Körkortsingripande har inte ansetts innefatta uppenbart oriktig rättstillämpning. Fråga om stopplinjens betydelse vid bedömning av rödljuskörningar

Justitiekanslerns beslut

Justitiekanslern avslår PJ:s anspråk på skadestånd. 

Ärendet 

Bakgrund 

Enligt 37 § vägmärkesförordningen (1978:1001) innebär röd signalbild att fordon inte får passera stopplinjen eller, om sådan saknas, fordonssignalen. 

Polismyndigheten i Stockholms län beslutade den 18 februari 2003 att omhänderta TL:s körkort med anledning av en misstänkt rödljuskörning. Länsstyrelsen i Stockholms län beslutade därefter den 27 februari 2003 att återkalla körkortet tillfälligt i två månader. 

Åklagaren väckte senare åtal mot PJ med anledning av den misstänkta rödljuskörningen. Stockholms tingsrätt ogillade åtalet den 26 maj 2003. Till grund för frikännandet lade tingsrätten den omständigheten att PJ:s uppgift - att trafiksignalen fortfarande visade grönt när han passerade stopplinjen - inte hade ifrågasatts av åklagaren. Såvitt framgick av utredningen hade nämligen polisen gjort sin bedömning utifrån det förhållandet att PJ ännu inte hade passerat själva trafiksignalen när signalbilden slog om till rött. 

Anspråket m.m. 

PJ har begärt skadestånd av staten med 42 505 kr under åberopande av att körkortet omhändertogs på felaktiga grunder. Av anspråket avser 37 320 kr förlorad övertidsersättning, 4 125 kr kostnader i samband med förberedelse inför och inställelse till huvudförhandlingen i brottmålet, 600 kr parkeringskostnader (40 dagar à 15 kronor) och 460 kr kostnader för anskaffande av ett nytt körkort. 

Rikspolisstyrelsen har i ett yttrande till Justitiekanslern avstyrkt att skadestånd utgår. Styrelsen har anfört att rättsläget får anses vara oklart i vilken mån en bilförare får passera en trafiksignal som visar röd signalbild om han dessförinnan har passerat stopplinjen medan signalbilden fortfarande visade grönt. Beslutet att omhänderta körkortet kan därför inte anses ha varit felaktigt på ett sådant sätt att det kan leda till skadeståndsansvar för staten. Styrelsen har bl.a. hänvisat till Svea hovrätts, avd. 9, dom den 25 mars 2004 i mål nr B 4051-03. I domskälen uttalade hovrätten bl.a. följande. 

"Åklagaren har förklarat sig inte kunna visa att DM [den tilltalades namn] passerat stopplinjen vid rött ljus. [...] Enligt 37 § vägmärkesförordningen (1978:1001) får fordon vid röd trafiksignal inte passera stopplinje eller, om sådan saknas, trafiksignalen. Ordalydelsen i bestämmelsen skulle - läst motsatsvis - kunna ge stöd för uppfattningen att den som vid grönt ljus passerat en stopplinje skulle vara fri att fortsätta förbi trafiksignalen, även om denna då visade gult eller rött ljus. 

Allmänt gäller att straffbestämmelser skall tolkas restriktivt för att undvika risken att människor döms för handlingar de inte förstått vara brott. Även straffbestämmelser måste emellertid tolkas i sitt sammanhang och utifrån sina ändamål. Reglerna om rött och grönt ljus är således uppenbart uppställda för att skilja olika trafikströmmar åt, t.ex. så att trafiken i en korsning endast kan komma från ett håll i taget. En tolkning i enlighet med vad DM gör gällande skulle som i detta fall göra det tillåtet att med bil passera ett övergångsställe som människor med grönt ljus är på väg över. Detta skulle stå i strid med reglernas grundläggande syfte. Som hovrätten även tidigare konstaterat (se t.ex. hovrättens avd. 7, dom 1994-05-18 i mål nr B 3332-93) gäller trafiksignalen även om en stopplinje passerats vid grönt eller gult ljus. Situationen är i ett sådant fall densamma som om stopplinje saknats. 

I målet är utrett att DM passerade trafiksignalen när denna visade rött. Han skall därför som tingsrätten funnit dömas för förseelse mot trafikförordningen." 

PJ har fått del av Rikspolisstyrelsens yttrande och har kommenterat det. Han har därvid vidhållit sitt anspråk. 

Justitiekanslerns bedömning 

Staten skall enligt 3 kap. 2 § skadeståndslagen ersätta personskada, sakskada och ren förmögenhetsskada som vållas genom fel eller försummelse vid myndighetsutövning som staten svarar för. Staten bär alltså inte något strikt ansvar för skador och olägenheter som orsakas av ofullkomligheter i den statliga verksamheten. 

Skadeståndsansvaret bygger i stället på principen om ett ansvar för styrkt vållande (culpa). Vid myndighetsutövning som innefattar rättstillämpning är statens skadeståndsansvar inskränkt till sådana fall där det varit fråga om uppenbara fel, se t.ex. Högsta domstolens uttalanden i rättsfallet NJA 1994 s. 654. 

Jag har i ett tidigare ärende här prövat statens skadeståndsansvar i ett fall som liknar det nu aktuella. I detta ärende (dnr 1117-03-40) hade Svea hovrätt ogillat åtalet (se Svea hovrätts, avd. 1, dom den 7 januari 2003 i mål nr B 5088-02). Hovrätten ansåg därvid att det förhållandet att det, såvitt framgick av utredningen, fanns en stopplinje före den aktuella trafiksignalen och att signalen kunde ha visat grönt då den tilltalade passerade linjen innebar att åtalet skulle ogillas. Jag fann - efter tillstyrkande från Rikspolisstyrelsen - att staten var skadeståndsskyldig med anledning av körkortsingripandet. 

För egen del anser jag att straffbestämmelsen måste anses innebära att det är tillåtet att passera en trafiksignal som visar rött om signalbilden visade grönt (eller gult) när fordonet passerade stopplinjen. För det fall föraren därvid passerar ett övergångsställe där de gående har grön signalbild måste dock föraren - på samma sätt som i samband med en sväng i en trafiksignalreglerad fyrvägskorsning - lämna företräde för gångtrafikanterna, se 3 kap. 60 § trafikförordningen (1998:1276). 

Som framgått ovan är emellertid rätten till skadestånd av staten vid rättstillämpningsfel begränsad. Mot bakgrund det ovan nämnda hovrättsavgörandet - och då det framkommit att det även bland poliser och åklagare finns olika uppfattningar om innebörden av den aktuella bestämmelsen - är jag emellertid inte nu beredd att godta att det varit fråga om en sådan uppenbart oriktig rättstillämpning som kan leda till skadeståndsansvar för staten. PJ:s anspråk skall därför avslås. 

Jag vill avslutningsvis framhålla att det naturligtvis är otillfredsställande att det inte är fullt klart vad som gäller beträffande en så central fråga som stopplinjens betydelse vid bedömning av rödljuskörningar. Jag skickar därför en kopia av detta beslut till Riksåklagaren, Näringsdepartementet och Justitiedepartementet för kännedom.