Fråga om skadestånd med anledning av beslut om registrering av firma

Justitiekanslerns beslut

Justitiekanslern avslår det skadeståndsanspråk som Défine Aktiebolag har riktat mot staten.

Rättslig reglering

Detta ärende knyter an till bestämmelser om firma och om varumärken. Justitiekanslern lämnar därför i det närmast följande en kortfattad redogörelse för vissa bestämmelser på dessa områden och på skadeståndsområdet.

Regler om firma

Enligt den terminologi som används i svensk lagstiftning är firma den benämning under vilken en näringsidkare driver sin verksamhet. Om en del av en verksamhet drivs under en särskild benämning, utgör denna bifirma. Firma inklusive bifirma liksom s.k. sekundärt kännetecken kallas gemensamt näringskännetecken, 1 § firmalagen (1974:156). En näringsidkare förvärvar ensamrätt till en firma genom registrering eller inarbetning.

Regler om aktiebolags firma finns i aktiebolagslagen (1975:1385). Av 16 kap. 1 § den lagen framgår något förenklat uttryckt att firmalagens bestämmelser om registrering av firma är tillämpliga beträffande aktiebolags firma. Vidare anges i 16 kap. 2 § aktiebolagslagen att bolagets styrelse kan anta en bifirma och att det som sägs i 1 § gäller även för en sådan bifirma. – Enligt 18 kap. 1 § aktiebolagslagen är Bolagsverket registreringsmyndighet för aktiebolag. Fram till den 1 juli 2004 var det Patent- och registreringsverket (PRV) som hade den uppgiften.

Bestämmelser om i vilka fall en firma inte får registreras finns i 10 § firmalagen. Av den paragrafen följer bl.a. ett principiellt förbud mot att registrera en firma om denna är förväxlingsbar med någon annan näringsidkares släktnamn eller skyddade närings- eller varukännetecken (första stycket 6) eller med någon annans gemenskapsvarumärke som är skyddat enligt rådets förordning (EG) nr 40/94 av den 20 december 1993 om gemenskapsvarumärken (första stycket 8; jfr andra stycket).

Frågan om en firma skall hävas t.ex. på grund av att firman har registrerats i strid med firmalagen kan prövas av en domstol (16 § firmalagen). Därtill kan firmafrågan bli föremål för en fastställelsetalan vid domstol (23 § firmalagen).

Regler om varumärken

Ensamrätt i Sverige till ett varumärkekan förvärvas bl.a. genom registrering, se 1 § varumärkeslagen (jfr 2 § om inarbetat varumärke). Varumärken registreras i ett varumärkesregister, som förs av PRV, och registreringen görs i en eller flera klasser av varor eller tjänster, 12 och 16 §§ varumärkeslagen (jfr strax nedan). Enligt 3 § varumärkeslagen får var och en i näringsverksamhet, under förutsättning att det är i överensstämmelse med god affärssed, som kännetecken för sina varor använda bl.a. sin firma. Av 4 § varumärkeslagen framgår att rätten till ett varukännetecken enligt 1–3 §§ innebär att annan än innehavaren inte får i näringsverksamhet använda ett därmed förväxlingsbart kännetecken för sina varor, vare sig på varan eller dess förpackning, i reklam eller affärshandling eller på annat sätt, däri inbegripet också muntlig användning.

Enligt rådets förordning om gemenskapsvarumärken är det möjligt att förvärva ensamrätt till ett varumärke inom Europeiska gemenskapen, ett s.k. gemenskapsvarumärke (jfr 1 § femte stycket varumärkeslagen; jfr även ovan om 10 § första stycket 8 firmalagen). I dessa fall registreras varumärket vid Harmoniseringskontoret för den inre marknaden (OHIM), som finns i Spanien.

Vid registrering av varumärken används en internationell klassificering av varor och tjänster, den s.k. Niceklassificeringen. Klass 21 omfattar bl.a. varor av glas, porslin och keramik, ej ingående i andra klasser; till klassen hör blomkrukor och krukor samt vaser som inte är av ädelmetall. Klass 31 omfattar bl.a. fröer och utsäden, levande plantor, växter och blommor.

Enligt numera 37 b § (37 a § före den 1 juli 2005) varumärkeslagen får en domstol efter yrkande av den som innehar ett varukännetecken förbjuda den som gör varumärkesintrång att fortsätta intrånget. Och i 38 § samma lag finns bestämmelser om att den som har gjort ett varumärkesintrång är skyldig att betala ersättning för utnyttjandet m.m.

Regler om statens skadeståndsansvar

Skadeståndslagen (1972:207) innehåller bestämmelser om statens skadeståndsansvar. Av 3 kap. 2 § följer att staten har ett ansvar bl.a. för ren förmögenhetsskada som vållas genom fel eller försummelse vid myndighetsutövning i verksamhet för vars fullgörande staten svarar. Bestämmelsen är tillämplig exempelvis vid Bolagsverkets – tidigare PRV:s – beslut om registrering av ett företags firma.

Staten är vidare enligt 3 kap. 3 § skadeståndslagen skyldig att ersätta ren förmögenhetsskada som vållas av att en myndighet genom fel eller försummelse har lämnat felaktiga upplysningar eller råd, om det med hänsyn till omständigheterna finns särskilda skäl. För detta s.k. informationsansvar förutsätts alltså inte att upplysningen eller rådet har lämnats vid myndighetsutövning.

Ett skadestånd med anledning av en ren förmögenhetsskada kan jämkas, om vållande på den skadelidandes sida har medverkat till skadan. Bestämmelserna om jämkning finns i 6 kap. 1 § andra och tredje styckena skadeståndslagen.

Ärendet

Bakgrund

År 1991 bildades det aktiebolag som är sökande i detta ärende. Bolagets firma var Pamps Blommor i Varberg Aktiebolag (”Pamps Blommor”). Det bedrev blomsterhandel och idkade därmed förenlig verksamhet.

Genom en anmälan som kom in till PRV i augusti 2001 begärde Pamps Blommor att ”Inspiration i Varberg” skulle registreras som bifirma för den del av verksamheten som avsåg blomsterhandel i en lokal med adress Kyrkogatan 19 i Varberg. Den 7 september 2001 verkställde PRV registrering i enlighet med anmälningen.

