande av ärendets art och omfattning samt här tillämpad praxis får den begärda ersättningen, 6 300 kr, anses skälig.