Brott mot Europakonventionen att låta ett konkursbo stå för konkurskostnaderna trots att konkursbeslutet upphävts i högre rätt?

Justitiekanslerns beslut

Justitiekanslern avslår AH:s begäran om ersättning av staten.

Ärendet

Bakgrund

På ansökan av Rörshoppen AB försattes AH i konkurs den 17 augusti 1994 av Göteborgs tingsrätt (konkursärende 2106-93). Till styrkande av att AH var på obestånd åberopade Rörshoppen AB en tillgångsundersökning som Kronofogdemyndigheten i Göteborg hade verkställt den 22 juni 1993.

AH överklagade konkursbeslutet till Hovrätten för Västra Sverige som i ett beslut den 12 september 1994 lämnade överklagandet utan bifall. AH fullföljde talan mot hovrättens beslut till Högsta domstolen. I ett beslut den 3 april 1995 fann Högsta domstolen att AH hade visat att han var solvent och upphävde konkursbeslutet.

Med anledning av Högsta domstolens beslut fastställde tingsrätten i ett beslut den 5 maj 1995 konkursförvaltarens arvode till 7 500 kr och erinrade samtidigt om att konkurskostnaderna i första hand skulle utgår ur konkursboet och framför andra skulder som boet hade ådragit sig.

I och med att ett överskott redovisades i konkursboet fick boet stå för samtliga konkurskostnader, som uppgick till 10 500 kr inklusive konkursförvaltarens arvode.

Anspråket m.m.

I en skrivelse som kom in hit den 24 oktober 2003 har AH begärt skadestånd av staten med 40 500 kr, varav 10 500 kr avser ersättning för konkurskostnaderna och 30 000 kr avser badwill för hans enskilda firma Landala rörläggeri och psykiskt lidande.

Till stöd för sitt skadeståndsanspråk har AH anfört att kronofogdemyndighetens tillgångsundersökning var bristfällig, eftersom bl.a. en fastighet inte hade medtagits i undersökningen. Hade den uppgiften funnits med i tillgångsundersökningen hade han inte befunnits sakna utmätningsbara tillgångar för att täcka utmätningsfordringen. AH har vidare ställt sig tveksam till att domstolarna försatte honom i konkurs för en fordran uppgående till bara ca 15 000 kr.

AH har hänvisat till en dom meddelad den 16 september 2003 av Europadomstolen i ett mål mellan Stockholms försäkrings- och skadeståndsjuridik AB och Sverige (nr 38993-97).

Justitiekanslern har tagit del av Göteborgs tingsrätts och Högsta domstolens akter i konkursärendet (Högsta domstolens mål med nr Ö 4382-94).

Justitiekanslerns bedömning

Rättsliga utgångspunkter

Justitiekanslern kan inom ramen för statens s.k. frivilliga skadereglering besluta om skadestånd till enskilda. En förutsättning för detta är dock att staten är skadeståndsskyldig enligt någon författningsbestämmelse.

Enligt 3 kap. 2 § skadeståndslagen skall staten ersätta personskada, sakskada eller förmögenhetsskada som vållas genom fel eller försummelse vid myndighetsutövning i verksamhet som staten svarar för.

Enligt 1 kap. 3 § skadeståndslagen skall bestämmelserna i lagen om skyldighet att ersätta personskada tillämpas också i fråga om lidande som någon tillfogar någon annan genom brott mot den personliga friheten, vissa andra i lagrummet angivna brott eller dylik brottslig gärning. Detta gällde fram till den sista december 2001 och bestämmelsen skall därför tillämpas i detta ärende. I sak motsvarande regler gäller numera enligt 3 kap. 2 § 2 jämförd med 2 kap. 3 § skadeståndslagen.

Tillgångsundersökningen

Skadeståndskrav enligt skadeståndslagen är underkastade den allmänna fordringspreskriptionen enligt 2 § preskriptionslagen. Detta innebär att ett skadeståndskrav normalt preskriberas tio år efter det att den skadegörande handlingen inträffade. Den tillgångsundersökning som enligt AH innefattade felaktigheter verkställdes av kronofogdemyndigheten den 22 juni 1993. AH kom in hit med sitt skadeståndsanspråk först den 24 oktober 2003. I den mån hans skadeståndsanspråk grundar sig på tillgångsundersökningen är det sålunda preskriberat. Hans skadeståndsanspråk kan därför inte vinna bifall på denna grund.

Tingsrättens och hovrättens beslut om försättande i konkurs

För att skadestånd skall utgå räcker det inte att ett beslut ändras vid en överprövning i högre instans. Vid t.ex. rättstillämpning är det endast i undantagsfall så att ett beslut som ändras är så oriktigt att man kan tala om fel eller försummelse i skadeståndslagens mening. När det gäller bevisvärderings- och rättstillämpningsfrågor krävs det enligt praxis att det är fråga om uppenbara felbedömningar för att staten skall ådra sig skadeståndsskyldighet (se t.ex. NJA 1994 s. 654).