I ett brev den 14 november 2002 från en advokat som ombud för det danska företaget Bocom A.m.b.a. (”Bocom”) till Pamps Blommor hävdades i korthet följande. Genom att Pamps Blommor använde ”inspiration” för sin verksamhet kränktes Bocoms rätt till varumärket ”inspiration”. Det varumärket var registrerat i Sverige för klasserna 8, 11, 21 och 24. I ett brev den 5 december 2002 till Pamps Blommor återkom Bocom med uppmaningen om att upphöra med användningen av ”inspiration”. I ett brev samma dag från Pamps Blommor till Bocoms ombud meddelade bolaget att det snarast kom att ”ändra namnet och inte driva verksamheten under namnet Inspiration”. Genom ett ombud – en revisor – tog Pamps Blommor kontakt med PRV. Efter detta förklarade Pamps Blommor i ett brev den 12 december 2002 till Bocoms ombud bl.a. att bolaget efter ytterligare kontakt med PRV hade beslutat att inte ändra bifirman. I ett brev den 16 december 2002 från PRV till bolagets ombud lämnade verket vissa besked bl.a. om bifirman.

PRV tog den 9 januari 2004 emot en anmälan från Pamps Blommor om ändring av firman. Enligt anmälningen ville bolaget ändra sin firma till i första hand ”Inspiration i Varberg AB”. PRV registrerade den 8 mars 2004 Inspiration i Varberg Aktiebolag som bolagets firma; samtidigt avregistrerades bifirman.

I februari 2004 väckte Bocom talan mot Pamps Blommor (Varbergs tingsrätts mål T 320-04). Bocom yrkade bl.a. och i korthet att tingsrätten enligt (dåvarande) 37 a § varumärkeslagen skulle förbjuda Pamps Blommor vid äventyr av vite att i näringsverksamhet i Sverige använda kännetecknet INSPIRATION respektive kännetecknet INSPIRATION I VARBERG för hushållsartiklar, glas-, porslins- och keramikvaror, prydnader och figurer samt krukor och vaser av glas, porslin och keramik. Bocom förbehöll sig rätten att inom ramen för tvisten framställa anspråk på ersättning gentemot Pamps Blommor enligt 38 § varumärkeslagen. Till stöd för sin talan hänvisade Bocom bl.a. till följande. Bocom var innehavare av det svenska registrerade varumärket INSPIRATION, som var registrerat för samtliga varor och tjänster inom klasserna 8, 11, 21 och 24. Vidare innehade Bocom gemenskapsvarumärket INSPIRATION. Under varumärket INSPIRATION sålde Bocom ett brett sortiment av heminredningsprodukter och presentartiklar såsom blomvaser, skålar, ljusstakar, köksgeråd och hushållsartiklar. Bocom hade uppmärksammat att Pamps Blommor använde kännetecknet INSPIRATION och INSPIRATION I VARBERG i sin marknadsföring avseende butiken i Varberg, hushållsartiklar, glas-, porslins- och keramikvaror, prydnader och figurer samt krukor och vaser av glas, porslin och keramik som såldes i butiken.

Sedan Pamps Blommor hade delgetts stämning i målet förde parterna diskussioner om en förlikning. I maj – juni 2004 ingick de ett avtal om förlikning i tvisten. I avtalet föreskrevs bl.a. följande. Inspiration i Varberg Aktiebolag (som då var det svenska bolagets firma, se ovan) skulle senast den 3 augusti 2004 till PRV inge en ansökan om byte av firma. Inom två veckor efter det att PRV hade beviljat registrering av ny firma, dock senast inom fyra månader efter datum för ingivande av ansökan till PRV, skulle Inspiration i Varberg Aktiebolag omgående upphöra med all användning av INSPIRATION som kännetecken för bolaget, butiken och dess varor. Bocom skulle genast efter förlikningsavtalets undertecknande återkalla sin talan i målet vid tingsrätten. Vardera parten skulle bära sina respektive rättegångs- och ombudskostnader i anslutning till tvisten och målet.

I juni 2004 ansökte Inspiration i Varberg Aktiebolag om ändrad firma. Med anledning av det registrerade PRV en ny firma för bolaget, Défine Aktiebolag (”Défine”). Samma månad avskrevs målet vid tingsrätten från vidare handläggning.

Anspråket

Genom en ansökan den 30 juni 2004 till Justitiekanslern har Défine begärt ersättning av staten. Som anspråket slutligt har bestämts har bolaget fordrat ersättning med sammanlagt 491 040 kr. Bolaget har även yrkat ränta enligt 6 § räntelagen (1975:635) från den dag som infaller trettio dagar efter det att ansökningen upprättades.

Det begärda kapitalbeloppet består av följande poster:

3 900 kr som är kostnader för registrering av bifirman Inspiration i Varberg (ansökningsavgift 1 000 kr och ersättning till ombud 2 900 kr),

3 900 kr som är kostnader för registrering av firman Inspiration i Varberg Aktiebolag (ansökningsavgift 1 000 kr och ersättning till ombud 2 900 kr),

14 500 kr som är kostnader för den ”gamla” butiksskylten,

14 802 kr som är kostnader för den ”gamla” butiksmarkisen, exkl. kostnaden för markismotor,

30 825 kr som är kostnader för i lager kvarvarande påsar med den ”gamla” firman,

900 kr som är kostnaden för kvittensblock med den ”gamla” firman,

896 kr som är kostnaden för etiketter med den ”gamla” firman,

35 400 kr som är kostnader för annonsering i samband med att bolaget har bytt till firman Défine Aktiebolag,

3 700 kr som svarar mot 40 timmars arbete för Défines ställföreträdare AM,

229 500 kr som är ersättning för försäljningsnedgång med anledning av firmabytet,

70 717 kr som är ombudskostnader i tvisten med Bocom, och

82 000 kr som är ombudskostnader i skaderegleringsärendet hos Justitiekanslern.

Till stöd för anspråket har Défine lagt fram handlingar samt åberopat i starkt koncentrat följande när det gäller frågan om statens skadeståndsskyldighet i och för sig.

Bolaget ansökte sensommaren 2001 hos PRV om registrering av bifirman Inspiration i Varberg. Med anledning av det kontrollerade PRV om det fanns något varumärke som innehöll antingen ordet ”Varberg” eller orden ”Varberg och ”inspiration” i kombination. Enligt vad som framgår sökte verket däremot inte på ordet ”inspiration” ensamt. Bifirman registrerades i september 2001. I november 2002 fick bolaget ett varningsbrev från Bocom. Med anledning av detta hade bolagets revisor, EH, vid flera tillfällen i december 2002 kontakt – de flesta gånger per telefon, men även via brev eller fax – med en kompetensområdesansvarig hos PRV, ED. ED fick grundlig information om vad som hade hänt; exempelvis tillställdes hon Bocoms varningsbrev och övrig korrespondens mellan Bocom och bolaget. ED uttalade sig med stor säkerhet och lämnade för bolaget lugnande besked; detta framgår t.ex. av ett brev den 16 december 2002. Beskeden från ED ledde bl.a. till att bolaget inte ändrade sin bifirma i enlighet med vad Bocom hade begärt och till att bolaget i januari 2004 ansökte om att bifirman skulle antas som bolagets ordinarie firma, en ansökan som PRV genom ett beslut den 8 mars 2004 biföll utan anmärkning.

