Fråga om förundersökning skall inledas med anledning av tillhandahållandet av skrifterna "Mein Kampf" och "Sion vises protokoll"

Justitiekanslerns beslut

Förundersökning skall inte inledas.

Ärendena

Riksåklagaren har den 14 november 2003 vänt sig hit och velat fästa Justitiekanslerns uppmärksamhet på att skrifterna "Mein Kampf" och "Sion vises protokoll", båda i arabisk översättning, har tillhandahållits för försäljning på en handelsmässa i Malmö under tiden den 1 - 9 november 2003. Riksåklagaren har bl.a. hänvisat till uppgifter i en hit överlämnad artikel som publicerades i Sydsvenskan den 8 november 2003.

En i princip likalydande anmälan har getts in hit av en enskild person.

Justitiekanslerns bedömning

Enligt 7 kap. 4 § 11 tryckfrihetsförordningen jämförd med 16 kap. 8 § brottsbalken skall det anses som ett tryckfrihetsbrott - hets mot folkgrupp - om någon i en tryckt skrift hotar eller uttrycker missaktning för en folkgrupp eller en annan sådan grupp av personer med anspelning på ras, hudfärg, nationellt eller etniskt ursprung, trosbekännelse eller sexuell läggning.

En grundläggande förutsättning för att förundersökning skall inledas av mig i min egenskap av exklusiv åklagare på tryckfrihetens område är att det kan antas att ett tryckfrihetsbrott som hör under allmänt åtal har begåtts.

Av utredningen i ärendet framgår att skrifterna inte har tryckts i Sverige. Tryckfrihetsförordningen är dock i princip tillämplig på skrifter som har tryckts utomlands om de ges ut i Sverige. Med utgivning avses enligt 1 kap. 6 § tryckfrihetsförordningen att skriften blivit utlämnad till försäljning eller för spridning på annat sätt i Sverige. Uppgifterna i ärendet ger underlag för bedömningen att skrifterna har tillhandahållits på ett sådant sätt att de måste anses ha blivit utgivna här. Tryckfrihetsförordningens process- och ansvarighetsregler är således tillämpliga på skrifterna.

Enligt den s.k. instruktionen i 1 kap. 4 § tryckfrihetsförordningen åligger det den som har att vaka över efterlevnaden av förordningen att bl.a. ha i åtanke att tryckfriheten utgör grundval för ett fritt samhällsskick. Häri ligger en hänvisning till de syften som motiverar en vidsträckt tryckfrihet, nämligen att den skall säkerställa ett fritt meningsutbyte och en allsidig upplysning (jfr 1 kap. 1 § andra stycket tryckfrihetsförordningen). Prövningen av om ett tryckfrihetsbrott har begåtts genom en tryckt skrift måste med andra ord ske med beaktande av de intressen som utgör skäl för en vidsträckt tryckfrihet här i landet. Det sagda innebär att vissa skrifter, såsom historiska dokument, vilka objektivt sett innefattar förgripliga yttranden ändå bör vara fria från straffrättsliga ingripanden, om den fria åsiktsbildningen och behovet av en bred och allsidig upplysning eller andra intressen som bär upp yttrandefriheten väger tyngre än yttrandets förgriplighet. Till detta kommer också att bedömningen måste göras med hänsyn till det sammanhang vari de ifrågasatta yttrandena förekommer och utifrån dagens perspektiv.

Även om de nu aktuella skrifternas budskap är motbjudande och svårförståeliga samt objektivt sett innehåller yttranden som innefattar hets mot folkgrupp kan de nu också ses som historiska dokument som är viktiga som underlag för en fri debatt och en allsidig upplysning och forskning kring nationalsocialismens och antisemitismens idéhistoria. Betraktade på detta sätt skulle skrifterna kunna anses falla inom ramen för en sådan publicering som omfattas av instruktionen i tryckfrihetsförordningen och de värden som tryckfrihetsförordningen avser att garantera.

Samtidigt vill jag framhålla att jag i detta fall inte har tagit del av något exemplar av just de skrifter som tillhandahållits på den aktuella mässan. Den intresseavvägning som jag gett uttryck för och som instruktionen ålägger mig att utföra har därför inte kunnat göras fullt ut. I praktiken kan det nämligen hävdas att den tryckfrihetsrättsliga bedömningen är beroende av om de aktuella skrifterna innehåller t.ex. något förord som framhäver det yttrandefrihetsrättsliga intresset på ett sätt som utgör en klar motvikt till vad som i övrigt förekommer i skrifterna. Situationen skulle naturligtvis också kunna vara den motsatta. En utredning av dessa frågor skulle bäst kunna göras inom ramen för en inledd förundersökning. Här bör emellertid också följande beaktas.

För innehållet i tryckta skrifter gäller enligt tryckfrihetsförordningen ett s.k. ensamansvar vilket enkelt uttryckt innebär att ansvar kan utkrävas av endast en person exklusivt enligt de särskilda ansvarsregler som finns i 8 kap. För icke-periodiska skrifter ansvarar enligt dessa regler i första hand författaren och därefter utgivaren, förläggaren, tryckaren och i sista hand utspridaren. Andra personer som medverkar vid tillkomsten av en skrift kan i princip inte ställas till ansvar för innehållet i skriften. Utländska författare, förläggare och utgivare kan i regel inte komma i fråga för ansvar (se 8 kap. 10 § första stycket). Inte heller kan den som tryckt en skrift utom riket ställas till svars här. Dennes ansvar enligt tryckfrihetsförordningen övergår i stället på den som låtit utlämna skriften för spridning här, om han då ägde hemvist inom riket, eller på den som är att anse som utspridare (13 kap. 4 §).

Som nämnts ovan har de ifrågavarande skrifterna tryckts utomlands. Av allt att döma har de införts hit och tillhandahållits på den aktuella mässan av en person som inte har hemvist här i Sverige. Denne skulle enligt ansvarsreglerna vara den som i egenskap av utspridare svarar för ett eventuellt tryckfrihetsbrott. Under dessa omständigheter framstår möjligheterna till en eventuell lagföring som så utsiktslösa att jag anser det inte finnas grund för mig att utreda saken ytterligare.

Mot bakgrund av det anförda skall förundersökning inte inledas i ärendena, vilka härmed avslutas.