Remissyttrande över ungdomsbrottsutredningens betänkande Ingripanden mot unga lagöverträdare (SOU 2004:122)

Sammanfattande synpunkter

Justitiekanslerns granskning av de förslag som läggs fram i betänkandet har i allt väsentligt skett med utgångspunkt från de intressen som Justitiekanslern främst har att beakta. En del av de frågeställningar som berörs i betänkandet faller inte direkt inom det område som Justitiekanslern normalt skall bevaka.

Justitiekanslern anser att utredningen på ett bra sätt har gått genom och tagit sig an de otillräckligheter och brister som finns i det nuvarande påföljdssystemet för unga lagöverträdare.

Endast när det gäller domstolens möjlighet att besluta om straffvarning (avsnitt 7.5.4 i betänkandet) och den föreslagna utformningen av eftervård i samband med en dom på sluten ungdomsvård (avsnitt 14.4.3) har Justitiekanslern några mer betydande invändningar. I övriga delar instämmer Justitiekanslern i huvudsak i utredningens bedömningar.

Nedan redovisas under särskilda rubriker, som följer uppställningen i betänkandet, de synpunkter som Justitiekanslern har funnit skäl att redovisa särskilt.

6. Handläggningen inom rättsväsendet av brott begångna av barn och ungdomar

Skyndsamhetskravet i 4 § lagen (1964:167) om unga lagöverträdare (LUL)

Justitiekanslern har inga synpunkter på att tillämpningsområdet för 4 § LUL utvidgas så att fler brottstyper omfattas av skyndsamhetskravet. Justitiekanslern vill emellertid påpeka följande.

I 4 § LUL stadgas att förundersökningar mot unga under 18 år beträffande brott för vilket det är föreskrivet fängelse i mer än sex månader skall bedrivas med särskild skyndsamhet. Utredningen anför på s. 242 att många unga gör sig skyldiga till snatteri, olovlig körning och skadegörelse, vilka brott, sägs det, inte uppfyller kriterierna i 4 § LUL för att handläggas skyndsamt. Bl.a. därför föreslår utredningen att skyndsamhetskravet skall utvidgas till att omfatta alla brott med fängelse i straffskalan. Justitiekanslern kan dock konstatera att det för olovlig körning är föreskrivet endast böter medan det för skadegörelse är föreskrivet böter eller fängelse i högst ett år. Olovlig körning torde alltså inte heller om utredningens förslag genomförs omfattas av skyndsamhetskravet medan skadegörelse gör det redan i dag.

Användning av tvångsmedel på brottsmisstänkta under 15 år

Justitiekanslern anser, liksom utredningen, att det inte bör kunna komma i fråga att tvångsvis drogtesta barn under 15 år och att det är synnerligen olämpligt att överlåta den typen av tvångsåtgärder till t.ex. socialtjänst- eller skolpersonal.

Det finns uppenbarligen ett stort behov av att i utredningssyfte kunna fotografera och ta fingeravtryck av misstänkta under 15 år. Ett sådant förfarande kan visserligen anses innebära en ganska påtaglig integritetskränkning. Men behovet av dessa åtgärder får ändå anses väga tyngre än integritetsaspekterna. Därför tillstyrker Justitiekanslern förslaget.

7. Åtalsunderlåtelse – Straffvarning

Förslaget om att ersätta begreppet åtalsunderlåtelse med straffvarning

Justitiekanslern instämmer i utredningens bedömning att begreppet åtalsunderlåtelse kan ge intryck av att samhället inte har reagerat på brottet och att det av pedagogiska skäl och i tydliggörande syfte finns skäl att ersätta benämningen med något annat. Begreppet straffvarning, som utredningen föreslår, framstår i sig som ändamålsenligt.