Sedan Défine hade tagit emot Bocoms stämningsansökan vände sig bolaget till Vinges advokatbyrå i Göteborg. Mot bakgrund av att bolagets möjligheter till framgång i domstol bedömdes som mycket osäkra ingick bolaget, för att i möjligaste mån begränsa skadan, en förlikning med Bocom. I enlighet med förlikningen ändrade bolaget sin firma till den nuvarande.

Défine hävdar att PRV meddelade ett felaktigt beslut när verket registrerade bifirman Inspiration i Varberg. Bocom hade nämligen då en registrering i Sverige för varumärket INSPIRATION och hade därtill ansökt om registrering av gemenskapsvarumärke för INSPIRATION, i båda fallen omfattande bl.a. varuklass 21 som inkluderar keramikkrukor och vaser. Enligt bolagets mening är ”inspiration” den s.k. firmadominanten. Det fanns enligt bolaget en risk för att firman förväxlades med varumärkena, i synnerhet som likheterna mellan verksamheterna får anses ha varit stor.

PRV:s handläggning innefattade fel eller försummelse genom att verket, vid den granskning som företogs när bolaget hade begärt registrering av bifirman, inte sökte efter ordet ”inspiration” eller gjorde någon annan efterforskning i frågan om det fanns något varumärke som innehöll det ordet. Även vid handläggningen av bolagets ansökan i januari 2004 om byte av firma förekom fel eller försummelse från PRV:s sida genom att verket inte heller då undersökte om firman var förenlig med de varumärken som fanns registrerade i det nationella varumärkesregistret och i EG-varumärkesregistret.

PRV gjorde sig skyldigt till fel eller försummelse vid lämnande av besked till Défine. Det är alltså fråga om de muntliga och skriftliga besked som ED gav bolaget i tiden efter registreringen av bifirman. Beskeden får anses utgöra felaktiga upplysningar eller råd. Enligt bolaget finns det särskilda skäl att låta staten bära ansvaret för den förmögenhetsskada som bolaget har vållats genom beskeden.

Sammantaget hävdar Défine att staten är skadeståndspliktig gentemot bolaget enligt 3 kap. 2 eller 3 § skadeståndslagen.

Défine har utvecklat sina synpunkter är det gäller de skilda poster som ersättningsanspråket omfattar.

Bolagsverkets yttrande, m.m.

Bolagsverket har i ett yttrande till Justitiekanslern uttalat bl.a. följande (de fotnoter som finns i yttrandet har uteslutits i detta beslut).

 

[– – –]

Allmänt om Bolagsverkets rutiner för granskning av firma

I alla ärenden hos Bolagsverket som rör ansökan om firma/bifirma upprättas särskilda granskningspromemorior. På en sådan promemoria skall den granskande handläggaren ange hur denne sökt i t.ex. aktiebolags-, handels- och föreningsregistren samt varumärkesregistret. Får handläggaren vid sökningen, som sker genom att särskilda sökfrågor ställs mot de IT-baserade registren, fram träffar på det/de sökord som handläggaren valt skall denne på nämnda promemoria särskilt notera de ansökta och registrerade firmor och varumärken som kan anses ge anledning till en noggrannare prövning vad avser förväxlingsbarheten med den i ärendet sökta firman. I många fall får den granskande handläggaren fram många träffar på firmor och varumärken i sin sökning, men långtifrån alla dessa firmor och varumärken företer sådan likhet med den sökta firman att de förtjänar att upptas på promemorian. Den som gör granskningen av en ansökt firma fattar således i viss mening beslut redan på granskningsstadiet genom att själv bestämma vilka kännetecken som bör finnas på granskningsunderlaget och inte. Den handläggare som sedan har att fatta beslut i firmafrågan noterar på vilket sätt firman har granskats, och anser den beslutande handläggaren att det bör granskas vidare på t.ex. något ingående moment i den ansökta firman skickas ärendet tillbaka för förnyad granskning. Det händer också att den beslutande handläggaren gör egna granskningar i registren utan att det alltid kommer att framgå av granskningspromemorian att ytterligare sökning på visst/vissa ord i den ansökta firman skett. Att den beslutande handläggaren någon enstaka gång väljer att själv granska något ytterligare beror på att det ibland kanske skulle fördröja handläggningen i onödan att skicka tillbaka ärendet till granskaren. Det är givetvis eftersträvansvärt att all sökning framgår av granskningspromemorian, oavsett om det är granskaren eller beslutsfattaren som utfört arbetsmomentet. Att så inte alltid är fallet måste ändå, menar Bolagsverket, ses i ljuset av det faktum att verkets handläggare granskar omkring 300 000 firmor varje år och de krav på snabb ärendehandläggning som ställs på myndigheten från näringslivet.

Bolagsverkets handläggning av ansökan om registrering av bifirman Inspiration i Varberg

Vid granskningen av den sökta bifirman Inspiration i Varberg upprättades i vanlig ordning en granskningspromemoria. Av granskningspromemorian för bifirman framgår att den granskande handläggaren har gjort en sökning på orden Varberg och Inspiration i kombination för att därigenom få fram eventuella hindrande firmor och varumärken. Handläggaren har också, som det får förstås, gjort en kontroll i det svenska varumärkesregistret och i EG-varumärkesregistret på ordet Varberg. Genom att handläggaren har granskat på Varberg och Inspiration i kombination samt därutöver i varumärkesregistren på ordet Varberg kom inte firmor och varumärken fram som innehöll enbart ordet Inspiration. En trolig anledning till varför den granskande handläggaren valde att inte söka enbart på ordet Inspiration var att denne uppfattade ordet som svagt för angiven verksamhet. Det kan i sammanhanget tilläggas att ord som uppfattas som s.k. firmadominanter alltid skall granskas för sig och inte endast i kombination med övriga orddelar i firman. Ordet Inspiration i firman har inte i det här fallet uppfattats som en firmadominant av den granskande handläggaren. Såvitt framgår av granskningspromemorian har den beslutande handläggaren inte begärt förnyad granskning på enbart ordet Inspiration, men det kan, som ovan framgått, ändå inte uteslutas att denne själv har gjort egna sökningar i registren och sedan av förbiseende glömt att notera dessa på promemorian. Det kan således inte med bestämdhet uteslutas att någon granskning på enbart ordet Inspiration aldrig har gjorts av Bolagsverket.

Då inget hinder för registrering förelåg kunde den beslutande handläggaren godkänna den sökta bifirman Inspiration i Varberg, varpå den registrerades den 7 september 2001.

