En person som i bilregistret antecknats som ägare till en bil har tillerkänts skadestånd sedan det visat sig att hans namnteckning på anmälan om ägarbyte var förfalskad

Justitiekanslerns beslut 

Justitiekanslern tillerkänner DD skadestånd med 8 388 kr och uppdrar åt Vägverket att se till att pengarna betalas ut till honom. 

Ärendet 

Bakgrund 

Den 27 februari 2001 inkom till Vägverket en anmälan om ägarbyte beträffande ett fordon. Anmälan innehöll nödvändiga uppgifter samt underskrifter av säljare och köpare. Som köpare angavs DD. Verket registrerade DD som ägare av fordonet från och med den 20 februari 2001. 

Den 7 mars 2001 anmälde DD till Polismyndigheten i Västra Götaland att en för honom okänd gärningsman hade skrivit hans namn på det registreringsbevis som hade legat till grund för anmälan om ägarbyte hos Vägverket och att han i själva verket inte hade något med den aktuella bilen att göra. 

DD begärde därefter att Vägverket skulle ändra uppgiften om registrerad ägare i bilregistret, eftersom namnteckningen på anmälan var förfalskad. 

Den 23 mars 2001 kontaktade Vägverket säljaren. Denne uppgav att han inte visste vem som hade köpt bilen och att det inte hade skrivits något kvitto eller köpeavtal. 

I ett beslut den 17 april 2001 fann Vägverket att DD även fortsättningsvis skulle vara antecknad som ägare till fordonet. 

Den 20 april avförde Vägverket DD som ägare av fordonet då det hade kommit in en anmälan om ägarbyte från Helsingborgs kommun med stöd av lagen (1982:129) om flyttning av fordon i vissa fall. 

DD överklagade beslutet till Länsrätten i Örebro län, som i en dom den 14 september 2001 fastställde Vägverkets beslut. 

DD överklagade länsrättens dom till Kammarrätten i Jönköping och hämtade själv in ett sakkunnigutlåtande från Statens kriminaltekniska laboratorium (SKL) avseende namnteckningen på anmälan. SKL, som jämförde ett handstilsprov från DD med namnteckningen på anmälan till Vägverket, angav i sitt utlåtande att de gjorda iakttagelserna inte medgav något entydigt uttalande, men att de likväl närmast talade för att den omstridda namnteckningen inte var egenhändigt utförd av DD. 

Sedan DD hade åberopat SKL:s utlåtande i kammarrätten medgav Vägverket bifall till överklagandet. Kammarrätten upphävde genom en dom den 20 februari 2002 länsrättens dom och Vägverkets beslut och visade målet åter till Vägverket för avregistrering av DD som ägare till den aktuella bilen. 

Anspråket 

DD har i en skrivelse till Justitiekanslern begärt ersättning för kostnader för telefonsamtal m.m. med 2 000 kr, för SKL:s utlåtande med 2 888 kr samt för "störda studier" med 5 000 kr. 

Vägverkets yttrande 

Vägverket har i ett yttrande anfört bl.a. följande. 

"Författningsbestämmelser 

Vid aktuell tidpunkt reglerades frågor om registrering i bilregistret i bilregisterkungörelsen (1972:599) (BRK). BRK har den 1 oktober 2001 ersatts av lagen (2001:558) respektive förordningen (2001:650) om vägtrafikregister. 

Enligt 51 och 52 §§ BRK har det ålegat såväl köpare som säljare att skriftligen på fordonets registreringsbevis anmäla övergången av äganderätten till Vägverket. Vägverket har enligt 54 § haft att pröva vem som skall vara införd i registret som ägare till visst fordon. 

Praxis 

Det ligger i sakens natur att med ägare i BRK avses i grunden det civilrättsliga förhållandet. Samtidigt är det uppenbart att det inte kan ankomma på Vägverket att avgöra vem som civilrättsligt är rätt ägare till ett fordon. Vad det handlar om är att det bakomliggande civilrättsliga förhållandet - exempelvis köpeavtalet - skall speglas i anmälan till verket. Om en anmälan formellt sett uppfyller samtliga krav enligt författningen finns i samband med registreringen ingen anledning till annat antagande än att anmälan korrekt återger det civilrättsliga förhållandet. 

