En person var frihetsberövad utomlands i avvaktan på utlämning för straffverkställighet. En förvaltningsdomstol fann att frihetsberövandet skulle avräknas. Ersättning enligt 5 § frihetsberövandelagen för den överskjutande tid personen kom att avtjäna

Justitiekanslerns beslut 

Ersättning skall utgå till SF med 20 000 kr för förlorad arbetsförtjänst, 30 000 kr för lidande och 5 000 kr för ombudskostnader. 

Anspråk m.m. 

Bakgrund 

SF dömdes den 22 oktober 1996 av Hovrätten för Västra Sverige till fängelse två år. Hovrätten angav att fängelsestraffet till en tid av 38 dagar skulle anses verkställt i anstalt. Domen vann laga kraft. 

Kriminalvården förelade SF att inställa sig för verkställighet av fängelsestraffet. Föreläggandet sändes rekommenderat med mottagningsbevis till den adress som angavs i domen. Försändelsen återkom till kriminalvården. SF begärdes förpassad till anstalt genom polismyndighetens försorg men anträffades inte. Kriminalvårdsmyndigheten Göteborg Hisingen/Förorter beslutade därför att han skulle efterlysas nationellt. Kriminalvårdsmyndigheten överlämnade ärendet till Kriminalvårdsstyrelsen som i sin tur överlämnade det till Rikspolisstyrelsen med en begäran om att SF skulle efterlysas internationellt. 

SF greps i Spanien den 25 februari 1999 och blev provisoriskt häktad för utlämnande till Sverige. Han försattes på fri fot den 26 maj 1999. Det förordnades i stället om reseförbud med anmälningsskyldighet. Högsta domstolen i Madrid beslutade den 22 februari 2000 att bifalla begäran om utlämning. Reseförbudet hävdes i samband med beslutet. I beslutet angavs att "Den svarande bör få tillgodoräkna sig den tid han varit frihetsberövad under denna process om utlämning". I en annan översättning anges att tiden "skall" tillgodoräknas. 

I samband med att SF ansökte om nåd återkallades efterlysningen. Högsta domstolen i Madrid avskrev ärendet om utlämning. Sedan regeringen avslagit SF:s nådeansökan beslutades på nytt att SF skulle efterlysas. Spanska myndigheter beslutade den 23 juni 2000 om överlämnande av SF till Sverige för straffverkställighet. Kriminalvårdsstyrelsen begärde i en skrivelse till Justitiedepartementet att den tidigare utlämningsbegäran skulle fullföljas. SF omhändertogs av spansk polis den 4 juli 2001 och överfördes till Sverige för verkställighet av det svenska straffet den 19 augusti 2001. Ett strafftidsbeslut utfärdades av Kriminalvårdsmyndigheten Borås. I beslutet avräknades inte den tid som SF hade varit frihetsberövad i Spanien med anledning av utlämningsbegäran. Efter överklagande fastställde Kriminalvårdsstyrelsen respektive Länsrätten i Göteborg beslutet. I en dom den 9 april 2002 biföll Kammarrätten i Göteborg delvis SF:s överklagande och förordnade att 136 dagar skulle avräknas från straffverkställighetstiden. 

SF frigavs den 28 mars 2002. Om han skulle ha fått tillgodoräkna sig 136 dagar skulle han ha frigetts den 26 februari 2002. Kammarrättens dom har vunnit laga kraft. 

Anspråket m.m. 

SF har begärt ersättning med 6 000 000 kr för förlorad arbetsinkomst, psykiskt lidande, utlägg och för ombudskostnader. 

Yttrande har hämtats in från Kriminalvårdsstyrelsen. Styrelsen har bl.a. angett följande. 

"Enligt artikel 18 punkt 3 i 1957 års europeiska utlämningskonvention, som Spanien anslutit sig till, skall, om framställningen bifalles, den begärande parten underrättas om plats och tid för överlämnandet av den eftersökte och om den tid, varunder denne varit berövad sin frihet till följd av utlämningsförfarandet. 