Utredningen i ärendet ger inte vid handen att tingsrättens och hovrättens ställningstaganden skulle vara felaktiga på ett sådant sätt att ett skadeståndsansvar för staten kan komma i fråga på den grunden. AH:s skadeståndsanspråk kan således inte heller bifallas med hänvisning till tingsrättens och hovrättens hantering av konkursfrågan.

Tingsrättens beslut angående konkurskostnaderna

AH har i sin skrivelse hit hänvisat till en dom meddelad av Europadomstolen i ett mål mellan Stockholms försäkrings- och skadeståndsjuridik AB och Sverige. I det aktuella målet prövade Europadomstolen bl.a. om ett beslut att låta ett konkursbo stå för konkurskostnaderna, sedan konkursbeslutet upphävts i högre rätt, var förenligt med artikel 1 i första tilläggsprotokollet till Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna (Europakonventionen). Hänvisningen till det aktuella avgörandet får anses innefatta ett påstående från AH:s sida att tingsrättens beslut den 5 maj 1995 att förordna om ett primäransvar för konkursboet för konkurskostnaderna, trots att konkursbeslutet hade upphävts av högre instans, utgjorde en kränkning av hans äganderätt i enlighet med artikel 1 i första tilläggsprotokollet till Europakonventionen.

Europakonventionen gäller som svensk lag sedan den 1 januari 1995. Även om det enligt Justitiekanslerns uppfattning inte går att grunda någon rätt till skadestånd direkt på Europakonventionen i den svenska rättsordningen leder en överträdelse av konventionen i många fall till att skadeståndsskyldighet anses föreligga enligt 3 kap. 2 § skadeståndslagen. Den fråga som aktualiseras i ärendet är då om det har förekommit ett brott mot Europakonventionen som samtidigt innefattar fel eller försummelse vid myndighetsutövning enligt 3 kap. 2 § skadeståndslagen.

Av betydelse för skadeståndsbedömningen är främst konkurslagens bestämmelser om ansvaret för konkurskostnaderna, Europakonventionens krav på skydd för äganderätten och Europadomstolens avgörande i målet mellan Stockholms försäkrings- och skadeståndsjuridik AB och Sverige.

Myndighetsutövning?

Till en början står det klart att tingsrättens beslut beträffande betalningsskyldigheten för konkurskostnaderna, trots att det var formulerat som en erinran om vad som gäller enligt konkurslagen, får anses innefatta myndighetsutövning (jfr NJA 1998 s. 214). Det innebär att staten är skadeståndsskyldig för eventuella fel eller försummelser vid tingsrättens ställningstagande i den frågan.

Konkurslagen och rättspraxis på området

Enligt 14 kap. 2 § konkurslagen (1987:672) skall konkurskostnaderna utgå ur konkursboet framför andra skulder som boet har ådragit sig. I den mån konkurskostnaderna inte kan tas ur boet skall de - utom i vissa nu inte aktuella fall - betalas av staten. I 2 kap. 25 § konkurslagen föreskrivs att, om högre rätt upphäver ett beslut om konkurs, egendomen i boet skall återställas till gäldenären i den mån den inte behövs för betalning av konkurskostnaderna och andra skulder som boet har ådragit sig. Det primära ansvar för konkurskostnaderna som åvilar gäldenären även i fall där högre rätt har upphävt konkursbeslutet har ansetts motiverat bl.a. för att förmå gäldenären att redan vid tingsrätten göra allt för att undvika ett konkursbeslut (prop. 1986-87:90 s. 206 f.).

I rättspraxis har det slagits fast att staten skall svara för konkurskostnaderna i den situationen att konkursbeslutet har undanröjts på grund av ett grovt rättegångsfel som inneburit att gäldenären har berövats möjligheten att i normal ordning framställa invändningar mot konkursansökningen och utföra sin talan i konkursärendet (se NJA 1998 s. 214).

Egendomsskyddet i artikel 1 i första tilläggsprotokollet till Europakonventionen

Enligt artikel 1 i första tilläggsprotokollet till Europakonventionen skall varje fysisk eller juridisk person ha rätt till respekt för sin egendom. Ingen får berövas sin egendom annat än i det allmännas intresse och under de förutsättningar som anges i lag och i folkrättens allmänna grundsatser. Bestämmelsen inskränker dock inte en stats rätt att genomföra sådan lagstiftning som staten finner nödvändig för att reglera nyttjandet av egendom i överensstämmelse med det allmännas intresse eller för att säkerställa betalning av skatter eller andra pålagor eller av böter och viten.

Europadomstolen har framhållit att artikeln innehåller tre regler: i den första fastslås principen att egendomen skall respekteras, i den andra uppställs villkoren för att någon skall få berövas sin egendom och i den tredje behandlas frågan om hur ägarens rätt att utnyttja sin egendom får begränsas. Även om det i och för sig föreligger ett allmänt intresse som kan motivera att egendom fråntas en enskild person, måste det ske en avvägning mellan det allmännas och den enskildes intresse, och egendomsberövandet måste genomföras på ett sådant sätt att det inte innebär en oskälig börda för den enskilde. Med andra ord skall det vara ett proportionerligt ingrepp i den enskildes äganderätt (se bl.a. Europadomstolens dom den 23 september 1982 i målet Sporrong och Lönnroth mot Sverige samt Danelius, Hans, Mänskliga rättigheter i europeisk praxis, 2 uppl., s. 375 f.).

