Anmälan om påstått brott mot tystnadsplikt

Justitiekanslerns beslut 

Justitiekanslern vidtar med hänsyn till tryckfrihetsförordningens bestämmelser om rätt att lämna meddelanden för offentliggörande i tryckt skrift inte någon åtgärd i ärendet. 

Ärendet 

Bakgrund 

I tidningarna Barometern-OT och Östra Småland publicerades i slutet av år 2003 och i januari 2004 uppgifter ur en rehabiliteringsutredning upprättad av Kalmar Kyrkliga Samfällighet rörande en komminister anställd vid samfälligheten. 

Anmälan 

Till Åklagarmyndigheten i Kalmar har anmälts att någon okänd vid Kalmar Kyrkliga Samfällighet obehörigen "lämnat ut sekretesskyddade upplysningar" genom att dels sända bl.a. rehabiliteringsutredningen till Växjö Domkapitel, dels sammanställa ett pressmeddelande som lämnats ut till medierna, anställda inom samfälligheten samt förtroendevalda. Åklagarkammaren i Växjö har överlämnat anmälan hit för prövning av om något tryckfrihetsbrott har blivit begånget. I anmälan upplyses att förundersökning har inletts rörande utlämnande av handlingarna till enskild. I anmälan anförs vidare att sekretess för uppgifterna gäller enligt 7 kap. 13 § arbetsmiljölagen. 

Vad jag har att ta ställning till i detta ärende är om sammanställandet av ett pressmeddelande för publicering av den aktuella rehabiliteringsutredningen kan anses innefatta något brott mot den tryckfrihetsrättsliga regleringen och mot den sekretessreglering som gäller enligt arbetsmiljölagen. 

Jag har tagit del av de aktuella artiklarna. 

Något om gällande regler 

För en bedömning av det tillåtliga i det som inträffat är bl.a. följande regler av betydelse. 

Enligt 22 kap. 3 § lagen (1962:381) om allmän försäkring (AFL) skall en arbetsgivare under vissa förutsättningar göra en utredning om behovet av rehabilitering. Utredningen skall lämnas till försäkringskassan för kännedom inom viss vid från sjukanmälningsdagen. Under vissa förutsättning skall försäkringskassan enligt 22 kap. 6 § AFL upprätta en rehabiliteringsplan. 

I 7 kap. 13 § arbetsmiljölagen finns sekretessregler i fråga om arbetsanpassnings- och rehabiliteringsverksamhet. Ett skyddsombud eller den som har deltagit i sådan verksamhet enligt lagen får inte obehörigen röja eller utnyttja vad han under uppdraget har erfarit om en enskilds personliga förhållanden. Brott mot denna tystnadsplikt beivras enligt 20 kap. 3 § brottsbalken. 

Enligt 1 kap. 1 § tredje stycket TF har var och en s.k. meddelarfrihet. Denna frihet innebär att man har rätt att fritt meddela uppgifter och underrättelser i vilket ämne som helst för publicering i tryckt skrift. Ingen får heller åtalas eller dömas till ansvar eller åläggas skadeståndsskyldighet för missbruk av tryckfriheten eller medverkan därtill i annan ordning eller i annat fall än TF medger, se 1 kap. 3 § TF. 

Denna meddelarfrihet innebär som regel en frihet från ansvar för ett sådant handlande som annars skulle innefatta brott mot gällande sekretessreglering. Regeln är emellertid inte utan undantag. De undantag från den principiella meddelarfrihet som råder finns uppställda i 7 kap. 3 § första stycket TF. 

Det undantag från meddelarfriheten som kan vara aktuellt i detta ärende finns angivet i 7 kap. 3 § första stycket 3 TF. Där anges att den som lämnar ett meddelande och därigenom gör sig skyldig till ett uppsåtligt åsidosättande av tystnadsplikt i de fall som anges i särskild lag kan fällas till ansvar för brott mot tystnadsplikt. 

De fall som kan föranleda straffansvar enligt den nämnda undantagsbestämmelsen finns angivna i 16 kap. sekretesslagen (1980:100). Endast om den aktuella tystnadsplikten finns upptagen där kan alltså ett straffrättsligt ansvar enligt TF komma i fråga. I övrigt är ett åsidosättande av sekretessregleringen i samband med uppgiftslämnande för publicering straffritt. 

Svenska kyrkan var till och med år 1999 en del av det allmänna. Till följd av de ändrade relationerna mellan staten och Svenska kyrkan upphörde församlingarnas och de kyrkliga samfälligheternas kommunstatus och kyrkan lämnade även i övrigt det allmänna. Det medförde bl.a. att den offentligrättsliga regleringen avseende handlingsoffentligheten inte utan vidare längre är tillämplig på Svenska kyrkans verksamhet. Det ansågs emellertid viktigt att kyrkans verksamhet också i fortsättningen bedrivs under samma öppenhet och att allmänheten har tillgång till handlingar i samma utsträckning som förut (prop. 1998-99:38 s. 161 f.). Efter relationsändringen gäller därför en offentligrättslig handlingsoffentlighet för de handlingar som avser områden där intresset av insyn från statlig utgångspunkt är störst, nämligen i de fall Svenska kyrkan utför viktiga samhällsuppgifter såsom begravningsverksamheten och den kyrkoantikvariska ersättningen. I övrigt omfattas Svenska kyrkans handlingar av en inomkyrkligt reglerad handlingsoffentlighet, se 11 § lagen (1998:1591) om Svenska kyrkan. Rätten att ta del av Svenska kyrkans handlingar får enligt bestämmelsen begränsas bara om det är särskilt motiverat med hänsyn till bl.a. skyddet för enskildas personliga eller ekonomiska förhållanden. Någon bestämmelse om tystnadsplikt finns inte i lagen. 

Justitiekanslerns bedömning 

I detta fall upprättades och överlämnades ett pressmeddelande till flera tidningar i syfte att publiceras i någon form. Offentliggörandet av uppgifterna faller därmed inom det område som TF är avsedd att skydda. För att ett straffrättsligt ansvar skall kunna bli aktuellt krävs då att meddelandet av uppgifterna inte omfattas av meddelarfriheten. 

Anmälan avser brott mot bestämmelserna i arbetsmiljölagen. Beträffande den tystnadsplikt som följer av den lagen kan konstateras att den inte omnämns i 16 kap. sekretesslagen (jfr ovan). Ett åsidosättande av en sådan tystnadsplikt är följaktligen straffritt när uppgiftslämnandet som i förevarande fall har skett i publiceringssyfte. 

De uppgifter som har lämnats ut till bl.a. tidningen Barometern för publicering omfattas alltså av regleringen i TF om meddelarfrihet. Ett ingripande från det allmännas sida mot utlämnaren av uppgifterna får därför inte förekomma. Något ansvar för utgivaren av tidningen kan inte heller komma i fråga.