Om ändringen genomförs kommer det att finnas två olika benämningar för den situation som innebär att åklagaren beslutar att underlåta åtal. För personer över 18 år kommer det att kallas åtalsunderlåtelse och för personer under 18 år straffvarning. En sådan skillnad framstår som rimlig med hänsyn till att ordet ”varning” i princip lämpar sig bäst för den som är oerfaren. Och det är inga problem över huvud taget så länge förutsättningarna för åtgärden i de båda fallen skiljer sig åt. Så är delvis fallet här, eftersom rekvisiten i 20 kap. 7 a § rättegångsbalken (RB) inte är desamma som i 17 § LUL. Enligt den föreslagna 18 § LUL skall dock straffvarning för personer under 18 år kunna beslutas även med stöd av de skäl som anges i 20 kap. 7 § RB. I betänkandet sägs uttryckligen att åtalsunderlåtelse med direkt tillämpning av 20 kap. 7 § RB i fortsättningen skall begränsas till att avse sådana personer som har begått brott efter att de har fyllt 18 år. Det sagda kan ibland ge effekter som framstår som egendomliga. Det innebär ju nämligen att åklagaren i en situation där en 17-åring och en 18-åring har gjort sig skyldiga till brott och förutsättningarna i 20 kap. 7 § RB (men inte i 17 § LUL) är för handen får besluta om åtalsunderlåtelse för 18-åringen och straffvarning för 17-åringen, utan att detta innebär någon annan skillnad i sak än att 17-åringen måste inställa sig till ett personligt sammanträffande med åklagaren. En sådan skillnad kan framstå som sakligt omotiverad i det enskilda fallet och kan även motverka föresatsen att göra påföljdssystemet tydligt och begripligt för unga lagöverträdare. Den sortens effekter är dock ofrånkomliga ibland när det finns ett särskilt påföljdssystem för personer under en viss ålder och Justitiekanslern anser att det i detta fall kan accepteras.

Möjligen bör det övervägas att ersätta begreppet åtalsunderlåtelse med straffvarning även för personer över 18 år. Justitiekanslern är dock medveten om att det inte har ingått i utredningens uppdrag att göra sådana överväganden.

Om förslaget genomförs bör det i den föreslagna 20 kap. 7 § RB för tydlighetens skull tas in en hänvisning till bestämmelserna i 16-22 §§ LUL.

Formerna för åtalsunderlåtelse

Enligt utredningens förslag skall den unges personliga närvaro vid sammanträdet hos åklagaren utgöra ett villkor för att straffvarning skall kunna meddelas. Endast om det föreligger synnerliga skäl skall straffvarning få meddelas utan att den unge har kallats att inställa sig personligen hos åklagaren. Förslaget innebär naturligtvis en ökad arbetsbelastning för åklagarnas del. Justitiekanslern anser emellertid, liksom utredningen, att det finns ett stort värde i att den unge i så gott som alla fall där en åtalsunderlåtelse (straffvarning) är aktuell får klart för sig att samhället ser allvarligt på det faktum att han eller hon har begått ett brott. Det är därför rimligt att införa en sådan ordning trots att det kan bli betungande för åklagarna.

Det får anses godtagbart att tidsfristen enligt 4 § LUL förlängs i dessa fall.

Domstolens möjlighet att besluta om straffvarning

Justitiekanslern instämmer delvis i det som utredningen har anfört som skäl för sitt förslag i denna del (s. 272 f.). Det finns emellertid flera skäl som också talar emot förslaget.

Utredningen har alltså föreslagit att det som i dag kallas åtalsunderlåtelse i stället skall kallas straffvarning om den berörda personen är under 18 år. Det framgår att innebörden av förfarandet – i enlighet med vad som i dag gäller för åtalsunderlåtelse – är att åklagaren i vissa fall får underlåta åtal (se t.ex. den föreslagna lagtexten i 16 § LUL). Mot bakgrund av detta framstår det till en början som inkonsekvent att domstolen skall kunna fatta ett sådant beslut efter att åklagaren faktiskt har väckt åtal. Det visar sig också att en sådan ordning medför åtskilliga svårigheter.

Den av domstolen utfärdade straffvarningen kommer att ha en delvis annan innebörd än åklagarens. En åtalsunderlåtelse kan enligt nu gällande bestämmelser återkallas. Detta föreslås gälla även straffvarningar för ungdomar under 18 år, som utfärdas av åklagaren. En domstols dom varigenom den unge meddelas straffvarning vinner dock, som utredningen också konstaterar (s. 679), laga kraft och kan därmed inte återkallas. Det är enligt Justitiekanslerns uppfattning inte lämpligt att låta begreppet straffvarning omfatta två så skilda företeelser.