Europadomstolens dom i målet mellan Stockholms försäkrings- och skadeståndsjuridik AB och Sverige

Vad gäller frågan med anknytning till egendomsskyddet i artikel 1 i tilläggsprotokollet till konventionen fann Europadomstolen i det aktuella målet att Sverige hade kränkt den nämnda artikeln. Europadomstolen konstaterade först att beslutet att låta konkursboet stå för konkurskostnaderna innebar ett ingrepp i äganderätten i den mening som avses i artikel 1 i första tilläggsprotokollet till konventionen. Europadomstolen noterade samtidigt att ingreppet hade skett helt i enlighet med den nationella rätten, dvs. konkurslagen, samt att ingreppet hade skett i det allmännas intresse, dvs. i syfte att förmå gäldenären att redan i första instans anstränga sig för att undvika ett konkursbeslut. Vid bedömningen av om ingreppet var proportionerligt beaktade domstolen att det felaktiga konkursbeslutet berodde på domstolarnas bedömning av solvensfrågan samt att gäldenären inte på något sätt hade bidragit till det felaktiga konkursbeslutet eller till uppkomsten av ansvaret för konkurskostnaderna. Med hänsyn härtill fann Europadomstolen att sökandens skyldighet att bidra till konkurskostnaderna var oskälig och att detta ingrepp i sökandens egendom inte var proportionerligt i förhållande till det allmännas intresse.

Brott mot artikel 1 i första tilläggsprotokollet till konventionen?

I enlighet med Europadomstolens avgörande får tingsrättens beslut att låta konkursboet i AH:s fall stå för konkurskostnaderna, trots att konkursbeslutet hade upphävts av högre rätt, anses utgöra ett sådant ingrepp i AH:s äganderätt som faller under den aktuella artikeln. Det står samtidigt klart att tingsrättens beslut att låta konkursboet stå för konkurskostnaderna i den uppkomna situationen var helt i linje med konkurslagens bestämmelser om ansvaret för konkurskostnaderna. Något skäl för tingsrätten att göra avsteg från huvudprincipen om konkursboets primäransvar förelåg inte heller. Tingsrättens beslut var således lagenligt. Ingreppet i AH:s äganderätt får därmed anses ha skett i det allmännas intresse.

Frågan är då om ingreppet, dvs. skyldigheten för konkursboet att stå för konkurskostnaderna, var oproportionerligt i förhållande till det allmännas intresse av att gäldenärer redan vid tingsrätten anstränger sig för att undvika konkursbeslut.

I AH:s fall upphävdes konkursbeslutet främst med hänsyn till att han först i Högsta domstolen förmådde visa att han var solvent. Den utredning som han därvid lade fram var i princip konkursbouppteckningen. Av denna framgick att AH hade egendom som inte hade kommit fram vid kronofogdemyndighetens undersökning. Det rörde sig framför allt om en fastighet som enligt bouppteckningen var värd ca 500 000 kr.

AH, som var delgiven kallelse till konkursförhandlingen vid tingsrätten, underlät att inställa sig vid förhandlingen. Han underlät också att skriftligen bemöta konkursansökan inom föreskriven tid. Han hade således redan vid tingsrätten haft möjlighet att i sak bemöta vad som hade gjorts gällande i konkursansökningen. Om AH redan vid tingsrätten hade bemött konkursansökan i sak hade han med stor sannolikhet undvikit ett konkursbeslut. Med hänsyn härtill anser jag att det inte var oskäligt att låta konkursboet bära alla konkurskostnaderna. Även om kronofogdemyndighetens bristfälliga tillgångsundersökning i viss mån bidrog till uppkomsten av det senare upphävda konkursbeslutet var ingreppet i AH:s äganderätt vid en avvägning av motstående intressen enligt min mening proportionerligt.

Staten har således inte gjort sig skyldig till något brott mot artikel 1 i första tilläggsprotokollet till Europakonventionen. Än mindre kan då tingsrätten anses ha gjort sig skyldig till något fel eller någon försummelse vid sin rättstillämpning. AH:s skadeståndsanspråk kan således inte bifallas heller på denna grund.

Ersättning för psykiskt lidande

Jag vill erinra om vad som inledningsvis har framhållits nämligen att en förutsättning för att ersättning för s.k. ideell skada (kränkningsersättning) skall kunna utgå enligt skadeståndslagen är att ett brott mot den personliga friheten eller något annat typiskt integritetskränkande brott har begåtts. Av utredningen i ärendet kan inte utläsas att AH genom myndigheternas handläggning har utsatts för något sådant brott som kan grunda rätt till ersättning för ideell skada.

Sammanfattning

På grund av det anförda skall AH:s begäran om skadestånd lämnas utan bifall.