Det har ansetts oskäligt att utge ersättning när det var klarlagt att sökanden begått viss brottslighet

Justitiekanslerns beslut

Justitiekanslern avslår RL:s begäran om ersättning.

Anspråk m.m.

RL var såsom anhållen och häktad berövad friheten den 5 - 13 augusti 2002 på grund av misstankar om grovt sexuellt utnyttjande av underårig under tiden år 1982 till och med den 18 mars 2002. Vad gällde misstankarna fram till den 15 augusti 1992 lades förundersökningen ned på grund av preskription. Förundersökningen avseende brottsmisstankar hänförliga till tiden efter den 15 augusti 1992 lades ned med motiveringen att RL var oskyldig.

RL har begärt ersättning för lidande med ett belopp som inte närmare angetts och för ett avgångsvederlag om 540 000 kr som han gått miste om i samband med att han skildes från sin anställning efter frihetsberövandet. Han har vidare begärt ersättning för ombudskostnader med

6 030 kr.

Åklagarmyndigheten har yttrat sig i ärendet. RL har yttrat sig över vad åklagaren anfört.

Justitiekanslerns bedömning

Ersättningsfrågan

Enligt 2 § lagen (1998:714) om ersättning vid frihetsberövanden och andra tvångsåtgärder (frihetsberövandelagen) har den som varit anhållen och häktad på grund av misstanke om brott rätt till ersättning bl.a. när en förundersökning avslutas utan att åtal väcks. RL är således enligt denna bestämmelse i princip berättigad till ersättning.

Handlingarna i ärendet visar emellertid att RL har gjort sig skyldig till allvarliga sexualbrott under åren 1982 till 1992, att frihetsberövandet avsett bl.a. den brottsligheten och att förundersökningen i denna del lagts ned på grund av s.k. åtalspreskription enligt 35 kap. 1 och 4 §§ brottsbalken. Detta aktualiserar frågan om det finns anledning att helt eller delvis jämka ersättningen till RL.

I 6 § tredje stycket frihetsberövandelagen föreskrivs att en begärd ersättning kan vägras eller sättas ned om det med hänsyn till omständigheterna är oskäligt att ersättning lämnas. Ersättningen får dock inte vägras eller sättas ned enbart på den grunden att en misstanke om brott kvarstår utan att skuldfrågan är klarlagd.

I ärenden om ersättning enligt frihetsberövandelagen förekommer ibland att det ansetts klarlagt att en häktad har begått ett visst brott men förundersökningen avslutas utan åtal på grund av att preskription inträtt. Enligt den praxis som hittills tillämpats här har i sådana fall jämkning enligt 6 § tredje stycket skett när preskription inträtt under eller efter frihetsberövandet (se prop. 1974:97 s. 90). I RL:s fall synes preskription emellertid ha inträtt redan innan han häktades. Det kan då hävdas att han borde ha rätt till ersättning enligt frihetsberövandelagen för att han har frihetsberövats för redan preskriberad brottslighet. Det kan vidare hävdas att den preskriberade brottsligheten i vart fall inte skall påverka hans rätt till ersättning för de övriga brottsmisstankar för vilka han har varit frihetsberövad.

Det finns emellertid enligt min mening starka skäl mot att utge ersättning i ett fall som detta.

Jag menar att den som kontinuerligt under lång tid har begått allvarlig brottslighet i vissa fall inte bör få ersättning om han efter många år i samband med att brottsligheten uppdagas blir frihetsberövad på grund av en misstanke som avser tiden efter preskriptionstidpunkten, fastän det så småningom visar sig att brottsligheten upphörde före denna tidpunkt. Detta bör gälla t.ex. om misstanken avser brottslighet som först nyligen har preskriberats och som är av ett slag som typiskt sett uppdagas först efter lång tid, och om det dessutom finns ett offer för brottsligheten som länge har hållit inne med sanningen men nu berättat. I sådana fall vore det enligt min mening oskäligt att lämna ersättning (6 § tredje stycket frihetsberövandelagen).

Det sagda innebär att RL inte bör ha rätt till ersättning.

I tillägg till det anförda vill jag kort beröra RL:s anspråk i den del det rör ersättning för förlorat avgångsvederlag. Ersättning enligt frihetsberövandelagen kan utgå för skador som har vållats genom själva frihetsberövandet. Utanför det ersättningsgilla området faller således skador som har vållats genom brottsmisstanken som sådan, brottsutredningen eller andra moment i det rättsliga förfarandet. Av RL:s framställning framgår att skadan i denna del inte i första hand är hänförlig till själva frihetsberövandet utan till de allvarliga brottsmisstankar som har riktats mot honom. Någon ersättning för det förlorade avgångsvederlaget skulle därför under alla omständigheter inte ha kunnat utgå enligt frihetsberövandelagen.

RL:s framställning hit kan förstås som att han även yrkar ersättning på den grunden att det har meddelats felaktiga eller försumliga beslut i samband med frihetsberövandet av honom, se 3 kap. 2 § skadeståndslagen. Myndigheternas handläggning av ärendet har enligt min bedömning haft inslag som hade kunnat grunda rätt till ersättning enligt skadeståndslagen. Utredningen i ärendet visar emellertid att RL hade frihetsberövats även om dessa felaktigheter inte hade begåtts (se nedan i tillsynsfrågan). Något skadestånd grundat på regeln i 3 kap. 2 § skadeståndslagen kan därför inte utgå.

Tillsynsfrågan

Omständigheterna i ärendet aktualiserar Justitiekanslerns funktion som tillsynsorgan över offentlig verksamhet. Handlingarna i ärendet ger anledning att i vissa avseenden ifrågasätta åklagarens och tingsrättens handläggning av häktningsfrågan.

RL har för det första begärts häktad av åklagaren och senare häktats av tingsrätten för brottslighet för vilken påföljd inte kunnat ådömas på grund av preskriptionsreglerna i 35 kap. 1 och 4 §§ brottsbalken.

Av tingsrättens häktningsbeslutet kan vidare utläsas att RL häktats för grovt sexuellt utnyttjande av underårig (se 6 kap. 4 § brottsbalken) - ett brott som bara kan begås mot den som är under arton år - under tiden år 1982 till och med den 18 mars 2002. Denna brottslighet skall emellertid ha riktats mot en målsägande som fyllde arton år redan den 1 juli 1995. För tiden därefter har det således inte funnits laglig möjlighet att frihetsberöva RL på grund av misstankar om brott med den aktuella rubriceringen.

Åklagaren och tingsrätten förtjänar kritik för de fel som begåtts. Vid bedömningen av om det finns skäl för Justitiekanslern att därutöver vidta några åtgärder mot berörda befattningshavare måste emellertid vägas in att RL har häktats även för annan brottslighet än den som varit preskriberad och att delar av den brottsligheten avsett tiden före den 1 juli 1995 samt att dessa misstankar förelegat under hela frihetsberövandet. Mot den bakgrunden kan någon skada i form av ett oriktigt frihetsberövande inte anses ha drabbat RL till följd av felen. Det förefaller inte heller ha funnits någon påtaglig risk för att han skulle drabbas av en sådan skada. Justitiekanslern ser därför inte skäl att - inom ramen för sina tillsynsfunktioner - vidta någon ytterligare åtgärd med anledning av det inträffade.