Bolagsverkets handläggning av ansökan om registrering av firman Inspiration i Varberg AB

I samband med att ansökan om registrering av ny firma inkom till Bolagsverket den 9 januari 2004, upprättades en granskningspromemoria på sedvanligt sätt avseende det första namnförslaget Inspiration i Varberg AB. Den granskande handläggaren, som i det här fallet var beslutande, upptäckte vid den inledande sökningen mot firmor att sökanden redan hade ett rikstäckande känneteckensrättsligt skydd för Inspiration i Varberg genom sin registrerade bifirma. Handläggaren gick därmed inte vidare i sin granskning utan skickade ett föreläggande till sökanden den 26 februari 2004 med upplysning om att den identiska bifirman måste avregistreras för att bolaget skulle kunna anta firman Inspiration i Varberg AB. Även om det inte framgår klart av föreläggandet till sökanden så grundar sig Bolagsverkets vägran att registrera firman på bestämmelsen i 16 kap. 1 § andra stycket aktiebolagslagen (SFS 1975:1385) där det framgår att en firma skall tydligt skilja sig från annan förut i aktiebolagsregistret eller filialregistret införd, ännu bestående firma. Den 2 mars 2004 inkom svar från bolagets ombud EH att bolaget önskade avregistrera bifirman Inspiration i Varberg. Handläggaren avregistrerade då bolagets bifirma och i och med det kunde också bolagets ansökta firma Inspiration i Varberg AB godkännas och registreras.

Som framgår av granskningspromemorian gjordes troligen inte någon ytterligare granskning mot några andra register, såsom det nationella varumärkesregistret eller EG-varumärkesregistret.

Att handläggaren inte gick vidare i sin granskning i det här fallet berodde sannolikt på sökandens tidigare identiska skydd för bifirman men också på att firman uppfattades som traditionell, dvs. att firman bedömdes sammansatt av beståndsdelar som inte var för sig kan ges ensamrätt till. Handläggaren gjorde här troligtvis en avvägning och fann att en vidare sökning i övriga register inte var nödvändig. Den här typen av avvägningar vad gäller omfattningen av sökning i fall som detta kan inte anses stå i direkt strid med Bolagsverkets interna rutiner för granskning av firma. Hade den sökta firman bestått av ord som uppfattats som klara firmadominanter hade handläggaren alldeles säkert sökt vidare även i varumärkesregistren, trots det faktum att sökanden redan innehade ett identiskt firmaskydd. Återigen vill verket erinra om den mängd firmaärenden som hanteras årligen och kraven på snabb handläggning som åvilar verket. Avvägningar gällande omfattning av granskning i de enskilda fallen krävs således för att verket över huvud taget skall kunna uppnå de krav som ställs.

Det kan noteras att bolaget och bolagets ombud EH, som vid tidpunkten för ombudets inskickade svar till Bolagsverket den 2 mars 2004 måste ha haft vetskap om den stämningsansökan som ingavs till Varbergs tingsrätt den 10 februari 2004, inte någon gång [vare sig] muntligen eller skriftligen informerade handläggaren att tvist förelåg om namnet i fråga.

Bolagsverkets bedömning av bifirman/firman Inspiration i Varberg

Inledningsvis kan nämnas att när det gäller förväxlingsbedömningen skall den i princip göras på samma sätt inom firmarätten som inom varumärkesrätten. Inom firmarätten tillämpas dock en mildare bedömning när det gäller traditionellt sammansatta firmor som består av beståndsdelar utan något framträdande skyddsvärde.

En grundläggande princip inom immaterialrätten är att en bedömning av kännetecknens förväxlingsbarhet skall göras efter en helhetsbedömning av de motstående kännetecknen. I den bedömningen ingår även sådana delar som normalt inte ensamma för sig kan registreras.

Bifirman/firman samt de båda ifrågavarande varumärkena innehåller ordet INSPIRATION, vilket medför en viss likhet mellan de motstående kännetecknen i och för sig. Enligt Bolagsverkets bedömning har dock ordet Inspiration i bolagets bifirma/firma svag särskiljningsförmåga för den verksamhet som avses. Den svaga särskiljningsförmåga ordet Inspiration i firman har för angiven bransch gör att det inte kan framstå som uppenbart att ordet framträder som självklar firmadominant. Det är snarare så, menar Bolagsverket, att de olika delarna i firman tillsammans gör firman distinktiv och därmed möjlig att registrera enligt reglerna i firmalagen. När det gäller de båda varumärkena består de av ordet INSPIRATION i visst figurativt utförande. Bolagsverkets uppfattning är att ordet Inspiration, för t.ex. varor i klass 21 som varumärkena omfattar, också måste anses ha relativt svag särskiljningsförmåga. Mot bakgrund av att bifirman/firman har tillägget "i Varberg" och de båda varumärkena är utförda figurativt infinner sig redan här en tillräcklig åtskillnad visuellt mellan kännetecknen, menar Bolagsverket. Med anledning av det nu sagda anser Bolagsverket att bifirman/firman Inspiration i Varberg och de båda ord- och figurmärkena INSPIRATION skiljer sig åt i tillräcklig grad för att känneteckenslikhet inte skall anses föreligga.

Bolagsverket övergår därefter till frågan huruvida de varor som varumärkesinnehavaren tillhandahåller kan sägas vara av liknande slag som den tjänst som faller inom skyddsområdet för bolagets registrerade bifirma/firma. Den registrerade verksamheten för bifirman/firman omfattar blomsterhandel alltmedan det svenska varumärket [– – –] är registrerat för samtliga varor i klasserna 8, 11, 21, 24, och EG-varumärket [– – –] avser bl.a. varor av glas, porslin och keramik, ej ingående i andra klasser, klass 21.

De varor som varumärkena avser är inte, menar Bolagsverket, i känneteckensrättslig mening, av samma eller liknande slag som den tjänst som bifirman/firman omfattar. Även om krukor och diverse prydnadsartiklar i vissa fall återfinns i blomsteraffärer utgör den typen av varor, enligt verkets förmenande, endast en liten del av den huvudsakliga verksamheten. En blomsterhandels huvudsakliga verksamhet torde utan tvekan utgöras av försäljning av blommor och växter. Med det vill verket mena att en firma som är registrerad för verksamheten blomsterhandel inte för den skull kan anses omfatta skydd för alla tänkbara varor som eventuellt tillhandahålls i affärslokalen. Den eventuella likhet som i och för sig kan finnas mellan den tjänst som firman avser och de varor som varumärket omfattar måste därmed, menar verket, anses tämligen ringa. Den berörda allmänheten bör därför inte ha någon befogad anledning att uppfatta att de motstående kännetecknen avser varor eller tjänster som har ett gemensamt kommersiellt ursprung.

