Jämkning av ersättningen har underlåtits då obstruktionen saknat betydelse för frihetsberövandet

Justitiekanslerns beslut

Ersättning skall utgå till HH med 8 000 kr för lidande och 2 500 kr för ombudskostnader.

Anspråk m.m.

HH var såsom anhållen och häktad berövad friheten under tiden den 24 - 31 oktober 2002 på grund av misstanke om dels medhjälp till mordbrand, dels medhjälp till grovt bedrägeri. Förundersökningen har avslutats utan att åtal har väckts.

HH har begärt ersättning för lidande med 8 000 kr samt för ombudskostnader med 2 500 kr.

Åklagarmyndigheten har avgett yttrande.

HH har lämnat synpunkter på åklagarens yttrande.

Justitiekanslerns bedömning

HH är i princip berättigad till ersättning för det lidande som frihetsinskränkningen får antas ha inneburit för honom.

Åklagaren har gjort gällande att någon ersättning inte skall lämnas till HH med hänsyn till dennes förehavanden före och i anslutning till häktningsförhandlingen. Enligt åklagaren har HH undanröjt bevis genom att lämna ett skriftligt meddelande till en medmisstänkt strax efter den senares häktningsförhandling men före sin egen, och därmed försvårat brottsutredningen. Åklagaren åberopade dessa omständigheter vid häktningsförhandlingen med HH. HH har förnekat att han lämnat över något skriftligt meddelande.

Enligt 6 § andra stycket frihetsberövandelagen utgår ersättning endast när det finns synnerliga skäl, om den skadelidande har försökt undanröja bevis eller på annat sätt försvåra sakens utredning. Som huvudregel gäller alltså att den frihetsberövade inte skall få ersättning i de fall det kan påvisas att han själv genom någon form av obstruktion föranleder att frihetsinskränkande åtgärder vidtas mot honom (se prop. 1997-98:105 s. 54 f.). Med hänsyn till att denna möjlighet att vägra ersättning med anledning av ett frihetsberövande kan anses innefatta ett undantag från den grundläggande rättsstatliga principen att den som blir frikänd i en rättegång skall betraktas som oskyldig, och som en konsekvens härav normalt bör tillerkännas ersättning av det allmänna för ett frihetsberövande, är avsikten att den nämnda bestämmelsen skall tillämpas restriktivt. Det ankommer på staten att visa att förutsättningarna för att vägra ersättning är uppfyllda.

Lagstiftarens avsikt får anses ha varit att ersättning skall vägras endast i sådana fall då den skadelidandes försök att försvåra utredningen har haft betydelse för frihetsberövandet, antingen genom att frihetsberövandet skett just på grund av obstruktionen eller genom att obstruktionen har medfört att frihetsberövandet blivit längre. Denna avsikt framgår visserligen inte klart av lagtexten, men den är tydlig i förarbetena (se prop. 1997-98:105 s. 54 och prop. 1974:97 s. 63 f.). En sådan tolkning av bestämmelsen får också anses rimlig. Om ersättning skulle kunna vägras trots att den misstänktes obstruktion saknat betydelse för frihetsberövandets längd, eller kanske rentav förkortat det, skulle den vägrade ersättningen kunna uppfattas som - och faktiskt också innebära - ett särskilt straff för obstruktionen som sådan. Något sådant "straff" bör inte ingå i en reglering om ersättning från staten till den som varit frihetsberövad men sedan inte blivit dömd. Det är en helt annan sak att den som har varit frihetsberövad vägras ersättning för den del av frihetsberövandet som han själv får anses ha varit skuld till.

Justitiekanslern utgår i sin tillämpning från att bestämmelsen skall tolkas på det sätt som nu sagts, dvs. att ersättning skall vägras endast om obstruktionen har föranlett eller förlängt frihetsberövandet.

Utredningen i ärendet är sådan att det i och för sig finns anledning att ta åklagarens påstående om det skriftliga meddelandet till utgångspunkt för bedömningen. Innehållet i meddelandet är inte känt, men det är inte orimligt att anta att HH försökte påverka utredningen till sin fördel. Emellertid finns det inte skäl att förmoda att han försökte försvåra utredningen på ett sådant sätt att det skulle föranleda att han blev frihetsberövad, eller att ett frihetsberövande skulle bli längre än annars. Och inte heller ger utredningen något stöd för att frihetsberövandet faktiskt blev längre till följd av hans agerande. I enlighet med vad som tidigare har sagts ger då bestämmelsen i 6 § andra stycket frihetsberövandelagen inte något stöd för att vägra honom ersättning. Det finns inte heller i övrigt skäl att jämka hans ersättning.

Det belopp som HH har begärt är skäligt och skall utges till honom.

Begärd ersättning för ombudskostnader är skälig och godtas.