Av betänkandet framgår att straffvarningen inte är att anse som en påföljd i brottsbalkens (BrB) mening. Enligt förslaget skall det alltså införas en ny rättsfigur i systemet som innebär att en domstol i en dom konstaterar att en person har gjort sig skyldig till ett brott men för detta brott varken dömer till en påföljd eller meddelar påföljdseftergift. Justitiekanslern anser att så inte bör ske utan att frågan utreds mer ingående. Man kan också fundera över hur vissa bestämmelser i BrB respektive RB är tänkta att tillämpas i förhållande till en sådan straffvarning. Detta gäller t.ex.

– bestämmelserna om bortfallande av påföljd i 35 kap. BrB där det sägs attpåföljd inte får ådömas sedan viss tid har gått från det att den häktade har fått del av åtal för brottet respektive från den dag då brottet begicks,

– bestämmelsen om rättegångskostnad i högre rätt (31 kap. 10 § RB), där det bl.a. stadgas att högre rätts dom skall anses som fällande bara om den tilltalade döms till påföljd som är att anse som svårare än den vartill lägre rätt dömt eller, om han har frikänts av lägre rätt, befinns ha begått brottet eller den av honom fullföljda talan inte föranleder någon ändring i högre rätts dom,

– bestämmelsen om prövningstillstånd i hovrätt (49 kap. 13 § RB) som utgår från att den tilltalade har dömts till en påföljd eller frikänts från ansvar för brott (jfr NJA 1995 s. 351 II, där Högsta domstolen fann att påföljdseftergift inte kan jämställas med vare sig ett frikännande eller en bötesdom och att det därför inte kan krävas prövningstillstånd i ett sådant fall),

– bestämmelsen i 51 kap. 13 § RB där det stadgas bl.a. att hovrätten får avgöra ett mål utan huvudförhandling om det inte finns anledning att döma den tilltalade till ansvar eller ådöma honom påföljd (uttrycket ”finns anledning att” passar dåligt in på den föreslagna straffvarningen, som ju inte kan föranleda någon påföljd).

Till saken hör också att ”straffvarning” påminner – både språkligt och i sak – om villkorlig dom. Även detta kan vara ett skäl att inte införa denna rättsfigur i domstolarnas åtgärdsarsenal.

Justitiekanslern avstyrker att förslaget i denna del genomförs utan ytterligare överväganden.

Registreringstiden i belastningsregistret

Justitiekanslern delar utredningens åsikt att de negativa effekter som en registrering i belastningsregistret får för en ung person som försöker sköta sig talar för att den nuvarande registreringstiden på tio år förkortas.

Utredningens förslag innebär att registreringstiden för straffvarningar (d.v.s. för unga som inte har fyllt arton år) skall förkortas till tre år medan den för åtalsunderlåtelser (d.v.s. för personer som har fyllt arton år) även fortsättningsvis skall vara tio år. Enligt Justitiekanslerns uppfattning är detta en alltför stor skillnad mellan de båda kategorierna. I ett fall där en sjuttonåring och en artonåring har begått ett brott tillsammans och sjuttonåringen får en straffvarning medan artonåringen får åtalsunderlåtelse är det svårt att motivera varför artonåringen skall behöva vara registrerad i tio år medan registreringen för sjuttonåringen faller bort redan efter tre.

8. Överlämnande till vård inom socialtjänsten – Socialtjänstpåföljd

I den föreslagna lagtexten sägs att socialtjänstpåföljd får väljas som påföljd om den unge har behov av vård eller annan åtgärd (…) för att inte göra sig skyldig till fortsatt brottslighet. I betänkandet anförs (s. 672) att detta förutsätter en kvalificerad behovs- och riskbedömning beträffande den unge. Där sägs också att denna bedömning i första hand skall göras av socialtjänsten, men att det åligger rätten att göra en självständig prövning i frågan. Det anges dock inte hur denna bedömning skall göras. I vilka fall kan man utgå från att en ung person kommer att fortsätta med brottslig verksamhet om han eller hon inte får någon sådan vård? Det är vanskligt att göra en sådan bedömning när det gäller förstagångsförbrytare, som dessa unga personer ofta är. Risken är att socialtjänstpåföljden, om den utformas på detta sätt, i praktiken kommer att bli aktuell bara för sådana unga som tidigare har gjort sig skyldiga till brott. De unga som i och för sig kan antas vara i behov av någon form av vård eller andra åtgärder, men som inte uppvisar någon påtaglig risk för fortsatt brottslig verksamhet, kommer att vara hänvisade till andra påföljdsalternativ. Detta synes också ha varit utredningens mening. Justitiekanslern ifrågasätter dock om detta är en lämplig ordning med hänsyn till att det i många fall kan finnas behov av att någon har tillsyn eller uppsikt över den unge även om risken för fortsatt brottslighet i det enskilda fallet inte är omedelbar.