Av 2 kap. 8 § brottsbalken (BrB) framgår att om utlämning för brott är särskilt stadgat och att villkor som uppställts vid utlämning från främmande stat till Sverige skall lända till efterrättelse här i riket. 

Av lagen (1957:668) om utlämning för brott framgår av 1 § första stycket och 2 - 11 §§ de villkor som skall beaktas vid prövningen av en begäran om utlämning från Sverige. Av 12 §, 12 a § och 13 § framgår vilka villkor som kan ställas vid beviljandet av utlämning. 

Enligt 33 kap. 7 § BrB får rätten tillgodoräkna tid för frihetsberövande som ägt rum utom riket i den utsträckning det med hänsyn till omständigheterna är skäligt. 

I 19 a § lagen (1974:202) om beräkning av strafftid m.m. (StidL) finns bestämmelser om tillgodoräknande av tid för frihetsberövande när någon har dömts till fängelse på viss tid och den dömde med anledning av misstanke om brott, som prövats genom dom i målet, varit berövad friheten under en sammanhängande tid av minst 24 timmar som anhållen, häktad eller intagen på en enhet för rättspsykiatrisk undersökning med stöd av 10 § lagen (1991:1137) om rättspsykiatrisk undersökning. 

Enligt 20 § samma lag meddelar Kriminalvårdsstyrelsen sådana beslut. Enligt 19 § förordningen (1974:286) om beräkning av strafftid m.m. får Kriminalvårdsstyrelsen överlämna sin befogenhet att fatta beslut i särskilda fall enligt lagen om beräkning av strafftid m.m. eller enligt förordningen åt någon annan kriminalvårdsmyndighet. Av 32 § Kriminalvårdsstyrelsens verkställighetsföreskrifter, KVVS 1998:10, framgår att kriminalvårdsmyndighet meddelar strafftidsbeslut beträffande intagen i anstalt eller häkte med vissa undantag. 

Styrelsen gör den tolkningen av 2 kap. 8 § BrB beträffande villkor som uppställts vid utlämning från främmande stat till Sverige att därmed avses de villkor som finns uppräknade i utlämningslagens 1 - 13 §§. Någon bestämmelse om villkor om tillgodoräknande av anhållnings- eller häktningstid i utlämningsärendet finns inte angiven där. Således kan ett sådant villkor inte ställas enligt den europeiska utlämningskonventionen. 

Styrelsen har i utlämningsärendet framhållit för spanska myndigheter att den svenska lagen inte tillåter att häktningstiden i Spanien tillgodoräknas SF vid avtjänandet av hovrättsdomen. Spanien har inte reagerat på denna upplysning utan genomfört utlämningsförfarandet. Detta tyder på att Spanien inte har sett upplysningen om avräkningen som ett villkor för utlämningen. Oavsett domstolens uttalande om tillgodoräknande kan styrelsen heller inte se att spanska regeringen uttryckligen angett detta som ett villkor för utlämningen. 

När det i strafftidsberäkningslagen talas om frihetsberövande avses sådant frihetsberövande som ägt rum i Sverige. Enligt 33 kap. 7 § BrB får rätten, i den utsträckning som det med hänsyn till omständigheterna är skäligt, tillämpa bestämmelserna i 19 a § StidL även ifråga om frihetsberövande som ägt rum utom riket. Således gäller en obligatorisk avräkning av frihetsberövande som ägt rum i Sverige, men en fakultativ avräkning avseende frihetsberövande som ägt rum utomlands. Obligatorisk avräkning av frihetsberövande beslutas inom kriminalvården medan fakultativ avräkning av frihetsberövande som ägt rum utomlands beslutas av den domstol som dömer i målet. 

