Skadestånd med anledning av ett körkortsingripande när hastighetsbegränsningen visade sig ha varit ogiltig

Justitiekanslerns beslut 

Justitiekanslern tillerkänner LH skadestånd av staten med 670 kr och uppdrar åt Rikspolisstyrelsen att se till att ersättningen betalas ut till henne. 

Ärendet 

Bakgrund 

Polismyndigheten i Stockholms län omhändertog den 6 november 2002 LH:s körkort. Anledningen till detta var att hon i egenskap av handledare vid övningskörning hade färdats i en personbil som framfördes med en hastighet av 55 km i timmen på en sträcka där högsta tillåtna hastighet var 30 km i timmen. Av 4 kap. 7 § körkortsförordningen (1998:980) framgår att som förare vid övningskörning anses den som i egenskap av godkänd handledare har uppsikt över övningskörningen. LH godkände en ordningsbot som polisen utfärdade. Länsstyrelsen i Stockholms län beslutade den 15 november 2002 att återkalla LH:s körkort och bestämde spärrtiden till två månader. 

7:e åklagarkammaren i Stockholm yrkade i februari 2003 hos Huddinge tingsrätt att ordningsboten skulle undanröjas enligt 59 kap. 6 § första stycket tredje punkten och 59 kap. 10 § rättegångsbalken. Anledningen till detta var att det hade kommit till åklagarens kännedom att placeringen av de vägskyltar som angav hastighetsbegränsningen till 30 km i timmen inte överensstämde med angivna placeringar i kommunens liggare över lokala trafikföreskrifter. Avvikelsen var enligt åklagarens mening av den omfattningen att hastighetsbegränsningen fick anses vara ogiltig. Tingsrätten undanröjde ordningsboten den 12 mars 2003. 

Anspråk m.m. 

LH har i en skrivelse till Polismyndigheten i Stockholms län begärt skadestånd av staten med sammanlagt 1 170 kr med anledning av att polismyndigheten omhändertog hennes körkort. Av ersättningen avser 1 000 kr utlägg för busskort i två månaders tid, 130 kr kostnad för ett nytt körkort och 40 kr utlägg för ett fotografi till det nya körkortet. 

Polismyndigheten i Stockholm har tillsammans med ett eget yttrande överlämnat ärendet till Justitiekanslern för prövning. Myndigheten avstyrker bifall till anspråket och anför bl.a. följande. 

"Av upprättad rapport angående det aktuella ingripandet framgår bl.a. att polisen har utfört en kontroll av såväl trafikliggare som bl.a. förekomst av vägmärken. Det kan däremot, enligt polismyndighetens mening, inte anses ha ålegat polisen att även kontrollera frågan om de aktuella vägmärkena varit placerade i enlighet med Vägverkets föreskrifter (1999:164) om lokala trafikföreskrifter m.m. (se 8 kap. 2 §). 

Det måste således rimligen i ett fall som detta finnas anledning för polisen att utgå från att utmärkningen genom vägmärken har utförts av ansvarigt organ på föreskrivet sätt. Ett motsatt synsätt skulle även innebära att polisens resurser i betydande omfattning skulle få tas i anspråk för sådana kontrollåtgärder. 

Polismyndigheten kan med hänvisning till det nu anförda inte finna att omständigheterna kan anses ha varit sådana att polisens bedömning vid omhändertagandet av körkortet var felaktig på ett sådant sätt som kan föranleda skadeståndsansvar för staten. Polismyndigheten har vid ett flertal tillfällen skickat brev till LH med begäran om komplettering av kravet. Trots att hon löst ut försändelser med mottagningsbevis har hon inte låtit höra av sig. Polismyndigheten kan inte ta ställning till skäligheten i ersättningsfrågan då LH inte hört av sig. Det är därför inte styrkt att hon verkligen lidit någon skada. Med hänvisning till vad utredningen visat avstyrker polismyndigheten därför, såvitt avser polisens agerande, bifall till krav på ersättning från LH med 1 170 kr." 