Justitiekanslern ifrågasätter också om den beteckning som utredningen föreslår för denna påföljd är den bästa tänkbara. Att den nuvarande beteckningen byts ut är bra, men uttrycket ”socialtjänstpåföljd” är nog inte helt lyckat. Det tar sin utgångspunkt i den institution som skall handha påföljden vilket framstår som bakvänt (jfr möjliga begrepp som ”kriminalvårdsanstaltpåföljd” och ”skyddskonsulentpåföljd”). Härtill kommer att påföljden ungdomstjänst sannolikt i många kommuner kommer att handhas av socialtjänsten och i den meningen blir ett slags ”socialtjänstpåföljd”. Även av pedagogiska skäl kan det därför vara bättre att välja en beteckning som exempelvis ”socialtillsyn” eller ”öppen ungdomsvård”.

10. Ungdomstjänst

Allmänt

Justitiekanslern delar utredningens uppfattning att det, särskilt om den ändringen införs att socialtjänstpåföljden skall kunna komma i fråga bara i de fall där det finns en uttalad risk för återfall i brottslighet, finns ett behov av ytterligare påföljdsalternativ för unga lagöverträdare. Utredningens förslag att ungdomstjänst skall kunna komma i fråga som en självständig påföljd för denna åldersgrupp framstår som ändamålsenligt. En invändning skulle kunna vara att det kan te sig ologiskt att införa ungdomstjänst som en självständig påföljd när samhällstjänst inte är det. Bortsett från detta och de invändningar som redovisas nedan instämmer Justitiekanslern i utredningens överväganden i dessa delar.

Antalet timmar ungdomstjänst

Ungdomstjänsten är tänkt att användas som en påföljd för unga lagöverträdare när brottslighetens straffvärde inte nödvändiggör en längre frihetsberövande påföljd. Ungdomstjänst skall kunna väljas i stället för såväl ett bötesstraff som ett kortare frihetsberövande straff. Vidare skall unga utan ett klart uttalat vårdbehov kunna dömas till ungdomstjänst i stället för att överlämnas till vård inom socialtjänsten. Ungdomstjänst är alltså tänkt att kunna användas som ersättning för ett antal olika påföljder av varierande svårhetsgrad. Utredningen har emellertid inte i betänkandet redovisat hur domstolen skall resonera när den fastställer antalet timmar ungdomstjänst. Hur många timmars ungdomstjänst bör exempelvis 80 dagsböter motsvara? Det är naturligtvis viktigt ur rättslikhetssynpunkt att sådana frågor klargörs när en ny självständig påföljd införs.

Återfall i brott

Utredningen anför att övervägande skäl talar för att ungdomstjänst som självständig påföljd bör behandlas som böter vad gäller hanteringen vid återfall i brott och att ungdomstjänst således inte bör omfattas av regeln i 34 kap. 1 § BrB. Utredningen redovisar dock inte vilka skäl man syftar på.

En anledning till att bestämmelserna i 34 kap. BrB om konkurrenssituationer vid återfall i brott infördes var att det ansågs önskvärt att undvika att skilda reaktionsformer samtidigt tillämpas mot samma person (se t.ex. Brottsbalken En kommentar, Berg m.fl., s. 34:6). När det gäller bötesstraff gör sig detta argument naturligt nog inte gällande med någon styrka. Vad gäller påföljden överlämnande till särskild vård, som inte heller omnämns i bestämmelsen, har det inte ansetts föreligga något praktiskt behov av att kunna undanröja den tidigare påföljden (a. arbete s. 34.5).

