Fråga bl.a. om skadestånd med anledning av en tingsrätts handläggning av ett mål om vårdnad

Justitiekanslerns beslut

Justitiekanslern anser för sin del att felaktig rättstillämpning har förekommit vid handläggningen av ett vårdnadsmål vid Sollentuna tingsrätt men avslår NM:s anspråk på skadestånd av staten.

Ärendet

Bakgrund, anspråk m.m.

NM och CT har gemensamt dottern A, född år 1986.

Genom en skrivelse den 22 december 2004 till Justitiekanslern har NM begärt – som Justitiekanslern uppfattat hans framställning – dels en granskning främst av hur frågan om vårdnad avseende A har handlagts, dels ideellt skadestånd av staten. Till skrivelsen har han fogat bilagor.

NM har som Justitiekanslern uppfattat honom hävdat följande.

Frågan om vårdnad av A har vid skilda tillfällen prövats av svenska domstolar. I en dom den 27 september 1990 erinrade Stockholms tingsrätt om att NM och CT hade gemensam vårdnad om A. Huddinge tingsrätt förordnade i en dom den 4 november 1992 att CT skulle ha ensam vårdnad om A (mål T 1691-92). Den domen grundades på en ansökan som – föreföll det – inte bara CT utan även han själv hade gjort och två vittnen hade undertecknat. Men egentligen var det så att både hans och vittnenas namnteckningar var förfalskade. År 2000 ansökte han hos Svea hovrätt om resning i Huddinge tingsrätts mål. Genom ett beslut den 11 december 2000 beviljade hovrätten den sökta resningen och förordnade att målet skulle tas upp till ny behandling av tingsrätten.

Med anledning av hovrättens beslut registrerades ett nytt mål vid Huddinge tingsrätt (mål T 4121-00). I det målet konstaterade tingsrätten i ett beslut den 19 januari 2001 att, innan resning beviljades, NM hade väckt talan vid Sollentuna tingsrätt mot CT angående bl.a. vårdnaden om A och att detta andra mål ännu inte var avgjort. Enligt vad Huddinge tingsrätt vidare anförde i sitt beslut utgjorde den rättegång om vårdnaden som redan pågick hinder för ett återupptagande av det vårdnadsmål vid Huddinge tingsrätt som hade avgjorts år 1992, varför Huddinge tingsrätt avvisade den talan som NM förde ”i sin ansökan om resning”.

I enlighet med vad som har angetts nyss hade NM år 2000 inte bara ansökt om resning utan även väckt talan vid Sollentuna tingsrätt mot CT angående frågan om vårdnad (mål T 1322-00). Vid ett sammanträde för huvudförhandling den 27 februari 2002 i det målet beslöt tingsrätten att avvisa hans yrkanden till den del de innebar en begäran om att rätten skulle förklara att vårdnaden om A skulle vara gemensam. Som skäl för beslutet anförde tingsrätten att vårdnaden om A var gemensam. Parterna återkallade därefter samtliga sina yrkanden i målet vid Sollentuna tingsrätt. Den 15 november 2002 beslöt tingsrätten att avskriva målet från vidare handläggning. – Enligt ett personbevis från den 16 november 2004 innehåller folkbokföringen alltjämt uppgiften att CT är ensam vårdnadshavare för A.

Till följd av handläggningen av vårdnadsfrågan har NM haft enorma svårigheter att få kontakt med A och att få kännedom om frågor som har rört henne. Han har fråntagits möjligheten att utöva sitt föräldraansvar – vårdnadsansvar. Vidare har han berövats möjligheten att vistas i Sverige; han har nekats uppehålls- och inresetillstånd med hänvisning till att han inte är vårdnadshavare för A.

NM har den 18 januari 2005 till Justitiekanslern gett in ytterligare handlingar.

Yttrande från Sollentuna tingsrätt, m.m.

Genom en remiss till lagmannen vid Sollentuna tingsrätt har Justitiekanslern begärt yttrande angående följande frågor om tingsrättens mål T 1322-00 (jfr ovan):

1. På vad grundade sig tingsrättens vid sammanträdet för huvudförhandling den 27 februari 2002 – i protokoll den 11 november samma år upprepade – konstaterande att vårdnaden om parternas dotter var gemensam, med följd att NM:s yrkande om att vårdnaden skulle vara gemensam avvisades?

2. Sände tingsrätten en underrättelse till – dåförtiden – skattemyndigheten om sitt avgörande i målet (jfr 3 § förordningen [1949:661] om skyldighet för domstol att lämna uppgifter i mål och ärenden enligt föräldrabalken, m.m.)?

