Skadeståndsskyldighet mot staten för att en åklagare har hävt ett beslag utan att underrätta målsäganden om det.

Justitiekanslerns beslut

Justitiekanslern tillerkänner PC ersättning med 30 000 kr och uppdrar åt Riksåklagaren att ombesörja att den beslutade ersättningen utbetalas till honom.

Ärendet

Bakgrund

PC anmälde den 27 januari 1999 att hans bil med registreringsnumret LYM 461, som vid tillfället var uppställd hos OK vid Slussen i Stockholm, hade stulits. Bilen påträffades av polisen den 27 januari 1999 i ett garage på Bäckgårdsvägen i Vårby och togs i beslag samma dag. När beslaget gjordes fanns inga personer närvarande vid bilen.

Under förundersökningen förhördes tre personer (E, F och M) som misstänkta för tillgrepp av fortskaffningsmedel. F och M uppgav därvid att de inte gjorde anspråk på den beslagtagna bilen. E gjorde däremot anspråk på den. PC hördes av polisen som målsägande i ärendet och uppgav vid förhör den 11 februari 1999 att han ville ha tillbaka sin bil.

Den 25 mars 1999 beslutade åklagaren dels att inte väcka åtal mot F och M med motiveringen att brott inte kunde styrkas, dels att ärendet såvitt avsåg E skulle överlämnas till 9:e åklagarkammaren i Stockholm för fortsatt handläggning.

Den 27 augusti 1999 beslutade en åklagare vid 9:e kammaren att lägga ned förundersökningen mot E eftersom brott inte kunde styrkas. Samma dag förordnade åklagaren att beslaget skulle hävas och bilen utlämnas till E. Någon underrättelse enligt 27 kap. 8 § andra stycket rättegångsbalken (RB) lämnades inte till PC före hävningen av beslaget. E hämtade ut bilen den 9 september 1999.

Den 26 juli 2000 gjorde PC en anmälan mot den polismyndighet som hade handlagt beslaget av bilen. Statsåklagaren NS beslutade den 27 juli 2000 att inleda förundersökning avseende misstanke om tjänstefel och hemställde att Riksåklagaren skulle överta förundersökningen.

I ett beslut den 28 februari 2001 fann Riksåklagaren att ärendet hade handlagts felaktigt i och med att PC inte hade fått en underrättelse enligt 27 kap. 8 § RB. Vid en samlad bedömning fann dock Riksåklagaren inte att försummelsen var sådan att ansvar för tjänstefel skulle kunna inträda. Förundersökningen lades därför ned.

Anspråket m.m.

PC har begärt skadestånd av staten med 58 800 kr, varav 50 000 kr avser bilens värde, 4 680 kr avser en försäkringspremie och 4 120 kr krav från kronofogdemyndigheten för felparkeringsavgifter. För sina ombudskostnader har han begärt ersättning med 38 125 kr.

Till stöd för sitt anspråk har PC i huvudsak anfört att åklagaren borde ha lämnat ut den beslagtagna bilen till honom och inte till E. Åklagarens bristande handläggning har medfört att han gått miste om sin bil samt drabbats såsom registrerad ägare av bilen av kostnader som E orsakat.

Riksåklagaren har inkommit med yttrande. Riksåklagaren har därvid anfört bl.a. följande.

"Den 1 januari 1999 genomfördes en ändring i 27 kap. 8 § RB som medför att beslag av föremål som någon har framställt anspråk på får hävas först tre veckor efter det att en underrättelse om att beslaget kan komma att hävas har sänts till den som framställt anspråket. Om denne medger det skall beslaget hävas omedelbart. Ändringen kom till för att en målsägande skulle få tid att säkerställa sin rätt innan beslaget hävs, genom t.ex. att vid tingsrätt ansöka om kvarstad.

Ett beslag är ett straffprocessuellt tvångsmedel och får endast förekomma inom ramen för en förundersökning eller en brottmålsrättegång. Ett beslag skall därför hävas så snart förutsättningarna för beslaget inte längre föreligger, t.ex. när en förundersökning läggs ned. Utgångspunkten är att ett beslag utgör en tillfällig besittningsrubbning och att egendomen skall lämnas tillbaka till den person från vilken den togs om inte en domstol har bestämt att någon annan skall få ut egendomen eller har förklarat den förverkad.

PC hade under förundersökningen gjort anspråk på sin bil. Åklagaren borde därför ha underrättat PC om att hon avsåg att häva beslaget, väntat tre veckor och därefter hävt beslaget. Beslaget av fordonet hävdes dock redan den 27 augusti 1999, utan föregående underrättelse, och utlämnades senare av polisen till den från vilken beslaget hade gjorts.

Beslutet att häva beslaget är inte felaktigt i sig. Det fel som har begåtts består i en underlåtenhet att fullgöra en underrättelseskyldighet. En underrättelse skapar dock inga rättigheter och en underlåtelse att underrätta medför heller inte någon förlust av någon rättighet.