Vid en samlad helhetsbedömning mellan å ena sidan känneteckenslikheten och å andra sidan branschlikheten anser Bolagsverket att någon risk inte föreligger för att bifirman/firman Inspiration i Varberg skulle kunna förväxlas med varumärkena INSPIRATION i figur.

Slutligen vill Bolagsverket hänvisa till ett uttalande i den varumärkesrättsliga doktrinen, där det talas om att det ur ett europeiskt harmoniseringsperspektiv är viktigt att förväxlingsprincipen hanteras med lagom stränghet. Om alltför många varumärken skulle anses förväxlingsbara bryter varumärkesrätten samman. Detsamma torde gälla även inom firmarätten.

Bolagsverkets inställning till frågan om fel eller försummelse vid registrering av bifirman/firman Inspiration i Varberg

Det kan konstateras att varumärkena INSPIRATION i figur inte kom att noteras på det granskningsunderlag som låg till grund för bedömningen av den sökta bifirman Inspiration i Varberg och den sedermera sökta firman Inspiration i Varberg AB. Bolagsverket har ovan redogjort för hur granskningen av sökta firmor i huvuddrag går till, och som verket i det sammanhanget har nämnt kan det inte med bestämdhet uteslutas att varumärkena inte funnits med i beslutet att godkänna bifirman Inspiration i Varberg. Skulle det vara så att varumärkena inte har funnits med i bedömningsunderlaget är det Bolagsverkets uppfattning att den granskning som ändå har gjorts inte kan sägas innehålla sådana brister att försumlighet i skadeståndslagens mening skall vara för handen.

Skulle det emellertid hävdas att Bolagsverket har brustit i sin granskning torde inte detta förhållande i sig kunna föranleda skadeståndsskyldighet för staten. Ytterligare en förutsättning måste enligt verket vara uppfylld, nämligen att en eventuell granskning mot kännetecknet Inspiration skulle ha lett till att förväxlingsrisk med nu aktuella varumärken ansetts föreligga och att det i sig hade lett till att registrering vägrats. Underlåtenhet vid granskningen gentemot ett visst kännetecken torde inte ensam vara en nödvändig och tillräcklig betingelse för skada och det kan av den anledningen hävdas att det brister i kausalitet mellan felet och den uppgivna skadan.

Bolagsverket är, som tidigare angetts, av den uppfattningen att firman Inspiration i Varberg inte är förväxlingsbar med de nu aktuella varumärkena INSPIRATION i figur. Skulle varumärkena ha funnits med på granskningsunderlaget hade dessa sannolikt inte utgjort hinder för registrering av bifirman/firman. Bolagsverket anser således att beslutet att registrera bifirman och sedermera också firman var ett korrekt myndighetsbeslut.

Skulle Justitiekanslern finna att Bolagsverket förfarit felaktigt genom att godkänna bifirman och firman Inspiration i Varberg vill verket peka på vad som sägs i förarbetena till skadeståndslagen om att i fråga om sådana beslut av myndigheter som grundar sig på mer eller mindre diskretionär prövning torde man sällan kunna visa fog för ett påstående att myndigheten förfarit oaktsamt. Endast grava felbedömningar kan anses som vårdslöshet. Av rättspraxis följer också att det i rättstillämpningen inte sällan finns utrymme för olika bedömningar eller beslut vilka var för sig kan framstå som riktiga i den meningen att det inte kan sägas att det ena eller andra ställningstagandet innefattar fel eller försummelse. Skadeståndsansvar för oriktig rättstillämpning förutsätter därför att en uppenbart oriktig bedömning har gjorts för att oaktsamhet skall anses vara för handen.

Sammanfattningsvis menar Bolagsverket att beslutet att registrera bifirman och den därpå följande firman inte kan anses utgöra ett sådant gravt bedömningsfel som skulle grunda skadeståndsskyldighet för staten enligt 3 kap. 2 § skadeståndslagen. I stället menar Bolagsverket att den granskning verket utfört följt normala rutiner och att de firmabeslut som sedermera fattades föregåtts av en rimlig förväxlingsrisksbedömning och omfattat en korrekt tillämpning av firmalagens bestämmelser utifrån de förutsättningar som förelegat. Enligt verkets uppfattning har i vart fall inte ett klart avsteg gjorts från vad som kan anses vara gällande rätt.

Bolagsverket vill slutligen fästa Justitiekanslerns uppmärksamhet på innehållet i den stämningsansökan som av varumärkesinnehavaren gavs in till Varbergs tingsrätt den 10 februari 2004. Av stämningsansökan framgår att det varumärkesintrång käranden ansåg vara för handen avsåg bolagets användning i näringsverksamhet och i marknadsföring av beteckningen Inspiration samt Inspiration i Varberg för hushållsartiklar, glas-, porslins- och keramikvaror, prydnader och figurer samt krukor och vaser av glas, porslin och keramik. Kärandens talan om varumärkesintrång föranleddes alltså av det sätt varpå bolaget använde beteckningen Inspiration i sin näringsverksamhet och i marknadsföringen.

Det förhållandet att ett bolag använder sin av verket godkända firma i näringsverksamhet och i marknadsföringen på ett sätt som avviker från det registrerade skyddsomfånget, och därigenom riskerar att begå intrång i annans skyddade kännetecken, kan inte Bolagsverket ha något ansvar för.

Bolagsverket vill här åter betona att bolagets registrerade firmaskydd avsågblomsterhandel. Som Bolagsverket tidigare redogjort för kan en blomsterhandel tillhandahålla allt från blommor och växter till krukor, servetter, ljus, kort m.m. Det kan inte anses självklart att en firma med ett registrerat skydd för verksamheten att bedriva blomsterhandel också har ett känneteckensrättsligt skydd för alla de varor som eventuellt tillhandahålls i affären. Det är Bolagsverkets uppfattning att firman Inspiration i Varberg för tjänsten blomsterhandel inte genom sin registrering också har ett känneteckensrättsligt skydd för exempelvis de krukor och prydnadsartiklar som kommit att tillhandahållas i bolagets blomsteraffär.

Kort om rutiner kring upplysningar och råd som lämnas av Bolagsverkets kundserviceenhet

På Bolagsverkets kundservicefunktion svarar 60 personer på telefonfrågor från externa kunder hela dagen. De tar emot ca 3 500 telefonsamtal per dag. Av den mängd samtal som kundservicefunktionen tar emot och besvarar varje dag är endast en liten andel klagomål.

Bland de personer på kundservicefunktionen som arbetar med externa kontakter genom att muntligen och skriftligen ge upplysningar och råd är vissa ansvariga för ett speciellt område och kallas kompetensområdesansvariga. ED är, som ovan nämnts, kompetensområdesansvarig för känneteckensområdet på kundservicefunktionen. Det innebär att ED får många externa samtal per dag som rör just hennes kompetensområde.

