Ersättning till den s.k. 35-åringen

Justitiekanslerns beslut 

Ersättning skall utgå till NN med 150 000 kr för lidande och 13 750 kr för ombudskostnader. 

Anspråk m.m. 

Sökanden (nedan NN) var såsom anhållen och häktad berövad friheten under tiden den 16 - 24 september 2003 på grund av misstanke om mordet på Sveriges utrikesminister Anna Lindh. Åklagaren har lagt ned förundersökningen såvitt den gällde misstankarna mot NN. 

NN har begärt ersättning för lidande med 240 000 kr och för ombudskostnader med 13 750 kr. Han har till stöd för sitt anspråk bl.a. hänvisat till det allvarliga brott som frihetsberövandet avsett, omständigheterna under frihetsberövandet samt den stora massmediala uppmärksamheten. NN har i fråga om ersättningens storlek även hänvisat till ersättningen till den s.k. 33-åringen, som var frihetsberövad under tiden den 12 - 19 mars 1986 med anledning av misstanke om mordet på Olof Palme och dessutom meddelad reseförbud på grund av samma misstanke under tiden den 17 - 20 januari 1988. Justitiekanslern bestämde den 8 februari 1990 ersättningen för lidande till 80 000 kr (dnr 1373-88-41). 

Åklagarmyndigheten har avgett yttrande och därvid ansett att den begärda ersättningen framstår som alltför hög. Som skäl för denna bedömning har bl.a. åberopats dels att det endast var fråga om en lägre misstankegrad (skälig misstanke), vilket även framhölls vid de anordnade presskonferenserna, dels att NN har varit föremål för frihetsberövanden med anledning av misstanke om brott såväl före som efter det aktuella tillfället. Åklagaren har vidare anfört att NN bidrog till att uppmärksamheten kring hans person och frihetsberövandet fortsatte efter att han hade blivit försatt på fri fot genom att medverka i intervjuer i en kvällstidning samt i radio och TV. 

NN har fått del av åklagarmyndighetens yttrande och lämnat synpunkter på det. 

Justitiekanslerns bedömning 

NN är enligt frihetsberövandelagens bestämmelser berättigad till ersättning för det lidande som har orsakats honom genom frihetsberövandet. 

Jag vill till en början kort redogöra för den praxis som tillämpas beträffande lidandeersättning. 

I förarbetena till frihetsberövandelagen anges att det i huvudsak skall göras en skönsmässig uppskattning av graden av lidande i varje enskilt fall. Bland de omständigheter som är av särskild betydelse märks ett frihetsberövandes varaktighet. Ju längre tid ett frihetsberövande har varat desto större är typiskt sett lidandet. Även grunden för frihetsberövandet är av betydelse, dvs. vilken brottslighet som misstanken avsett. Ytterligare en omständighet som kan vägas in är vilken uppmärksamhet ett frihetsberövande har väckt i medierna (prop. 1997-98:105 s. 56 f.). Det förhållandet att den frihetsberövade tidigare har varit föremål för liknande tvångsmedel brukar beaktas, om det med hänsyn därtill finns anledning att anta att lidandet har varit mindre än för den som aldrig tidigare har utsatts för ett sådant ingripande. 

För att försöka behandla likartade fall lika har Justitiekanslern ställt upp vissa beloppsmässiga riktlinjer. Som utgångspunkt för vad som kan betraktas som en skälig ersättning utgår Justitiekanslern från ett normalbelopp. Detta normalbelopp baseras på den bedömning av skälig normalersättning som Högsta domstolen gjorde i rättsfallet NJA 1990 s. 808. Efter justeringar på grund av förändringar i penningvärdet är det av Justitiekanslern tillämpade normalbeloppet för närvarande 20 000 kr för den första månaden och därefter ytterligare 15 000 kr per månad. I detta sammanhang kan nämnas att Svea hovrätt bl.a. i en dom från 1998 (avd. 5, dom den 14 oktober 1998 i mål nr T 1242-97) har godtagit de ersättningsnivåer som Justitiekanslern använder i sin skadereglering och som följer av Högsta domstolens nyssnämnda avgörande. 

Det kan också nämnas att det i förarbetena konstaterades att det tedde sig naturligt att Justitiekanslern skulle tillämpa motsvarande riktlinjer som hade tillämpats enligt den tidigare lag som reglerade ersättning till frihetsberövade (lagen [1974:515] om ersättning vid frihetsinskränkning), se a. prop. s. 57. 

Det belopp som NN har begärt i ersättning för lidande är avsevärt högre än den ersättning som skulle utgå vid en prövning med utgångspunkt från de riktlinjer som jag nyss har nämnt. Dessa riktlinjer kan dock inte tillämpas i ett ärende som detta, där omständigheterna helt skiljer sig från vad som är normalt i ärenden om ersättning med anledning av frihetsberövanden. I NN:s fall finns det uppenbarligen flera faktorer som leder till att ersättningen för lidande skall bestämmas till ett avsevärt högre belopp än normalt. 

Först och främst avser brottsmisstanken synnerligen allvarlig brottslighet. Dessutom har uppmärksamheten från massmedier och allmänhet varit extremt stor. Här måste dock understrykas att lidandet för att vara ersättningsgillt skall ha anknytning till själva frihetsberövandet och inte bara till brottsmisstanken som sådan. Publicering efter det att frihetsberövandet har upphört bör därför normalt inte vägas in i bedömningen. 

Genom den publicitet som förekom under frihetsberövandet kunde NN identifieras av många, men för de flesta förblev hans identitet okänd. Detta får vägas in i bedömningen utifrån utgångspunkten att lidandet under frihetsberövandet normalt får antas vara större ju fler som då kan identifiera personen. Att identifikation möjliggörs på grund av vad som förekommer efter frihetsberövandet bör däremot inte beaktas. 

Den omständigheten att brottsmisstanken har varit jämförelsevis svag bör enligt min mening inte inverka på bedömningen av det lidande som frihetsberövandet har medfört i NN:s fall. 

Mot bakgrund av de exceptionella omständigheterna i detta fall bör det förhållandet att NN har varit frihetsberövad vid flera tillfällen tidigare tillmätas betydligt mindre betydelse än som normalt är fallet vid bedömningen av anspråk på ersättning enligt frihetsberövandelagen. Det går dock inte att helt bortse från denna omständighet. Däremot kan frihetsberövanden efter den aktuella händelsen inte beaktas. 

Sammantaget är omständigheterna sådana att lidandet får bedömas ha varit synnerligen stort. En sammanvägning av omständigheterna leder mig fram till att ersättningen skall bestämmas till 150 000 kr. 

Med hänsyn till de speciella omständigheterna i ärendet får det även anses motiverat att utge begärd ersättning för ombudskostnader.