Uttalanden i ett radioprogram har inte ansetts medföra straffansvar för uppvigling

Justitiekanslerns beslut 

Justitiekanslern vidtar inte någon åtgärd. 

Ärendet 

Till Justitiekanslern har lämnats över två anmälningar mot radioprogrammet "Sommar" som sändes i P1 den 22 juli 2004. Programmet leddes av regissören FA. Enligt anmälarna förekom uttalanden i programmet som utgör uppvigling eftersom FA uppmanade lyssnarna att inte betala vid användandet av kollektivtrafiken. 

Justitiekanslern har tagit del av det anmälda programmet. I ett avsnitt av programmet redogör FA för sin åsikt att kollektivtrafiken borde vara avgiftsfri. Resonemanget avslutas med en uppmaning till alla lyssnare att "planka" fram till dess landstingspolitikerna har insett fördelarna med en skattefinansierad kollektivtrafik. Hon hänvisar vidare lyssnarna att besöka hemsidan www.planka.nu för att få inspiration. 

Justitiekanslerns bedömning 

Justitiekanslern är ensam åklagare på yttrandefrihetsområdet. Ett straffrättsligt ingripande från Justitiekanslerns sida med anledning av innehållet i ett radioprogram kan bara ske om ett brott enligt yttrandefrihetsgrundlagen (YGL) kan anses begånget. Det straffrättsliga ansvaret för innehållet i ett radioprogram bärs av utgivaren. 

Det yttrandefrihetsbrott som skulle kunna komma i fråga här är uppvigling (se 5 kap. 1 § YGL, 7 kap. 4 § 10 tryckfrihetsförordningen och 16 kap. 5 § brottsbalken). Det brottet innefattar att någon i ett radioprogram uppmanar eller eljest söker förleda till brottslig gärning. I ringa fall skall inte dömas till ansvar. Vid bedömningen av om ringa fall föreligger skall särskilt beaktas om det har förelegat en endast obetydlig fara för att uppmaningen eller försöket skulle leda till efterföljd. 

För att någon skall kunna dömas för uppvigling krävs att gärningsmannens beteende objektivt sett har varit inriktat på att uppnå den effekt som bestämmelsen ytterst syftar till att förhindra. Det krävs däremot inte att förledandet faktiskt har lett till ett brott, utan det är tillräckligt att gärningsmannen har "sökt förleda". 

Det som ett uppviglingsbrott här närmast skulle avse är bedrägligt beteende. Den som begagnar sig av en transport e.d., som tillhandahålls under förutsättning av kontant betalning, och inte gör rätt för sig skall enligt 9 kap. 2 § andra stycket brottsbalken dömas för detta brott; det gäller vare sig han eller hon vilseleder någon eller ej. Genom denna bestämmelse straffbeläggs sålunda s.k. snyltning t.ex. i fråga om avgiftsbelagda resor med kollektiva färdmedel. För snyltning gäller särskilda, inskränkande regler om under vilka förutsättningar en åklagare får väcka åtal. Enligt 9 kap. 12 § brottsbalken skall nämligen åtal endast väckas om det är påkallat från allmän synpunkt. 

Det anmälda uttalandet är formulerat som en direkt uppmaning till lyssnarna att inte betala för avgiftsbelagda resor med kollektivtrafiken. Den omständigheten att yttrandet fälldes inom ramen för en politisk diskussion förtar inte intrycket av att FA:s syfte var att fler människor skulle använda kollektivtrafiken utan att lösa biljett. Uttalandet utgjorde en uppmaning att begå brott i den mening som avses i straffbestämmelsen om uppvigling. 

Frågan är då om det uppviglingsbrott som kan ha förekommit har varit ringa och därför inte skall föranleda något straffansvar. Med tanke på att programmet sändes i en stor rikstäckande kanal och på det sätt på vilket uppmaningen framfördes kan faran för att uppmaningen skulle följas inte bedömas ha varit så obetydlig att gärningen på den grunden skall bedömas som ringa. 

Det som framför allt talar mot straffansvar är i stället att uppmaningen avsåg ett mindre allvarligt brott (se ovan). Det anses emellertid att en uppmaning till en mer bagatellartad förseelse inte kan anses utgöra ringa fall av uppvigling om det är fara för att uppmaningen skall få allvarliga konsekvenser genom att följas av ett stort antal människor (se Lena Holmqvist m.fl., Brottsbalken s. 16:24 f.). Det är min bedömning att gruppen av människor som är beredda att på politiska grunder låta bli att betala föreskrivna avgifter för kollektivtrafiken, och därigenom begå ett brott, är relativt liten. Gruppen kan i vart fall inte antas vara tillräckligt stor för att uppmaningar likt den som FA framförde skall riskera att medföra allvarliga konsekvenser för kollektivtrafiken. Mot den bakgrunden bör det anmälda uttalandet bedömas som ett ringa fall som inte skall föranleda något straffansvar. Jag vidtar därför inte någon åtgärd.