Ungdomstjänst omfattas i dag inte av 34 kap. BrB, eftersom den är utformad som en föreskrift när påföljden bestäms till överlämnande till vård inom socialtjänsten, som ju i sig inte omfattas av 34 kap.

Frågan är om det finns skäl att göra andra överväganden om ungdomstjänst skall bli en självständig påföljd, skild från överlämnandepåföljden.

Det finns skäl att tro att ungdomstjänst som självständig påföljd kommer att innefatta ett större antal timmar än vad som normalt är fallet vid en kombinationspåföljd. Nackdelarna med en samtidig verkställighet blir därmed större. Till detta kommer att ungdomstjänstpåföljden har mer gemensamt med de i 34 kap. upptagna påföljderna än med böter och överlämnande till särskild vård.

Justitiekanslern anser med hänsyn till vad som nu har sagts att starka skäl talar för att ungdomstjänst som självständig påföljd i detta hänseende bör behandlas på samma sätt som fängelse, villkorlig dom, skyddstillsyn och sluten ungdomsvård och alltså omfattas av regeln i 34 kap. 1 § BrB. Frågan bör i varje fall övervägas närmare innan förslaget genomförs.

12. Den s.k. ryggsäcken – olika former för stöd och kontroll

Det kan diskuteras om det är helt lyckat att använda uttrycket ”mentor” som beteckning på den person som skall ge stöd och vägledning åt den unge. Uttrycket används i dag mestadels för erfarna personer som vägleder en yngre person – adepten – i dennes personliga eller professionella utveckling. Det har såtillvida en tydligt positiv klang och avser en relation som helt och hållet bygger på frivillighet och ömsesidigt förtroende. Även om den ”mentor” som här är aktuell skall kunna utses bara under förutsättning att den unge är med på det, handlar det ofta inte om frivillighet i egentlig mening. Inte sällan blir nog personen i praktiken en övervakare eller en kontaktperson. Att man då använder ett uttryck med en tydligt positiv klang från andra sammanhang kan visserligen till en början skänka status åt rollen och kanske kännas bra för den unge. Men på längre sikt tar verkligheten ut sin rätt. Och i stället för att begreppet sätter sin färg på verkligheten blir det tvärtom, något som för övrigt kan påverka uttryckets klang även utanför socialtjänstlagens område. Det kan kanske te sig sniket att värna om ett ords positiva klang i ett så allvarligt och viktigt sammanhang som detta, men Justitiekanslern vill ifrågasätta om det inte vore bättre att använda det i socialtjänstlagen välkända uttrycket ”kontaktperson” även för den vägledare som avses här. Från lagteknisk synpunkt torde för övrigt denna person mycket väl kunna rymmas, efter en mindre omskrivning, i tredje stycket i 3 kap. 6 § socialtjänstlagen.

14. Sluten ungdomsvård

Möjligheten att verkställa sluten ungdomsvård som häktad

Som utredningen har redovisat var ett av skälen för att införa sluten ungdomsvård att den unge skulle kunna bli föremål för adekvat vård. Detta är naturligtvis ett argument som med styrka talar för att samtidig verkställighet av en dom på sluten ungdomsvård och häktning i ett annat mål inte skall kunna komma i fråga. Gällande rätt medger dock samtidig verkställighet i de fall då verkställigheten av en dom på sluten ungdomsvård har hunnit påbörjas när häktning sker. Justitiekanslern delar utredningens uppfattning att denna skillnad framstår som omotiverad. En sådan ordning kan också te sig svårförståelig för den unge, liksom den omständigheten att påföljderna fängelse och sluten ungdomsvård i detta hänseende inte behandlas på samma sätt. En ung person som är häktad skulle till och med kunna uppfatta det som en nackdel att han eller hon i ett nytt mål döms till sluten ungdomsvård i stället för till fängelse.

Justitiekanslern anser på grund av det anförda liksom utredningen att övervägande skäl talar för att en sådan möjlighet som utredningen har föreslagit införs.

Insatser i samband med utslussning och efter institutionsvistelse

Justitiekanslern delar till att börja med utredningens åsikt att det inte bör införas några nya påföljdskombinationer i form av antingen sluten ungdomsvård och skyddstillsyn eller sluten ungdomsvård och socialtjänstpåföljd. Påföljdssystemet är redan i dag – särskilt vad gäller unga lagöverträdare – komplext och svårbegripligt och skulle bli än mer oöverskådligt och svårtillämpat om dessa nya påföljdsalternativ infördes.