Lagmannen vid tingsrätten, ET, har beträffande den första frågan hänvisat till en promemoria som har upprättats av den numera pensionerade domare som handlade målet, f.d. rådmannen BF (jfr nedan). När det gäller den andra frågan har ET yttrat bl.a. att tingsrättens beslut den 27 februari 2002 respektive den 15 november 2002 expedierades till parterna men inte till skattemyndigheten.

BF:s promemoria innehåller följande.

”I dom den 27 september 1990 av Stockholms tingsrätt angående underhållsbidrag erinrade tingsrätten om att vårdnaden om NM:s och CT:s dotter A, var gemensam. – NM och CT var skilda sedan november 1989.

Den 4 november 1992 förordnade Huddinge tingsrätt i dom att vårdnaden om A skulle tillkomma CT ensam. Domen grundades på en överenskommelse, daterad den 25 juni 1992, underskriven av NM och CT och bevittnad av C och CH. CT registrerades sedan hos skattemyndigheten som ensam vårdnadshavare för A.

Sedan NM den 7 april 2000 hos Svea hovrätt ansökt om resning under påstående att CT förfalskat hans och vittnenas namnteckningar på den gemensamma överenskommelsen, fann hovrätten i beslut den 11 december 2000 att det av utredningen i målet fick anses visat att tingsrättens dom grundats på en skriftlig handling som varit falsk samt att handlingen kunde antas ha inverkat på utgången i målet. Hovrätten beviljade därför resning men ändrade inte domen utan förordnade att målet skulle tas upp till ny behandling av tingsrätten.

Medan målet om resning var anhängigt i hovrätten ansökte NM den 23 maj 2000 vid Sollentuna tingsrätt om stämning på CT med yrkande bl.a. om gemensam vårdnad om A. Huddinge tingsrätt, dit resningsmålet återförvisats, ansåg i beslut den 19 januari 2001 hinder föreligga att återuppta handläggningen, eftersom rättegång redan pågick om vårdnaden om A, och avvisade den talan som NM förde i sin ansökan om resning.

______

Vad nu redovisats föranleder mig till följande överväganden.

Genom att inte ändra Huddinge tingsrätts dom från 1992 har hovrätten antytt att den inte funnit saken "uppenbar" (RB 58:7 st. 1). Man får även anses ha uppdragit åt tingsrätten att ompröva domen. Sollentuna tingsrätt kände först inte till beslutet om resning, men NM:s ombud anförde redan i stämningsansökningen i maj 2000 att NM inte samtyckt till någon överflyttning av vårdnaden och inte heller skrivit under överenskommelsen. Trots att Sollentuna tingsrätt den 15 januari 2001 fick del av resningsbeslutet var jag, sedan vi några dagar senare även fått Huddinge tingsrätts avvisningsbeslut, inställd på att i sak pröva yrkandet om gemensam vårdnad, redan innan NM (vid sammanträde för muntlig förberedelse den 6 september 2001) alternativt yrkade ensam vårdnad om A, vilket i sig gjorde en sakprövning nödvändig.

Det låter sig naturligtvis sägas att yrkandet om gemensam vårdnad, om det skulle avvisas på grund av resningsbeslutet, borde ha avvisats redan i januari 2001 i stället för, som skedde, först i februari 2002. Jag var emellertid som nämnts, liksom tydligen även NM:s ombud, av uppfattningen att Huddinge tingsrätts dom från 1992 alltjämt gällde och att vårdnadsfrågan redan på grund av NM:s förstahandsyrkande skulle sakprövas av oss, trots att hovrätten funnit att domen i Huddinge byggde på ett falskt underlag. Handläggningen av målet fortsatte därför på vanligt sätt även efter januari 2001 med bl.a. inhämtande av barnpsykiatrisk utredning samt vårdnads- och umgängesutredning. Vid sammanträde för huvudförhandling den 27 februari 2002 hade jag emellertid blivit tveksam om den tidigare domen verkligen gällde, vilket ledde till att NM:s talan om gemensam vårdnad avvisades. Ända sedan sammanträdet den 6 september 2001 fanns dock även ett alternativt yrkande om ensam vårdnad för NM, vilket krävde sakprövning tills det i november 2002 återkallades. Sedan CT:s ombud avstått från att framställa några yrkanden för CT:s räkning avskrevs målet från vidare handläggning.

