Ersättningen har inte jämkats när en person frikänts i tingsrätten men undandragit sig lagföring i hovrätten
Justitiekanslerns beslut
Ersättning skall utgå till MS med 38 500 kr för lidande, 12 721 kr för förlorad arbetsförtjänst och 3 750 kr för ombudskostnader.
Ärendet
Bakgrund
MS har sin hemvist i Tyskland. Den 9 augusti 2002 greps han av svenska myndigheter och anhölls samma dag på grund av misstanke om grov varusmuggling. Han förklarades därefter häktad av Trelleborgs tingsrätt. Åklagaren väckte sedermera åtal mot MS för grov varusmuggling. I en dom den 14 oktober 2002 frikändes MS från ansvar för den åtalade gärningen. Han försattes också på fri fot.
Åklagaren överklagade tingsrättens dom och yrkade bifall till åtalet. Hovrätten över Skåne och Blekinge satte ut målet till huvudförhandling den 3 november 2003. Huvudförhandlingen kom att ställas in på grund av bristande delgivning med MS. Målet sattes därefter ut till en ny huvudförhandling den 24 maj 2004, till vilken MS delgavs kallelse. Sedan MS uteblivit från huvudförhandlingen begärde åklagaren att hovrätten skulle förklara MS häktad i sin frånvaro. Hovrätten lämnade yrkandet utan bifall med hänvisning till att några nya omständigheter inte hade kommit fram efter tingsrättens dom.
Åklagaren återkallade överklagandet den 1 juni 2004, varefter hovrätten avskrev målet från vidare handläggning. Tingsrättens frikännande dom vann därmed laga kraft.
Anspråket m.m.
MS har begärt ersättning för lidande i enlighet med Justitiekanslerns praxis samt för förlorad arbetsförtjänst med 1 435,14 euro. MS har vidare begärt ersättning för ombudskostnader med 3 750 kr.
Kammaråklagaren MSV vid 1:a åklagarkammaren i Malmö har avstyrkt bifall till MS:s ersättningsanspråk och anfört följande. I och med att MS undandrog sig fortsatt lagföring kunde någon överprövning av tingsrättens frikännande dom, som enligt hans uppfattning är felaktig, inte komma till stånd.
MS har tillbakavisat påståendet att han skulle ha undandragit sig lagföring och anfört. Skälet till att han inte inställde sig vid någon huvudförhandling i hovrätten var hans rädsla för att dömas till ansvar för brottet, vilket skulle medföra stora konsekvenser för honom. Det var inte hans avsikt att trilskas. Det föreligger i vart fall synnerliga skäl att bevilja honom ersättning.
Justitiekanslerns bedömning
Allmänna utgångspunkter
Enligt 2 § lagen (1998:714) om ersättning vid frihetsberövanden och andra tvångsåtgärder (frihetsberövandelagen) har den som varit anhållen och häktad på grund av misstanke om brott rätt till ersättning bl.a. när en frikännande dom meddelas. I detta fall har MS i enlighet med tingsrättens dom frikänts från ansvar för den gärning som låg till grund för beslutet om frihetsberövande. MS är således enligt denna bestämmelse i princip berättigad till ersättning.
Finns det stöd för att vägra eller sätta ned ersättningen?
Åklagaren har gjort gällande att MS har undandragit sig lagföring och att ersättning skall vägras denne av den anledningen. MS har motsatt sig detta.
Enligt 6 § andra stycket frihetsberövandelagen utgår ersättning endast när det finns synnerliga skäl, bl.a. om den skadelidande vid misstanke om brottet har försökt undandra sig lagföring. För att ersättning skall vägras enligt denna bestämmelse krävs att frihetsberövandet föranletts av den skadelidandes åtgärd att hålla sig undan. I detta fall har MS, sedan han frikänts av tingsrätten och blivit försatt på fri fot, undanhållit sig lagföringen i hovrätten. MS:s undanhållande ledde till att någon överprövning av tingsrättens frikännande dom inte kunde komma till stånd. Däremot står det klart att åtgärden inte föranledde det frihetsberövande som MS begär ersättning för. Det finns därför inte förutsättningar att vägra MS ersättning med stöd av den nämnda bestämmelsen, jfr prop. 1997-98:105 s. 54 f.
Justitiekanslern har även övervägt om ersättning bör vägras med tillämpning av 6 § tredje stycket frihetsberövandelagen som medger jämkning efter en allmän skälighetsprövning.
Bestämmelsen fick sin nuvarande lydelse i samband med att frihetsberövandelagen infördes den 1 januari 1999. I förarbetena har gjorts vissa uttalanden som tjänar till ledning för hur oskälighetsregeln är tänkt att tillämpas. Bl.a. nämns där det s.k. Lindomefallet där ersättning betalades till en misstänkt som hade varit på platsen och där gjort sig skyldig till brott, men där det inte ansågs styrkt att han begått det grövsta brottet (mord), se prop. 1997-98:105 s. 55 f. Numera kan alltså ersättning vägras i sådana fall. I förarbetena nämns också de fallen att det står klart att ett brott begåtts men att preskription har inträtt eller att åtalsunderlåtelse meddelas som exempel på sådana situationer där ersättning kan vägras.
Jämkning med stöd av oskälighetsregeln får emellertid inte ske enbart på den grunden att misstanke om brott kvarstår utan att skuldfrågan har blivit klarlagd. Detta är en rättsstatlig princip som har funnits sedan länge också i den lagstiftning som föregick den nuvarande frihetsberövandelagen, se 4 § andra stycket lagen (1974: 515) om ersättning vid frihetsinskränkning. I förarbetena till den bestämmelsen uttalades att det är en allmänt erkänd grundsats att den som inte har kunnat överbevisas om brott också skall betraktas som oskyldig (oskuldspresumtionen). Att vägra ersättning till den som frikänts på den grunden att misstanke om brott finns kvar står inte i överensstämmelse med vår rättsuppfattning. En tidigare regel i 1945 års lag som medgav jämkning togs därför bort, se prop. 1974:97 s. 66.
Även om det kan hävdas att det skulle framstå som stötande att utge ersättning i en situation som denna - där en person har frikänts i tingsrätten och sedan undanhållit sig lagföring i hovrätten - kan ersättning inte vägras eller sättas ned utan att man kommer i konflikt med den s.k. oskuldpresumtionen. Det nu anförda innebär enligt Justitiekanslerns mening att det inte heller med stöd av oskälighetsregeln i 6 § tredje stycket frihetsberövandelagen finns förutsättningar att vägra eller sätta ned ersättningen till MS.
Ersättningen för lidande
Av det anförda följer att MS är berättigad till ersättning för det lidande som frihetsberövandet får antas ha inneburit för honom. Ersättning bör utgå med det belopp som normalt utgår vid frihetsberövanden av jämförbar längd. Ersättningen skall därför bestämmas till 38 500 kr.
Ersättningen för förlorad arbetsinkomst
MS är vidare berättigad till ersättning för förlorad arbetsförtjänst med anledning av frihetsberövandet. Av ett intyg från arbetsgivaren Spedition Dirk Sadowski framgår att den arbetsförtjänst som MS gick miste om under denna period uppgick till 1 435,14 Euro. Hans yrkande skall därför bifallas. MS har begärt motsvarande belopp i svenska kronor. Med hänsyn till gällande växelkurs bör ersättning i svensk valuta utgå med (avrundat) 12 721 kr.
Ersättningen för ombudsarvodet
Begärd ersättning för ombudskostnader är skälig och godtas.