Utredningens förslag om att eftervården skall utgöra en del i verkställigheten vill Justitiekanslern kommentera på följande sätt.

Justitiekanslern delar utredningens uppfattning att eftervården är viktig och att det är eftersträvansvärt att komma till rätta med de brister som råder i detta hänseende i dag.

Utredningens förslag innebär att domstolen inte skall göra någon annan prövning än den som görs i dag. I stället skall eftervården utgöra en del av verkställigheten. En eftervård om sex månader skall alltid ingå i verkställigheten om den tid som den dömde har att verkställa, efter det att hänsyn har tagits till bestämmelserna om tillgodoräknande av frihetsberövande och sammanläggning med annan dom, uppgår till minst fyra månader. I ett sådant fall skall institutionstiden minskas med två månader. Tiderna har räknats fram från utgångspunkten att sex månaders eftervård har bedömts vara lika ingripande för den unge som två månaders institutionsvård. Enligt förslaget skall det finnas vissa undantag från regeln om eftervård, bl.a. om Statens institutionsstyrelse, SiS, bedömer att den unge inte har förmåga eller vilja att hantera den relativa frihet som eftervården trots allt innebär. Om det på goda grunder kan antas att den unge utanför institutionen omedelbart kommer att återfalla i brottslighet eller i missbruk skall det vara möjligt att hålla honom eller henne kvar på institutionen och skjuta upp eftervården. Möjligheten för SiS att senarelägga eftervården bör enligt utredningen omfatta även situationer då den unge i slutskedet av institutionsvistelsen avviker, missbrukar droger eller på annat sätt grovt missköter sig (betänkandet s. 525).

Den föreslagna ordningen inrymmer flera problem. Ett sådant problem gäller tröskeleffekterna. Om en ung person döms till tre månaders sluten ungdomsvård kommer det inte att ingå någon eftervård alls i verkställigheten. Den som döms till fyra månaders sluten ungdomsvård kommer å sin sida att få verkställa två månader av straffet på en institution och sex månader i form av eftervård. Man kan fråga sig om det råder balans mellan dessa två situationer, där skillnaden mellan de båda straff som domstolen har dömt ut bara är en månad. I det senare fallet uppkommer också en obalans mellan institutionstiden och eftervården, vilket i viss mån får anses otillfredsställande. Man kan därtill fråga sig hur skillnaden kan komma att påverka domstolens överväganden vid straffmätningen.

Det kan också konstateras att förslaget innebär att den påföljd som domstolen dömer ut inte är den påföljd som kommer att verkställas i praktiken. En sådan ordning har flera nackdelar. Svårigheten för den dömde att förstå domens innebörd är en sådan. Detta argument gör sig naturligtvis särskilt gällande när det är fråga om unga lagöverträdare. Det finns också en risk att den föreslagna ordningen kan komma att leda till att lika fall inte bedöms lika såvitt gäller påföljden. Eftervården skall ju i samtliga fall omfatta sex månader varvid två månaders institutionstid skall avräknas. Innehållet i eftervården kan dock komma att variera mycket från fall till fall. Bl.a. anför utredningen (s. 523, jfr 25 § i den föreslagna lagen om verkställighet av sluten ungdomsvård) att om det i ett enskilt fall skulle visa sig att den unge inte har något påtagligt behov av vård eller behandling bör insatserna kunna anpassas till detta förhållande. I ett fall där det finns behov av kraftiga eftervårdsinsatser kan det mycket väl vara så att eftervården motsvarar två månaders institutionstid. I ett annat fall där behovet av eftervård är mycket begränsat kanske eftervården i praktiken inte motsvarar mer än ett par veckors institutionstid. I båda fallen kommer dock två månader att räknas av från det straff som domstolen har dömts ut. Det är tveksamt om detta uppfyller kravet på att lika fall skall behandlas lika.