Jag har svårt att se att NM skulle ha lidit någon ersättningsgill skada genom handläggningen vid Sollentuna tingsrätt. Så länge denna pågick fick NM stanna i Sverige, vilket han gång på gång försäkrade sig om genom att kräva intyg (att företes för Migrationsverket) om att målet var öppet vid tingsrätten. Att Huddinge tingsrätts dom ledde till att NM blev betagen rätten att träffa sin dotter är inte något som Sollentuna tingsrätt kan lastas för. Genom mitt konstaterande att vårdnaden om A var (och ända sedan Stockholms tingsrätts dom 1990 varit) gemensam borde detta dilemma ha upphört. Jag har redan berört varför detta konstaterande inte gjordes tidigare än som skedde. Dock har tydligen, då CT alltjämt i folkbokföringen står antecknad som ensam vårdnadshavare, någon underrättelse om beslutet den 27 februari 2002 inte skickats till skattemyndigheten, vilket kan ha lett till vissa nackdelar för NM.”

ET har i sitt yttrande förklarat att han delar BF:s bedömning att NM genom tingsrättens båda beslut rimligtvis inte har betagits någon möjlighet att hålla kontakt med dottern A eller att uppehålla sig här i riket, eftersom tingsrättens beslut innebar ett konstaterande att vårdnaden var gemensam.

NM har fått del av vad ET:s yttrande och BF:s promemoria. Han har därefter gett in en skrivelse med kompletterande synpunkter, jämte bilagor. I en av dessa bilagor har han framställt ytterligare yrkanden om skadestånd. Han har dessutom lämnat in en kopia av ett beslut i ett folkbokföringsärende.

Justitiekanslern har haft kontakt bl.a. med Regeringskansliet (Utrikesdepartementet).

Justitiekanslerns bedömning

Inledning

Som jag uppfattar NM menar han att det har förekommit fel vid domstolars handläggning av frågan om vårdnaden om A. Möjligen hävdar han att även andra myndigheter har agerat felaktigt gentemot honom. Det som han sålunda har anfört aktualiserar en prövning inom ramen för den tillsyn som jag har över den offentliga förvaltningen.

NM har vidare fordrat bl.a. ideellt skadestånd. Med anledning av det har jag att som statens företrädare vid s.k. frivillig skadereglering bedöma om NM skall anses vara berättigad till skadestånd av staten enligt vad han har gjort gällande.

Tillsynsfrågan

Den utredning som finns tillgänglig här har lett mig till slutsatsen att jag i ett avseende har anledning att ha synpunkter på frågan hur vårdnaden om A har hanterats. Det gäller närmare bestämt Sollentuna tingsrätts rättstillämpning i vårdnadsmålet där.

I det nu sagda ligger att jag inte har funnit anledning att gå närmare in på handläggningen vid Huddinge tingsrätt i det mål som lades upp där sedan Svea hovrätt hade beviljat resning i det vårdnadsmål som tingsrätten hade avgjort genom sin dom år 1992. Vidare har utredningen inte gett underlag för att någon annan myndighet – t.ex. Migrationsverket eller någon myndighet inom utrikesförvaltningen – skulle ha handlat på ett sätt som borde leda till en fördjupad granskning från min sida.

Mot denna bakgrund kommer jag att i det följande inrikta mig på frågan om Sollentuna tingsrätts handläggning av målet där.

För mig framstår det som klart att Sollentuna tingsrätts beslut den 27 februari 2002, om att avvisa NM:s yrkanden till den del de innebar en begäran om att vårdnaden om A skulle vara gemensam, byggde på följande utgångspunkter. Enligt Huddinge tingsrätts dom den 4 november 1992 hade CT blivit ensam vårdnadshavare till A. Svea hovrätt hade den 11 december 2000 beviljat resning i Huddinge tingsrätts mål. Till följd av resningsbeslutet hade NM och CT gemensam vårdnad om A, dvs. så som hade gällt i tiden före tingsrättens dom den 4 november 1992. Därför kunde NM:s yrkande om gemensam vårdnad inte prövas i sak av Sollentuna tingsrätt.

Bestämmelser om resning finns i 58 kap. rättegångsbalken. Av 58 kap. 7 § framgår att om resning beviljas skall den domstol som prövar resningsfrågan samtidigt förordna att målet åter skall tas upp vid den domstol som sist har dömt i målet. I samma paragraf föreskrivs även att domstolen får omedelbart ändra domen om vissa förutsättningar är för handen; för ett sådant omedelbart avgörande krävs att saken är uppenbar.