Samtal till kundservicefunktionen som t.ex. rör juridiska spörsmål kopplas antingen vidare till den juridiska enheten på Bolagsverket, Bolag juridik, eller också blir kunden hänvisad till att själv kontakta någon jurist på Bolag juridik. Kompetensområdesansvariga och övriga som hanterar de externa kontakterna på kundservicefunktionen hänvisar alltid till Bolag juridik om frågan är av juridiskt komplex karaktär, även om de inte är förhindrade att själva uttrycka en uppfattning i en viss fråga som innefattar juridiska ställningstaganden. Komplexa juridiska frågeställningar rör t.ex. tvister mellan två känneteckensinnehavare. Andra frågor av juridisk art kan kundservicefunktionen i vissa fall med enkelhet svara på, såsom där det finns klara och uttryckliga bestämmelser i författning eller i verkets praxis.

Bolagsverkets inställning till frågan om fel eller försummelse vid lämnande av upplysningar och råd

Staten skall, enligt 3 kap. 3 § skadeståndslagen, ersätta ren förmögenhetsskada som vållas av att en myndighet genom fel eller försummelse lämnar felaktiga upplysningar eller råd, om det med hänsyn till omständigheterna finns särskilda skäl.

För att bestämmelsen i 3 kap. 3 § skadeståndslagen skall vara tillämplig krävs att den information som har lämnats av verket har varit felaktig. Det räcker således inte med att lämnade uppgifter varit ofullständiga. Vilseledande, men i och för sig korrekta uppgifter medför därför inte ansvar. För att bestämmelsen skall vara tillämplig krävs också särskilda skäl. Det är den skadelidande som måste visa att särskilda skäl för skadestånd föreligger. Motiven till skadeståndslagen antyder att tillämpningen av nämnda bestämmelse skall vara restriktiv.

Bolaget anför som grund för skadeståndsanspråket i denna del bl.a. följande. Den information som lämnats av verkets tjänsteman har av bolaget uppfattats som lugnande och har föranlett bolaget att fortsätta att bedriva näringsverksamhet under firman Inspiration i Varberg. Vidare anför bolaget att det är anmärkningsvärt att verkets skriftliga brevsvar ger det oriktiga intrycket att en fullgod granskning har skett i varumärkesregistret i klass 21. Därutöver anser bolaget att de upplysningar och råd som verkets tjänsteman har lämnat har varit vårdslösa och felaktiga bl.a. på grund av att bolaget aldrig fick information om att det kunde finnas risk för stämning vid domstol eller att det förelåg risk för att bolaget kunde komma att få sin bifirma/firma hävd. Som ytterligare grund för skadestånd uppges att verkets tjänsteman inte heller informerat bolaget om möjligheten att söka juridisk rådgivning. I ärendet hänvisas också till en tidningsartikel i vilken ED har varit omnämnd.

Med anledning härav vill Bolagsverket framföra följande synpunkter och reflektioner vad gäller bolagets påstående att verket lämnat oriktiga upplysningar och råd efter det att verket beviljat registrering av bifirman Inspiration i Varberg.

Det kan inledningsvis fastslås att det är ostridigt att det har förekommit både telefonkontakter och viss skriftlig kontakt mellan Bolagsverkets ED och bolagets ombud EH.

När ED kontaktades per telefon av ombudet EH för besked gällande registreringen av bifirman Inspiration i Varberg har ED efter bästa förmåga försökt lämna korrekta besked. Ombudet EH fick vid de inledande kontakterna information om att ED är kompetensområdesansvarig på kundservicefunktionen, men att hon inte är jurist. ED har vid dessa telefonkontakter hänvisat EH till att ta kontakt med jurist på Bolag juridik. Bolaget eller bolagets ombud efterkom aldrig det rådet, varför verkets jurister inte vid den aktuella tidpunkten gavs möjlighet att skriftligen eller muntligen informera om relevanta bestämmelser i firma- och varumärkeslagarna.

De upplysningar och råd som vid dessa telefonkontakter har lämnats av verket kan inte på något vis sägas innefatta felaktigheter, anser Bolagsverket. Det förefaller i stället av de inlagor som givits in i detta ärende av bolaget som om bolaget eller dess ombud har kommit att dra egna långtgående slutsatser av de uppgifter som ED tillhandahållit.

Vad därefter gäller den tidningsartikel som publicerades i en lokal tidning i Halland den 12 februari 2004, i vilken ED blev omnämnd, har verket följande kommentar. Det borde, menar verket, ha framstått som uppenbart eller i vart fall högst troligt för bolaget eller dess ombud, att citat i en tidningsartikel såsom att "De kommer aldrig att få rätt om de driver ärendet i domstol" varit resultatet av ett missförstånd från journalistens sida. Det är Bolagsverkets uppfattning att varken ED eller någon annan av verkets personal skulle ge uttryck för sådana säkra påståenden i en tvistsituation.

Inte heller kan Bolagsverket anses skadeståndsskyldigt av den anledningen att viss information saknats, såsom att verket inte givit bolaget rådet att söka juridisk konsultation.

När det sedan gäller det skriftliga svar som bolagets ombud erhöll från ED vill Bolagsverket anföra följande. Att bolaget har tolkat Bolagsverkets brev på det sätt som återges i inlagan till Justitiekanslern framstår i och för sig inte som alldeles orimligt. Det skriftliga svaret från ED:s sida är tänkt att visa att det är varumärkesklass 31 som omfattar varor som kan sägas vara av samma eller liknande slag som den verksamhet som firman avser, och att varumärkesklass 21 togs med i brevet enbart för att visa vad som ingår i den klass som varumärkesinnehavaren har skydd för. Brevet innehåller vidare en information om att ordet Inspiration ingår i en mängd registrerade firmor, men att ordet inte återfanns i samma eller liknande bransch. Brevet innehåller, menar verket, inte några felaktigheter även om det måhända är oklart till sitt innehåll. Av den anledningen anser Bolagsverket att bolaget eller dess ombud kunde ha kontaktat ED alternativt någon av verkets jurister för att få klarhet i hur brevet rätteligen skulle tolkas. Istället har bolaget valt att göra en egen tolkning av det skriftliga innehållet. Att bolaget gör egna tolkningar av de skriftliga och muntliga kontakter som förevarit med verket i frågan bör inte lastas Bolagsverket som avgivande av felaktiga råd och upplysningar i skadeståndslagens mening.