Justitiekanslern anser att en lämpligare ordning är att eftervården ingår i det straff som domstolen har dömt ut och att de problem som uppenbarligen finns när det gäller utslussning och eftervård får lösas genom andra åtgärder. Om den föreslagna ordningen genomförs bör det i vart fall för tydlighetens skull i domen anges att det finns bestämmelser som reglerar hur domen skall verkställas och vad detta normalt innebär.

16. Häktning och annan övervakning av unga som misstänks för brott

Utredningen har föreslagit att domstolen i vissa fall skall kunna förordna att en dom på sluten ungdomsvård skall gå i omedelbar verkställighet utan hinder av att domen inte har vunnit laga kraft. Detta skall vara möjligt i de fall då det kan vara motiverat med hänsyn till den dömdes personliga förhållanden. Den föreslagna bestämmelsen syftar till att motverka att en ung person i ett enskilt fall far särskilt illa på häktet.

Som utredningen har anfört talar starka rättssäkerhetsskäl för att en dom i princip inte skall kunna gå i verkställighet i påföljdsdelen innan den vinner laga kraft i den delen.

Enligt 19 § lagen (1946:804) om införande av nya rättegångsbalken gäller att om en person har dömts till straff eller annan påföljd för brott genom en dom som får verkställas trots att den inte har vunnit laga kraft och för sådan verkställighet är intagen i kriminalvårdsanstalt eller i särskilt ungdomshem, skall han vid fullföljd av talan i målet anses som häktad för brottet. Denna bestämmelse jämförd med 51 kap. 8 § RB innebär också att högre rätt får möjlighet att meddela inhibition av ett förordnande om omedelbar verkställighet, varvid den dömde omedelbart skall friges (se Brottsbalken En kommentar, Berg m.fl. s. 28:15). Högre rätt har alltså möjlighet att genast pröva frågan om omedelbar verkställighet.

Den dömde skulle alltså, om förslaget genomförs, ha möjlighet att få den omedelbara verkställigheten prövad av högre rätt liksom han i dag har möjlighet att få ett beslut om att han skall kvarbli i häkte i avvaktan på att domen vinner laga kraft prövat av högre rätt. De rättssäkerhetsargument som kan anföras när det gäller omedelbar verkställighet gör sig därmed inte lika starkt gällande.

Justitiekanslern har på grund av vad som nu har sagts inga principiella invändningar från rättsäkerhetssynpunkt mot förslaget i denna del.

Justitiekanslern vill dock redovisa några andra skäl som kan tala mot en sådan ordning.

En förutsättning för att det skall vara möjligt för tingsrätten att förordna om omedelbar verkställighet av domen på sluten ungdomsvård är att det står klart att ungdomshemmet kan anordna betryggande övervakning. Detta lär sällan vara möjligt i de fall då det föreligger risk för att den unge skall undanröja bevis eller på något annat sätt försvåra sakens utredning. I övriga fall torde det vara svårt för tingsrätten att vid domstillfället göra en välgrundad bedömning i detta hänseende.

En konsekvens av den föreslagna ordningen kan vidare bli att den som tvingas börja verkställa domen trots att han eller hon har överklagat den är dåligt motiverad för att ta emot vårdinsatser. Även om tingsrättsdomen skulle stå sig kan detta innebära en dålig start för den vård som den dömde skall ges.

Justitiekanslern vill också tillägga följande. Antag att tingsrätten dömer en ung person till sluten ungdomsvård och förordnar att domen skall vara omedelbart verkställbar och att den unge överklagar domen och begär att hovrätten skall inhibera den omedelbara verkställigheten. Vid sin prövning av om domen skall vara omedelbart verkställbar skall hovrätten rimligen beakta de personliga förhållandena samt möjligheten till övervakning. Om hovrätten skulle komma fram till att domen inte skall vara omedelbart verkställbar måste hovrätten rimligen ha att ta ställning till om den unge i stället skall vara häktad eller försättas på fri fot. I den föreslagna 52 kap. 7 § RB sägs dock bara att hovrätten får ändra tingsrätten beslut i fråga om häktning (…) eller omedelbar verkställighet av dom på sluten ungdomsvård. Möjligen bör där införas ett tillägg av innebörd att hovrätten, om den finner skäl för det, i en situation som den nu beskrivna får häkta den unge. Utredningen har inte kommenterat detta närmare och frågan kan behöva belysas ytterligare.