Skadan såvitt avser bilens värde och "kapitalförlust" har uppstått i och med stölden/tillgreppet av PC:s fordon. Att fordonet senare kommit i polisens besittning genom beslag betyder inte att det kan utlämnas till PC. Tvärtom är huvudregeln att beslagtaget gods, om förundersökning läggs ned på grund av att brott inte kan styrkas, skall återlämnas till den person från vilken det tagits i beslag. Utlämnande till annan får ske endast om den person från vilken beslaget gjorts samtycker (vilket inte är fallet i den aktuella situationen) eller att domstol beslutar att annan person har bättre rätt till godset.

PC:s möjligheter att få tillbaka bilen kan i och för sig anses ha försämrats genom att han inte fick någon underrättelse om att beslaget skulle hävas. Det har emellertid krävts ytterligare aktivitet från hans sida för att överhuvudtaget få saken prövad i domstol. PC har fortfarande möjlighet att väcka talan mot E om att återfå bilen. PC måste också själv bära ett ansvar för att han inte gjort vad som krävs för att bli fri från ägaransvar i fråga om t.ex. försäkring och felparkeringar under tid han inte haft besittning till bilen. Kunskap om detta har han hela tiden haft.

Enligt min mening har de skador som har påståtts inte vållats genom fel eller försummelse vid tjänsteutövning. Den försummelse som skett har, som jag ser saken, inte haft någon sådan inverkan på den skada som redan inträffat som skulle kunna medföra skadeståndsskyldighet. PC:s skadeståndsanspråk bör därför lämnas helt utan bifall."

PC har bemött vad Riksåklagaren har anfört. Han har därvid gjort gällande att beslaget inte gjordes hos den som bilen senare utlämnades till. PC förstod att beslaget hade hävts först när han fick olika krav på sig sedan mottagaren av bilen krockat samt dragit på sig felparkeringsavgifter. Detta samt det förhållandet att han satt häktad under den aktuella tiden försämrade hans möjligheter att begränsa sin skada.

Justitiekanslern har inhämtat ett kompletterande yttrande av Riksåklagaren som närmare belyst besittningsförhållandena vid tiden för beslaget.

PC har inkommit med vissa synpunkter.

Justitiekanslerns bedömning

PC har inte angett någon rättslig grund för sitt skadeståndsanspråk. Det får emellertid antas vara grundat på bestämmelserna i 3 kap. 2 § skadeståndslagen. Enligt dessa kan staten ådra sig skadeståndsskyldighet för bl.a. ren förmögenhetsskada som vållas genom fel eller försummelse vid myndighetsutövning i verksamhet för vilken staten svarar.

Frågan är då till en början om något skadeståndsgrundande fel har begåtts och, om detta är fallet, huruvida felet har vållat den förmögenhetsskada som PC har begärt ersättning för.

Har det förekommit något skadeståndsgrundande fel?

Besittningsfrågan

I det fall en förundersökning resulterar i att åtal inte väcks gäller som Riksåklagaren har framhållit som en huvudregel att egendom som tagits i beslag skall lämnas tillbaka till den som beslaget skedde hos. Någon prövning av om en målsägande eventuellt har bättre rätt till egendomen sker inte. Beslaget är en tillfällig besittningsrubbning och det ankommer inte på åklagaren att göra någon civilrättslig prövning av äganderätten till viss egendom. Däremot ankommer det på åklagaren att avgöra hos vem beslaget gjorts, dvs. vem som hade besittningen till bilen vid beslaget.

I det aktuella fallet har åklagaren vid sin bedömning kommit fram till att E haft besittningen till bilen och beslutat att lämna ut bilen till honom. Efter att ha tagit del av utredningen i ärendet har jag funnit uppgifter som enligt min mening talar både för och emot beslutet att lämna ut bilen till E. Därmed är inte sagt att beslutet var felaktigt och än mindre att det grundade sig på en så uppenbar felbedömning att staten därigenom har ådragit sig skadeståndsansvar. PC:s anspråk på ersättning kan således inte bifallas av denna anledning.

Underrättelseskyldigheten

Tidigare hade en målsägande inte någon formell rätt att bli underrättad om hävandet av ett beslag. I förarbetena till nuvarande bestämmelse i 27 kap. 8 § andra stycket RB uttalas att en grundläggande förutsättning för att en målsägande efter att ett beslag har hävts skall kunna bevaka sin rätt ofta är att han får kännedom om hävandet. Det finns annars en risk att den tidigare misstänkte omgående avyttrar eller undanskaffar egendomen, och att målsägandens möjlighet att komma till sin rätt därigenom i praktiken går förlorad. För att en målsägande skall kunna bevaka sin rätt får ansågs det vara ett minimikrav att han får en underrättelse om hävandet (se bl.a. SOU 1995:52 s. 184).

En målsägande som i en förundersökning har förklarat att han gör anspråk på beslagtaget gods har därför genom bestämmelsen i 27 kap. 8 § andra stycket RB numera en rätt till underrättelse om att beslaget kommer att hävas inom viss tid. Målsäganden har på så sätt getts en tidsfrist inom vilken han kan vidta åtgärder för att hävda sin rätt till den beslagtagna egendomen. Vad han i praktiken får göra är att väcka talan vid tingsrätt om bättre rätt till egendomen, eventuellt med ett yrkande om att rätten omedelbart skall förordna om kvarstad på egendomen.

