Inspektion hos lokal åklagare i Visby

Allmänt

Åklagarkontoret i Visby är en del av 6:e åklagarkammaren vid Åklagarmyndigheten i Stockholm. Chef för kontoret är vice chefsåklagaren BL. Vid kontoret tjänstgör i övrigt kammaråklagarna MW och SW samt administrativ personal.

Vid inspektionen närvarade från Justitiekanslerns sida byråcheferna HR och DK, hovrättsassessorn KPG, assistenten EL samt under en del av dagen justitiekanslern GL. Inspektionen pågick under tiden kl. 10.00 - 17.00.

Samtal med BL

Inspektionen inleddes med ett samtal med vice chefsåklagare BL. Denne ombads att ge en bild av hur verksamheten vid åklagarkontoret fungerar i stort, att kommentera ärendebalanserna och arbetsförhållandena där samt att peka på eventuella problem i myndighetens verksamhet. BL uppgav i huvudsak följande.

BL har tjänstgjort vid åklagarkontoret i Visby under ca fem års tid. Dessförinnan tjänstgjorde han i Handen utanför Stockholm och en kortare tid på 6:e åklagarkammaren i Stockholm efter omorganisationen 1996/97.

Allmänt sett råder det en bra arbetssituation vad gäller samarbetet med polisen. Det är en hög kvalitet på polisens utredningar jämfört med fastlandet delvis beroende på att det inte är någon stor genomströmning av poliser. Dessa är alltså äldre och erfarna och kan sina saker. Det är ett snabbt flöde på ärendena. Man har delvis gemensamma kontorslokaler och samarbetet fungerar informellt och bra.

Det råder också ett gott förhållande till tingsrätten och samarbetet går bra. På tingsrätten har man nyligen gått över till ett system med storrotel och detta har lett till ökade förfrågningar hos och remisser till åklagarna, troligen därför att beredningsarbetet på tingsrätten numera i ökad utsträckning sköts av icke rättsbildad personal eller mindre erfaren domarpersonal.

Antalet ärenden vid myndigheten uppgår till ca 1000 per år. Det är tidvis svårt att hinna med och arbetssituationen vid kontoret har tidvis varit sådan att balanser uppkommit. BL:s medarbetare har varit föräldralediga från tid till annan och kontoret har då inte fullt ut fått ersättning med annan arbetskraft trots att rotlarna minskat från tre till två. En pensionerad chefsåklagare och en assistentåklagare har tidvis ryckt in men det har inte räckt. BL:s egen rotel växte till slut så mycket att han hade 50 - 60 ärenden i balans. Många stora mål med häktade och andra mål av förturskaraktär gjorde att han inte hann med alla mål. Sedan ledningen i Stockholm uppmärksammats på problemen fick han hjälp med att avverka balansen och har nu ingen egen beslutsbalans som väntar på avgörande. En viss polisbalans finns dock bestående av de ärenden som är under utredning hos polisen med åklagare som förundersökningsledare.

Enligt BL:s bedömning går det inte att med nuvarande bemanning (tre åklagare) hålla undan balanser. Nu har man 2,8 årsarbetskrafter på grund av att en åklagare har en till 80 procent reducerad tjänstgöring. Man skulle behöva vara fyra åklagare och ytterligare en assistent (sammanlagt tre) om man också skulle kunna få tid till viss fördjupning och juridisk analys av olika frågor.

Ett problem är också att statsmakterna beslutar om ständigt nya grupper av förtursärenden utan att åklagarväsendet tillförs resurser för att hantera dessa ärenden. Det går givetvis ut över möjligheterna att också hinna med oprioriterade ärenden. Som exempel från senare år nämner BL de nya reglerna om besöksförbud, utskrivningsprövning i samband med rättspsykiatrisk vård, målsägandebiträde, ungdomsärenden (LUL), mål där målsäganden är under 18 år samt reglerna om särskild företrädare för barn. Nya regler om besöksförbud i vissa fall även för personer som bor tillsammans och som utsätts för brott kommer att leda till ytterligare arbete av förturskaraktär för åklagarna.