Enligt Huddinge tingsrätts dom den 4 november 1992 skulle CT ha vårdnaden om A; NM skulle inte längre vara vårdnadshavare. Svea hovrätts beslut den 11 december 2000 om resning innebar att NM:s resningsansökan beviljades och att målet skulle tas upp till ny behandling av tingsrätten. Däremot ändrade hovrätten inte tingsrättens dom (jfr vad som nyss har sagts om 58 kap. 7 § rättegångsbalken).

Den omständigheten att hovrätten beviljade resning i Huddinge tingsrätts mål innebar inte att den tingsrättens dom om vårdnad undanröjdes eller annars var ogiltig e.d. Även efter resningsbeslutet förhöll det sig med andra ord så att Huddinge tingsrätts förordnande om att CT var ensam vårdnadshavare för A gällde tills vidare, dvs. fram till dess att någonting annat hade bestämts. (Om innebörden av att resning har beviljats, se bl.a. Welamson, Rättegång VI, 3 uppl. 1994, s. 236 f.)

Sollentuna tingsrätt synes sålunda ha missuppfattat rättsläget när det gällt innebörden av hovrättens beslut att bevilja resning i det vårdnadsmål som Huddinge tingsrätt avgjorde den 4 november 1992. Missuppfattningen ledde till att Sollentuna tingsrätt bedömde att den inte kunde i sak pröva NM:s yrkande om gemensam vårdnad; i stället avvisade tingsrätten hans talan i denna del. Beslutet om att avvisa talan var alltså enligt min mening fel.

NM hade visserligen möjlighet att överklaga tingsrättens avvisningsbeslut och utnyttjade inte detta. Det förhållandet att han hade möjlighet till överklagande bör dock enligt min åsikt inte tillmätas någon avgörande betydelse vid bedömningen av tingsrättens handläggning.

Jag är alltså kritisk till den rättstillämpning som förekom vid Sollentuna tingsrätt i det berörda hänseendet. Omständigheterna är dock inte sådana att det finns skäl för mig att gå vidare i saken. Jag stannar därför vid den kritik som ligger i det nu sagda.

Skadeståndsfrågan

I sin skrivelse den 22 december 2004 har NM begärt ideellt skadestånd utan att precisera något belopp.

Svensk rätt innehåller endast relativt begränsade möjligheter till ideellt skadestånd. Huvudregeln är att sådant skadestånd utgår endast till den som har utsatts för ett brott. Med ordet ”brott” avses en gärning som är belagd med straff, jfr 1 kap. 1 § brottsbalken.

Allmänna bestämmelser om skadestånd finns i skadeståndslagen (1972:207). Enligt 3 kap. 2 § 2 jämförd med 2 kap. 3 § i lagens lydelse fr.o.m. den 1 januari 2002 – i sak motsvarande bestämmelser fanns i lagen dessförinnan – är staten skyldig att betala ideellt skadestånd till den som har utsatts för en allvarlig kränkning genom ett brott i sådan verksamhet som staten svarar för. Till sådan verksamhet hör den rättskipning som domstolarna sysslar med.

Det är emellertid inte alla slags brott som kan leda till ideellt skadestånd enligt de nämnda bestämmelserna i skadeståndslagen: ett sådant skadestånd kommer i fråga endast när brottet innefattar ett angrepp mot vederbörandes – som det uttrycks i 2 kap. 3 § – person, frihet, frid eller ära. Till sådana brott kan tjänstefel räknas, om brottet framstår som en allvarlig kränkning av en viss person (se Bengtsson–Strömbäck, Skadeståndslagen s. 60).

En av förutsättningarna för att jag skall kunna besluta om att staten skall utge ideellt skadestånd till NM är alltså att han vid Sollentuna tingsrätts handläggning av vårdnadsmålet blev utsatt för ett skadeståndsgrundande brott. Enligt min mening ger utredningen inte vid handen att denna förutsättning är uppfylld. Jag avslår därför begäran om ideellt skadestånd.

I en bilaga (”Bilaga 1”) till sin skrivelse med kompletterande synpunkter har NM fört fram ytterligare yrkanden om skadestånd. Yrkandena synes avse bl.a. förlorad arbetsinkomst. Något underlag som bygger under dessa yrkanden har inte lagts fram i ärendet. Bl.a. därför avslår jag även de skadeståndsyrkanden som han har tagit upp i bilagan.

Med anledning av vad NM har angett om ”skadestånd” ex gratia kan jag nämna att Justitiekanslern inte är behörig att besluta om ex gratia-ersättning. Frågor om sådan ersättning prövas i stället av regeringen.

Härmed avslutar jag handläggningen av ärendet.