Det är alltså viktigt att åklagaren inte försummar att underrätta målsäganden om att ett beslag kommer att hävas. I detta fall har åklagaren försummat detta och felet får anses vara av den arten att staten har ådragit sig skadeståndsskyldighet för den skada som beror på felet.

Den andra frågan är då om felet har vållat de uppkomna skadorna.

Har felet vållat de uppkomna skadorna?

Beträffande försäkringspremien har PC upplyst att den hänför sig till de nio månader som bilen var i beslag hos polisen. Det står därmed klart att denna kostnad, som i och för sig blev onödig i och med beslaget av bilen, inte orsakats av felet, dvs. den försummade underrättelseskyldigheten. Någon ersättningsskyldighet för staten kan därför inte föreligga för denna skada. PC:s ersättningsanspråk i denna del skall således lämnas utan bifall.

Vad sedan gäller förlusten av bilen och betalningsskyldigheten för felparkeringsavgifterna gör Justitiekanslern följande bedömning.

Om åklagaren hade underrättat PC om att beslaget skulle hävas hade denne fått en tidsfrist på tre veckor att bevaka sin rätt. Hade han utnyttjat denna möjlighet och utverkat ett beslut om kvarstad och fått bifall till en talan om bättre rätt till godset, hade åklagaren varit förhindrad att häva beslaget till E på det sätt som nu skedde. Hade PC däremot inte fått bifall till en talan om bättre rätt, hade beslaget fått hävas till E. I så fall hade alltså den uteblivna underrättelsen saknat betydelse.

För ett bifall till PC:s skadeståndsanspråk krävs sålunda att PC skulle ha fått bifall till en talan om bättre rätt till bilen än E. Hur en tvist skulle ha slutat kan man dock inte veta. Då är frågan vad som i ett sådant läge bör krävas för att skadestånd skall utgå.

Med hänsyn till att stöldgods kan bli föremål för godtrosförvärv måste det fordras att utredningen i ärendet i varje fall gör det sannolikt att PC hade getts bättre rätt till bilen än E. Av betydelse i detta sammanhang är att reglerna om godtrosförvärv av lösöre ändrades från den 1 januari 1999 genom att kravet på god tro skärptes (se 2 § lagen om godtrosförvärv av lösöre). Avsikten med lagändringen var att det skulle bli svårare att göra godtrosförvärv. Med hänsyn till de krav som sålunda gällde för godtrosförvärv vid tiden för E:s påstådda förvärv samt till den rättspraxis som utvecklats rörande en förvärvares skyldighet att kontrollera de rätta ägarförhållandena vid köp av fordon kan det av tillgängliga uppgifter i ärendet hållas för sannolikt att E inte hade fått någon framgång med en invändning om att han hade förvärvat bilen i god tro. Det mesta talar alltså för att PC hade getts bättre rätt till bilen än E.

I och med att PC fortfarande har kvar möjligheten att väcka talan vid domstol mot E och hävda bättre rätt till bilen går det inte att idag konstatera om han har lidit någon slutlig skada. Med hänsyn till den tid som har förflutit sedan beslaget av bilen hävdes - drygt fyra år - samt med beaktande av vad som har framkommit om E i ärendet får man dock anta att risken för att PC definitivt gått miste om bilen är så stor att den bör jämställas med en slutlig skada. Det får därmed anses stå klart att det finns ett orsakssamband mellan den underlåtna underrättelsen å den ena sidan samt förlusten av bilen och betalningsskyldigheten för de uppkomna felparkeringsavgifterna å den andra.

PC har inte förebringat någon utredning som visar omfattningen av felparkeringsavgifterna. Justitiekanslern är inte beredd att godta PC:s påstående i denna del utan bevisning. Det leder till att PC:s skadeståndsanspråk inte nu kan bifallas. Justitiekanslern är dock beredd att ompröva frågan om felparkeringsavgifterna, om PC ger in utredning som visar omfattningen av denna skada.

Beträffande förlusten av bilen finns det slutligen anledning att pröva om medvållande på PC:s sida skall medföra att skadeståndet jämkas (se 6 kap. 1 § andra och tredje styckena skadeståndslagen). PC hade kunnat väcka talan mot E om bättre rätt till bilen även utan underrättelse. Detta har han inte gjort och därigenom får han anses själv ha medverkat till att risken för en slutlig förlust av bilen ökat. Vid en bedömning av vållandet på ömse sidor och omständigheterna i övrigt anser Justitiekanslern att jämkning skäligen bör ske med hälften.

PC bör sålunda tillerkännas skadestånd med hälften av yrkade 50 000 kr, dvs. 25 000 kr.

PC bör också tillerkännas viss ersättning för ombudskostnader. Med hänsyn till ärendets omfattning och utgången i ärendet bör denna ersättning bestämmas till 5 000 kr.

Ärendet avslutas med ett beklagande över att ärendet inte har kunnat avgöras tidigare än som nu har blivit fallet.