Justitiekanslern har inhämtat ett yttrande från Rikspolisstyrelsen. Styrelsen ansluter sig till polismyndighetens bedömning och avstyrker således bifall till ersättningsanspråket. Det yrkade beloppet för nytt körkort inklusive foto, sammanlagt 170 kr, bedöms som skäligt i sig. Styrelsen kan i övrigt inte finna visat att LH har åsamkats någon merkostnad för resor till följd av körkortsingripandet. 

LH har beretts tillfälle att lämna synpunkter på Rikspolisstyrelsens yttrande men har inte hörts av. 

Justitiekanslerns bedömning 

Regler om det allmännas skadeståndsansvar finns i skadeståndslagen (1972:207). Enligt 3 kap. 2 § denna lag svarar staten för personskada, sakskada eller ren förmögenhetsskada som vållas till följd av fel eller försummelse vid myndighetsutövning i sådan verksamhet som staten svarar för. 

Som framgått av den redovisade bakgrunden har Huddinge tingsrätt funnit att den aktuella trafikföreskriften inte var giltig eftersom placeringen av de skyltar som anger hastighetsbegränsningen till 30 km i timmen inte överensstämmer med angiven placering i kommunens liggare över lokala trafikföreskrifter. För den aktuella vägen är - såvitt framgår av handlingarna i akten - Huddinge kommun väghållare. Det är således kommunen som har bedömt hur den aktuella hastighetsbegränsningen skulle utmärkas och som har satt upp vägmärkena. 

Av polisens platsprotokoll över hastighetsövervakning med laserhastighetsmätare framgår att polisen inför den aktuella hastighetsövervakningen kontrollerade såväl uppsatta vägmärken som kommunens liggare över lokala trafikföreskrifter. Därvid upptäcktes inte felet. 

Med hänsyn till enskildas rättssäkerhet bör det ställas höga krav på polisen när det gäller kontrollen av de föreskrifter m.m. som anger högsta tillåtna hastighet på en vägsträcka. Ändå kan det knappast hävdas att varje miss av polisen i sig utgör fel eller försummelse i skadeståndslagens mening. Vid skadeståndsbedömningen måste dock beaktas att det bakomliggande felet hade begåtts av kommunen och att staten inte bör kunna freda sig från skadeståndsansvar genom att skylla på ett fel av en kommun (jfr NJA 1987 s. 954). 

När en person har fråntagits sitt körkort genom ett polisingripande som har haft sin grund i felaktig märkning bör, enligt Justitiekanslerns mening, fel eller försummelse i skadeståndslagens mening normalt anses föreligga. Det bör gälla oavsett vilken myndighet som har störst del i felet. Staten som huvudman för den ingripande myndigheten får därvid anses skadeståndsskyldig mot den drabbade. Den som i stället riktar sitt anspråk mot kommunen torde ha rätt till ersättning därifrån. Justitiekanslern har inte anledning att här ta ställning till statens eventuella regressrätt mot kommunen i de fall då staten betalar skadeståndet. 

Jag finner alltså att LH är berättigad till ersättning av staten för de skador som det felaktiga omhändertagandet av hennes körkort har orsakat. 

Skadeståndets huvudsakliga syfte är att försätta den skadelidande i samma situation som om den skadeståndsgrundande handlingen aldrig hade ägt rum. Det får i allmänhet anses åligga den som begär skadestånd att visa att en skada har inträffat. 

I ärendet finns inte något närmare underlag till stöd för den begärda ersättningen. LH:s anspråk på ersättning för ett nytt körkort inklusive fotografi får dock anses skäligt. Hon har vidare uppgett att hon under den tid som hennes körkort var återkallat hade utlägg för färdbevis för resor med allmänna kommunikationsmedel. Det får antas att hon hade sådana kostnader eftersom hon var förhindrad att använda sin bil. Man kan i detta sammanhang dock inte bortse från att LH genom att resa med allmänna transportmedel undgick de icke försumbara kostnader som hon annars skulle ha haft för motsvarande resor med bil. Med beaktande av detta finner jag det skäligt att i denna del tillerkänna LH ersättning med 500 kr. 

LH skall alltså tillerkännas skadestånd av staten med sammanlagt 670 kr. Rikspolisstyrelsen bör ansvara för att ersättningen betalas.