Arbetssituationen är sådan att man ibland inte hinner med annat än förtursärenden. Trots detta har man inte råkat ut för att vanliga ärenden hunnit preskriberas; möjligen kan något enstaka fall ha inträffat.

BL upplever det så att han inte fullt ut kan sköta sitt arbete som platschef på ett så bra sätt som han skulle önska. Medarbetarna tycker nog inte att han har tid att ägna sig tillräckligt åt dem och deras problem. Men det råder inte någon missämja på grund härav.

BL menar att statsmakterna bedriver en rovdrift med åklagarna. Omorganisationer inom åklagarväsendet har lett till att eko-brottmål och miljömål har prioriterats. Många åklagare har flyttats till dessa områden och de som blivit kvar förutsätts klara av de vanliga målen på samma sätt som tidigare. Det är svårt att hinna med något privatliv utanför yrkesrollen som åklagare. Det är man för trött för.

På JK:s fråga om arbetssituationen leder till en konflikt mellan kvantitet och kvalitet medger BL att det föreligger en risk för en sådan utveckling när man ständigt tvingas till prioriteringar, ibland också bland prioriterade uppgifter. Han skulle vilja hinna läsa fler rättsfall o.d. och fördjupa analysen av vissa frågor men en lång erfarenhet som åklagare kompenserar i någon mån bristen på tid. Man skulle generellt sett behöva mer tid för förberedelser men man hankar sig fram med hjälp av mallar o.d. Det är emellertid inte tillfredsställande att jämt ha bråttom. Någon tid för kompetensutveckling i form av deltagande i kurser m.m. finns inte. Då skulle arbetssituationen bli olidlig när man kom tillbaka.

BL tror inte att den ansträngda arbetssituationen leder till en ökad frekvens av avskrivningar (beslut att ej inleda förundersökning) även om risken härför teoretiskt kan finnas. Det är ganska många ärenden där åklagarens beslut begärs överprövade. Endast i undantagsfall ändrar överåklagaren på den lägre åklagarens beslut. Ibland ges direktiv om komplettering av förundersökningen med ytterligare förhör o.d., men den ursprungliga bedömningen brukar oftast stå sig.

BL har vidarebefordrat sina synpunkter på arbetssituationen till ledningen i Stockholm. Men det finns inte några resurser till en förstärkning av arbetsstyrkan - så vad kan chefsåklagaren eller överåklagaren egentligen göra? Överåklagaren har inte inspekterat eller gjort något tillsynsbesök under de fem år som BL varit platschef i Visby.

Sammanfattningsvis vill BL ändå inte svartmåla arbetssituationen allt för mycket. Så länge det inte inträffar något extraordinärt fungerar det trots allt. Risken med situationen är inte främst en dålig arbetsmiljö utan en dålig fritid för personalen.

Granskning av handlingar

Inspektionen fortsatte med att JK:s medarbetare gick igenom 1) akterna i de 30 äldsta ännu inte avslutade ärendena, 2) samtliga akter i ärenden där handläggningen inletts under september månad 2002 inkl. avskrivningsärenden, 3) akterna i de ärenden som aktualiserat tillämpning av 2 a § förundersökningskungörelsen (målsäganden under 18 år). Vidare granskades anhållningsliggaren från januari 2000 och framåt. Den granskningen gav inte anledning till någon erinran.

Vid granskningen i övrigt iakttogs bl.a. följande.