Obligatorisk avräkning av den tid SF har varit frihetsberövad i Spanien är inte aktuell. Han har inte heller varit frihetsberövad utomlands inför en kommande rättegång i Sverige. Med anledning härav kunde någon avräkning för den tiden inte göras beträffande det straff som han skulle avtjäna. Styrelsen borde ha överklagat kammarrättens dom, vilket dock av förbiseende inte skedde. Sammanfattningsvis anser styrelsen att SF, oaktat att kammarrätten tillgodoräknat honom denna tid som verkställighetstid, inte varit oriktigt frihetsberövad. Därför skall någon ersättning härför inte utgå." 

SF har kommit in med ytterligare synpunkter i ärendet. 

Justitiekanslerns bedömning 

SF har inte angett vilka skadeståndsbestämmelser som han åberopar till stöd för sitt anspråk. Såväl lagen (1998:714) om ersättning vid frihetsberövanden och andra tvångsåtgärder som skadeståndslagen (1972:207) innehåller bestämmelser om statens skadeståndsansvar. 

Enligt 3 kap. 2 § skadeståndslagen skall staten ersätta vissa skador som vållas genom fel eller försummelse vid myndighetsutövning i sådan verksamhet som staten svarar för. Enligt 1 kap. 3 § skadeståndslagen kan skadestånd också utgå för ideell skada som någon drabbas av till följd av att han blivit utsatt för vissa typiskt sett integritetskränkande brott. Det gäller enligt skadeståndslagen i dess lydelse före den 1 januari 2002. I sak motsvarande regler gäller numera enligt 3 kap. 2 §  2 skadeståndslagen jämförd med 2 kap. 3 § skadeståndslagen. 

Reglerna i frihetsberövandelagen bygger på att ersättningsansvaret för staten är strikt, dvs. det fordras inte att något fel eller någon försummelse har förekommit. 

Förutom att förutsättningarna för att skadestånd skall utgå således skiljer sig åt mellan de bägge lagarna finns en skillnad när det gäller vilka skador som är ersättningsgilla. Enligt frihetsberövandelagen lämnas ersättning för utgifter, förlorad arbetsförtjänst, intrång i näringsverksamhet och lidande. Enligt den allmänna bestämmelsen i 3 kap. 2 § skadeståndslagen lämnas ersättning för personskada, sakskada och ren förmögenhetsskada. En jämförelse mellan bestämmelserna visar således att ersättning enligt frihetsberövandelagen inte lämnas för person- och sakskador medan den allmänna regeln i skadeståndslagen inte ger grund för ersättning för lidande. För att ersättning för lidande skall utgå med stöd av skadeståndslagens bestämmelser krävs att den skadelidande har blivit utsatt för ett integritetskränkande brott. 

Frågan hur man skall behandla den situationen att en person begär skadestånd såväl enligt den allmänna bestämmelsen i 3 kap. 2 § skadeståndslagen som enligt frihetsberövandelagen har behandlats bl.a. i förarbetena till den sistnämnda lagen. Där sägs bl.a. att den skadelidande borde kunna välja mellan lagarna men att han självfallet måste hålla sig till det ena eller andra systemet i dess helhet och inte får komplettera det ena regelkomplexet med föreskrifter ur det andra. Väljer den skadelidande att åberopa skadeståndslagen har han att visa att skadan har orsakats av fel eller försummelse (jfr prop. 1974:97 s. 47, 141 f. och 148). I litteraturen har ansetts att dessa uttalanden inte hindrar att den skadelidande, när skadeståndet någon gång är begränsat enligt frihetsberövandelagen, yrkar ytterligare ersättning på grundval av vållande som medför ansvar enligt skadeståndslagen (se Bengtsson, Skadestånd vid myndighetsutövning II, s. 171). 

Jag prövar först SF:s rätt till skadestånd på grund av frihetsberövandelagen. 

