Ersättningsanspråk med anledning av en polischefs överträdelse av efterforskningsförbudet i 2 kap. 4 § yttrandefrihetsgrundlagen

Justitiekanslerns beslut

Justitiekanslern avslår KL:s begäran om ersättning av staten.

Ärendet

Bakgrund

Åklagarmyndigheten i Umeå överlämnade den 22 maj 2001 en anmälan hit från KL. Anmälan gällde frågan om en polis (KL:s närmaste chef) vid Polismyndigheten i Västerbottens län hade gjort sig skyldig till brott mot det s.k. efterforskningsförbudet i 2 kap. 4 § yttrandefrihetsgrundlagen (YGL). Justitiekanslern inledde en förundersökning i ärendet. Sedan förundersökningen hade färdigställts fattade Justitiekanslern ett beslut i ärendet den 28 september 2001 (dnr 1775-01-31). I beslutet fann Justitiekanslern klarlagt att ett otillåtet efterforskande hade skett. Den aktuella polischefen hade således gjort sig skyldig till brott mot efterforskningsförbudet. Beträffande frågan om åtal skulle väckas eller inte anförde Justitiekanslern att brottet inte kunde bedömas vara av allvarligare slag och att det därför inte fanns anledning att anta att annan påföljd än böter skulle komma i fråga. Med hänsyn härtill och till att omständigheterna i detta fall inte var sådana att lagföring krävdes ur allmän synpunkt beslutade Justitiekanslern med stöd av 20 kap. 7 § 1 rättegångsbalken att underlåta åtal.

Anspråket och utredningen här

KL har genom ombudet förbundsjuristen AO begärt ersättning av staten med 30 000 kr jämte ränta. Som grund för anspråket har KL angett att brottet mot efterforskningsförbudet har inneburit ett angrepp på hans personliga integritet i form av en kränkning av hans grundlagsfästa meddelarfrihet. Han är därmed berättigad till ersättning med stöd av 1 kap. 3 § skadeståndslagen.

Rikspolisstyrelsen har yttrat sig i ärendet och därvid avstyrkt ett bifall till ersättningsanspråket. Sammanfattningsvis har Rikspolisstyrelsen gjort bedömningen att ett brott mot efterforskningsförbudet inte medför rätt till ersättning för ideell skada.

KL har kommit in med ytterligare synpunkter i ärendet. Han har vidhållit sin begäran om ersättning.

Justitiekanslerns bedömning

Justitiekanslern kan inom ramen för statens s.k. frivilliga skadereglering besluta om skadestånd till en enskild. En förutsättning för detta är dock att staten är skadeståndsskyldig. Regler om det allmännas skadeståndsansvar finns i 3 kap. skadeståndslagen (SkL). Av 3 kap. 1 § SkL följer att staten i egenskap av arbetsgivare skall ersätta bl.a. personskada som en arbetstagare vållar genom fel eller försummelse i tjänsten. Staten skall också ersätta lidande som någon drabbas av till följd av att han har blivit utsatt för brott mot den personliga friheten, genom annat ofredande som innefattar brott, genom brytande av post- eller telehemlighet, intrång i förvar, olovlig avlyssning eller olaga diskriminering eller genom ärekränkning eller dylik brottslig gärning, se 1 kap. 3 § SkL.

De skadeståndregler jag nu har redovisat gäller enligt skadeståndslagen i dess lydelse före den 1 januari 2002. Det är dessa regler som är tillämpliga i detta ärende. I sak motsvarande regler gäller numera enligt 3 kap. 1 § 3 SkL jämförd med 2 kap. 3 § SkL.

I förarbetena till skadeståndslagen (prop. 1972:5 s. 569 f.) anges exempel på integritetskränkande brott som bör medföra rätt till ersättning enligt 1 kap. 3 § SkL. Uppräkningen gör inte anspråk på att vara fullständig. När det gäller självständiga ämbetsbrott sägs det att ett sådant brott endast i vissa undantagsfall torde kunna anses utgöra brott som avses i 1 kap. 3 § SkL. Departementschefen anför vidare att avgörande för den frågan synes böra vara om den handlingsnorm vars åsidosättande konstituerar ett sådant ämbetsbrott kan sägas ha den enskildes personliga integritet som skyddsnorm.

Frågan är därför om ett brott mot efterforskningsförbudet - som kan sägas vara ett slags ämbetsbrott - kan anses ha den enskildes personliga integritet som skyddsobjekt och om brottet i detta fall har angripit KL:s integritet. I den mån så är fallet skall härefter bedömas om brottet i det nu aktuella fallet utgjorde en allvarlig kränkning. För att ett ersättningsgillt lidande skall anses ha uppkommit anses nämligen böra fordras att det rör sig om en allvarlig kränkning, se bl.a. prop. 1987-88:92 s. 7.

Yttrandefriheten i sig har till ändamål att säkra ett fritt meningsutbyte, en fri och allsidig upplysning och ett fritt konstnärligt skapande. Reglerna i yttrandefrihetsgrundlagen (YGL) kan allmänt sägas vara uppställda för att möjliggöra och skydda yttrandefriheten och ett fritt informationsflöde. Sett från det vida perspektivet kan naturligtvis inte den personliga integriteten ses som YGL:s skyddsobjekt.

Yttrandefriheten bärs emellertid upp av flera olika element. Ett viktigt led är rätten för var och en att lämna uppgifter i vilket ämne som helst för offentliggörande i exempelvis ett TV-program, se 1 kap. 2 § YGL. För att skydda meddelaren finns bl.a. regler om rätt till anonymitet i 2 kap. YGL. Dessa regler avser att skydda bl.a. uppgiftslämnare från påföljder i form av obehag från omgivningen, vilket i sin tur avses undanröja ett psykologiskt hinder mot publicering av skrifter med ömtåliga uppgifter (se Strömberg, Tryckfrihetsrätt, 14 uppl., s. 31 och 106). Efterforskningsförbudet i 2 kap. 4 § YGL är en av bestämmelserna med bl.a. detta syfte.

Ett brott mot anonymitetsreglerna torde i undantagsfall kunna grunda en rätt till ersättning för ideell skada. En sådan rätt skulle kunna föreligga bl.a. när en tjänsteman också gör sig skyldig till något annat brott, exempelvis ärekränkning, ofredande eller liknande, se SOU 1993:55, s. 260 f.

Jag har tagit del av utskriften av det aktuella samtalet där brottet mot efterforskningsförbudet begicks. KL har pekat på att hans chef vid samtalet angett att KL inte kunde räkna med "några större uppgifter". Detta uttalande har dock inte fällts i samband med den otillåtna efterforskningen och är inte heller i övrigt otillåtet.

Jag anser inte att det aktuella brottet mot efterforskningsförbudet är av en sådan art som avses i den aktuella bestämmelsen om ersättning för ideell skada. Därtill kommer att den kränkning som KL har utsatts för inte kan anses vara av så allvarlig karaktär som fordras för att rätt till ersättning skall föreligga. KL:s begäran om ersättning skall därför avslås.