I en handfull ärenden förekom det att de frister som anges i 2 a § förundersökningskungörelsen inte hade hållits. Enligt denna bestämmelse skall förundersökningen - rörande brott av visst angivet slag som riktar sig mot målsäganden som är under 18 år vid tiden för anmälan - vara avslutad och beslut fattat i åtalsfrågan så snart det kan ske och inom tre månader efter den tidpunkt då det finns någon som är misstänkt för brottet. Tidsfristen får överskridas endast om det är motiverat med hänsyn till utredningens beskaffenhet eller andra särskilda omständigheter. Det fanns också några ärenden där fristerna enligt 4 § lagen (1964:167) med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare hade överskridits. De angivna fristerna hade i regel överskridits med några månader. Det granskade materialet gav inte vid handen att det förelåg några sådana särskilda skäl som gjorde att tidsfristerna fick överskridas. I något fall hade vederbörande åklagare dröjt med att fatta åtalsbeslut. I flertalet fall framgick att dröjsmålen kunde hänföras till att utredningsåtgärder inte hade vidtagits av polisen med den skyndsamhet som krävs. Det kan dock konstateras att åklagarna har det yttersta ansvaret för att förundersökningarna förs framåt.

Vid ett samtal med SW redogjorde hon för omständigheterna kring förundersökningen i ett ärende med dnr C06-2-620-02. Åtal väcktes den 16 januari 2003 men borde enligt bestämmelserna i 4 § lagen om unga lagöverträdare ha väckts i november månad 2002. SW uppgav att hon på grund av en mycket ansträngande arbetssituation med många andra krävande förtursmål med häktade personer hade varit tvungen att prioritera bland arbetsuppgifterna under den aktuella tidsperioden.

SW menade att fristerna i 2 a § förundersökningskungörelsen ibland motverkar intresset av en fullgod utredning. Så kan exempelvis vara fallet när en flicka börjar berätta om ett sexuellt övergrepp. Det är enligt SW viktigt att polisförhören då tar all tänkbar hänsyn till att berättelsen inte får påskyndas mer än som är psykologiskt försvarbart. Justitiekanslern uttryckte förståelse för denna synpunkt och menade att den ventil som finns i bestämmelsen ("motiverat med hänsyn till utredningens beskaffenhet eller andra särskilda omständigheter") ofta bör kunna användas i situationer som den nämnda.

Avslutande samtal och uppföljning

Inspektionen avslutades med en översiktlig genomgång av dagens iakttagelser med BL och SW.

JK (byråchefen HR) framhöll att inspektionen gett ett mycket gott intryck av läget vid åklagarmyndigheten och åklagarnas arbetsinsatser. Trots de svårigheter som BL redovisat och som återgetts ovan fanns ingen balans av ärenden att tala om vid myndigheten. Åklagarna tycktes sålunda väl ha bemästrat även en stundtals besvärlig arbetssituation.

Den s.k. beslutsbalansen var av rimlig omfattning och ofta fanns en förklaring till att åtal ännu inte väckts, alternativt var ärendet relativt nytt. En viss s.k. polisbalans (åklagarledda förundersökningar som finns hos polisen för utredning) kunde dock noteras, men där verkade det som om åklagarna aktivt påminde om utredningen verkade dra ut på tiden. Det rådde en god ordning i akterna och granskningen av stämningsansökningar och övriga handlingar som åklagarna upprättat i instämda mål gav inte upphov till några frågetecken. Inte heller tingsrättens domar i brottmål visade på några svagheter i åklagarnas processföring. Uppställda frister vad avser anhållande och häktning iakttogs utan undantag såvitt framgick av granskningen av anhållningsliggaren.

Undantag härifrån utgjordes dock i viss mån av de ovan nämnda ungdomsärendena där tidsfristerna för beslut i åtalsfrågan i några fall inte hade kunnat hållas.

Inspektionen gav sammanfattningsvis stöd för uppfattningen att åklagarkontoret i Visby var välfungerande och väl skött och att några påtagliga brister att tala om inte var för handen.

JK:s medarbetare uttryckte sin uppskattning över det vänliga mottagande som de fått under inspektionen varpå denna avslutades kl. 17.00.