Begäran om att Justitiekanslern till förmån för en advokat skall överklaga ett beslut av Advokatsamfundets disciplinnämnd varigenom advokaten tilldelats en varning

Justitiekanslerns beslut 

Justitiekanslern vidtar ingen åtgärd i ärendet. 

Ärendet 

Sveriges advokatsamfunds disciplinnämnd beslutade den 4 mars 2004 att tilldela advokaten HR, Stockholm, en varning jämlikt 8 kap. 7 § andra stycket rättegångsbalken (D-2003-0535). Enligt disciplinnämnden har HR allvarligt åsidosatt sina plikter som advokat genom att en biträdande jurist tillåtits att fortsätta sin anställning på HR:s advokatbyrå efter det att den biträdande juristen hade dömts av Stockholms tingsrätt för allvarlig ekonomisk brottslighet. 

I en skrivelse hit den 30 mars 2004 har den biträdande juristen som avsågs i samfundets beslut uppmanat Justitiekanslern att överklaga disciplinnämndens beslut. Enligt honom har disciplinnämnden i sitt beslut berört viktiga frågor för rättsordningen och det är därför av vikt att beslutet överprövas av Högsta domstolen. 

Justitiekanslerns bedömning 

Justitiekanslerns tillsyn över advokatväsendet utövas som företrädare för det allmänna. Inom ramen för denna tillsyn har Justitiekanslern enligt 8 kap. 8 § rättegångsbalken (RB) tillagts behörighet att hos Högsta domstolen överklaga ett beslut av samfundets styrelse eller disciplinnämnd som avser disciplinära påföljder mot advokater som har fattats med stöd av 8 kap. 7 § RB. Justitiekanslern kan också själv initiera åtgärder mot en advokat i enlighet med vad som anges i 8 kap. 6 § andra stycket RB. 

Enligt praxis överklagar Justitiekanslern beslut från advokatsamfundets styrelse eller disciplinnämnd endast i vissa särskilda fall. Enligt denna praxis fordras att beslutet avser en viktig principiell fråga och att starka skäl förefaller tala för att en annan bedömning skall göras än den som har kommit till uttryck i beslutet. Beträffande beslut om disciplinpåföljd har Justitiekanslern fört talan mot sådana beslut om det tett sig tydligt att en strängare reaktion än den som tillämpats har varit påkallad ur allmän synpunkt. Att gå vidare med ett yrkande om att den bestämda lägsta påföljden, erinran, borde ändras till varning har inte utan speciella skäl ansetts befogat (se till det sagda bl.a. justitiekansler Olof Alsén i TSA 1962 s. 145 f. och justitiekansler Bengt Lännergren i TSA 1971 s. 477 f. samt SOU 1999:31 s. 113 f.). 

I detta fall har det begärts att Justitiekanslern skall överklaga ett beslut till förmån för en enskild advokat; i det följande bortses från det förhållandet att det inte är advokaten i fråga som själv har framställt begäran om fullföljd mot disciplinnämndens beslut. 

Enligt 8 kap. 8 § första meningen RB får den som har vägrats inträde i eller har uteslutits ur advokatsamfundet överklaga beslutet till Högsta domstolen. Däremot får den advokat som har tilldelats en disciplinpåföljd i form av en erinran eller en varning inte själv fullfölja talan mot beslutet. 

Av ordalydelsen i 8 kap. 8 § tredje meningen RB framgår det inte uttryckligen om Justitiekanslern enbart avsetts kunna överklaga ett beslut av ett samfundsorgan om denne begär att påföljden skall skärpas eller om denna befogenhet också innefattar att Justitiekanslern kan agera till den berörde advokatens förmån och yrka att påföljden skall undanröjas eller lindras. 

Det finns inte några uttalanden i förarbetena som ger vid handen att det senare skulle vara fallet. I doktrinen tycks frågan endast ha berörts av Nordh och Lindblom i Kommentar till RB s. 190 där författarna som sin mening uttalar att Justitiekanslern bör kunna överklaga även till förmån för en advokat. Fitger, Rättegångsbalken 1, 8:29 f. tycks för sin del lämna frågan obesvarad. I Justitiekanslerns egen praxis har det såvitt är känt inte förekommit att Justitiekanslern intervenerat till förmån för en advokat sedan reglerna om Justitiekanslerns tillsyn över advokatväsendet trädde i kraft den 1 januari 1948 (se bl.a. Alséns och Lännergrens ovannämnda redogörelser i TSA samt redovisningen i nämnda SOU). 

Justitiekanslerns tillsynsuppgift över advokatväsendet syftar till att tillgodose allmänna intressen och bereda samhället ett visst inflytande över den disciplinära delen av samfundets verksamhet som i princip är av privaträttslig natur men med vissa offentligrättsliga inslag, jfr anförda betänkande s. 65. Denna verksamhet skall dock i princip i första hand utövas av samfundet självt. 

Det skulle därför kunna hävdas att det vore oförenligt med grunderna för Justitiekanslerns tillsynsuppgift som utövas i egenskap av företrädare för det allmänna, om Justitiekanslern till förmån för en enskild advokat skulle överklaga ett beslut genom vilket denne har tilldelats en varning. Det kan också te sig mindre konsekvent att Justitiekanslern skulle ha en sådan befogenhet när den berörde advokaten själv saknar klagorätt. Den påföljd som samfundet självt har ansett böra tillämpas bör alltså i princip få godtas även av Justitiekanslern när det inte är fråga om att hos Högsta domstolen begära en strängare påföljd. 

Det anförda leder fram till slutsatsen att Justitiekanslern i princip inte har att inskrida i ett disciplinärt förfarande genom att överklaga ett beslut till förmån för en enskild advokat. Undantag från denna regel skulle någon gång kunna komma ifråga, om det framstår som uppenbart att ett visst beslut är felaktigt eller det annars finns mycket starka skäl för det, alltså närmast en resningssituation. Även i ett sådant fall kan det dock på goda grunder antas att samfundet självt i första hand skulle vara verksamt för att ompröva ett beslut som av någon anledning kommit att bli felaktigt genom att vila på oriktiga förutsättningar. 

Sammanfattningsvis har Justitiekanslern funnit att den aktuella begäran om överklagande inte skall föranleda någon åtgärd. 

Detta beslut har fattats i Justitiekanslerns frånvaro men efter tidigare samråd med honom rörande det principiella ställningstagandet. 

Ärendet avslutas här.