Ersättning med stöd av frihetsberövandelagen 

Den 1 januari 1999 trädde lagen (1998:714) om ersättning vid frihetsberövanden och andra tvångsåtgärder (frihetsberövandelagen) i kraft samtidigt som lagen (1974:515) om ersättning vid frihetsinskränkning upphörde att gälla. Av övergångsbestämmelserna till den nya lagen följer att äldre bestämmelser skall tillämpas om en frihetsinskränkning har beslutats och också upphört före ikraftträdandet. SF:s ersättningsanspråk skall således prövas enligt frihetsberövandelagen 

I 2 - 4 §§ frihetsberövandelagen anges i vilka fall en person som har varit utsatt för ett s.k. straffprocessuellt frihetsberövande har rätt till ersättning av staten. SF har dömts för den gärning som lett till frihetsberövandet och har därför inte rätt till ersättning med stöd av dessa bestämmelser. 

Av 5 § frihetsberövandelagen följer att den som har varit berövad friheten till följd av beslut vid myndighetsutövning i fall som inte omfattas av 2 - 4 §§ har rätt till ersättning, om det står klart att beslutet vilade på felaktiga grunder och därför var oriktigt. 

SF har varit frihetsberövad i Spanien med anledning av en svensk begäran om att han skulle utlämnas hit för avtjänande av det ådömda fängelsestraffet. Frågan i ärendet är om strafftidsbeslutet som angav att han inte skulle få avräkna frihetsberövandetiden i Spanien var oriktigt i frihetsberövandelagens mening. Av förarbetena till 5 § frihetsberövandelagen framgår att det med att beslutet var "oriktigt" avses att en efterhandskontroll klart visar att beslutet med hänsyn till de omständigheter som då har blivit kända inte borde ha fattats om omständigheterna varit kända vid beslutstillfället. Det behöver inte ha begåtts något fel när beslutet fattades (se prop. 1997-98:105 s. 53). 

Kriminalvårdsstyrelsen har angett tillämpliga författningsbestämmelser i fråga om avräkning av frihetsberövandetid. Det finns ingen bestämmelse som föreskriver obligatorisk avräkning av ett frihetsberövande som har ägt rum utomlands. 

Den fakultativa regeln i 33 kap. 7 § brottsbalken ger en möjlighet för en allmän domstol att avräkna ett frihetsberövande. Någon sådan situation är det inte fråga om här eftersom SF redan hade dömts för det aktuella brottet och frihetsberövandet i Spanien skett efter domen. 

Av 2 kap. 8 § andra stycket brottsbalken framgår att villkor som har uppställts vid utlämning från en främmande stat till Sverige skall gälla här i riket. Kriminalvårdsmyndigheterna och länsrätten har ansett att utlämningsbeslutet inte var förenat med villkor som gällde avräkning. Frågan om dessa beslut var felaktiga eller ej saknar betydelse för prövningen enligt frihetsberövandelagen. Jag återkommer till frågan vid prövningen enligt skadeståndslagens bestämmelser. Genom Kammarrättens lagakraftvunna dom står det emellertid klart att en avräkning skulle ske. I ljuset av vad man i efterhand känner till får beslutet om att avräkning inte skulle ske anses vara felaktigt i den mening som avses i 5 § frihetsberövandelagen. SF skall därför ersättas för de överskjutande dagar som han varit frihetsberövad. Han skall alltså ersättas för frihetsberövandet efter den 26 februari 2002. 

Det finns inte någon grund för att ersätta honom för den tid då han hade reseförbud. 

SF är berättigad till ersättning för det lidande som frihetsberövandet får antas ha inneburit för honom. Mot bakgrund av vad som har upplysts om SF:s personliga förhållanden bör ersättningen för lidande bestämmas till ett något högre belopp än normalt eller som skäliga ansedda 30 000 kr. 

SF har angett att han arbetade när han blev frihetsberövad. Han har dock inte preciserat den arbetsinkomst som han har gått miste om. I brist på utredning i den delen uppskattar jag den förlorade arbetsinkomsten till 20 000 kr. 