Som inledningsvis angavs har bolaget som grund för sitt skadeståndsanspråk vidare uppgivit att verket aldrig informerade bolaget om att det kunde finnas risk för stämning vid domstol eller att det förelåg risk för att bolaget kunde komma att få sin bifirma/firma hävd. De besked som verket har givit har i stället varit enbart lugnande och till följd härav har bolag fortsatt att bedriva näringsverksamhet under bifirman/firman Inspiration i Varberg. Bolagsverket vill här särskilt peka på det avslutande stycket i ED:s skriftliga brevsvar av den 16 december 2002 till bolaget. Av brevet framgår att det är allmän domstol som prövar frågor av intrångskaraktär. Bolagsverket har således informerat bolaget om att frågor om intrång avgörs av domstol, varför bolaget inte torde kunna hävda att man aldrig fick vetskap om att det kunde finnas risk för att bli stämd för intrång vid allmän domstol.

Sammanfattningsvis menar Bolagsverket att det borde ha varit självklart för bolaget, och kanske särskilt för bolagets ombud, att verket inte kan ge bindande juridiska besked avseende en uppkommen tvist mellan två parter utan har att som myndighet endast kommentera den firmaregistrering som gjorts och framföra förklaringar till hur en viss firma kunde godkännas. Det måste finnas utrymme i skadeståndslagen för att Bolagsverket skall kunna ge sin syn på varför en firma har blivit registrerad och i det sammanhanget ge uttryck för sin bedömning i frågan. En hos verket registrerad firma kan i efterhand komma att hävas av olika anledningar utan att det för den skull har förekommit fel eller försummelse vid handläggningen av den sedermera hävda firman.

Bolagsverkets uppfattning om skadeståndsanspråket

Med hänvisning till det som ovan anförts menar Bolagsverket att verket inte har ådragit staten någon skadeståndsskyldighet gentemot bolaget, varken enligt bestämmelsen i 3 kap. 2 § eller [enligt bestämmelsen i] 3 kap. 3 § skadeståndslagen. Skadeståndsskyldighet åvilar inte heller Bolagsverket på grund av kumulerade fel. Yrkandet om skadestånd bör därför lämnas utan bifall.

Skulle Justitiekanslern göra en annan bedömning och finna att verkets handläggning av registreringsfrågorna innefattat sådant fel eller försummelse som föranleder att staten skall anses skadeståndsskyldig eller att de råd och upplysningar som Bolagsverket lämnat skulle föranleda skadeståndsskyldighet för staten anser verket att skadeståndet skall jämkas i enlighet med 6 kap. 1 § andra stycket skadeståndslagen, då Bolagsverket menar att bolaget av skäl som följer har medverkat till den uppkomna skadan. Bolaget har, som framgår av handlingar i ärendet, använt sig av endast ordet Inspiration i sin näringsverksamhet och för varor som inte kan sägas ingå i det registrerade skyddsomfånget. Det förhållandet att bolaget inte konsekvent använt sig av sin registrerade bifirma Inspiration i Varberg för den verksamhet registreringen avsåg måste, menar verket, i hög grad ha bidragit till den uppkomna skadan. Likaså måste bolaget sägas ha medverkat till skadan vad gäller registreringen av firman Inspiration i Varberg AB. Bolaget bytte huvudfirma till Inspiration i Varberg AB trots vetskapen om den ingivna stämningsansökan mot bolaget, vilket har inneburit ett medvetet risktagande från bolagets sida. Slutligen anser Bolagsverket att bolaget har medverkat till skadan genom att göra egna långtgående tolkningar och dra egna slutsatser av de upplysningar som lämnats av verkets tjänsteman. Med anledning av det nu anförda yrkar Bolagsverket att skadeståndet jämkas till 0 kronor.

För den händelse Justitiekanslern skulle finna Bolagsverket skadeståndsskyldigt och att bestämmelsen om jämkning på grund av medverkan i 6 kap. 1 § andra stycket skadeståndslagen inte är tillämplig lämnar verket nedan sina kommenterar avseende den begärda ersättningen [– – –].

Det erinras om att skadeståndsinstitutets huvudsakliga uppgift är att återställa den skadelidande i det läge som skulle ha gällt om inte den skadebringande handlingen hade utförts. En ersättningssökande skall inte bli överkompenserad genom skadeståndet. Endast sådana kostnader som är direkt hänförliga till den felaktiga registreringen är därvid ersättningsgilla. Av allmänna skadeståndsrättsliga principer följer vidare att det åligger den som begär ersättning att visa den skada som han lidit samt dess storlek.

[– – –]

Défine har fått del av Bolagsverkets yttrande och därefter bl.a. lämnat synpunkter på detta.

Justitiekanslern antecknar att Défine har åberopat bl.a. fakturor och två skriftliga berättelser av revisorn EH.

Justitiekanslern har inhämtat Varbergs tingsrätts akt i det mål vari Bocom förde talan om varumärkesintrång. Justitiekanslern har granskat de fotografier som Bocom fogade till sin stämningsansökan i målet. Fotografierna är tagna utanför och inne i butiken i Varberg.

Justitiekanslerns bedömning

Skall Justitiekanslern pröva anspråket i dess helhet?

Förordningen (1995:1301) om handläggning av skadeståndsanspråk mot staten innehåller regler om vilken myndighet som på statens vägnar skall handlägga sådana anspråk. Reglerna innebär i princip att, i fråga om anspråk som grundas på bestämmelserna i 3 kap. 2 § skadeståndslagen om fel eller försummelse vid myndighetsutövning, Justitiekanslern handlägger anspråk till följd av s.k. beslutsskador (3 §), medan anspråk på grund av s.k. faktiska skador handläggs av den centrala förvaltningsmyndighet inom vars verksamhetsområde en viss skada har inträffat (5 §). En annan utgångspunkt är att den centrala förvaltningsmyndigheten handlägger anspråk som grundas på bestämmelserna i 3 kap. 3 § skadeståndslagen om s.k. informationsskada. Enligt 10 § handläggningsförordningen får Justitiekanslern ta över handläggningen av ärenden som avses i förordningen.

Défine har gjort gällande att PRV – som dåförtiden hade hand om registreringsärenden för aktiebolag – meddelade felaktiga beslut om registrering av bolagets bifirma respektive firma. Men bolaget hävdar att PRV:s agerande även i andra hänseenden var sådant att staten har blivit skadeståndsskyldig.

Jag kan alltså konstatera att Défines anspråk grundas delvis på ett påstående om felaktiga beslut från PRV:s sida och således i den delen är ett anspråk som skall handläggas av Justitiekanslern, medan anspråket i övrigt är sådant att det normalt skall prövas av den centrala förvaltningsmyndigheten, dvs. här Bolagsverket. Jag finner dock att det är lämpligast att Justitiekanslern prövar anspråket i hela dess vidd. Därför tar jag med stöd av 10 § handläggningsförordningen upp anspråket till prövning även i den del det grundar sig på annat än ett påstående om beslutsskada.