Verkets tillämpning av bestämmelserna i BRK - numera i förordningen om vägtrafikregister - har mot bakgrund av svårigheterna att pröva och värdera invändningar rörande äganderätten präglats av en stark presumtion för att uppgifterna i en formellt sett fullständig anmälan är riktiga, även om den ena parten i efterhand påstår motsatsen. Den enskilde har därför i stor utsträckning hänvisats till prövning i allmän domstol för att bryta denna presumtion. 

Förvaltningsdomstolarna har vid överprövning av verkets beslut i allt väsentligt godtagit denna ordning. Genom Regeringsrättens beslut den 8 november 2002 (RÅ 2002 ref. 85), rörande fråga om prövningstillstånd i kammarrätten, har dock markerats en viss förskjutning mot ett större ansvar för verket att beakta omständigheter som ger ett inte obetydligt stöd för en enskilds invändningar mot en ägarregistrering, även i det fall registreringen baseras på en fullständig anmälan. 

Vägverkets bedömning 

Den avgörande frågan är om Vägverket - eller länsrätten - förfarit felaktigt eller försumligt enligt 3 kap. 2 § skadeståndslagen i samband med prövningen av DD:s invändningar mot ägarregistreringen. Först om så bedöms vara fallet har DD rätt till skadestånd. 

Därvid konstateras att Vägverkets beslut inte står i strid med någon föreskrift på området. Lagstiftaren har i stället överlåtit åt rättstillämpningen att avgöra dessa frågor och såväl Vägverkets beslut som länsrättens dom i det aktuella ärendet har följt gällande praxis. Inte heller Regeringsrättens beslut den 8 november 2002 ger ett omedelbart stöd för att omständigheterna i DD:s ärende hade bort hanteras annorlunda. 

Med hänvisning till ovanstående är det verkets bedömning att staten inte ådragit sig någon skadeståndsskyldighet." 

DD har inkommit med synpunkter på vad Vägverket har framfört. 

Justitiekanslerns bedömning 

I 1 kap. 1 § skadeståndslagen stadgas att lagens bestämmelser om skadestånd skall tillämpas bara om inte annat är särskilt föreskrivet. DD har som grund för sitt anspråk åberopat att bilregistret har innehållit en felaktig uppgift. I personuppgiftslagen (1998:204) respektive datalagen (1973:289), som gällde fram till dess att personuppgiftslagen trädde i kraft, finns särskilda bestämmelser om skadestånd som tar sikte på sådana fall. Dessa skadeståndsregler har således företräde framför skadeståndslagens. 

Enligt övergångsbestämmelserna till personuppgiftslagen är datalagen tillämplig i detta fall. 

I 23 § datalagen stadgas att den registeransvarige skall ersätta skada som tillfogas en registrerad person genom att ett personregister innehåller en oriktig eller missvisande uppgift om den registrerade. Denna skadeståndsbestämmelse föreskriver ett strikt ansvar, dvs. ett ansvar oberoende av oaktsamhet från den registeransvarige, och medger ersättning även för lidande, dvs. ideell skada utan samband med personskada. 

Eftersom DD:s namnteckning på anmälan om ägarbyte får anses i efterhand ha visat sig vara förfalskad, var den i bilregistret registrerade uppgiften om att han var ägare till den aktuella bilen oriktig i datalagens mening. DD har alltså rätt till ersättning för den skada som detta kan ha vållat honom. 

DD skall till att börja med tillerkännas ersättning för utlåtandet från SKL med begärda 2 888 kr. 

Justitiekanslern godtar vidare DD:s uppgift att han har haft vissa kostnader för telefonsamtal, porton och kopior på handlingar. I brist på närmare utredning angående detta bedömer Justitiekanslern att en skälig ersättning uppgår till 500 kr. 

Det är i viss mån oklart vad anspråket avseende störda studier avser. Det ligger dock närmast till hands att uppfatta det som ett anspråk på ersättning för ideell skada (lidande). DD bör tillerkännas ersättning för det lidande som den felaktiga registreringen har åsamkat honom. Vid bestämmandet av ersättningens storlek bör beaktas att en registrering i bilregistret om att man är ägare till ett visst fordon kan få vissa konsekvenser i form av parkeringsböter m.m. Det bör också beaktas att den felaktiga uppgiften fanns kvar i registret under förhållandevis lång tid, cirka två månader. Sammantaget finner Justitiekanslern att en skälig ersättning för lidande i detta fall uppgår till det begärda beloppet, dvs. 5 000 kr. 

Sammanlagt skall DD alltså tillerkännas (2 888 + 500 + 5 000 =) 8 388 kr.