SF har också begärt ersättning för utgifter (ombudskostnader) i samband med överklagandet av strafftidsbeslutet. Utgiften kan inte anses ha ett sådant adekvat samband med själva frihetsberövandet att ersättning kan utges med stöd av frihetsberövandelagen. Begäran om ersättning i den delen skall därför avslås. 

SF har slutligen begärt ersättning för ombudskostnader här utan att närmare precisera något utlägg. De skrivelser som har getts in hit har mestadels författats av SF själv. Men även ombudet har lagt ner arbete med ärendet. Ersättningen för ombudskostnader bör med hänsyn till här tillämpad praxis bestämmas till 5 000 kr, dvs. ersättning för ca fyra timmars arbete enligt den av regeringen bestämda timkostnadsnormen. 

Ersättning med stöd av skadeståndslagen 

Jag tolkar SF:s anspråk som att han menar att han har rätt till ersättning även på annan grund än att han varit frihetsberövad för länge. SF har därvid angett att han inte fick del av någon kallelse till anstalten. 

Om den som skall avtjäna ett fängelsestraff inte är häktad när domen får verkställas skall Kriminalvårdsstyrelsen förelägga honom att senast viss dag inställa sig vid den kriminalvårdsanstalt där domen skall verkställas. Om den dömde inte efterkommer eller inte kan nås av ett föreläggande, eller om fara föreligger för detta, skall polismyndigheten i den ort där han vistas på begäran av Kriminalvårdsstyrelsen låta förpassa honom till anstalten, se 10 § lagen (1974:202) om beräkning av strafftid m.m. I Kriminalvårdsstyrelsens verkställighetsföreskrifter anges att originalet av inställelsebeslutet skall skickas i rekommenderat brev med mottagningsbevis till den dömde. 

Det finns således inget krav på att den som skall avtjäna ett fängelsestraff måste delges ett föreläggande om inställelse innan åtgärder för förpassning vidtas. Jag kan inte finna att kallelseförfarandet innefattar något skadeståndsgrundande fel. 

Jag prövar SF:s begäran om ersättning för ombudskostnader i samband med överklagandet av strafftidsbeslutet även med utgångspunkt från skadeståndslagens bestämmelser. 

När det gäller den administrativa processen är den allmänna principen att den enskilde får svara för sina kostnader själv. Enligt gällande skadeståndsrättsliga principer kan ersättning emellertid utgå för kostnader som en skadelidande har haft för att komma till sin rätt om kostnaderna har vållats genom fel eller försummelse från en myndighets sida. 

Frågan är alltså om underinstansernas bedömning angående avräkning kan anses innefatta fel eller försummelse. Det bör här nämnas att statens skadeståndsansvar med anledning av myndigheters och domstolars rättstillämpning är begränsat. Vid rättstillämpning finns det nämligen inte sällan utrymme för olika bedömningar eller beslut vilka var för sig kan framstå som riktiga i den meningen att det inte kan sägas att det ena eller andra ställningstagandet innefattar fel eller försummelse. Skadeståndsansvar för oriktig rättstillämpning förutsätter därför att en uppenbart oriktig bedömning har gjorts (se t.ex. NJA 1994 s. 654). Det är således inte tillräckligt att en myndighets eller en domstols avgörande har ändrats eller upphävts av en högre instans för att skadestånd skall utgå. 

Det finns, som nämnts, ingen författningsbestämmelse som slår fast att avräkning skall ske i ett fall som det förevarande. Det spanska utlämningsbeslutet ger utrymme för flera tolkningar. En tolkning är att skrivningen angående frihetsberövandetiden är en upplysning som ges mot bakgrund av innehållet i artikel 18 punkt 3 i den europeiska utlämningskonventionen, vilken för övrigt nämns i beslutet under "Rättsliga grunder". 

Mot bakgrund av det anförda kan jag inte finna att underinstansernas beslut om att avräkning inte skulle ske innefattar något skadeståndsgrundande fel. SF:s begäran om ersättning skall därför avslås.