Några utgångspunkter för Justitiekanslerns prövning

Défines anspråk skall prövas inom ramen för den frivilliga skaderegleringen på statens område. I ett sådant ärende – liksom i en rättegång – gäller att det är den som begär skadestånd som har att visa att det har förekommit ett skadeståndsgrundande handlande eller motsvarande på statens sida och att en skada har uppkommit. Sökanden har även att visa hur omfattande skadan är. För att ersättning skall kunna lämnas fordras vidare att utredningen leder till slutsatsen att det föreligger ett adekvat orsakssamband mellan å ena sidan den skadeståndsgrundande omständigheten och å andra sidan den påstådda skadan. Eftersom en rent skriftlig handläggning tillämpas i ärenden av detta slag finns endast begränsade möjligheter att utreda sakförhållanden som inte är klarlagda eller i varje fall ostridiga. En annan begränsande faktor vid prövningen i ett skaderegleringsärende är att någon muntlig bevisupptagning inte kan äga rum i detta. Sammanfattningsvis kan sägas att om och i den mån det i ett skaderegleringsärende finns oklarheter t.ex. när det gäller vad som faktiskt har inträffat kan det gå ut över sökanden på så sätt att denne inte tillerkänns någon ersättning.

Défine har hänvisat bl.a. till de besked som PRV genom ED lämnade till bolaget vid de kontakter som bolagets ombud, EH, hade med verket under senhösten 2002.

Jag noterar att ED lämnade beskeden drygt ett år efter det att PRV hade meddelat sitt beslut i frågan om registrering av bifirman. Vid den tid då beskeden lämnades kunde PRV inte ändra sitt beslut; endast en domstol kunde göra en prövning av firmafrågan. Med hänsyn bl.a. till att beskeden knöt an till verkets ärende om bifirman finner jag likväl att de får anses lämnade vid myndighetsutövning. ED kan knappast ha haft något annat syfte med beskeden än att för bolaget söka förklara verkets beslut i registreringsfrågan. Det som Défine har anfört om beskeden sammanställt med den – inte klarläggande – utredning som finns i ärendet kan enligt min uppfattning inte anses ge vid handen att dessa till sitt innehåll i sak eller annars var sådana som innefattade fel eller försummelse i skadeståndslagens bemärkelse. I den del bolaget bygger sitt anspråk på beskeden kan kravet således inte bifallas.

Mot denna bakgrund kommer min prövning av Défines anspråk i första hand att riktas in mot frågan om PRV:s handläggning och beslut om att registrera bifirman Inspiration i Varberg och/eller att registrera firman Inspiration i Varberg Aktiebolag skall anses utgöra fel eller försummelse enligt skadeståndslagen. Först om svaret på den frågan är jakande inställer sig följdfrågan om denna vårdslöshet kan anses ha vållat Défine skada så som bolaget hävdar.

Registreringen av bifirman

Med anledning av bolagets anmälan om registrering av bifirman företogs inom PRV en granskning av om den föreslagna firman var förväxlingsbar t.ex. med någon annan näringsidkares varukännetecken. Den granskningspromemoria som då upprättades visar att granskningen när det gäller varumärken avsåg orden ”Varberg” och ”inspiration” i kombination samt ”Varberg” ensamt, medan det inte gjordes någon granskning med avseende på ordet ”inspiration” enbart. Bolagsverket har yttrat att det likväl inte kan med bestämdhet uteslutas att granskningen även omfattade ”inspiration” ensamt. Men eftersom det inte finns något i utredningen här som ger belägg för att PRV gjorde denna kontroll anser jag mig böra utgå från att detta inte skedde.

Frågan huruvida granskningen hade bort omfatta även ordet ”inspiration” enbart har enligt min mening inte något givet svar. Å ena sidan är ordet en viktig del av firman ”Inspiration i Varberg”, och det kan hävdas att man i varje fall för säkerhets skull borde ha genomfört även denna granskning. Å andra sidan kan det diskuteras om en sålunda preciserad firma kan vara förväxlingsbar med varumärken som innehåller ordet inspiration, antingen ensamt eller i någon annan sammansättning. Förväxlingsbedömningen skall, som Bolagsverket har anfört, göras på i princip samma sätt inom firmarätten som inom varumärkesrätten, varvid man dock inom firmarätten tillämpar en mildare bedömning när det gäller traditionellt sammansatta firmor med beståndsdelar som inte i sig har något framträdande skyddsvärde.

Frågan om firman Inspiration i Varberg är förväxlingsbar med varumärket INSPIRATION i det aktuella figurativa utförandet är enligt min mening svårbedömd. Jag anser dock att Bolagsverkets yttrande i denna del är i allt väsentligt övertygande såväl när det gäller känneteckenslikheten som när det gäller branschlikheten. Som Bolagsverket har framhållit är det också, särskilt i ett europeiskt harmoniseringsperspektiv, viktigt att förväxlingsprincipen inte hanteras så att varumärken i alltför hög grad anses förväxlingsbara med andra varumärken eller firmor.

Jag kommer vid en samlad bedömning till samma slutsats som verket, dvs. att något registreringshinder inte förelåg. Med hänsyn till det utrymme som finns för olika bedömningar innan det föreligger ett fel eller en försummelse i skadeståndsrättsligt hänseende kan det i varje fall, enligt min mening, inte vara skadeståndsgrundande för staten att bifirman registrerades (se härtill bl.a. prop. 1972:5 s. 518 – jfr SOU 1993:55 s. 152 f. – samt NJA 1994 s. 654 och 2003 s. 285 och Justitiekanslerns beslut den 14 april 2004 i ärendet med dnr 2346-02-40).

Med den bedömningen saknar det betydelse om granskningen även borde ha omfattat ordet ”inspiration” ensamt eller inte.

Registreringen av firman

Sedan bolaget i januari 2004 hade gjort en anmälan till PRV om ändrad firma registrerade verket den 8 mars 2004 den av bolaget i första hand föreslagna firman, Inspiration i Varberg Aktiebolag, samtidigt som bifirman avregistrerades.

Av den bedömning jag har gjort ovan i frågan om förväxlingsbarhet följer att beslutet att registrera den ändrade firman för bolaget enligt min mening inte var felaktigt eller försumligt. Beslutet grundar således inte något skadeståndsansvar för staten.

Slutsats m.m.

Bolagets skadeståndsanspråk skall alltså avslås.

Jag har inte sett anledning att här diskutera de övriga invändningar som finns mot bolagets anspråk. Jag vill dock framhålla att jag i en eventuell domstolsprocess kommer att i andra hand göra gällande medvållande från bolagets sida. Jag hänvisar i den delen till Bolagsverkets yttrande. Även beträffande de enskilda skadeståndsposterna finns åtskilliga invändningar.

På grund av utgången i huvudsaken kan bolagets anspråk på ersättning för ombudskostnader i ärendet här inte bifallas.